Etikettarkiv: Mitt manus

Sämst blir bäst och svårast lättast

Jag måste ju berätta lite om min karaktär X, som var den som löste min skrivblockering på retreaten (om man alltså bortser från den roll jag själv och även Liv spelade för den sakens skull). Jag gick från att skriva knappt ett ord på flera timmar och prokrastinering i form av shoppande och fikande, till att skriva helt maniskt och upptäcka att klockan var kvart över åtta och jag inte ens hade funderat över middag. Ganska stort för att vara mig, som annars är som Skalman med mina mat- tider.

Karaktär X är den karaktär som jag själv haft allra svårast för från början (jag har skrivit om det exempelvis här och här). Jag har haft svårt för att tycka om henne (jag kan härmed avslöja att hon är en hon, för enkelhetens skull), och jag har haft svårt för att skriva fram henne på ett bra sätt. Men när Liv läste hela mitt manus så var karaktär X den som hon upplevde som mest spännande, mest välgestaltad och mest färdig. Och nu när jag satt på mitt hotellrum och kämpade med min huvudkaraktär som jag ju kan utan och innan och inte lyckades klämma fram en vettig mening, så blev det plötsligt som att spruta champagne när jag bytte till karaktär X, som jag alltid haft så svårt för. Hur kan det komma sig, kan man undra?

Mitt spontana svar är att det nog beror på att jag jobbat så medvetet med henne. Även om jag jobbar ”medvetet” med alla mina karaktärer så har jag lagt enormt mycket mer tid och energi på just karaktär X, eftersom jag har känt mig tvungen. Jag har nyligen skrivit om alla hennes stycken i manuset, vilket betyder att just de styckena är cirka fyra, fem år nyare än vissa stycken om de andra karaktärerna. Det är ju inte svårt att tänka sig att det faktiskt gör skillnad, även om de andra styckena är delvis redigerade flera gånger.

Men det finns en annan faktor som jag tror spelar in, och det är karaktärens karaktär, så att säga. Hon har en typisk extrovert personlighet, det vill säga, hon är en ”doer”. Hon håller inte på och tänker och reflekterar så mycket. Hon är inte typen som bara låter saker hända henne. Hon gör upp planer, och sedan ser hon till att få dem att gå i lås, hon är impulsiv och lite våghalsig och dumdristig och ganska charmerande. Jag tror att jag har haft svårt att hitta fram till henne just därför att hon är så extrovert, och jag själv inte är det, men när jag har tagit mig förbi det hindret så tror jag att hon på alla andra sätt är lättare att skriva om – av samma anledning.

Det är en väldigt speciell känsla, när saker och ting vänds upp och ner på det här sättet. De karaktärer som förut var lättast att skriva om och som jag uppfattade som de bästa bitarna, är nu svårast, till och med de sämsta bitarna i mitt manus. Medan den svåraste karaktären som jag nästan skämdes för att låta någon läsa om, är nu den bästa, den mest färdiga och den lättaste.

 

Retreatrapport

Ursäkta radiotystnaden härifrån. En kombination av intensivt skrivande, förkylning, trötthet och vissa datorproblem har gjort att jag inte prioriterat bloggandet de senaste veckorna. Så här följer nu en något försenad rapport över hur det gick på min efterlängtade skrivretreat.

Det absolut första som hände (och som liksom hade smugit sig på mig i tysthet redan flera dagar innan jag kom iväg) var att jag drabbades av den värsta tvivelsattacken i mitt skrivande någonsin. Vilket egentligen inte säger så mycket eftersom jag sällan eller aldrig har tvivlat allvarligt förut, men jag var tvungen att ta en lååång promenad för att shoppa kläder och hudvård och köpa en latte och en cheescake med vit choklad och lyssna på Writing Excuses i lurarna, och sedan ligga på hotellsängen och prata i telefon med min egen privata skrivakut (läs: Liv), innan det äntligen släppte. För tack och lov så gjorde det ändå det.

