Etikettarkiv: Livspusslet

Mycket bloggfunderingar

Just nu är två motstridiga krafter extremt aktiva i mitt inre:

Efter att jag läst Livs inlägg om hur bloggandet är en skrivövning i sig och hur bra det är att resonera runt skrivandet och öva sig på sådant som inte är direkt relaterat till pågående manus, blev jag (naturligtvis) mer peppad än någonsin att fortsätta med mitt bloggande och mitt funderande i just de där banorna. Det är något av det absolut roligaste jag vet och jag kan verkligen gå igång på det som på nästan ingenting annat. Så en stor del av mig funderar på saker att skriva om och på att dra igång tusen storslagna planer som liksom legat och halvslumrat i bloggrelaterade mappar på datorn.

Men jag har också läst Evas inlägg om att ta en längre bloggpaus för att tänka på sin hälsa och för att någon gång ge sig själv chansen att bli klar med manuset, och det gav mig en annan sorts tankeställare. För visst är det så att allt mitt bloggande i någon mån sker på bekostnad av mitt manus, och ibland till och med i någon mån på bekostnad av min hälsa. Med tanke på att jag ska börja jobba den här våren och att vi har planer på smärre lägenhetsrenoveringar och på ett eventuellt husköp och i så fall efterföljande flytt, kommer det att bli en hel del mindre skrivtid jämfört med normalt. Så en del av mig funderar på en liknande lösning, någon sorts större eller mindre bloggpaus, eller åtminstone grymt sänkta krav här på bloggen. För att inte bli stressad, och för att kunna fokusera min energi på att bli färdig med manuset.

Jag vet att det är väldigt svårt för mig att låta bli att blogga, och att det kanske inte är helt bra att låta bli heller. Men jag vet ju också hur det kan ta över mitt liv som en monstruös jätteparasit och ta precis all min tid i anspråk. Man skulle kunna argumentera att det väl bara är att sänka ambitionerna lite och inte ta det så allvarligt, men så enkelt är det inte för mig. Jag behöver gå igenom en lång och besvärlig process av vägande för och emot och en hel del försvarstal och så vidare för att på ett medvetet plan kunna tillåta mig att göra sådant som bloggandet mindre seriöst. Jag kan inte förklara varför (det finns ju väldigt många andra saker jag verkligen kan göra mindre seriöst utan några som helst problem, som att betala räkningarna och att städa efter mig i tvättstugan), det bara är så, helt enkelt.

Det är alltså det jag funderar på. Jag väger för och emot. Försöker hitta ett upplägg som kan ge en bättre balans.

Ett stort beslut om vad som är viktigast

Helt utan att jag planerat det, har de senaste veckorna lett mig fram till ett av de största skrivrelaterade besluten som jag tagit på kanske flera år. Nämligen att sluta stressa fram mot en omöjlig deadline och i stället låta skrivandet ta den tid det tar. Jag tänker (åtminstone för stunden) sluta betrakta skrivandet som ett arbete, och istället låta det bli en härlig fritidssysselsättning som jag ägnar mig åt när jag har tid och lust. Och jag tror att jag behöver ta en ordentlig paus ifrån det innan det kan bli lustbetonat igen. Det är ett väldigt stort beslut för mig, och inte ett som jag fattar utan svårighet – i så fall hade jag nämligen gjort det för länge sedan.

I några veckor (kanske egentligen månader, om jag undantar ett antal specifika udda tillfällen) har jag känt att jag mer och mer tappat lusten att skriva på mitt manus. Jag har fått svårare och svårare att skriva något vettigt när jag bokat in tid för att göra det, och har märkt att jag oftare och oftare bara struntat i det och gjort något annat istället. Det handlar en del om tröttheten så här efter ett år (eller fem – beroende på hur man ser det) utan vettig sömn på nätterna. Antagligen handlar det ganska mycket om det, men eftersom det är det enda i mitt liv som jag egentligen inte kan påverka så mycket, är det inte just sömnbrist som framför allt gjort att jag ändrat inställning. Istället är det två andra saker.

