Etikettarkiv: Barnen

Filurpojken och jag på skrivkurs

Japp. Ni såg rätt. Skrivkurs. Filurpojken och jag.

För några dagar sedan hittade jag Jorun Modéns författarkurser när jag letade runt lite på nätet, och i ett spontant anfall av lika delar desperation och lika delar hopp, bestämde jag mig för att jag ville göra det. Nu, den här veckan, börja en skrivkurs. Om jag ska överleva mitt liv måste jag få göra någonting som är bara för mig.

Igår när första tillfället var hade sambon värsta eventet på sitt jobb och kunde inte vara hemma. Men av samma anledning är svärmor här igen (vad skulle vi göra utan henne!) och ägnar sig åt allmän barnpassning och markservice. Det kändes inte rätt att lämna henne själv med en febrig och hostig Buslusa och en gnällig Filurpojke en hel kväll, så jag tog med Filurpojken. Bara den här gången. Han var inte direkt nöjd över det beslutet kan jag säga, och mina mammanerver fick sig en liten genomkörare. Hans normalt sett helt änglalika natur gör att minsta gnäll känns som jordens undergång. Men vi överlevde, även om jag nog missade nästan halva kurstillfället så var jag där! Jag träffade nio (eller var det åtta) andra skrivande människor och inhämtade i alla fall viss ny kunskap.

Nästa gång blir det ännu bättre!

Lost in space

Sitter på golvet och lyssnar på Aimee Manns Lost in Space. Tittar ut genom mitt fönster. Får bilder i huvudet. En känsla av att jag egentligen är ganska mycket smalare och yngre och har snyggare kläder (och körkort) och att det är en regnig, mörk kväll och jag åker bil, åker från någonting, lämnar något bakom mig. Ett liv. Lämnar ett liv för ett nytt, tror jag. Det gamla livet är lite oklart, lite trasigt, värkande på något sätt, det handlar nog om kärlek och det är lite svidande, ömt och sorgligt men ändå snyggt. Allt är snyggt i mitt huvud – det kommer sig av Aimee Manns musik. Och jag är fri, fri men med lite av bagaget fortfarande med mig. Regnet smattrar mot min vindruta där inuti mitt huvud och jag vet att jag förkroppsligar längtan bort. Jag är själva essensen av förlorad, ingenting finns runt omkring mig utom rymden.

Verkligheten är att jag sitter på min runda, dammiga matta i vardagsrummet och viker enorma tvätthögar med Filurpojken i knät. Aimee Manns röst strömmar ut ur högtalarna men det är också allt som stämmer med bilderna i mitt huvud. Jag har hål i jeansen och lite mjäll och har inte varit hos en frisör på kanske ett halvår. Extrakilona från senaste graviditeten är fortfarande kvar, känslan av att sitta fast, att vara tvingande, tvångande vuxen i ett liv där det inte finns någon plats för mig – Linda, den som är jag – där det bara finns plats för den här mamman som jag blivit, som jag nu är för evigt.

Jag ammar Filurpojken där jag sitter med tvätten liggande runt mig i högar – som ett helt nytt landskap av kullar och dalar, mitt här i mitt vardagsrum. Han somnar lugnt och tungt, slappnar av i sin lilla kropp och sjunker ner och in mot mig. Så trygg. Jag lyfter upp honom bara för att få känna honom mot mitt hjärta, varm och mjuk och så extremt full av komprimerat liv, till och med när han sover.

Hela rymden finns där. Inuti honom. Och just nu är det där jag förlorar mig. I hans lukt. I känslan av honom.

I hans rymd.

 

 

Extra egentid till läsning

Svärmor har varit här och hämtat hem Buslusan till sig själv (med tåg – vi behövde inte ens sätta oss i bilen för leverans!) och följaktligen ligger en air av frid över hela lägenheten. Trots att sambon är sjuk med feber och det således är en massa ompysslande och uppassande som måste göras, och trots att det alltså inte blev så mycket ”delat ansvar” över disken och tvätten och städningen och matlagningen och Filurpojken som jag hade sett fram emot, så är det ändå lugnt. Jag menar verkligen lugnt.