Jag har bara kommit i närheten av den här typen av tvivel en gång förut, och det var när jag var på sluttampen av mitt första utkast. Men då var det tvivel i form av att jag inte hade en aning om ifall det jag skrev faktiskt fungerade. Känslan av att inte veta, inte kunna se min egen text och bara famla i mörker. Den här gången var det mer som att jag lyckats slå på lyset och såg min egen text i ett väldigt exakt och inte så smickrande ljus, och min slutsats var ungefär: Herregud, det här är inte tillräckligt bra, det kommer aldrig bli tillräckligt bra, och vem, VEM, skulle någonsin vilja läsa det här? En massa följdfrågor uppenbarade sig, som exempelvis: Varför har jag valt just den här berättelsen när det hade varit smartare (och kanske mer säljande) att välja en annan berättelse? Varför har jag valt att berätta min berättelse just så här, när det hade varit smartare (och kanske mer säljande) att göra på något annat sätt? Och så vidare. Och en annan av de frågor som besvärade mig var förstås: varför, VARFÖR, var jag tvungen att få den här attacken av tvivel just exakt nu, när jag hade ett helt dygn av skrivande på mig, något jag inte haft på över ett år.

Svaret på den sista frågan är förstås – tänker jag – att när ens vardag består av skrivstunder på mellan tio minuter och en timme (med möjligt avbrott när som helst och ibland med avbrott på flera dagar utan skrivande), så är det svårt att hinna med de stora och långa tankarna, de som berör helheten. Alltså inte så kontigt att det kom precis när jag hade ett dygn på mig helt i fred med min dator. Snarare ganska naturligt.

Angående tvivel av den här sorten har jag kommit fram till att de alltid har två sidor. Dels så är det aldrig riktigt så illa som man tror, det finns ett element av överdrift och helt enkelt känslomässighet i den här sortens tvivel, som förmodligen bäst övervinns med skrivpepp från vänner och allmän optimism och envishet. Den delen är jag ärligt talat ganska bra på eftersom jag är född optimist, jag måste bara få lite tid på mig att liksom glida ner på botten i mitt hål och sedan upp igen – vilket i mitt fall går ganska fort. Men det finns en annan sida av den här sortens tvivel också, nämligen den att det för det mesta finns korn av sanning i tvivlen. Precis som jag tror att det ofta ligger någon slags sanning bakom negativ kritik från testläsare (bara kanske inte alltid den sanning som de själva tror), så ligger det ofta någon slags sanning bakom ens egen känsla av att något inte är tillräckligt bra (bara kanske inte alltid den sanning man själv tror).

Varför kom de här tvivlen just nu? Som jag sade för att jag hade tid på mig att tvivla, men också för att jag precis höll på att skriva den absolut tråkigaste och sämst gestaltade biten i hela mitt manus – i princip en jättelång transportsträcka som jag bestämt mig för att jag måste ha med nästan till vilket pris som helst. Jag har lyft den här transportsträckan jättemycket under min senaste redigering, men det går liksom inte att komma ifrån att det fortfarande är en transportsträcka, och det faktum att jag valt att låta min huvudkaraktärs perspektiv starta väldigt långsamt gör inte saken bättre i det här fallet. Men det jag kom fram till var att jag har valt att göra så här för att jag vill det, för att det passar mig, och för att jag själv tycker om böcker som börjar på det sättet, oavsett vad den stora massan av läsare där ute tycker, och oavsett vad ett förlag skulle kunna tycka. Givetvis fanns även en del andra funderingar där i min tvivelsattack, men jag får nog återkomma till dem senare, så att det inte tar en vecka att läsa det här inlägget.

Och rent praktiskt, hur kom jag vidare där på mitt hotellrum mitt i skrivkrampen och tvivlen? Jo, jag öppnade en halvflaska vin från minibaren och böt perspektivkaraktär och skrev på något helt annat. Det fungerade hur bra som helst!

Platt fall för en bikaraktär

När Liv läste hela mitt manus gav hon mig ganska mycket beröm för att jag hade lyckats skapa levande och trovärdiga karaktärer. Självklart finns jobb kvar att göra, men det var ändå en hel del superlativ och utropstecken i Livs anteckningar. Väldigt glädjande, eftersom just trovärdiga karaktärer är något som ligger mig varmt om hjärtat. Men det fanns ett uppenbart, ganska ordentligt undantag från berömmet. Nämligen en bikaraktär som föll platt.

