Kategoriarkiv: Livet

Den jävla fotograferingen

Som jag förmodligen har sagt planerar vi att sälja lägenheten och köpa hus. Det blir antagligen inte något husköp av förrän i slutet av sommaren eller i höst, tror jag, men vi förbereder oss just nu genom att fotografera lägenheten inför visning. Eller rättare sagt, vi förbereder oss inför fotograferingen. Den har definitivt inte kommit till stånd ännu. Vi har bokat in den vid tre tillfällen, de tre senaste veckorna. Varje vecka har någon familjemedlem blivit sjuk, eller så har vi insett att vi ändå inte under några som helst omständigheter skulle klara att fixa färdigt inför eventet eftersom vi är för trötta, ledsna, stressade och/eller upptagna med annat (exempelvis begravning, bröllop och mycket viktig middag). Jag som började hela projektet med stor entusiasm börjar nu känna att jag håller på att bli galen, och att mina sista krafter är slut. Om det inte blir av nästa vecka så vet jag inte vad jag tar mig till.

Det enda ljuset i mörkret är att jag så smått börjat skriva. Ja, ni läste rätt. SKRIVA. Det är inte bara så att jag tänker lite på manuset, småläser lite i det för att komma i stämning, eller pratar om det med sambon eller skrivarvänner och så. Jag skriver faktiskt. Japp. Sammanlagt tre sidor har det blivit än så länge. Och det är ju lite om man tänker procentuellt i relation till manusets dryga fem hundra sidor, men jämfört med hur lite jag har skrivit på kanske det senaste halvåret (nämligen noll sidor), så är det extremt mycket.

Därför: extremt nöjd. Trots den jävla fotograferingen.

Lite skamsen comeback

Det är alltid jobbigt att återkomma efter lång frånvaro, och nu var det väldigt länge sedan. En del av mig skäms lite, som jag skulle göra i en relation när jag inte hört av mig på väldigt länge, men en annan del av mig inser också att det nog inte kunde vara på något annat sätt just nu. Det har varit tunga veckor, för att inte säga månader, och blandat med absolut noll lust att skriva har det helt enkelt gjort att jag prioriterat annat. Så är det ibland. Nu däremot, hoppas jag att det ska bli lite annorlunda.

Väldigt mycket tack vare några länkar som Anna på Kära Syster så generöst delat med sig av – om storytelling och mer specifikt om hur man gör för att få till ett riktigt rörande slut på sin historia – har jag tillbringat några dagar med att lösa en hel hög med story- relaterade problem i mitt manus, plus att jag insett hur jag med ganska små medel kan fördjupa mina karaktärer, och det viktigaste av allt: jag har UMGÅTTS med min värld, jag har tillbringat timmar med att fundera över stort och smått och jag har till och med börjat skriva lite på en bakgrundshistoria som alltid gäckat mig på ett otroligt irriterande sätt. Jag börjar helt enkelt få tillbaka den sedan länge försvunna inspirationen och skrivlusten!

Hur går det för er allihop? (ni som fortfarande tittar in här ibland…)

Influensans för och nackdelar

Den lilla förkylningen visade sig vara influensa som nu däckat både mig och barnen. Min kroppstemperatur har de senaste tre dygnen hållit sig mellan 38 och 39 grader, medan barnens temperatur håller sig mellan 38 och 40 grader. Vi hostar så vi nästan kräks och snorar och svettas och har ont i kroppen. Och om jag tyckte att vår vardag var kaosartad förut så är det ingenting mot vad den är nu. Vi sover lite överallt och när som helst, det ligger täcken och kuddar och sängkläder och filtar i hela lägenheten och vi har inte ätit lagad mat på flera dagar. Ingen har duschat sedan i tisdags eller haft på sig något annat än pyjamas, nattlinne eller morgonrock och Buslusans hår ser ut som dreds i två flätor. Jag vet inte om vi någonsin kommer kunna reda ut det igen. Dessutom har vår lilla katt börjat löpa eftersom vi glömt att ge henne p-piller.

Buslusan sov nästan hela dagen igår, och när hon vaknade klockan sex på kvällen sa hon rossligt: ”Mamma, jag tror att jag vill ha lite mera frukost”. Då fick hon bitar av vattenmelon serverade i sängen, och resten av kvällen piggelinglass. Ungefär på den nivån är vår matlagning.

Men som så ofta vid äkta kaos, så inträder en sorts underbart lugn. Känslan av att jag inte står ut med det här vardagskaoset och att jag håller på att bli galen för att jag inte får någon tid för mig själv och för att lägenheten ser ut som ett bombnedslag och för att barnen är som iglar på mig dagarna i ända, den känslan förvandlas till en absolut acceptans av tillvarons beskaffenhet. Det är fascinerande, tycker jag. Så fort jag slutar FÖRSÖKA ha kontroll på tillvaron, så bara försvinner all ångest som i ett trollslag. Och det är ärligt talat verkligen något att vara tacksam för.