Den första är min familj och det som jag med ett sammanfattande ord skulle kunna kalla ”mitt liv”. Det är ju ganska ofta som jag i olika skrivsammanhang diskuterar hur livet kommer i vägen för skrivandet och att man måste acceptera att det är så ibland och lära sig leva med det i perioder. I praktiken kommer mitt liv i vägen för skrivandet nästan hela tiden, eftersom det finns ganska lite tid för skrivandet och eftersom jag har ganska mycket andra saker som upptar mig. Men i mitt huvud så är det snarare tvärt om: Att skrivandet kommer i vägen för livet. Att skrivandet på riktigt hindrar mig från att vara helt närvarande med min familj och med vänner, och på vissa sätt kan jag nog säga att skrivandet hindrar mig från att vara helt närvarande med mig själv. Det kan låta galet, men det är hur som helst sant.

Jag kan bitvis bli så pass besatt av mitt skrivande att jag helt ärligt tycker att allting – precis allting – bara är irriterande störningsmoment i min skrivprocess. Och jag kan faktiskt tycka att det är lite okej att ha sådana perioder av intensivt skapande, jag kan tycka det, trots att det inte passar in i det beteende jag som kvinna och förälder förväntas ha, trots att det då faktiskt går ut över andra människor. Det är så otroligt viktigt för mig med skrivandet, att det kan få gå ut över livet ibland. Men det måste vara kortare perioder, och det måste bli konkreta resultat. För min del har det snarare varit ett kroniskt tillstånd under lång tid och inte alls en kort period, och det har heller inte blivit särskilt tydliga resultat – åtminstone inte som står i relation till det totala uppgåendet i processen. Det har gjort att jag levt med ett ständigt missnöje på alla plan, eftersom jag aldrig kunnat bli nöjd och heller aldrig kunnat slappna av. Jag har svårt att förstå hur det blev så här, att min besatthet av att någon gång bli klar tog över på ett sätt som faktiskt gränsar till osunt. Jag skriver på sidan om mig och bloggen att jag vill leva ett liv där jag lyssnar på mitt hjärta, och det vill jag verkligen. Men nu tänker jag att jag bara har lyssnat på det som hjärtat skriker – inte på det som hjärtat säger i vanlig samtalston, eller viskar och liksom smågnolar. Jag tänker att jag måste se till att lyssna på hjärtats röst i varje aspekt av livet, hela tiden, och inte bara lyssna ut en riktning och sedan sätta av åt det hållet, blind och döv för allt annat än målet.

Det var alltså det första som fick mig att nästan över en dag ändra inställning till skrivandet. Det andra är förstås manuset självt, min trötthet på det, och mina tvivel. Tro nu inte att jag tänker ge upp, det tänker jag verkligen inte – långt ifrån. Men jag känner att jag – som flera av er så klokt påpekat i kommentarer häromdagen – behöver en lite längre paus från manuset. Jag behöver vila mig för att hitta tillbaka till det lustfyllda skrivandet. Och jag tror att jag också behöver ordentligt med tid till att bygga min värld (den där delar av handlingen utspelar sig) i lugn och ro. Jag tror att jag har hittat fram till en fungerande dramaturgi och jag tycker att jag lyckats skapa (någorlunda) trovärdiga och personliga röster till mina karaktärer. Men det som saknas är världsbygget, alla detaljer, bakgrunder, en övergripande berättelse som den här romanen kan vila i (med tanke på att den är tänkt som den första boken i en serie). Det är inget som går att slarva fram på bara några månader tills i vår, jag måste låta det ta den tid det behöver.

Jag har känt mig så otroligt stressad över att bli klar, att jag verkligen övervägt att skicka in ett nästan ofärdigt manus bara för att ”bli av med det”. Och egentligen tycker jag att man måste få göra på det sättet, om det verkligen känns som det rätta. Men det är inte jag, att göra så, inte alls. Det är inte så jag har föreställt mig att det skulle bli, och det kommer inte bli så heller, om jag får välja just nu. Jag vill vänta och göra mitt manus så bra som det alls kan bli, och det får helt enkelt ta den tid det tar.