Det är så intressant när det händer, tycker jag. För det är ju inte så enkelt att jag faktiskt inte alls märkte det själv. Jag menar, vem är det som ganska ofta tjatar om hur viktigt det är att även bikaraktärer är komplexa och psykologiskt trovärdiga? Jo, det är ju jag. Läs tillexempel om det här. Så hur kom det sig att jag lät den här karaktären vara kvar i sitt platta stadium, en tvådimensionell karaktär mitt bland de tredimensionella, och liksom låtsades att det inte var så? Det finns två svar på den frågan, tror jag.

Det handlar delvis om att karaktären har en väldigt tydlig funktion i det här manuset. Hon är den som flera av perspektivkaraktärerna bor hos, den som tar hand om dem, och den som räddar dem ur en knipa. Hon har alltså ingen egen agenda i det här manuset, ingen egen utveckling eller rörelse, och är heller inte alls komplex – något som jag ju annars alltid efterfrågar hos alla karaktärer. Att hon saknar de här viktiga ingredienserna beror åtminstone i viss mån på att jag i nästa manus planerar att ge henne ett eget perspektiv för att kunna berätta hennes historia. Jag har tyckt att jag känner henne ganska bra (men uppenbarligen inte ens i närheten av så bra som jag trodde) och har valt att medvetet tona ner henne i det här manuset. Så kan jag förklara saken för mig själv och för er, kära bloggvänner. Men det är inte den viktigaste anledningen till att hon föll platt. Den viktigaste anledningen är den här:

Jag latade ur.

Christina Ljungqvist berör ämnet i sin fredagsintervju hos Eva förra veckan. Det här om att inte lata ur, och hur viktigt det är. Hon har rätt. Jag tror helt ärligt att det absolut viktigaste man måste lära sig för att kunna bli författare är att inte välja de enklaste lösningarna, helt enkelt att inte vara lat. Jag ser absolut inte på mig själv som en lat person när det kommer till skrivande. Jag tar skrivandet otroligt seriöst på så sätt att jag försöker lära mig allt jag kan och att jag försöker använda mig av allt jag kan, hela tiden. Eller? Tja, uppenbarligen inte. Det finns alltså lägen när jag på något plan väljer bort att göra mitt allra bästa. Och det är ingenting annat än lathet. Och kanske en släng av sjuklig optimism. Det är klart att jag kände att min bikaraktär var lite väl platt, att det var något som inte var helt bra med hur hon kom fram, eller snarare inte kom fram. För mig själv kunde jag bortförklara det med att det kanske berodde på att jag hade önskat att hon kunde få ta lite mer plats i det här manuset, men framförallt hoppades jag att jag skulle ha fel, och att ingen annan skulle märka något. Hallå? När man känner att något skevar, att det liksom är platt eller otydligt eller sticker ut för mycket eller för lite, vad som helst, så har man ganska ofta rätt. Jag tror att om jag märker en sak, så märker nog för det mesta också en läsare det. Så det är något jag vill missionera om idag: Var inte lata! Det lönar sig inte i längden!

Postitlappar is the shit!

Vi tillbringar påskveckan hemma hos svärföräldrarna på Västgötaslätten och eftersom de är så fina och förstående har jag fått husera stora delar av dagen i deras sovrum, tillsammans med mina postitlappar (jag och postitlapparna behövde en större bit golvyta utan barn på). Det har varit mycket lärorikt och roligt.

Mina fyra perspektivkaraktärer fick varsin färg och varje lapp motsvarar (ungefärligt) en scen ur deras perspektiv. Jag numrerade också lapparna på en skala från outhärdligt tråkigt (ett) till maximal spänning (fem).