Så just nu vill jag nog inte ens bli frisk. För då vet jag att min kaosartade vardag kommer slå mig i huvudet igen.

Kreativitet och kaos

Jag har alltid tänkt på kaos som kreativt. I kaos händer det något, och i rörelsen finns kreativiteten. Det är svårt att skapa från ett tomrum, från ett läge där det inte finns några intryck. Men ärligt talat är det också ganska svårt att skapa från kaos. Jag tror att kaoset behövs ibland, i alla fall i någon form, men skapandet måste liksom komma efteråt, i lugnet, om det ska fungera bra.

Just nu känns det för mig som om det aldrig finns något efteråt, inget lugn över huvud taget. Det finns bara ett ständigt kaos, och det är svårt att tro att det ska bli någon förändring inom en överskådlig framtid. Jag menar inte den sortens kaos som liksom slår ner som en bomb och splittrar tillvaron totalt en kort period (eller för den delen längre) för att sedan låta tillvaron så sakteliga hämta sig igen, utan snarare den sortens eviga, småbarnsföräldrakaos som äter upp ens ork och kreativitet en dag i taget, hela tiden, år efter år. Det är till stora delar outhärdligt, tycker jag.

Delvis beror den outhärdliga känslan säkert på at jag är extra känslig efter år av utmattning, att jag faktiskt inte orkar med riktigt lika mycket som andra gör, eller hur som helst inte så mycket som jag förut orkat med. Men jag tror också att det är så här det ser ut för de flesta småbarnsföräldrar: ingen egen tid, bara städa, tvätta, laga mat, leka, klä på och klä av, byta blöjor och natta och vaka och vabba under sjukdomar – som bara avlöser varandra HELA TIDEN – och gå på utvecklingssamtal och barnkalas och till BVC och tandläkaren och till Sös för uppföljning av Filurpojkens lilla hjärtfel och dessutom så fyller nästan alla jag känner år på våren och hälften fyller jämnt (däribland jag själv och min tvillingbror) och vi ska försöka renovera lägenheten och sedan sälja den och hitta ett hus, och som om inte det vore nog så måste man försöka motionera regelbundet – helst tre gånger i veckan, BÅDE jag och sambon – för att ta vara på vår hälsa och inte dö i förtid av välfärdssjukdomar, och det är ju också trevligt om jag och sambon någon enstaka gång får tillfälle att vara bara med varandra också. Jag förmodar att det är fullkomligt normal vardag för en småbarnsförälder, hur skulle det kunna var på något annat sätt. Men det är outhärdligt i vilket fall.

Jag vet att jag har berört frågan förut här på bloggen, hur svårt det är att skriva och vara kreativ under småbarnsåren. Och jag har fått många kloka svar från alla er, kära bloggvänner, och jag har insett att jag måste prioritera familjen och livet framför skrivandet. Men just nu förstår jag inte hur jag ska kunna skriva någonting alls. Hur ska jag ens kunna behålla lusten att vilja skriva. Jag inser förstås att jag är i en ordentlig svacka och att jag säkert kommer komma upp ur den igen – för det gör man ju alltid – men GUD vad jag är trött på min vardag. Så trött, trött, trött.

Jag hoppas att ni alla har det lite bättre.

 

Älska lite mer villkorslöst

Dansar sakta i vårt mörka vardagsrum med min lilla skruttiga Filurpojke mot bröstet. Ur högtalarna kommer Alanis Morissettes röst som sjunger en av de finaste texter jag någonsin hört. Filurpojkens lite väsande andning lugnar sig och blandas med Alanis och gitarren och den luftiga flöjten, och jag tänker på att älska villkorslöst. Framförallt sig själv. Det är nog det svåraste. Men om jag inte älskar mig själv utan villkor, hur ska jag då kunna lära mina barn att älska sig själva villkorslöst.

