Etikettarkiv: Kreativitet

Utvecklingsfaser

Apropå det här med skrivandets upp och ner som jag skrev om häromdagen – då i termer av kreativitetens cykel: aktiv, passiv, aktiv, passiv och så vidare. Det finns ju andra faser också, tänker jag. En sak som jag funderat mycket på under åren är kreativitetens utvecklingsfaser. Främst i relation till måleriet egentligen, men jag börjar inse att det är precis samma sak med skrivandet, och jag skulle gissa de flesta kreativa processer.

Nu för tiden är det ju allmänt känt att barn (och för den delen vuxna också) inte utvecklas lite i taget i en jämn kurva över livet, utan att de istället utvecklas i stora hopp eller kliv – såkallade utvecklingsfaser. Det innebär i praktiken att ens utveckling över livet inte alls är något som liknar böljande gröna kullar i ett brittiskt landskap med en underbar sommarhimmel över, utan snarare en slags helvetestrappa med trappsteg minst lika stora som man själv är lång och en liten ackompanjerande orkester med småjävlar.

Det är mest uppenbart hos barn, som periodvis kan bli otroligt besvärliga – till den grad att man kan undra vilken typ av troll/monster/alien som har kidnappat ens riktiga barn och satt dit sig själv istället. De gråter och skriker helt utan anledning (kan det tyckas), saker som förut var enkelt är nu obeskrivligt svårt, för att inte säga helt omöjligt, vardagen som flöt på i en lagom lunk förvandlas istället till en galen, snarast apokalyptisk tillvaro (att som förälder känna till det här med utvecklingsfaserna är åtminstone för min del en stor anledning till att jag står ut med mitt föräldraskap så bra som jag ändå gör – även om en annan stor anledning förstås är att jag har fullkomligt fantastiska barn). Och det är precis som det ska vara. För det är så här barn (och för den delen vuxna) lär sig: Vardagen lunkar på i sin vanliga, slätstrukna smidighet, men så plötsligt är hjärnan mogen att lära sig något helt nytt, och då blir det kaos. Allting vänds upp och ner, gammalt och nytt, känt och okänt, lätt och svårt blandas hej vilt och alla nya intryck som man inte riktigt förstår än gör att världen liksom gungar under ens fötter. Det är skrämmande, asjobbigt – helt enkelt fruktansvärt, men till stor del på en omedveten och oformulerad nivå. Och sedan efter en period av ångest, när det nya fallit på plats och helt internaliserats, så lugnar allt ner sig. Man kommer ut på andra sidan tunneln och ser ljuset, och man ser också allt runt om kring sig i ett nytt ljus. Man har klivit upp ett steg på utvecklingstrappan. Den lilla orkestern av småjävlar spelar fanfarer.

Min poäng är förstås att det är likadant med skrivandet (och annan kreativ verksamhet). Man utvecklas i faser. Jag tror att det är det som händer ibland när man skrivit och skrivit och skrivit och skrivit och känner att hur mycket man än jobbar så blir ingenting så mycket bättre som det borde bli, och i värsta fall känns det som att allt man gör bara blir skräp. Det är då man har gått in i sitt nya trappsteg och inte kommer upp för att det är i vägen. Till slut blir man så förbannad eller trött eller ledsen att man bara lägger ner allting ett tag. Och sedan när man börjar igen efter en periods vila – det kan vara månader eller år – så är det som att man helt utan att man ens märkte det har kommit upp på nästa platå, och så faller saker på plats. Man ser plötsligt vad man gjorde för fel förut, saker som kändes helt oöverstigligt svåra att klara av är plötsligt lätta, eller åtminstone genomförbara. Man har en allmän känsla av att – som det heter på nutidsspråk – ha levlat. Och jag tror att det är exakt det man har gjort.

 

Känner ni igen det här?

Skrivandets upp och ner

Som ni kan förstå av inlägget inre explosion är jag just nu i en av mina mest kreativa faser. Den där det känns som om jag knappt kan gå utanför dörren/slå på datorn/titta på min bokhylla utan att få en massa tankar som jag skulle vilja skriva ner eller diskutera med någon. Intressant nog är skrivarvännen Liv i den absolut motsatta fasen, som hon skriver om i det här inlägget på sin blogg. Hon kallar det för mellandagar. En träffande benämning.

Precis som Liv har jag funderat en hel del över det här med kreativitetens (och därmed skrivandets) upp och nedgångar. Det har nog alltid varit uppenbart för mig att min kreativitet kommer i faser. Men på senaste tiden har jag börjat identifiera mönstret lite tydligare. Det har börjat kännas nödvändigt för mig att ha lite bättre koll på hur allt egentligen hänger ihop, för att berg och dal- banan inte ska bli alldeles för jobbig. Och jag behöver (som alltid) helst formulera det i skrift. Annars känns det inte som att jag har tänkt färdigt.