Jag förstår inte varför jag inte har gjort det här förut. Jag är ju en väldigt visuellt orienterad person och det kan knappast bli mer visuellt än så här (kanske om man ritar kurvor – det tror jag att jag ska försöka med någon annan gång). Jag insåg bland annat att jag har nästan ett drygt kapitel i vilket en av perspektivkaraktärerna inte är med. Hoppsan. Jag insåg också att vissa scener låg i uppenbart fel ordning och att åtminstone en scen gick att ta bort rakt av (önskar verkligen att det vore fler men det verkar inte så). Och vem hade kunnat tro att ett av mina kapitel var hundra sidor långt (alltså, jag har ju väldigt långa kapitel, men hallå…). Ett annat kapitel var bara trettiotre sidor. Båda sidantalen är ju helt okej, men kanske inte i samma bok. I övrigt syns det tydligt att jag är bra på att öka spänningen i slutet av mina kapitel och att åtminstone ett par av dem har femmor i sista scenen – riktiga cliffhanger-slut. Det känns bra tycker jag. I övrigt har jag en allmänt mycket klarare bild av hela manuset och själva flödet och rytmen i det, och jag tror nog att jag måste göra det här igen när jag är i slutskedet av redigeringen.

En annan insikt som blir mer och mer tydlig är risken att manuset slutar på över fyrahundrafemtio sidor oavsett hur mycket jag försöker skära ner på det, för det finns fortfarande så mycket som behöver skrivas till. Men jag gillar tjocka böcker – alltså, om de är bra. Och jag skriver ju i första hand en bok som jag själv vill läsa.

Imorgon ska jag börja fila på en grov redigeringslista.

IMG_20150403_192814

Helhetsrespons

IMG_20150329_140441

Efter födesledagsfrukost på sängen och lite svajig Ja må hon leva från Sambon och Buslusan med ackompanjerande surskrik från Filurpojken, har jag tillbringat stor del av dagen i sängen, i soffan och vid köksbordet med chokladpraliner och portvin och mitt manus – för det kan man nämligen få göra när det är ens nästan-födelsedag. Det har varit värsta lyxen.

Men min riktiga födelsedag var faktiskt igår. Och då fick jag den största och finaste och lyxigaste present som en skrivande person kan få. Nämligen grymt genomtänkt och noggrann helhetsrespons på mitt manus från skrivarvännen Liv. När vi planerade responsen slumpade det sig så att den enda dagen hon kunde på ganska länge var just min födelsedag, och jag insåg att det var den bästa ursäkten jag någonsin fått för att få ägna mig en hel dag åt mitt skrivande utan avbrott, en dag när ingen egentligen kan neka en något. Så igår var resten av familjen på annat håll och jag och Liv åt cèhvre chaud och hembakade chokladbiskvier och pratade om mitt manus tills vi båda kände oss helt snurriga. Och det var sååå underbart.

Här kommer ett försök till sammanfattning, även om det inte är helt lätt att koka ner en hel dags samtal till bara några meningar (Liv, rätta mig om jag har missuppfattat eller glömt något viktigt):

Konceptet är jättebra (det är i alla fall min blygsamma tolkning av Livs respons, hehe). Storyn fungerar bra. Karaktärerna fungerar och är till stor del väl – eller till och med (jag citerar): ”klockrent”, ”träffsäkert” och ”SUPERBRA” gestaltade, men behöver delvis fördjupas. Dramaturgin är det lite sådär med – den behöver tajtas till och ses över ordentligt. Texten har väldigt ojämn kvalitet framförallt i början och slutet av manuset eftersom det skiljer nästan sex år i tid mellan de bitarna. Men i runda slängar kanske två hundra sidor eller mer behöver skrivas om för att jämna till och förbättra språket.

Det här är alltså det stora, och i princip exakt vad jag förväntade mig. Det blir mycket jobb och det kommer ta lång tid, men jag känner att jag äntligen har ett grepp om helheten och en tydlig målbild, och jag känner mig extremt peppad att sätta igång!

Sedan fick jag förstås en hel del respons på småsaker också. Som min tendens att överanvända stilgreppet att låta karaktärerna prata och tänka på saker som inte tydligt förklaras så att läsaren lämnas lite i ovisshet hela tiden. Jag har också fått med en del språkliga klyschor i texten trots att jag verkligen inte gillar att läsa det hos andra – märkligt hur blind man kan vara när det gäller sin egen text. Men Liv godkände tack och lov min prolog, vilket jag är väldigt glad för eftersom hon avskyr prologer och jag har en stark känsla av att min måste få finnas. En av de mest förvånande sakerna var att den karaktär som jag haft allra svårast för att skriva (karaktär X som jag kallat hen för) är den karaktär som Liv tycker fungerar allra bäst och som det är allra minst jobb kvar med. Jag tror att jag får återkomma till ett fördjupande  inlägg om den saken, för jag tycker att det är väldigt intressant.