Så jag känner att jag börjar släppa taget om mitt manus, ett tag som jag verkligen hållit fast vid väldigt krampartat på sista tiden. Jag tänker att det kommer bli färdigt, någon gång, men det är inte det absolut viktigaste i mitt liv, familjen och hälsan och glädjen är viktigare. Det viktiga är att jag har roligt och är lycklig medan jag skriver på mitt manus, och att jag blir nöjd med resultatet – exakt när det blir färdigt är mindre viktigt.

Ja. Sånt här kan man komma fram till en söndag när sambon är borta på roligheter och man själv nattar först det ena barnet och sedan det andra. Ett stort beslut mitt i det lilla, men ett som klingar sant i hela kroppen. Jag är ärligt talat redan lite lyckligare.

Att hitta rätt ambitionsnivå

Jag sitter just nu med en hemtenta i Litteraturvetenskap, och har gjort det i några dagar. Jag övar mig på den vansinnigt svåra utmaningen: att inte göra mitt bästa.

När Sambon och jag diskuterar vår vardag och min skolgång är vi helt överens om att meningen med den här kursen inte är att jag ska vara en A-student och lära mig så mycket som möjligt om litteratur, egentligen. Meningen är att jag ska få lite utrymme till sådant som är viktigt, till mitt eget skrivande och till familjen. Meningen är att i januari när den här terminen är slut så ska vi som familj vara bättre rustade för våren, mer utvilade, gladare och starkare. Det blir vi ju inte av att jag stressar upp mig och hela tiden anstränger mig till max i skolan samtidigt som jag försöker göra allt annat också.

Det är så svårt, bara. Jag kan liksom inte med att komma oförberedd till seminarier, eller att slarva med hemtentor. SÄRSKILT inte när det är så roligt hela tiden. Jag vill ju verkligen lära mig allt och göra mitt bästa. Men då gäller det att ta sig en ordentlig funderare över vad som är viktigt här i livet. Min prioriteringsordning är solklar:

1. Min hälsa
2. Min familj
3. Mitt skrivande
4. Resten.

Som ni ser finns inte skolan med på de tre första punkterna, men ingår i den fjärde bland allt det som är mindre viktigt. Det här är min fullständigt ärliga prioritering, och ändå ser det i praktiken ut så här istället:

1. Resten
2. Min familj
3. Mitt skrivande
4. Min hälsa

Hallå, liksom. Nu tänker jag att det får vara nog med den här ordningen som jag inte är nöjd med. Min perfektionistiska sida får lägga ner, och helt enkelt böja sig för viktigare saker. Det är ju knappast någon risk att jag inte ska få godkänt på mina kurser bara för att jag inte gör mitt allra, allra bästa hela tiden. Och godkänt är allt jag behöver. Från och med nu tänker jag betrakta VG:n och G+ som totala misslyckanden, medan all tid som jag kan ägna åt motion, familj och manus, är SEGER.

Litteraturvetenskap – so far

Ja, nu har jag då läst litteraturvetenskap med skapande svenska i två veckor på Södertörns högskola. Än så länge är det typ himmelskt.

Att få ägna dagarna åt att läsa romaner, pjäser, och böcker som behandlar analys och tolkning av desamma; att få flera timmar om dagen eller till och med flera dagar i veckan till att skriva på mitt manus (eftersom den här första delkursen är hur soft som helst); att få sitta i lugn och ro i ett alldeles knäpptyst bibliotek med god luftkonditionering på sköna orangea stolar och med jämna mellanrum: gå ner och dricka en latte macciato på sojamjölk (för TJUGO kronor!) i höstsolen på skolans lilla torg. Ni kan ju tänka er hur underbart.