Jag tänker för mig själv att det inte alls är så påfrestande att ha en bebis som jag var rädd för. Sedan tänker jag att det nog beror på att det är andra barnet, allt är ju ganska mycket jobbigare när man gör det första gången. Men sedan tänker jag att det nog snarare beror på att Filurpojken är en helt gudalik liten varelse (och det är förstås Buslusan också, bara på ett lite mer krävande sätt) som alltid är så nöjd och glad och för det mesta sover på natten.

Hur som helst. Här är det lugnt, och jag vilar mig i soffan. Lite matt efter allt skrivande av skrivtips har jag skrivförbud idag och läser biografin om Astrid Lindgren. Och Sara Lövestams Tillbaka till henne. Och jag tjuvkikar lite i Wonderbook fast jag bestämt att jag inte ska läsa den förrän jag är klar med omläsningen av Stephen Kings Att skriva och Elisabeth Georges Skriv på! Jag har aldrig riktigt lyckats med att bara läsa en eller ett par böcker åt gången. För mig blir det snarare nästan alltid sju, eller tretton. På mitt sängbord (och under sängbordet) ligger högar och åter högar av böcker som jag börjat i och periodvis läser, men som också periodvis bara samlar damm.

Vad tycker ni att man ska göra med sådana böcker? Tvångsläsa dem, ställa tillbaka dem i bokhyllan eller ge bort dem till en secondhand- butik? Eller för den delen valfritt eget fjärde alternativ.

Säkerhetskopiera mera!

När jag igår tog med mig min dyrbara skrivdator ut i den stora vida världen kom jag på en sak. Att jag inte har säkerhetskopierat min skrivmapp på jag vet inte hur länge. Ärligt talat kan jag inte komma ihåg när jag senast gjorde det. Och det är lika slött som förvånande. Jag har nämligen varit med om att förlora väldigt mycket text på grund av samma slöhet, och man kunde ju tycka att jag borde ha lärt mig.

En vanlig dag för lite drygt två år sedan, spillde Buslusan och hennes buslusa till kompis vatten på datorn. Oklart hur det gick till eftersom jag inte var i rummet när det hände. Men när jag kom in i köket satt de två sötnosarna och plaskade glatt med händerna i en jättestor vattenpöl på bordet och min bärbara skrivdator som stod alldeles bredvid slocknade med ett obehagligt surr och gick inte att sätta på igen. När man vickade på den skvalpade det runt därinne.

Jag skickade hårddisken till ett företag som eventuellt skulle kunna rekonstruera mina data – om jag betalade dem svinmycket pengar, men de kunde inte garantera någonting. Eftersom jag alltid varit lite slö med att säkerhetskopiera min text var det nästan ett års arbete med mitt manus som försvunnit, plus en hel del anan text av olika slag – bland annat dagboksanteckningar om barnen (förlåt jag menar barnet – på den tiden hade vi bara Buslusan ju) och sådant som aldrig någonsin skulle gå att ”skriva igen”. Så det slutade med att jag betalade multum och fick vänta ungefär ett halvår (de hade så mycket att göra, och sedan var det sommarsemestrar och sedan lyckades de liksom glömma bort mitt ärende lite) på resultatet. Den känslan jag hade medan jag väntade, att så mycket text skulle kunna vara helt borta, för alltid, den vill jag aldrig uppleva igen.

Så det här är en liten påminnelse i all vänlighet, till mig själv och till er andra som är lite slöa med säkerhetskopierandet. Ryck upp er. Spara all text ni har, helst på fler ställen. Jag ska själv göra det nu, efter att jag – ehum – gått upp ur sängen och duschat och, ja, lite andra grejer.