Jag har identifierat tre faser, som kommer efter varandra i ett ständigt fortlöpande mönster. Först vad jag skulle kunna kalla för explosionsfasen, (där jag alltså är just nu) när min hjärna flödar över av inspiration och fullkomligt sprutar ut idéer och uppslag till allt från blogginlägg och noveller till nya romaner, filmmanus eller helt andra projekt. Om jag inte ska bli galen måste jag då ägna en period åt att samla upp allting, få ner tillräckligt mycket på papper för att känna att jag är trygg med att jag inte ska tappa bort någonting, att allt finns kvar även fast jag inte hinner jobba med allting samtidigt, för det hinner jag förstås inte fast jag gärna vill.

Och sedan infinner sig arbetsfasen, en sorts lång nedförsbacke när jag kan använda energin från min explosion till att faktiskt skriva: blogginlägg, dagbok, manustext, annan text, vad det nu är jag håller på med. Det är en underbar fas, men jag brukar ha en del problem med den. Som jag antydde i mitt inlägg om explosionen har jag en tendens att liksom hatta fram och tillbaka mellan olika saker, för att jag gillar att skriva på flera olika saker samtidigt, precis som jag alltid läser flera olika böcker samtidigt, och i allmänhet har en massa olika projekt samtidigt. Det gör tyvärr att jag ofta får mindre gjort än vad jag skulle vilja under de här perioderna. Dessutom har jag ju min maniska sida, som lätt går igång i det här läget – och även om det är härligt, så kan det också vara lite destruktivt.

För det som till sist händer – ju mer maniskt jag gått igång på saker, desto fortare händer det – är att energin tar slut, alltid innan jag hunnit med det jag ville hinna med. Det tänker jag på som utmattningsfasen, även om jag tycker att Livs namn för det är bättre – mellandagar. Det handlar helt enkelt om återhämtning. Energin är slut, både i huvudet och i kroppen, lusten försvinner och jag tror att om jag var det minsta pessimistiskt lagd så skulle nog tvivlen komma här också. För att åter kunna komma i arbetsfört skick måste jag vila. Men det där med att vila är helt enkelt inte något jag är bra på, åtminstone har jag inte varit det under större delen av mitt liv – det är inte förrän nyligen som jag äntligen börjar lära mig lite. Och då har det krävts några års ordentlig utmattning och en hel del ansträngning för att komma till den här punkten.

Som jag skrev i min kommentar till Livs inlägg: jag har börjat försöka tänka på min kreativitet lite som andning: en självklar vågrörelse av in ut, in ut. Det jag menar när jag säger in och ut handlar snarare om aktivitet och passivitet. Att i min aktiva fas – utandningen – tar jag in otroligt mycket information, men jag gör det på ett aktivt sätt: jag läser med pennan i handen och gör understrykningar och har små färgglada flärpar som jag sätter på de viktigaste sidorna, eller så viker jag hundöron, och jag skriver stödanteckningar och planerar och skriver blogginlägg om allting som jag funderar på. Hjärnan går på högvarv. All information bearbetas högintensivt och formas om till något som jag kan uttrycka, diskutera, skriva ned. Efter all den här aktiviteten kommer ganska naturligt den passiva fasen – inandningen. Då tar behovet av att uttrycka allting hela tiden slut, eller mattas av åtminstone. Jag tar gärna in saker i de här perioderna, men inte aktivt. Jag läser inte lika mycket, och om jag gör det så blir det sällan skrivhandböcker eller andra fackböcker eller biografier, utan mycket lättare läsning, ren underhållning. Jag gör mer av ingenting. Och jag tittar på teveserier. Faktum är att det är bara i sådana här perioder som jag tittar på teveserier egentligen. När jag har mina aktiva perioder prioriterar jag alltid bort den sortens underhållning eftersom min tid känns för värdefull för att bara slötitta på saker, och det känns också alltid lite för passivt när jag är i den där känslan av att jag vill lära mig, förstå, formulera och uttrycka.

Och så här går det runt i en oändlig cirkel.

Det jag har börjat inse och nu försöker lära mig, är just att inte pressa mig själv för hårt i den aktiva fasen, eftersom det är då mellandagarna blir till utmattning. Precis som Liv skriver i sitt inlägg är det så att ju mer jag tillåter mig själv att vila och försöker njuta av mellandagarna, ju fortare går de över, och ju bättre mår jag.

 

Hur ser era kreativa processer ut? Går de också i faser, eller är de lite mer balanserade?

Rålvargen

På min dotters dagis har de under hösten haft till uppgift att göra en bok. Inga krav på prestation, bara fyra, fem enkla bilder och så får de berätta fritt och föräldrarna skriver ner. En fantastiskt rolig och kreativ uppgift.

