Etikettarkiv: Utveckling

Tre dagar kvar till respons

På lördag smäller det. Då kommer Liv hit och pratar om mitt manus, som hon nu äntligen läst färdigt – 456 hela sidor. I helgen som var fick jag frågan om vad jag förväntar mig av responsen. Jag har ägnat dagen idag åt städning och bakning av responsfika, och åt funderingar över just den frågan. Vad förväntar jag mig.

På sätt och vis är det enkelt. Jag förväntar mig att Liv ska säga vad hon tycker fungerar i mitt manus, och vad hon tycker inte fungerar. Och i bästa fall ge mig små vinkar om hur jag kan göra det bättre.

Sedan har jag självklart millioner och åter millioner tankar om vad vi kommer prata om, jag kan inte ens för mig själv formulera allting. Men jag kan säga att det jag har mest ångest för är att det kommer bli tydligt hur stora delar av manuset jag måste skriva om för att förnya texten (flera hundra sidor är fem, sex år gamla, och skillnaden i språk, berättande och gestaltning är ganska stor mellan ny och gammal text). Och det jag ser fram emot mest är att få prata om mina karaktärer med någon som känner dem nästan lika väl som jag, och som kan se hur mycket av det jag velat få fram av dem som verkligen finns där i texten, och hur mycket som är kvar innan jag når till målet.

I korthet, är det helt enkelt det.

Och nu är det faktiskt snart bara två dagar kvar.

Utvecklingsfaser

Apropå det här med skrivandets upp och ner som jag skrev om häromdagen – då i termer av kreativitetens cykel: aktiv, passiv, aktiv, passiv och så vidare. Det finns ju andra faser också, tänker jag. En sak som jag funderat mycket på under åren är kreativitetens utvecklingsfaser. Främst i relation till måleriet egentligen, men jag börjar inse att det är precis samma sak med skrivandet, och jag skulle gissa de flesta kreativa processer.

Nu för tiden är det ju allmänt känt att barn (och för den delen vuxna också) inte utvecklas lite i taget i en jämn kurva över livet, utan att de istället utvecklas i stora hopp eller kliv – såkallade utvecklingsfaser. Det innebär i praktiken att ens utveckling över livet inte alls är något som liknar böljande gröna kullar i ett brittiskt landskap med en underbar sommarhimmel över, utan snarare en slags helvetestrappa med trappsteg minst lika stora som man själv är lång och en liten ackompanjerande orkester med småjävlar.

Det är mest uppenbart hos barn, som periodvis kan bli otroligt besvärliga – till den grad att man kan undra vilken typ av troll/monster/alien som har kidnappat ens riktiga barn och satt dit sig själv istället. De gråter och skriker helt utan anledning (kan det tyckas), saker som förut var enkelt är nu obeskrivligt svårt, för att inte säga helt omöjligt, vardagen som flöt på i en lagom lunk förvandlas istället till en galen, snarast apokalyptisk tillvaro (att som förälder känna till det här med utvecklingsfaserna är åtminstone för min del en stor anledning till att jag står ut med mitt föräldraskap så bra som jag ändå gör – även om en annan stor anledning förstås är att jag har fullkomligt fantastiska barn). Och det är precis som det ska vara. För det är så här barn (och för den delen vuxna) lär sig: Vardagen lunkar på i sin vanliga, slätstrukna smidighet, men så plötsligt är hjärnan mogen att lära sig något helt nytt, och då blir det kaos. Allting vänds upp och ner, gammalt och nytt, känt och okänt, lätt och svårt blandas hej vilt och alla nya intryck som man inte riktigt förstår än gör att världen liksom gungar under ens fötter. Det är skrämmande, asjobbigt – helt enkelt fruktansvärt, men till stor del på en omedveten och oformulerad nivå. Och sedan efter en period av ångest, när det nya fallit på plats och helt internaliserats, så lugnar allt ner sig. Man kommer ut på andra sidan tunneln och ser ljuset, och man ser också allt runt om kring sig i ett nytt ljus. Man har klivit upp ett steg på utvecklingstrappan. Den lilla orkestern av småjävlar spelar fanfarer.

Min poäng är förstås att det är likadant med skrivandet (och annan kreativ verksamhet). Man utvecklas i faser. Jag tror att det är det som händer ibland när man skrivit och skrivit och skrivit och skrivit och känner att hur mycket man än jobbar så blir ingenting så mycket bättre som det borde bli, och i värsta fall känns det som att allt man gör bara blir skräp. Det är då man har gått in i sitt nya trappsteg och inte kommer upp för att det är i vägen. Till slut blir man så förbannad eller trött eller ledsen att man bara lägger ner allting ett tag. Och sedan när man börjar igen efter en periods vila – det kan vara månader eller år – så är det som att man helt utan att man ens märkte det har kommit upp på nästa platå, och så faller saker på plats. Man ser plötsligt vad man gjorde för fel förut, saker som kändes helt oöverstigligt svåra att klara av är plötsligt lätta, eller åtminstone genomförbara. Man har en allmän känsla av att – som det heter på nutidsspråk – ha levlat. Och jag tror att det är exakt det man har gjort.