One house down

Tror att dottern precis som jag upplevde pepparkakshuset som ett estetiskt misslyckande. Efter att vi rivit det igår under ceremoniella former och dottern mycket nöjd för första gången fått använda den ”riktiga hammaren” och sedan matat mig och sambon med bitar från det (hon tycker inte om godis), sade hon:

”Jag vill göra ett pepparkakshus en annan gång, och då ska det bli mycket finare.”

Sådan mor, sådan dotter, kan man väl säga.

En chansning

Efter två nätter i rad med ungefär tre till fyra timmars sömn känner jag mig ganska säker på att det får vara slutpillat i mitt manus nu. Jag måste ju vara lite realistisk.

Så jag tänkte, en chansning, ingen av er därute som har ett supertips på hur man får en fyramånaders bebis att somna på kvällen?

Rålvargen

På min dotters dagis har de under hösten haft till uppgift att göra en bok. Inga krav på prestation, bara fyra, fem enkla bilder och så får de berätta fritt och föräldrarna skriver ner. En fantastiskt rolig och kreativ uppgift.

De andra barnen har ritat enkla, gulliga streckgubbar som håller varandra i handen på de ungefärliga temana: Min väg till dagis, När vi åkte till simhallen, eller Jag och min mormor. Inte särkilt originellt, inte särskilt spännande, men det är ändå charmerande och det är små böcker med början, mitten och slut. Färdiga, vederbörligen dramatiserade tillsammans med pedagoger och kompisar och nu upphängda på en vägg till beskådning. Alla böcker utom dotterns, alltså.

Min fyraåriga dotter (som jag härmed kommer kalla för Buslusan – för det går ju inte an att Filurpojken har sitt eget smeknamn här på bloggen och inte hon) har gjort en Rålvarg. Så här ser den ut.

PicsArt_1420213975400

Buslusan berättar: ”Rålvargen är ett farligt djur. Den har vassa tänder och klor och suger blod. Den har tre ben på framsidan och fyra ben på baksidan. Den har en navel, som en människa. Rålvargen har en lång hals och ett huvud som kan snurra runt. Rålvargen har alla regnbågens färger och taggar på ryggen. Rålvargen äter andra djur, och trä. I rålvargens öron finns en chak-chak, en termometer som mäter hur varma och kalla rålvargarnas öron är. Deras rumpor stinker så man måste hålla för näsan. När rålvargen simmar i vattnet och ser en haj så blir rålvargen så arg att den blir röd. Rålvargars bajskorvar är jättevarma och giftiga, så om man får dem på sig måste man åka till doktorn.”

Kan ni förstå hur nöjd jag är. Jag har uppenbarligen fått en liten fantastik-författar-dotter, även om hon verkar ha mer av en dragning åt skräck än vad jag själv har. Det är i vilket fall ljuvligt, och bara en sådan explosion av kreativitet. Jag tror att boken ska handla om en dag i rålvargarnas skog och hur en rålvargsmamma får en bebis och rålvargsbarnet blir storasyskon (hett tema här i familjen). Sedan ska det också handla om natten när månen gick i bitar och föll ner i vattnet och en stjärna som också föll. Allt ska få plats på typ fyra sidor. Hur som helst. Buslusan har än så länge kommit till framsidan. Sambon har lagt ner ganska många timmar på att försöka coacha henne vidare men allt vi har lyckats uppnå är i princip att hon har ritat om framsidan tre gånger. Vi börjar helt ge upp tanken på att den ska bli klar och hängas upp tillsammans med de andra barnens verk. Vilket uttryck är det man brukar använda i sådana här lägen?

Just det ja. Äpplet faller inte långt från trädet.

