Månadsarkiv: januari 2015

Lena Andersson i Värvet

Lyssnade på podden Värvet häromdagen. För den som inte upptäckt den är det ett intervjuprogram där Kristoffer Triumf (skribent, redaktör och copywriter) ägnar en dryg timme åt att prata med kända och begåvade människor, för att få fram, som han säger: de oraffinerade samtalen, sanningar och lärdomar om livet. En mycket fin intention.

I programmet där han samtalar med Lena Andersson berör de allt från legalisering av cannabis till idrottspappor och förstås att skriva en roman om kärlek. Men de pratar också helt kort om biofilm. Lena säger att hon vill använda njutning till sin egen förkovran, sitt meningsbygge, och att hon sällan roas av ren underhållning. Ungefär vad jag tror att jag hade väntat mig av en så intellektuell person som Lena. Men lite mer förvånande berättar hon att när det gäller bio så sammanfaller ofta underhållning med att hon får ut något meningsfullt; att det är de storslagna hollywoodfilmerna som har präglat henne mest; till dem kan hon både njuta enormt och förstå något. Törnfåglarna och Mitt Afrika var helt avgörande för hennes romaner om kärlek och hon har sett dem hur många gånger som helst.

På något sätt känns det trösterikt. Att det kanske finns något så fundamentalt allmänmänskligt i de där stora berättelserna och stora känslorna att till och med de intellektuella giganterna lär sig mer av dem än av knepig smalfilm (som Lena säger). Det måste inte alltid vara så krångligt.

Varför jag läser

Under ganska många år har jag nästan enbart läst trevliga, lättsamma böcker på engelska. När jag läste en A-kurs i psykologi på Universitetet för nästan tio år sedan, började jag läsa i princip enbart på engelska för att öva mig på språket – mycket kurslitteratur var på engelska och inte alltid så lättillgänglig sådan heller. Jag valde att vid sidan av studierna bara läsa språkligt sätt enkel litteratur: fantasy och någon enstaka feelgood-roman, eftersom jag behövde något med ganska lite motstånd och något som gav mig lite lagom verklighetsflykt. Och efterhand som jag fortsatte plugga (socionomutbildningen) och sedan jobba och livet började tynga mer och mer, så fastnade jag i den väldigt enkla litterära fåran. Svunnen var den tid när jag läste Pär Lagerkvist, Sigrid Undset och Dostojevskij med oförskräckt nyfikenhet och inte ryggade undan för varken språkliga krumbukter eller ångestfyllda skildringar av verkligheten. Jag ville inte komma nära. Jag ville komma bort. Jag läste enbart av samma anledning som andra tittade på underhållningsteve: för att få en stunds enkel, kravlös avkoppling. Jag tror att det engelska språket gav mig en sorts känslomässig distans till det jag läste, en distans som jag verkligen behövde då, men som jag inte alls är intresserad av längre. Så i år läser jag på svenska.

Jag känner att jag äntligen börjar sluta cirkeln och komma tillbaka dit där jag började: till läsglädjen, nyfikenheten inför livet och människan och språket. Jag vill läsa för att upptäcka, för att lära mig, för att förkovra mig, för att se hur andra gör och hur man egentligen får till det här med gestaltning och spännande verb och ett drivet tempo. Jag vill läsa långsamt och anteckna vid sidan av, jag vill ryckas med och inspireras och sätta upp citat på kylskåpet och kolla upp vad mina gamla favoritförfattare verkligen har skrivit för böcker egentligen och jag vill läsa om deras liv och tänka på att alla författare faktiskt också är helt vanliga människor. Jag vill läsa vid köksbordet och på vardagsrumsgolvet och i soffan och i badet och i sängen och på tunnelbanan och på caféer och hos tandläkaren.

Jag vill läsa som jag gjorde när jag var nitton år.

 

Igelkottens elegans

En av de böcker jag läser just nu är Igelkottens elegans av Muriel Barbery. Den är en i högen på mitt sängbord som jag tänkt läsa i evigheters evighet men helt enkelt inte tagit mig tid till. Den är fantastiskt charmerande. Otroligt fin. Med sin lite tätare, filosofiska text tvingar den mig ofta att läsa långsamt (vilket jag sällan gör) och med sina mindre stycken fungerar den bra att läsa i kortare stunder (vilket passar mig utmärkt eftersom kortare stunder för det mesta är allt jag har till läsande – de längre stunderna lägger jag alltid på skrivande).

