Etikettarkiv: Skrivprocessen

Men jag sade inte att jag inte fick skriva

Jag sade ju det där om att jag bara skulle läsa och lata mig ett tag framöver. Men det har blivit lite skrivande också – lustskrivande, alltså. På novellen. Jag har precis kommit igång, och även om jag har nästan tio sidor text sammanlagt, så är det bara fyra som är riktig text, resten är uppskissade småstycken och anteckningar. Jag tycker att det är så otroligt spännande med skrivprocessen. Eftersom jag aldrig har skrivit en novell förut, och aldrig skrivit färdigt ett helt manus utan bara hållit på och seeegat i tusen års ultrarapid (känns det som), är det för mig som om det är allra första gången jag verkligen har möjlighet att se hur jag gör. Det är så nära, så begränsat, och därför så tydligt.

Jag tror nästan att jag måste skriva ett (eller ett par) inlägg om skrivprocessen. Bara för att det är så himla roligt. Men det får bli när familjen har återhämtat sig lite efter alla förkylningar och alla dåliga sömn-nätter.

Tar en dag och leker

Jag håller på med ett stycke i mitt manus nu som har gäckat mig i månader. Över ett år nästan. Det är den sortens scen som jag har otroooligt svårt att skriva. För att inta avslöja något för en eventuell testläsare kan jag bara säga att en av karaktärerna ska närvara vid ett större sammanhang där släkten är samlad och där det ska diskuteras saker. Beslut ska fattas. Order ska delas ut. Och jag har ingen aning om (i alla fall ingen större aning om) vilka hens släktingar är, eller hur saker egentligen ska diskuteras, eller vilka beslut som egentligen ska fattas. Det här är den delen av berättelsen som jag har med bara för att den måste finnas och inte av någon annan anledning. Jag brukar kalla den för intrigen. Och då menar jag alltså inte den delen av berättelsen som jag verkligen vill berätta (som egentligen är karaktärens relation med två andra karaktärer och hens inre process från ett tillstånd till ett annat), utan helt enkelt det som är mitt medel för att berätta det jag vill berätta. Det är lite så jag ser på intrigen (och jag har skrivit mer om hur jag tänker kring det här).

Det är två saker som hindrar mig. Dels är det alltså till stor del så att jag inte är intresserad av vad som ska hända här. Varför? För att det enda jag bryr mig om är mina karaktärer och det här är en scen som är full med en massa människor som jag inte betraktar som mina karaktärer. Lösning? Jag tror att jag måste göra dem till mina. Inte alla kanske, men tillräckligt många för att det ska göra en skillnad för mig. Jag behöver leka lite, pröva att titta ut genom lite olika ögon för att göra kropparna och rummet verkliga. Mycket bra insikt.

*klapp på axeln*

Men jag har också en väldigt prestationsinriktad sida. Jag tänker att om jag inte har lyckats få ihop si och så mycket x antal ord innan dagen är slut så har jag inte lyckats. Alltså känns det grymt bortkastat att ägna en massa tid åt att skriva text som jag inte kommer använda till något, text som inte räknas. Jag tänker så här fast jag vet att det egentligen är helt fel. Så nu säger jag till mig själv samma sak som jag skulle ha sagt till någon annan med liknande problem: Det viktigaste är inte att prestera x antal ord, det viktigaste är att komma framåt. Och ibland kommer man framåt på märkliga sätt, exempelvis genom att gå i cirkel om och om igen på samma plats där man står.

Så idag tar jag en dag och leker.

Min egen spökskrivare

Hade förstås tänkt posta det här inlägget förra veckan i fredags när jag började skriva det. Skulle ha passat bra eftersom det var Halloween och allt (spöööökskrivare…). Men som den småbarnsmamma jag är kan jag inte göra någonting i tid och därav kommer det lite senare än planerat.

Jag börjar så smått, så smått komma igång igen med skrivandet. Inte det faktiska textproducerandet som sådant, men det andra. Jag har tillbringat en vecka med att gå igenom hela manuset tillsammans med mina ”styrdokument”, som jag kallar dem. Det vill säga dokumentet med upplägget för kapitel och scener, som i princip är en sorts synopsis, och dokumentet där jag spaltat upp alla scener efter hur mycket som är kvar att skriva på dem, eller hur mycket som behöver redigeras. Och som man kan gissa sig till av mitt förra inlägg finns det en hel del olösta frågor och saker som liksom bara måste hittas på. Jobbigt, jobbigt. Men jag har inte börjat med att ta tjuren vid hornen och kastat mig in i allting, istället har jag börjat med att strukturera upp och uppdatera mitt synopsis där jag ändrat saker, och uppdatera de dokument där jag klippt ut vissa stycken från manuset för att kunna jobba mer fritt med dem. En hel del pyssel.