De andra barnen har ritat enkla, gulliga streckgubbar som håller varandra i handen på de ungefärliga temana: Min väg till dagis, När vi åkte till simhallen, eller Jag och min mormor. Inte särkilt originellt, inte särskilt spännande, men det är ändå charmerande och det är små böcker med början, mitten och slut. Färdiga, vederbörligen dramatiserade tillsammans med pedagoger och kompisar och nu upphängda på en vägg till beskådning. Alla böcker utom dotterns, alltså.

Min fyraåriga dotter (som jag härmed kommer kalla för Buslusan – för det går ju inte an att Filurpojken har sitt eget smeknamn här på bloggen och inte hon) har gjort en Rålvarg. Så här ser den ut.

PicsArt_1420213975400

Buslusan berättar: ”Rålvargen är ett farligt djur. Den har vassa tänder och klor och suger blod. Den har tre ben på framsidan och fyra ben på baksidan. Den har en navel, som en människa. Rålvargen har en lång hals och ett huvud som kan snurra runt. Rålvargen har alla regnbågens färger och taggar på ryggen. Rålvargen äter andra djur, och trä. I rålvargens öron finns en chak-chak, en termometer som mäter hur varma och kalla rålvargarnas öron är. Deras rumpor stinker så man måste hålla för näsan. När rålvargen simmar i vattnet och ser en haj så blir rålvargen så arg att den blir röd. Rålvargars bajskorvar är jättevarma och giftiga, så om man får dem på sig måste man åka till doktorn.”

Kan ni förstå hur nöjd jag är. Jag har uppenbarligen fått en liten fantastik-författar-dotter, även om hon verkar ha mer av en dragning åt skräck än vad jag själv har. Det är i vilket fall ljuvligt, och bara en sådan explosion av kreativitet. Jag tror att boken ska handla om en dag i rålvargarnas skog och hur en rålvargsmamma får en bebis och rålvargsbarnet blir storasyskon (hett tema här i familjen). Sedan ska det också handla om natten när månen gick i bitar och föll ner i vattnet och en stjärna som också föll. Allt ska få plats på typ fyra sidor. Hur som helst. Buslusan har än så länge kommit till framsidan. Sambon har lagt ner ganska många timmar på att försöka coacha henne vidare men allt vi har lyckats uppnå är i princip att hon har ritat om framsidan tre gånger. Vi börjar helt ge upp tanken på att den ska bli klar och hängas upp tillsammans med de andra barnens verk. Vilket uttryck är det man brukar använda i sådana här lägen?

Just det ja. Äpplet faller inte långt från trädet.

I hela mitt liv har jag nog varit kvar ungefär på hennes nivå. Samma explosionsartade kreativitet. Samma oförmåga att någonsin bli klar. Det är ju ingen slump att jag inte lyckats prestera ett enda färdigt manus trots att jag är trettioåtta år och har skrivit sedan fyraårsåldern. Jag fastnar i detaljerna. Så även nu. Jag sitter här och ska skiva färdigt de sista styckena i mitt manus så att det ska gå att läsa när jag lämnar det till en första helhetsrespons om bara några dagar. Men vad gör jag? Jag petar. Småredigerar på inledningen. Och skriver det här blogginlägget (vilket i och för sig inte var så svårt eller tidsödande: jag såg rålvargen ligga där på vårt soffbord och plötsligt så liksom formulerade sig det här inlägget i princip helt ordagrant i mitt huvud, det var bara att skriva ner och ta ett litet foto).

Så trots att jag inte vågade ha det som nyårslöfte så är det ändå min stora, stora, jättesuperstora förhoppning om år 2015 – att jag till slut ska bli färdig.

Ketchupeffekten

Ibland tycker jag att mitt kreativa skrivande är ungefär som ketchup. Så är det just nu.

Att först kommer ingenting ut och det känns som om det bara är slut eller som om det sitter något i vägen, och jag tror att det är helt kört. Men sedan byter jag grepp och vinklar flaskan åt ett annat håll och plötsligt kommer allting ut samtidigt och det blir så mycket att det stänker och skvätter.

Förutom att det går allmänt bra med min dagskvot (ett stycke om dagen) och jag praktiskt taget översköljs av olika problemlösningar, stämningar och detaljer till mitt manus, så dyker det också upp små rader här och där som hör till en framtida novellsamling som jag planerar, och till och med helt nya noveller som säger att de vill bli skrivna. Det bara stänker om kreativiteten, helt enkelt. Och jag antar att jag egentligen inte borde klaga, men allvarligt talat det är lite svårt att fokusera. Varför kan det inte bara vara lite mer lagom, lite mer mittemellan. Ytterligheter är så utmattande.