Sammanfattningsvis tror jag att jag ganska säkert kan säga att Liv tyckte väldigt mycket om mitt manus och att hon tror på det, men att det är långt ifrån klart. Så nu är det bara att kavla upp ärmarna och att installera laserskrivaren som jag fick av Sambon i födelsedagspresent – mycket bra om man känner behov av att skriva ut många versioner av sitt fyrahundrafemtiosex sidor långa manus. Och jag tror nog att det kan behövas ett par vändor den närmaste tiden.

Utvecklingsfaser

Apropå det här med skrivandets upp och ner som jag skrev om häromdagen – då i termer av kreativitetens cykel: aktiv, passiv, aktiv, passiv och så vidare. Det finns ju andra faser också, tänker jag. En sak som jag funderat mycket på under åren är kreativitetens utvecklingsfaser. Främst i relation till måleriet egentligen, men jag börjar inse att det är precis samma sak med skrivandet, och jag skulle gissa de flesta kreativa processer.

Nu för tiden är det ju allmänt känt att barn (och för den delen vuxna också) inte utvecklas lite i taget i en jämn kurva över livet, utan att de istället utvecklas i stora hopp eller kliv – såkallade utvecklingsfaser. Det innebär i praktiken att ens utveckling över livet inte alls är något som liknar böljande gröna kullar i ett brittiskt landskap med en underbar sommarhimmel över, utan snarare en slags helvetestrappa med trappsteg minst lika stora som man själv är lång och en liten ackompanjerande orkester med småjävlar.

Det är mest uppenbart hos barn, som periodvis kan bli otroligt besvärliga – till den grad att man kan undra vilken typ av troll/monster/alien som har kidnappat ens riktiga barn och satt dit sig själv istället. De gråter och skriker helt utan anledning (kan det tyckas), saker som förut var enkelt är nu obeskrivligt svårt, för att inte säga helt omöjligt, vardagen som flöt på i en lagom lunk förvandlas istället till en galen, snarast apokalyptisk tillvaro (att som förälder känna till det här med utvecklingsfaserna är åtminstone för min del en stor anledning till att jag står ut med mitt föräldraskap så bra som jag ändå gör – även om en annan stor anledning förstås är att jag har fullkomligt fantastiska barn). Och det är precis som det ska vara. För det är så här barn (och för den delen vuxna) lär sig: Vardagen lunkar på i sin vanliga, slätstrukna smidighet, men så plötsligt är hjärnan mogen att lära sig något helt nytt, och då blir det kaos. Allting vänds upp och ner, gammalt och nytt, känt och okänt, lätt och svårt blandas hej vilt och alla nya intryck som man inte riktigt förstår än gör att världen liksom gungar under ens fötter. Det är skrämmande, asjobbigt – helt enkelt fruktansvärt, men till stor del på en omedveten och oformulerad nivå. Och sedan efter en period av ångest, när det nya fallit på plats och helt internaliserats, så lugnar allt ner sig. Man kommer ut på andra sidan tunneln och ser ljuset, och man ser också allt runt om kring sig i ett nytt ljus. Man har klivit upp ett steg på utvecklingstrappan. Den lilla orkestern av småjävlar spelar fanfarer.