Och i fredags, när jag satt för mig själv och funderade på hur jag skulle lösa ett visst litet problem (typ ”den här personen måste känna så här inför den här saken och det måste bli så här i slutändan, men hur i hela friden ska nu det gå till egentligen?”), och inte kom fram till något vettigt, så släppte jag det eftersom jag ändå bestämt att jag inte skulle skriva eller lösa problem utan bara strukturera. Men vad händer. I nästa stycke om samma karaktärer läser jag text som jag helt glömt att jag skrivit och inser att jag redan löst problemet. Hallå! Jag har redan tänkt ut det där som jag inte visste hur jag skulle lösa, och jag har skrivit ner det och det var faktiskt inget direkt fel på det, varken lösningen eller texten. Faktiskt inte. Hur bra är det på en skala! Tjohooo! Sjukt bra. Hur läskigt är det på en skala! Huuu. Sjukt läskigt. Jag menar, vad gör jag mer som jag sedan glömmer att jag någonsin gjort?

Är det bara jag eller gör ni också så här?

Karaktär kontra intrig

För mig kommer alltid karaktärerna först när jag ska närma mig en berättelse, en idé. Karaktärerna och deras inre processer, deras historia, deras drivkrafter och förstås deras relationer. Miljöerna kommer samtidigt eller strax därefter, ofta uppenbara och självklara och lika viktiga som karaktärerna på många sätt. Intrigen – njae, not so much.

Om ett manus är som ett nedgrävt skelett, som Stephen King skriver i sin bok Att skriva, och vi författare – eller ja, aspirerande författare – är arkeologerna som med stort tålamod och ihärdighet måste gräva fram de olika delarna och sätta ihop dem, så är bitarna som ligger ovan jord karaktärer och miljöer. I mitt fall, alltså. De ligger där fullt synliga och sticker upp så mycket ett jag nästan snubblar på dem, i all sin enkelhet lovar de fantastiska äventyr och inspirerar mig på alla sätt att öppna laptoppen och vässa pennorna och koka kaffet och slå mig ner någonstans där jag kan få skriva ostört. Däremot de delar av skelettet som ligger under jord, de som man måste leta efter med allt ifrån pensel och tandborste till spade och grävskopa, de delarna är intrigen. Och i mitt fall måste jag säga att det ofta kan vara grymt svårt att hitta de delarna. Det kanske såg ut från början som om alla skelettets delar skulle ligga nära varandra, i princip nästan paketerade i presentpapper med snöre omkring, färdiga att sättas ihop som en liten gör-det-själv-låda från Panduro. Men av någon anledning är det aldrig så. Även när jag hållit på i åratal med samma skelett och tror att jag är klar och försöker sätta ihop allting som det ska vara, så inser jag med ångestsvetten rinnande att jag fortfarande saknar det ena lårbenet. Hela jävla lårbenet. Och ingenstans i närheten verkar det vara för jag har grävt och grävt överallt och det ligger inte där.

För att förtydliga: intrigen är helt enkelt inte min grej.

När jag skriver fokuserar jag på vad karaktärerna känner och tänker, på relationer och undertexter och teman. Det är det som kommer naturligt. Allt det andra måste jag verkligen kämpa mig till. I ärlighetens namn är det faktiskt så att historien som jag ser det bara är en dålig ursäkt för att få umgås med mina karaktärer. Mitt intellekt förstår hur viktig intrigen är för en berättelse, absolut, jag är inte dum. Alltså, inte dum. Men det spelar ingen roll, jag kan inte njuta av intriger som jag kan njuta av karaktärer och för den delen miljöer. När jag läser hoppar jag gärna över (eller skumläser) allt som är mer intrigbetonat. Om ni kan tänka er exempelvis Game of Thrones, så blir det ganska långa partier. Jag vet att det är fusk. Jag kanske borde skämmas lite över det. Men det är sådan jag är. Det är den bittra sanningen.