I hela mitt liv har jag nog varit kvar ungefär på hennes nivå. Samma explosionsartade kreativitet. Samma oförmåga att någonsin bli klar. Det är ju ingen slump att jag inte lyckats prestera ett enda färdigt manus trots att jag är trettioåtta år och har skrivit sedan fyraårsåldern. Jag fastnar i detaljerna. Så även nu. Jag sitter här och ska skiva färdigt de sista styckena i mitt manus så att det ska gå att läsa när jag lämnar det till en första helhetsrespons om bara några dagar. Men vad gör jag? Jag petar. Småredigerar på inledningen. Och skriver det här blogginlägget (vilket i och för sig inte var så svårt eller tidsödande: jag såg rålvargen ligga där på vårt soffbord och plötsligt så liksom formulerade sig det här inlägget i princip helt ordagrant i mitt huvud, det var bara att skriva ner och ta ett litet foto).

Så trots att jag inte vågade ha det som nyårslöfte så är det ändå min stora, stora, jättesuperstora förhoppning om år 2015 – att jag till slut ska bli färdig.

Lucia

Alla med barn i dagis- och skolåldern vet att den riktiga Luciadagen inte är idag, utan snarare igår. Det är då man går upp mitt i natten (halv sex), hoppar över duschen och grusögd äter frukost i rekordfart samtidigt som man försöker se till att man har alla dotterns Lucia-attiraljer nedpackade inklusive extra ljus till kronan (vis av erfarenheten från förra året när den åkte i golvet redan i dagishallen och de små lamporna blev ett minne blott), extra glitter, plus förstås tomtekläder till Filurpojken. Man försöker också se till att Lucialinnet inte blir för skrynkligt när man nu har strukit det bara för några timmar sedan (halv ett – strax innan Filuren behagade somna). Allt i förhoppning om att få se sitt barn stå i rad med ett gäng andra utklädda sötnosar och sjunga luciasånger falskt och i otakt.

Eller inte.

I vårt fall inbegrep frukosten en hel del gråtande från fyraåriga dottern som inte ville gå till dagis. Hon tänkte inte sjunga. Och hon tänkte inte ha på sig sitt Lucia-linne (trots att hon gillade det så mycket när hon provade det kvällen innan att hon gärna hade sovit med det om hon fått). Väl på dagis var det uppenbart helt lönlöst att försöka övertala henne, så hon satt i mitt knä och viskade (ganska högt) ”Mamma jag är hungrig” och ”Kan vi inte gå hem nu?” under hela lussandet. Så mycket för den stämningsfulla stunden.

Jag kan skratta lite åt henne, hon är som hon är. Förra året gick hon med i Luciatåget men utan Lucialinne, med trasig krona och utan att sjunga en enda liten strof. Hon har en stark vilja, och det är bra. Men samtidigt så hoppas jag av hela mitt hjärta att det ska gå över, och gå över snabbt, den här rädslan hon har för att göra saker som hon inte är säker på att hon kan (hon är inget vidare varken på sångtexter eller melodier). För hon är född med precis samma perfektionistiska ådra som jag själv. Och det är ingen lätt ådra att leva med. För min del är det nog inte förrän i vuxen ålder som jag lyckats lära mig att slappna av så pass att jag kan försöka göra saker som jag inte tror att jag är bra på, eller som jag tror inte kommer bli tillräckligt bra. Det är så onödigt. Jag önskar henne verkligen en barndom fylld av oövervinnerlig glädje, inte en barndom fylld av undvikande och otillräcklighet. Men jag har ingen aning om hur jag ska kunna hjälpa henne. Det enda jag kan komma på är att jag måste bli bättre själv, på att inte bry mig om hur saker faktiskt blir, utan bara bry mig om glädjen i processen. Som igår när vi dekorerade ett pepparkakshus (köpt på ICA) och det inte blev som dottern ville (och definitivt inte som jag ville, herregud), men ingen av oss bröt ihop och trots en rätt så påfrestande dag blev någonting kvar av den som bara var ren kreativitet. Ganska explosiv kreativitet.