Och lika underbart är det att inte hämta och lämna på dagis varje dag; att inte varje dag behöva äta sin lunch samtidigt som man matar en vild ettåring vars syfte med måltiden är att se till att så mycket mat som möjligt hamnar utanför tallriken och utanför munnen; att inte behöva planera, handla och laga middag varje dag; att inte behöva tvätta, hänga och sortera åtta maskiner tvätt varje vecka, och så vidare, och så vidare.

När jag kom hem efter första veckan i skolan var jag fullkomligt slut (inte bara så där trött som man kan bli av nya saker, utan mer åt det utmattade hållet), men det verkar bli bättre och den här veckan har jag snarare varit ganska utvilad och glad och riktigt pepp på att vara mamma de resterande timmarna av barnens vakna tid.

Det kan ju inte var möjligt att det här är mitt liv, att det ska få vara så här. Så känns det. Men jo. Faktiskt. Det här ÄR mitt liv.

Envis som en gammal get

Vad många gånger det är som man liksom ramlar ur skrivandet. Hur jag än försöker tänka att jag ska skriva varje dag, så går det ju bara inte ibland. Nu har det blivit en dryg vecka som bara innehållit helt andra saker än skrivande: förkylningar, tandläkarbesök, sjukhusbesök, mycket övertidsarbete för sambon och dessutom dog min farmor utan någon direkt förvarning. Buslusan har varit hemma från dagis en extra dag eftersom det var stängt för planering och nu i helgen är svärföräldrarna här och hjälper oss att barnsäkra lägenheten (Filurpojken har så smått börjat resa sig upp längs möbler och visar tendenser att bli något av en klättrare). Det har varit ett fasligt borrande och skruvande och fixande, och eftersom vi har betongväggar som mest liknar sten är det ingen lek direkt, men nu är det mesta gjort. Igår var vi på Skansen, mycket uppskattat av hela familjen, men inget blev förstås skrivet då heller.

 
Så här är det ju. Livet kan man inte komma undan, och för det mesta vill man inte det heller. Men det kan vara så svårt att komma igång igen efter en sådan här vecka, tycker jag. Det finns bara ett visst, ändå begränsat utrymme i min hjärna, och ju mer jag låter vardagen och livet ta plats, desto mindre plats får mitt manus. Det går liksom inte att göra något åt den ekvationen. Jag säger till mig själv att det enda sättet att tackla det är att vara envis, envis, envis. Så det ska jag försöka vara den här veckan som kommer, och nästa vecka, och nästa. Envis som en gammal get.

 

IMG_20150531_155757

Filurpojken och jag på skrivkurs

Japp. Ni såg rätt. Skrivkurs. Filurpojken och jag.

För några dagar sedan hittade jag Jorun Modéns författarkurser när jag letade runt lite på nätet, och i ett spontant anfall av lika delar desperation och lika delar hopp, bestämde jag mig för att jag ville göra det. Nu, den här veckan, börja en skrivkurs. Om jag ska överleva mitt liv måste jag få göra någonting som är bara för mig.

Igår när första tillfället var hade sambon värsta eventet på sitt jobb och kunde inte vara hemma. Men av samma anledning är svärmor här igen (vad skulle vi göra utan henne!) och ägnar sig åt allmän barnpassning och markservice. Det kändes inte rätt att lämna henne själv med en febrig och hostig Buslusa och en gnällig Filurpojke en hel kväll, så jag tog med Filurpojken. Bara den här gången. Han var inte direkt nöjd över det beslutet kan jag säga, och mina mammanerver fick sig en liten genomkörare. Hans normalt sett helt änglalika natur gör att minsta gnäll känns som jordens undergång. Men vi överlevde, även om jag nog missade nästan halva kurstillfället så var jag där! Jag träffade nio (eller var det åtta) andra skrivande människor och inhämtade i alla fall viss ny kunskap.

Nästa gång blir det ännu bättre!