Min uppfattning om nästan alla böcker jag någonsin läst är att intrigen i dem är en dålig ursäkt för att lära känna karaktärerna. I bästa fall är intrigen en bra ursäkt, men den är fortfarande bara en ursäkt. Jag läser för karaktärerna och miljöerna, och jag skriver av samma anledning. Men problemet är ju att intrigen behövs, den är på alla sätt extremt viktig. Oavsett om man som läsare tycker att intrigen är intressant eller inte, så måste den finnas där, och den får inte ha några större brister. För även en sådan som jag som alltså hoppar över en hel del fakta och detaljer i böcker, märker när det inte fungerar, och stör mig ganska mycket på det.

Så jag vet att jag måste göra det här med intrigen bra, jag måste få till det. Men jag har ingen aning om hur det ska gå till. Jag är fullkomligt värdelös på att göra tråkiga saker. Och nu är jag tyvärr i en fas där jag i en längre tid (läs: de senaste åren) har lämnat vissa tråkiga fakta därhän för att ägna mig åt roligare saker, men nu går det inte riktigt att skjuta upp längre. Och jag fastnar. Gång på gång. Med stora och små detaljer som inte kommer naturligt och som bara inte går att hitta någonstans i min fantasis skrymslen och vrår. Det gör mig galen. Och det får mig att tänka att jag verkligen har valt fel genre. Jag borde inte skriva fantastik. Jag borde skriva diskbänksrealistiska relationsromaner, eller möjligtvis poesi. Eller en kombination. Det skulle vara mycket enklare.

Vad är viktigast för er när ni skriver? Och när ni läser? Vad kommer först och sist?

Framåt – men i snigelfart

Som sagt. Bättre framåt än bakåt, och bättre lite än inget. Men långsamt går det.

Jag skriver på för hand i skrivboken, korta stunder precis som jag tänkt. Det fungerar förvånansvärt bra. Jag samlar på mig textbit efter textbit, ofärdiga visserligen, ibland ganska dåligt formulerade och med hål i och definitivt hål emellan. Men det är text. Och där det förut inte fanns någon text alls, finns det nu. Det finns också mer tankar. Även fast jag knappt har öppnat mitt manus på en vecka, så känner jag mig äntligen lite närmare mina karaktärer, närmare hela historien. Jag känner mig fri i förhållande till den, och lite, lite lustfylld. Det var länge sedan.

Så jag fortsätter i min snigelfart, den är bra för mig. Ordräkningsdokumentet är tomt, men jag försöker verkligen släppa det. Jag kommer framåt. Och nästa vecka någon gång när temperaturen sjunker till kanske 25 grader istället för 30 och min hjärna börjar fungera någorlunda mer normalt (förhoppningsvis, alltså), ska jag sätta mig med skrivboken och manuset och försöka få in de små texterna i den stora, och se vad jag kan göra av det.

IMG_4161

 

Tack till skrivboken

Under en hel dag på stan med familjen har jag haft ett plötsligt och helt och hållet oväntat skrivgenombrott. Och trots att jag är så förvånad är det ju egentligen ingen ny insikt: Det är mycket, mycket lättare för mig att släppa mina kritiska glasögon och tysta den inre perfektionisten om jag skriver för hand – och också om jag skriver vid ett tillfälle då det inte alls är meningen att jag ska skriva.

Jag förstår inte hur jag kunde glömma bort det. Men det är något med att skriva för hand korta stunder som gör att jag kan tillåta mig själv att vara mycket mer fragmentarisk, experimentera mer, verkligen på riktigt skissa. Det blir helt okej med halvfärdiga meningar och att hoppa fram och tillbaka mellan olika ställen i en text. Att bara skriva ner det som dyker upp och släppa det så fort det inte automatiskt kommer mer.

Det är så jag borde göra. Gå runt med skrivboken i handen lite mer till vardags, även här hemma. Tio minuter här, en kvart där, jag tror att det skulle kunna göra underverk – för att ha något att utgå från när jag sedan sätter mig för en seriös skrivstund. Det känns mycket mer okej att min inre perfektionist har åsikter om saker jag redan skrivit, än att den hindrar mig från att över huvud taget skriva.

Så hurra för skrivboken!

Good enough

Det här med good enough. Manuskt påpekade i en kommentar här om veckan att det är något jag förmodligen skulle behöva lära mig, eftersom det ju faktiskt är ett första utkast jag skriver på, trots allt. Och hon har extremt rätt.

Jag har svårt att komma framåt för att jag fortfarande förväntar mig att texten ska flyta ut nästan helt färdig från mina händer och till papperet. Och om den inte kommer ut på det sättet omedelbart, stannar jag med texten tills jag tycker att den är färdig. Sedan fortsätter jag. Det tar så lång tid att det nästan gör mig gråtfärdig. Jag vet att jag inte borde göra på det här sättet, men det spelar liksom ingen roll hur mycket jag vet det. Jag gör det ändå.