Portvakterskan Renée som utåt sett försöker uppfylla sina medmänniskors fördomar om den obildade, griniga underklassen är egentligen en mycket intelligent och känslig kvinna som i hemlighet ägnar sig åt förkovran i de sköna konsterna. Man lär känna henne genom hennes dagbok, och det finns ett underbart stycke om skrivande som illustrerar skrivflyt i dess allra mest upphöjda bemärkelse:

”När det skrivna tar gestalt och börjar leva sitt eget liv, när jag som genom ett trollslag ser meningar formuleras helt omedvetet på papperet och präntas ner rad för rad utan min medverkan, så att jag lär mig sådant som jag varken visste eller trodde mig vilja veta, då gläds jag åt denna smärtfria förlossning, att det går så oväntat naturligt, gläds åt att bara låta pennan löpa, låta mig ledas och föras vidare utan minsta ansträngning och utan att veta vart det bär hän, lycklig och uppriktigt förvånad. I detta närmast extatiska tillstånd av total närvaro och kontakt med mitt innersta väsen, glömmer jag mig själv och får uppleva det inre lugnet och friden i att vara åskådare.”

De enda gånger i mitt liv när jag har kommit i närheten av den här känslan är faktiskt just när jag skrivit dagbok. Kanske för att det är så kravlöst och så rent från föreställningar om hur det borde bli. Då bara skriver jag.

Hur är det för er, kan ni känna igen det här tillståndet?

Världsbygge

Jag lyssnar alltid på Fantastisk podd eftersom jag tycker att den (förstås) är fantastisk: en podd för fantastiknördar på svenska – det kan ju omöjligt bli bättre! Det senaste avsnittet lyssnade jag på med särskild behållning. Det handlar om världen som karaktär. Jättespännande. Som vanligt känns det som att de bara hinner skrapa på ytan och att de just har kommit igång när programmet är slut. Men jag ska inte klaga. Underbart är kort, som det heter.

Jag tror att det är Susanna Nissinen som säger att hon inte börjar med världsbygget utan med karaktärerna och själva berättelsen, och halvvägs in i skrivandet märker hon att det tar stopp för att hon inte känner till världen, och då måste hon gå tillbaka och sitta och klura och spåna och skriva om en del. Krångligt, säger hon. Men ändå ganska härligt, säger jag.

För precis så är det för mig också. I början var min värld (som egentligen snarare är en stad) som en formlös, grå massa runt min karaktär och mig (hade ju bara en enda POV från början). Delar av världsbygget har jag verkligen fått kämpa mig fram till: slitit mitt hår, gått många, långa promenader med skrivmusik och knappt lyckats pressa fram något ändå. Men ibland har det varit som om både människor, byggnader och företeelser i staden liksom framträtt av sig själva, klivit ut ur skuggorna och velat bli skrivna om. En magisk upplevelse. Men jag har långt kvar. Jag är nu där att jag en gång för alla måste bestämma mig för vad min stad faktiskt är för ställe egentligen, vad finns där, vad finns inte – hur fungerar allting. När det blir dags att påbörja den stora omskrivningen behöver jag veta lite mer. Vara säker på åtminstone det mesta. Så det är en av de saker som jag tänker ägna de närmsta månaderna åt. Att världsbygga.

 

Min egen verktygslåda

Vad ska jag göra nu när jag inte har mitt manus att skriva på? Bita på naglarna? Rulla tummarna? Ja, kanske lite både och. Men jag ska också göra något som jag längtat väldigt länge efter att få göra men inte riktigt tagit mig tid till, nämligen: förkovra mig 🙂

Jag ska doppa ner mig själv i den stora grytan som är skrivandets konst, med alla dess regler, tips och tricks och se vad jag kan fiska upp och lägga på min tallrik. För att förtydliga: jag ska läsa, leta, fundera och formulera. Vad som verkar vettigt. Vad som fungerar för mig. Och jag ska lägga mina små fynd och alster här på bloggen, i det kontinuerliga flödet till att börja med, men så småningom på en egen sida i huvudmenyn som jag originellt nog planerar att döpa till ”Skrivtips” 😉

Jag tänker helt enkelt börja jobba på min egen personliga lilla verktygslåda.

 

Manus iväg!

Idag har jag lämnat manuset till min första helhetsrespons. Hurraaaa! Jag kan knappt med ord beskriva känslan 😀

Tidigare har jag fått respons på kanske de första hundrafemtio sidorna, från delar av min skrivgrupp. Det har varit otroligt värdefullt: det har peppat mig att skriva vidare och det har hjälpt mig att utvecklas i hur jag ser på texten. Men det har egentligen inte sagt mig något om hur berättelsen i sig fungerar, hur upplägget fungerar, dramaturgin, karaktärernas utveckling, vilka teman som framgår och så vidare. För att kunna säga något om det måste man läsa hela texten. Och nu ska min skrivarvän Liv  från bloggen Lugn.Det ordnar sig, göra det. Jag är så oändligt tacksam.

Häromdagen skrev Liv ett inlägg om hur hon ser på skillnaden mellan att ge respons på en nästan färdig text och att ge respons på ett råmanus (klicka här om ni vill läsa det). Jag tycker att hon fångar på pricken det som jag känner att jag i första hand behöver hjälp med, när hon skriver att hon ser ett råmanus som ”ett stort antal böcker som ligger överlagrade på varandra”. Exakt den känslan har jag för mitt manus just nu.