Min poäng är förstås att det är likadant med skrivandet (och annan kreativ verksamhet). Man utvecklas i faser. Jag tror att det är det som händer ibland när man skrivit och skrivit och skrivit och skrivit och känner att hur mycket man än jobbar så blir ingenting så mycket bättre som det borde bli, och i värsta fall känns det som att allt man gör bara blir skräp. Det är då man har gått in i sitt nya trappsteg och inte kommer upp för att det är i vägen. Till slut blir man så förbannad eller trött eller ledsen att man bara lägger ner allting ett tag. Och sedan när man börjar igen efter en periods vila – det kan vara månader eller år – så är det som att man helt utan att man ens märkte det har kommit upp på nästa platå, och så faller saker på plats. Man ser plötsligt vad man gjorde för fel förut, saker som kändes helt oöverstigligt svåra att klara av är plötsligt lätta, eller åtminstone genomförbara. Man har en allmän känsla av att – som det heter på nutidsspråk – ha levlat. Och jag tror att det är exakt det man har gjort.

 

Känner ni igen det här?

Orden och språket – i Fantastisk Podd

Har lyssnat på senaste avsnittet av Fantastisk Podd där Nene Ormes, Oskar Källner och Anders Björkelid pratar om ord och språk i skrivandet. Jag har till och med lyssnat på det två gånger. Det säger väl en del. Faktum är att jag tycker att det är ett av de intressantare poddavsnitten någonsin, inräknat även helt andra skrivpoddar. Så lyssna på det!

Det som upptar mig allra mest just nu är det där med att göra nya ord, något som diskuteras en del i avsnittet. Att använda gamla ord på ett nytt sätt, att sätta ihop ord till något som tillsammans betyder något helt annat än delarna, eller att forma helt sprillans nya ord. Det är sådant man måste göra ibland när man skriver fantastik. Och även annars, om man är lagd åt det hållet. Jag tycker att det är sååå roligt.

I en annan värld måste det finnas andra ord. Det är ju självklart. Och mitt manus utspelar sig delvis i en annan värld, eller snarare en annan stad. Men lättare sagt än gjort. Det är väldigt svårt att skapa helt nya ord som fungerar. Det som passar mig bäst är att ta ord som finns och använda dem på ett sätt så att de får en annan betydelse, där deras ursprungsbetydelse ger en ordentlig fingervisning om hur de ska tolkas. Som exempel kan jag bjuda på ordet ”smittad”, som i mitt manus har den ungefärliga betydelsen ”dum, galen, vansinnig, sjuk i huvudet”. I vårt språk ligger ordet smittad så långt från den betydelsen att det aldrig skulle användas på det sättet, men det är samtidigt så pass nära i betydelse att man om man får ordet serverat i en mening kan förstå vad det betyder.

Det är väldigt roligt att hålla på med, tycker jag – men det är också smittat svårt! Och sedan det där med att ta bort ord, att inte använda de mest tidstypiska, platstypiska orden. Också svårt. Men roligt det med. Jag tycker alltid att det är så extremt spännande just att komma ner på mikro- nivå i språket. Att peta runt bland orden och i orden. Ah – jag är en ordnörd, det är bara att erkänna, därav njutningen i att lyssna på ett helt poddavsnitt tillägnat orden.

Men kanske var det allra bästa med det här avsnittet att få höra Nene Ormes förklara att hon alltid formulerar det som händer och allt hon upplever i ord inuti sitt huvud, på något sätt beskriver livet i realtid hela tiden ”som om jag måste förvandla det till ord för att jag ska processa det ordentligt”. Å vad jag känner igen mig i det. Totalt. Bitvis måste jag nästan maniskt skriva ner mina formuleringar om mitt liv eller det jag ser omkring mig, eller bara stämningar eller ordväxlingar jag råkar höra. Det kan vara besvärligt, men jag tror faktiskt att det är väldigt bra för mitt skrivande. Det finns liksom ingen av och på- knapp när det gäller formulerandet, skrivtänkandet, det finns bara en volymknapp – som bäst kan jag ha det på så låg volym att det knappt hörs. Men det finns alltid där. Orden är så oerhört viktiga och ständigt närvarande. Jag kan inte, och jag vill heller inte, komma undan dem.

Anders Björkelid bekänner att han i mellanstadiet gjorde likadant, men då tänkte på sig själv i tredje person ”Han stannade ett tag för att stampa i vattenpölarna. Han såg sig omkring. Där borta var det en skata.”

 

Vad säger ni? Är det något som ni också gör, tänker på er själva i tredje person? Och brukar ni hitta på egna ord?