När jag försöker skriva mer skissartat (som jag ju vet att jag borde), så får min inre perfektionist spatt. Och min inre perfektionist är inte så mycket bara en, och inte så mycket ens inre, utan snarare är den en hel liten kör som sitter uppradad runt mitt axelparti och ropar (väldigt högt direkt i öronen): ”Du kan bättre! Du kan bättre! Du vet att du kan bättre!”

Och saken är förstås den att jag kan bättre, och eftersom jag vet det så jobbar jag tills jag tycker att jag gjort allt jag kan. Jag inser på något plan att det inte finns någon som helst poäng med att göra på det sättet just nu, i den här skrivarfasen. Men det är som en sorts reflex, det är helt enkelt så jag skriver. Aaargh!

Att det är så svårt att släppa det sättet att skriva på handlar nog väldigt mycket om att den text jag har i så stor utsträckning är skriven på det sättet. Den är inte alls skissartad. Den är verkligen bitvis det bästa jag har kunnat få till. Och hela mitt inre gör uppror när jag tänker på att jag ska producera något som är så mycket sämre än det som redan finns. Det blir obalans. Men ärligt talat. Jag kommer aldrig bli klar om jag fortsätter på det här sättet. Det skulle antagligen ta mig flera år till. Så just nu är min stora utmaning att tänka good enough, good enough, good enough. Producera. Komma framåt, oavsett hur texten blir. Hitta ett flyt och en rytm som är snabbare, enklare, mindre kravfylld. Det måste ju gå.

Nybörjarmisstagen

När jag började på mitt nuvarande manus (för kanske sex år sedan…) hade jag absolut ingen aning om hur man gör när man skriver ett helt manus. Även om jag alltid skrivit mycket, hade jag aldrig läst en bok om skrivande, gått en skrivkurs eller hängt på skrivarbloggar. Jag hade bara skrivit på för mig själv, på mitt eget sätt. Sällan hade någon läst det jag skrivit – och i så fall inte med kritiska ögon utan bara för nöjes skull. Jag föreställde mig mer eller mindre att jag skulle börja från början och skriva till slutet (vilket skulle ta mig kanske ett år), och sedan skulle manuset (eventuellt efter lite lättsam redigering) vara klart. Jag kunde förstås inte ha mer fel.

Självklart kan man börja på det här sättet. Att gå bara på sin galna entusiasm och eventuella naturbegåvning och hoppas på det bästa. Men jag skulle trots allt inte rekommendera det till någon annan för det genererar en hel del nybörjarfel. Och då tänker jag inte bara på överdriven användning av adjektiv och kanske också adverb, utan på större saker.

Som hur det tog mig säkert ett år att skriva de första sjuttio sidorna, för att jag höll på och filade och filade på de där sidorna i all oändlighet. Jag kunde bara inte lämna dem förrän jag var nöjd. Och det kändes tryggt att jobba med dem, för jag hade ju inte skrivit något ”första utkast” och visste faktiskt inte exakt vad som skulle hända sedan. Mitt första utkast var helt enkelt texten jag skrev och jag tänkte ut saker och ändrade efter hand.

Följden av att göra så mycket småpillande i början och att skriva så långsamt, blir förstås efter några år att jag har en text med väldigt haltande språkkvalitet, och för den delen berättarkvalitet. Särskilt som jag efter ett par år uppfann ett par, tre karaktärer till med egna povar, som jag sprängde in i den befintliga texten.

Nu när jag producerar ny text är den ganska avskalad, ofta relativt ren och luftig. Den kommer helt säkert att behöva fyllas ut en hel del, men i grund och botten tror jag att det är en ganska driven text som fungerar bra som grund. Jämfört med de första hundra sidorna text där det behöver strykas och strykas och strykas och omformuleras en hel del, och ändå tror jag att språken i sig ligger ganska långt ifrån varandra. Det känns som en ordentlig utmaning att få ihop det.

Om det är något jag verkligen längtar efter just nu, så är det att få börja om från början med ett helt nytt manus. Göra rätt. Skriva synopsis, göra ett lite mer skissartat första utkast. Jobba igenom det scen för scen, redigera i ett par omgångar, låta någon läsa. Redigera igen. Det kommer att bli otroligt mycket bättre, och gå otroligt mycket fortare. Hoppas jag.