När jag började skriva på det här manuset (för fler år sedan än jag helst vill räkna) hade jag ett enkelt tema och en enkel frågeställning som grund. Nu är det temat och den frågeställningen nästan osynliga i texten och istället har andra teman och andra frågeställningar växt fram från karaktärerna och deras processer. Jag började med en enda pov (point of view, eller berättarperspektiv – för er som inte känner till ordet) och nu har jag istället fyra. Jag började med att tänka mig min historia som urban- fantasy med karaktär av utvecklingsroman. Nu undrar jag om det kanske har blivit snarare tvärt om. Eller inte. Jag siktade från början mot att skriva för ungdomar men har nu landat på något som är mer av en cross-over. Ja, jag är helt enkelt inte alls säker på vad det är jag egentligen har skrivit. Och jag är inte heller särskilt säker på vad det är jag faktiskt vill skriva. Därför ska det bli underbart med respons, oavsett hur nervös jag är.

Inte så skrivivrig skrivare

Sitter i soffan med en kopp te och tända ljus och lyssnar på min skrivare. Den skriver ut 456 sidor manus som jag ska lämna på testläsning till Liv imorgon.

Overkligt. Härligt. Läskigt.

Men det kommer nog ta hela natten, för inte är den särskilt ivrig, min skrivare. Så tur för mig att jag har en pigg och glad liten Filurpojke bredvid mig som gurglar och pratar och spottar ut nappen var tjugonde sekund.

One house down

Tror att dottern precis som jag upplevde pepparkakshuset som ett estetiskt misslyckande. Efter att vi rivit det igår under ceremoniella former och dottern mycket nöjd för första gången fått använda den ”riktiga hammaren” och sedan matat mig och sambon med bitar från det (hon tycker inte om godis), sade hon:

”Jag vill göra ett pepparkakshus en annan gång, och då ska det bli mycket finare.”

Sådan mor, sådan dotter, kan man väl säga.

En chansning

Efter två nätter i rad med ungefär tre till fyra timmars sömn känner jag mig ganska säker på att det får vara slutpillat i mitt manus nu. Jag måste ju vara lite realistisk.

Så jag tänkte, en chansning, ingen av er därute som har ett supertips på hur man får en fyramånaders bebis att somna på kvällen?

Tröttheten

Häromdagen när jag avsatte ”lek-tid” för att skriva mig ur en liten blockering hade jag fantastiska förutsättningar. Och poängteras bör, att det har jag i princip aldrig nu för tiden. Men i lördags hade jag det. Buslusan och sambon var på barnkalas och förväntades vara borta i ungefär tre timmar. Filurpojken somnade tio minuter innan de gick hemifrån och hade sovit så dåligt på natten att jag kände mig säker på att han både behövde och skulle klara en tretimmarslur. Jag såg till att mata katterna så mycket att de skulle somna helt proppmätta utan att behöva tjugo minuters gos var för att hålla sig lugna. Jag hade städat soffan och soffbordet, som en liten lugn och ordnad ö mitt i vårt jullovskaos. Jag hade kokat te. Och tänt ljus. Det var i princip snöstorm ute (kanske mitt absoluta älsklingsväder): med en underbar vit himmel och en snöklädd syrenhäck som fond slog jag mig ner i soffan för att äntligen njuta av en fullkomligt kravlös skrivstund. En stund bara för mig.

I två timmar satt jag och stirrade på julgranen (den är jättefin). Och smuttade ibland på mitt te.

Inte ens under de absolut mest ultimata förutsättningar hade jag någon lust att leka. Eller skriva. Jag var för trött och jag är fortfarande för trött. Jag hatar att det är så. Jag hatar det faktiskt med varje liten por och cell i min kropp. Varenda liten molekyl. Om det är något jag är sjukt trött på, så är det att vara trött.

För ungefär två och ett halvt år sedan när jag blev utmattad upplevde jag en trötthet som var obeskrivlig (även om jag självklart har försökt beskriva den, vilken sorts författaraspirant vore jag annars) och som jag hoppas att jag aldrig någonsin ska behöva uppleva igen. Därför ringer det alltid lite varningsklockor när jag är trött på det här sättet. När jag inte ens orkar göra det som är roligt. Så idag bestämmer jag mig för att släppa kraven på att jag ska behöva skriva ett enda ord till innan jag lämnar mitt manus till testläsning. Jag kan lämna över det exakt som det ser ut idag, om det skulle vara så. Det är inte så färdigt som jag skulle vilja, men det är läsbart. Jag ger mig själv möjligheten att skriva mer om jag vill, och om jag orkar. Men inga krav.