Tiddelipom och att vara alldeles ensam

En sådan här dag går jag runt och mumlar: ”tiddelipom det snöar” för mig själv, mest hela tiden. Det är ett så mysigt och liksom tillfredsställande ord. Som världen är just idag. Snö överallt, centimeter efter centimeter, på träd, buskar, gatlyktor, cyklar, utemöbler. Himlen är vit som ett papper. Och eftersom ”tiddelipom” är lika med Nalle Puh, tänker jag på en av alla kloka saker som den lilla björnen sagt (i mitt huvud är det faktiskt Puh som säger det, och inte alls A.A. Milne).

”Underskatta inte värdet av att göra ingenting, av att bara ströva omkring alldeles ensam, lyssna på allt som man inte kan höra, och bara ha det bra.”

Och jag kan säga att jag aldrig någonsin har underskattat värdet av att göra ingenting, och framförallt inte av att vara alldeles ensam. Herregud. Häromveckan panikringde jag sambon innan han kommit hem från jobbet och sade (med stora bokstäver) att jag skulle bli FULLKOMLIGT VANSINNIG om jag inte fick komma härifrån inom SNARAST MÖJLIGA tidsspann och UTAN att ta med mig ett stort eller litet barn. Det är inte det att jag inte älskar mina barn (det förstår ju vem som helst). Men jag har ett enormt ensamhetsbehov och ett väldigt stort behov av att göra ingenting – två behov som sällan blir tillfredsställda nu för tiden. Så jag åt sushi på vårt närmaste sushiställe och tog en ganska frustrerad promenad i vinterkvällskylan. Inte fullkomligt tillfredsställande, men bättre än inget.

Den här veckan finns det istället en plan. Sambon kommer hem i god tid för att laga middag. Jag lämnar hemmet i lugn och ro och med gott humör och en bok i fickan och skrivdatorn över axeln (alltså, i sin väska). Jag vet inte ens vart jag ska. Jag vet bara att jag ska få en hel lång stund – flera timmar lång – utan någon annan, med tid att göra vad jag vill: ingenting, eller något annat.

”Tiddelipom det snöar.”

”Det snöar.”

 

Tröttheten

Häromdagen när jag avsatte ”lek-tid” för att skriva mig ur en liten blockering hade jag fantastiska förutsättningar. Och poängteras bör, att det har jag i princip aldrig nu för tiden. Men i lördags hade jag det. Buslusan och sambon var på barnkalas och förväntades vara borta i ungefär tre timmar. Filurpojken somnade tio minuter innan de gick hemifrån och hade sovit så dåligt på natten att jag kände mig säker på att han både behövde och skulle klara en tretimmarslur. Jag såg till att mata katterna så mycket att de skulle somna helt proppmätta utan att behöva tjugo minuters gos var för att hålla sig lugna. Jag hade städat soffan och soffbordet, som en liten lugn och ordnad ö mitt i vårt jullovskaos. Jag hade kokat te. Och tänt ljus. Det var i princip snöstorm ute (kanske mitt absoluta älsklingsväder): med en underbar vit himmel och en snöklädd syrenhäck som fond slog jag mig ner i soffan för att äntligen njuta av en fullkomligt kravlös skrivstund. En stund bara för mig.

I två timmar satt jag och stirrade på julgranen (den är jättefin). Och smuttade ibland på mitt te.

Inte ens under de absolut mest ultimata förutsättningar hade jag någon lust att leka. Eller skriva. Jag var för trött och jag är fortfarande för trött. Jag hatar att det är så. Jag hatar det faktiskt med varje liten por och cell i min kropp. Varenda liten molekyl. Om det är något jag är sjukt trött på, så är det att vara trött.