Lyssna gärna på Alanis Morissettes That I would be good. Finns på Spotify.

that I would be good even if I did nothing
that I would be good even if I got the thumbs down
that I would be good if I got and stayed sick
that I would be good even if I gained ten pounds

that I would be fine even if I went bankrupt
that I would be good if I lost my hair and my youth
that I would be great if I was no longer queen
that I would be grand if I was not all knowing

that I would be loved even when I numb myself
that I would be good even when I am overwhelmed
that I would be loved even when I was fuming
that I would be good even if I was clingy

that I would be good even if I lost sanity
that I would be good
whether with or without you

Mycket bloggfunderingar

Just nu är två motstridiga krafter extremt aktiva i mitt inre:

Efter att jag läst Livs inlägg om hur bloggandet är en skrivövning i sig och hur bra det är att resonera runt skrivandet och öva sig på sådant som inte är direkt relaterat till pågående manus, blev jag (naturligtvis) mer peppad än någonsin att fortsätta med mitt bloggande och mitt funderande i just de där banorna. Det är något av det absolut roligaste jag vet och jag kan verkligen gå igång på det som på nästan ingenting annat. Så en stor del av mig funderar på saker att skriva om och på att dra igång tusen storslagna planer som liksom legat och halvslumrat i bloggrelaterade mappar på datorn.

Men jag har också läst Evas inlägg om att ta en längre bloggpaus för att tänka på sin hälsa och för att någon gång ge sig själv chansen att bli klar med manuset, och det gav mig en annan sorts tankeställare. För visst är det så att allt mitt bloggande i någon mån sker på bekostnad av mitt manus, och ibland till och med i någon mån på bekostnad av min hälsa. Med tanke på att jag ska börja jobba den här våren och att vi har planer på smärre lägenhetsrenoveringar och på ett eventuellt husköp och i så fall efterföljande flytt, kommer det att bli en hel del mindre skrivtid jämfört med normalt. Så en del av mig funderar på en liknande lösning, någon sorts större eller mindre bloggpaus, eller åtminstone grymt sänkta krav här på bloggen. För att inte bli stressad, och för att kunna fokusera min energi på att bli färdig med manuset.

Jag vet att det är väldigt svårt för mig att låta bli att blogga, och att det kanske inte är helt bra att låta bli heller. Men jag vet ju också hur det kan ta över mitt liv som en monstruös jätteparasit och ta precis all min tid i anspråk. Man skulle kunna argumentera att det väl bara är att sänka ambitionerna lite och inte ta det så allvarligt, men så enkelt är det inte för mig. Jag behöver gå igenom en lång och besvärlig process av vägande för och emot och en hel del försvarstal och så vidare för att på ett medvetet plan kunna tillåta mig att göra sådant som bloggandet mindre seriöst. Jag kan inte förklara varför (det finns ju väldigt många andra saker jag verkligen kan göra mindre seriöst utan några som helst problem, som att betala räkningarna och att städa efter mig i tvättstugan), det bara är så, helt enkelt.

Det är alltså det jag funderar på. Jag väger för och emot. Försöker hitta ett upplägg som kan ge en bättre balans.

Lugnet i att ha rätt prioriteringar

Efter mitt beslut om att släppa taget om min deadline, har ett lugn infunnit sig som är för min del hittills okänt. Det här lugnet har liksom brett ut sig inuti mig och omkring mig och det påverkar mig på precis alla plan tror jag. Och jag funderar mycket på om lugnet är en konsekvens av beslutet att släppa taget, eller om beslutet att släppa taget tillsammans med lugnet bara är en konsekvens av en mer djupgående, genomgripande och mer osynlig process. Jag lutar åt det senare, men även i det här fallet påverkar mig lugnet på så sätt att jag inte känner mig frustrerad över att jag inte förstår. Det är okej att bara vara, utan att förstå.

Jag skriver inte så mycket alls just nu – fast jag ibland vill skriva, och känner att det skulle bli bra om jag gjorde det; jag läser inte något annat än kurslitteratur – trots att jag har en massa riktigt bra böcker som ligger och bara väntar på mig; jag har en massa blogginlägg som jag skulle vilja skriva nu – helst idag, alla på en gång; och så har jag en massa, massa andra saker som jag vill göra. Men det stressar inte upp mig. Jag tänker att mitt manus finns kvar, när jag får tid att skriva så gör jag det. Mina böcker finns kvar. Och det är okej att inte skriva alla blogginlägg som jag får inspiration till, det är okej att tillfällen att utveckla saker som andra bloggare tagit upp på sina bloggar går mig ur händerna för att jag inte hinner eller orkar skriva det jag vill skriva exakt just nu. Det är verkligen på riktigt okej.

Om ni kommer ihåg ett inlägg jag skrev om min solklara prioriteringsordning av saker i livet som är viktiga? Den såg ut så här:

1. Min hälsa
2. Min familj
3. Mitt skrivande
4. Resten.

Och jag lyckades aldrig leva efter den ordningen, utan snarare levde jag efter den omvända ordningen. Men nu lyckas jag. Det känns så i alla fall. Det går nog alltid att göra det mer eller bättre, men jag känner ändå att jag äntligen har fått ordningen rätt – jag är på väg framåt istället för bakåt och åt sidorna. Ärligt talat vet jag inte riktigt hur det gick till. Men jag är väldigt tacksam.