Kanske ett litet steg på vägen.

DSC_0489

Att bli med tid

Vår vardag har komplicerat till sig lite de senaste veckorna. Det har varit översvämning på förskolan där fyraåringen går, och översvämningen efterlämnade fuktskador under golvet, så vi har blivit evakuerade till en förskola låååångt härifrån så länge arbetet med att fixa till allting pågår. I bästa fall är det färdigt om ett par veckor, i värsta fall om två, tre månader. Det tar mig i runda slängar mellan en och en halv till två timmar att hämta på dagis. Det kunde varit värre, eller rättare sagt: det kommer att bli värre. När det börjar snöa. Men än så länge är det ändå okej. Det känns som att jag inte kan klaga, jag är ändå föräldraledig och har all tid i världen. Och jag försöker alltid tänka positivt. I alla fall till en början.

Men har ni tänkt på att det ofta är så att man inte riktigt inser hur jobbig en omständighet är innan man får en paus, ett litet andrum från omständigheten? Så är det i alla fall för mig. Jag inser just nu att evakueringsdagiset trots allt är en liten påfrestning, och en grym tidstjuv.

Hushållets fyraåring är nämligen just nu på väg i bil hem till sin farmor och farfar där hon ska stanna tills på söndag. Det betyder inga lämningar/hämtningar. Det betyder inget lekande med gosedjur/utklädningskläder/playdoh eller pärlhalsband innan middagen och inga långa nattningar efter middagen. Det betyder ingen fyraåring som ligger och hostar en i ansiktet och klappar en maniskt på armen från klockan ett på natten och fram till frukost. Det betyder tid.

Hon lämnar efter sig en sorts tystnad, en sorts tomrum med potential att fyllas med vad som helst. Jag tänker skrivande. Jag tänker manus, manus, manus. Tyvärr lämnar hon också efter sig sin (och sambons) förkylning, så jag är inte helt och hållet på topp. Men eftersom rösten är det första som försvinner på mig under en förkylning är det nästan bara ett incitament att skriva – jag menar, jag kan ju ändå inte prata och vad ska man då göra om inte odla sin kreativitet utan dåligt samvete. Bara ett par avsnitt av Blacklist och kanske något enstaka gammalt Outlander till ett glas vin ikväll. Sedan blir det jobba av.

Det blev en bebis

Imorgon är det två veckor sedan han föddes, vår nya familjemedlem. Dottern har döpt honom till lilla filurpojken, eftersom vi inte kunde enas om ett namn de första dagarna. Nu har han självklart ett namn, men filurpojken hänger fortfarande med. Vi är alla överens om att det passar honom ganska perfekt.

Jag har tagit en liten bloggpaus som ni märker. Både tid och ork och koncentration är sådant som tryter så här de första veckorna med en alldeles ny människa (och veckorna innan). Jag har ägnat mina minimala skrivstunder till anteckningar om livets oerhörda mirakel och pyttesmå tår och det där med omedelbar, ofattbar kärlek och annat som känns absolut essentiellt just nu. Övrig tid har jag annars ägnat åt att äta ofantliga mängder av vad helst som funnits hemma i kylskåp och skafferi, åt att sova i vilken ställning och vilken tid på dygnet som helst, och att amma förstås. Amma, amma, amma. Och att vara med fyraåriga dottern så mycket så möjligt för att hon inte ska känna sig övergiven. Så, ja, det riktiga skrivandet har liksom kommit lite på efterkälken.

Men snart tror jag att mitt manus och lusten och orken att jobba med det kommer tillbaka. Jag känner redan hur min hjärna börjar uppvakta karaktärerna så smått och på försiktiga omvägar närma sig en del olösta problem. När vi fått lite bättre rutiner och framförallt när nattsömnen blivit lite bättre på regelbunden basis, då. Då är det äntligen dags att börja om igen på den stora slutspurten.

IMG_20140904_210302 (1)