För ungefär två och ett halvt år sedan när jag blev utmattad upplevde jag en trötthet som var obeskrivlig (även om jag självklart har försökt beskriva den, vilken sorts författaraspirant vore jag annars) och som jag hoppas att jag aldrig någonsin ska behöva uppleva igen. Därför ringer det alltid lite varningsklockor när jag är trött på det här sättet. När jag inte ens orkar göra det som är roligt. Så idag bestämmer jag mig för att släppa kraven på att jag ska behöva skriva ett enda ord till innan jag lämnar mitt manus till testläsning. Jag kan lämna över det exakt som det ser ut idag, om det skulle vara så. Det är inte så färdigt som jag skulle vilja, men det är läsbart. Jag ger mig själv möjligheten att skriva mer om jag vill, och om jag orkar. Men inga krav.

Att bli med tid

Vår vardag har komplicerat till sig lite de senaste veckorna. Det har varit översvämning på förskolan där fyraåringen går, och översvämningen efterlämnade fuktskador under golvet, så vi har blivit evakuerade till en förskola låååångt härifrån så länge arbetet med att fixa till allting pågår. I bästa fall är det färdigt om ett par veckor, i värsta fall om två, tre månader. Det tar mig i runda slängar mellan en och en halv till två timmar att hämta på dagis. Det kunde varit värre, eller rättare sagt: det kommer att bli värre. När det börjar snöa. Men än så länge är det ändå okej. Det känns som att jag inte kan klaga, jag är ändå föräldraledig och har all tid i världen. Och jag försöker alltid tänka positivt. I alla fall till en början.

Men har ni tänkt på att det ofta är så att man inte riktigt inser hur jobbig en omständighet är innan man får en paus, ett litet andrum från omständigheten? Så är det i alla fall för mig. Jag inser just nu att evakueringsdagiset trots allt är en liten påfrestning, och en grym tidstjuv.

Hushållets fyraåring är nämligen just nu på väg i bil hem till sin farmor och farfar där hon ska stanna tills på söndag. Det betyder inga lämningar/hämtningar. Det betyder inget lekande med gosedjur/utklädningskläder/playdoh eller pärlhalsband innan middagen och inga långa nattningar efter middagen. Det betyder ingen fyraåring som ligger och hostar en i ansiktet och klappar en maniskt på armen från klockan ett på natten och fram till frukost. Det betyder tid.

Hon lämnar efter sig en sorts tystnad, en sorts tomrum med potential att fyllas med vad som helst. Jag tänker skrivande. Jag tänker manus, manus, manus. Tyvärr lämnar hon också efter sig sin (och sambons) förkylning, så jag är inte helt och hållet på topp. Men eftersom rösten är det första som försvinner på mig under en förkylning är det nästan bara ett incitament att skriva – jag menar, jag kan ju ändå inte prata och vad ska man då göra om inte odla sin kreativitet utan dåligt samvete. Bara ett par avsnitt av Blacklist och kanske något enstaka gammalt Outlander till ett glas vin ikväll. Sedan blir det jobba av.

Arbetstid

Det är gudomligt. Sambon har jobbat sedan i måndags, dottern började på dagis idag, och temperaturen är nere på ungefär tjugofem grader, med svala, fläktande vindar. Dottern går korta dagar och jag är väldigt trött så det blir inte jättemånga arbetstimmar, men det blir i alla fall: riktiga, äkta arbetstimmar! I lugn och ro med bara katterna och en och annan fluga som stör. Och dessutom på förmiddagen när jag för det mesta fungerar som bäst. Helt och hållet ljuvligt!

Det är ju inte mycket kvar av den här graviditeten, så jag håller tummarna (jättehårt) för att bebisen inte ska komma innan utsatt tid och jag får några veckor med det här lugnet, och den här temperaturen helst, så att jag faktiskt kan komma någonstans med mitt manus. När jag började blogga hade jag som alltid alldeles för stora förhoppningar och förväntningar på vad jag skulle kunna åstadkomma på tiden innan förlossningen, och jag har ju verkligen (som för det mesta) fått omvärdera den saken. Så jag tror inte längre att jag ska bli färdig eller ens nästan färdig, men jag hoppas att jag åtminstone ska få till lite arbetstid varje dag och kunna använda den så konstruktivt som möjligt. Om jag lyckas med det, så är det på alla sätt gott nog, tänker jag.