Manuslängtan

muffins

Så här såg det ut igår när Buslusan och Sambon var på barnkalas och Filurpojken sov. Jag bakade peacemuffins som Eva tipsade om förra veckan och fikade mig igenom flera timmar egentid.

Det var underbart. Och inte ens i första hand på grund av muffins och egentid, utan av en helt annan anledning. Nämligen: jag har börjat längta efter mitt manus. En sådan där längtan som är som ett ständigt närvarande sug som går upp och ner i intensitet lite beroende på, och som kan övermanna mig totalt vid tillfällen när jag inte är på min vakt. Jag skulle egentligen ha gjort något helt annat igår (nämligen skrivit ett blogginlägg) men istället ägnade jag tiden åt att lösa lite konceptuella problem och att fantisera fram mer miljö till mitt manus. Det var en av de mest kreativa och glädjefyllda stunder jag har haft på länge. Och det var definitivt det roligaste jag gjort i relation till manuset på många månader. Innan jag lämnade iväg det till Liv på respons kände jag mig så trött på det att jag knappt kunde tänka en vettig tanke om det. Det kändes sönderläst och sönderskrivet och jag kände mig helt blind för både kvaliteter och brister i det. Det var verkligen läge att ta en paus. Och nu är det nog verkligen läge att avsluta pausen.

På lördag om två veckor händer det. Då är hela dagen den 28:e bokad till responsprat med Liv. Overkligt. Sjukt spännande.

Ren lyx.

Manus iväg!

Idag har jag lämnat manuset till min första helhetsrespons. Hurraaaa! Jag kan knappt med ord beskriva känslan 😀

Tidigare har jag fått respons på kanske de första hundrafemtio sidorna, från delar av min skrivgrupp. Det har varit otroligt värdefullt: det har peppat mig att skriva vidare och det har hjälpt mig att utvecklas i hur jag ser på texten. Men det har egentligen inte sagt mig något om hur berättelsen i sig fungerar, hur upplägget fungerar, dramaturgin, karaktärernas utveckling, vilka teman som framgår och så vidare. För att kunna säga något om det måste man läsa hela texten. Och nu ska min skrivarvän Liv  från bloggen Lugn.Det ordnar sig, göra det. Jag är så oändligt tacksam.

Häromdagen skrev Liv ett inlägg om hur hon ser på skillnaden mellan att ge respons på en nästan färdig text och att ge respons på ett råmanus (klicka här om ni vill läsa det). Jag tycker att hon fångar på pricken det som jag känner att jag i första hand behöver hjälp med, när hon skriver att hon ser ett råmanus som ”ett stort antal böcker som ligger överlagrade på varandra”. Exakt den känslan har jag för mitt manus just nu.

När jag började skriva på det här manuset (för fler år sedan än jag helst vill räkna) hade jag ett enkelt tema och en enkel frågeställning som grund. Nu är det temat och den frågeställningen nästan osynliga i texten och istället har andra teman och andra frågeställningar växt fram från karaktärerna och deras processer. Jag började med en enda pov (point of view, eller berättarperspektiv – för er som inte känner till ordet) och nu har jag istället fyra. Jag började med att tänka mig min historia som urban- fantasy med karaktär av utvecklingsroman. Nu undrar jag om det kanske har blivit snarare tvärt om. Eller inte. Jag siktade från början mot att skriva för ungdomar men har nu landat på något som är mer av en cross-over. Ja, jag är helt enkelt inte alls säker på vad det är jag egentligen har skrivit. Och jag är inte heller särskilt säker på vad det är jag faktiskt vill skriva. Därför ska det bli underbart med respons, oavsett hur nervös jag är.

Inte så skrivivrig skrivare

Sitter i soffan med en kopp te och tända ljus och lyssnar på min skrivare. Den skriver ut 456 sidor manus som jag ska lämna på testläsning till Liv imorgon.

Overkligt. Härligt. Läskigt.

Men det kommer nog ta hela natten, för inte är den särskilt ivrig, min skrivare. Så tur för mig att jag har en pigg och glad liten Filurpojke bredvid mig som gurglar och pratar och spottar ut nappen var tjugonde sekund.