Skrivåret 2015

När jag försöker sträcka tanken bakåt och omfamna hela det här året, märker jag att det känns som flera, och inte alls bara ett. Det beror säkert på många olika saker, men en av de viktigaste är antagligen litteraturkunskapen jag läst i höst – det har varit det första steget ut i ”den vanliga världen” (okej, nästan den vanliga världen, universitet är lite som lekplatser, egentligen) efter flera år som utmattad och föräldraledig, men det har också gett mig så mycket i form av nya tankar när det gäller litteratur, skrivande och mänsklighetens historia och utveckling. Jag önskar så innerligt att jag bara kunde få fortsätta med litteraturvenskapen för det är helt ärligt det absolut roligaste jag någonsin gjort i hela mitt liv, men nu är mina studielån slut så framöver kan det bara bli 7,5 poängs kvällskurser, eller liknande. Och jag ska nog inte hoppa på någon kurs i vår, om jag ska börja skriva på mitt manus igen så måste jag fokusera.

För, ja, jag tänker börja skriva på mitt manus igen. Jag tänker börja närmare exakt i övermorgon, den andra januari, då jag bokat in en tvådygns skrivretreat på hotell som uppvärmning på det nya skrivaråret. Gissa om det ska bli härligt! Och gissa om det känns extremt overkligt.

Förra året vid den här tiden gick jag och väntade på att få lämna mitt manus till Liv för helhetsrespons. På min födelsedag den tjugoåttonde mars fick jag tillbaka manuset tillsammans med noggrann och omsorgsfull respons, och jag blev otroligt peppad att sätta igång igen och äntligen skriva klart. Jag satte en mycket optimistisk och ganska orealistisk deadline (som vanligt) nämligen att jag skulle vara klar att skicka in manuset i maj 20016. Det gick upp och ner med skrivandet under sommaren och hösten, och i november kom jag plötsligt till den förvånande insikten om att jag inte skulle kunna och inte heller vilja bli klar till min deadline, inte till det priset som i så fall skulle behöva betalas. Det går att läsa lite mer utförligt om hur jag tänker här, men i stort handlar det om att skrivandet inte får ta över så mycket att livet blir lidande, och om att skrivandet blivit ett sådant tungt krav och en sådan stress för mig, att det inte varit det minsta roligt på länge. Efter att jag tagit det här beslutet, och bestämt mig för att mitt manus kommer att bli klart, men att det inte är det minsta viktigt NÄR det händer, bara ATT det händer, upptäckte jag det fantastiska att jag plötsligt fick tillbaka skrivlusten, och att jag också fick tillbaka väldigt mycket annan glädje. Mitt dåliga samvete försvann, och jag njuter nu av att skriva om jag gör det, och jag njuter också av att inte skriva, om jag inte skriver. En fantastisk känsla. Jag har ändå tvingat mig själv att vila från manuset under december (det var ärligt talat inte jättesvårt eftersom det ändå är så mycket att göra då med julrelaterade saker), för att få en helt ny och fräsch start i januari. Och nu är jag peppad!

Jag känner att jag sällan börjat ett nytt år med så mycket pepp i kroppen – och det säger ärligt talat en del eftersom jag är en rätt så peppad nyårsfirare i allmänhet. Jag tror att jag nästa år kommer att vara gladare och starkare än jag varit på många, många år, och jag tror att jag kommer få en hel del skrivet, även om jag inte vågar uttala mig om hur mycket. Men det spelar ju ändå ingen roll längre. Även om jag förmodligen kommer fortsätta att räkna skrivna ord och sidor, så kommer en annan del av mig att i första hand räkna glädjen, tillfredsställelsen och njutningen.

Det hoppas jag att alla ni andra också kommer att göra, och jag hoppas att ni får ett underbart GOTT NYTT ÅR!

 

Årets pepparkakshus

Lite sent (som vanligt) vill jag önska er alla en god jul, och samtidigt dela med mig av årets pepparkakshus. Vi använde en mall från 2010 eller 2011, men Buslusan designade om fönstren och dörren. Hon gjorde det mesta utom att kavla och sätta ihop bitarna och hela projektet var hennes från början till slut, jag har bara varit handräckning.

Hennes vision var ett hus med grästak; svampar på taket och blommor längs väggarna. Man kan se gräset som växer längs husets väggar och på baksidan har hon gjort en planta med smultron och en med blåbär. Men eftersom taket har sex olika delar gick hon loss på olika stilar på varje takplatta, så konceptet i sin helhet föll lite.

Men huset blev trots allt en succé: vi hade roligt när vi gjorde det och vi blev båda nöjda med resultatet. En klar förbättring jämfört med förra året.

IMG_20151227_115841

GOD JUL!