 

Känner ni igen det här?

Storhetsvansinne eller inte

Det kan ju verka lite storhetsvansinnigt, det här att skriva sååå lååånga, mastiga, genomarbetade skrivtips som jag gjorde förra veckan (jag erkänner, det är på gränsen till maniskt). Varför, i hela friden. Kan man fråga sig. Jo, det är helt enkelt så jag lär mig. Jag lär mig genom att läsa och fundera (vad tycker jag själv, vad har andra tyckt, vad tycker jag själv om det andra tyckt), sedan sammanfatta och formulera med mina egna ord, och sedan skriva ner. Och läsa det jag skrivit. Och fundera mer.

Det händer något när man försöker formulera tankar i ord och skriva ner dem på papper. Alla ni som skriver, ni borde ju känna igen det. Man kan liksom ta en massa luddiga tankar och känslor och halvfärdiga formuleringar och begrepp och sakar som snurrar i ens huvud, och bestämma sig för att nu ska jag skriva ner det här. Jag ska fånga alla de där flygande grejerna och jag ska sätta fast dem på papperet och se vad det är för något. Och saken är att, det blir något. Det som kommer ut på papperet är alltid mer än det som jag hade i huvudet. Så är det för mig.

Jag vet inte om mitt dåliga minne är ett resultat av utmattning eller av ålder, eller en kombination, men det är de facto ett faktum. Jag kommer inte ihåg saker som jag inte skriver upp. Inte särskilt bra i alla fall. Och om det är någonting jag vill komma ihåg, som jag verkligen vill lära mig; någonting i hela den här vackra, vidunderliga, vida världen vi bebor, så är det att skriva. Jag vill lära mig det så mycket som det är möjligt att vilja lära mig något. Jag gör vad som helst. Verkligen vad som helst.

Så man kanske kan kalla det storhetsvansinne, men det är i så fall med en ödmjuk tanke om att lära mig, om att vägen mot ett författarskap är lång och svår och knagglig och att jag behöver all hjälp jag kan få. Och jag vill ge mig själv den hjälpen på det sätt som är bäst för mig. Att jag sedan får dela med mig här på bloggen och faktisk får möjlighet att åtminstone ibland diskutera saker jag tänker på med er andra skrivande människor – det är ju en extra bonus som jag lär mig ännu mer av, och det är också ren lyx.

Min egen verktygslåda

Vad ska jag göra nu när jag inte har mitt manus att skriva på? Bita på naglarna? Rulla tummarna? Ja, kanske lite både och. Men jag ska också göra något som jag längtat väldigt länge efter att få göra men inte riktigt tagit mig tid till, nämligen: förkovra mig 🙂

Jag ska doppa ner mig själv i den stora grytan som är skrivandets konst, med alla dess regler, tips och tricks och se vad jag kan fiska upp och lägga på min tallrik. För att förtydliga: jag ska läsa, leta, fundera och formulera. Vad som verkar vettigt. Vad som fungerar för mig. Och jag ska lägga mina små fynd och alster här på bloggen, i det kontinuerliga flödet till att börja med, men så småningom på en egen sida i huvudmenyn som jag originellt nog planerar att döpa till ”Skrivtips” 😉

Jag tänker helt enkelt börja jobba på min egen personliga lilla verktygslåda.

 

En dryg vecka till deadline

När jag startade den här bloggen för nästan exakt ett halvår sedan var mitt mål att jag inom om ett år skulle ha skrivit min historia från början till slut, att den skulle ska ha blivit läst och tyckt till om av en eller ett par, tre personer och sedan någorlunda tillfixad och redigerad av mig. Jag skriver om det här och här.

Så här i halvtid börjar jag närma mig att ha skrivit min historia från början till slut, åtminstone i princip, och alltså närmar jag mig också någon slags respons på helheten. Mycket senare än jag hoppats på, men fortfarande i tid för att på sikt nå fram till mitt slutgiltiga mål.

Det är väldigt härligt och väldigt hemskt. Härligt för att jag har väntat på den här stunden i fler år än jag vågar tänka på. Härligt för att det betyder att jag kan lämna ifrån mig manuset till testläsning och äääntligen få någon annans åsikt om vad som egentligen fungerar och inte. Härligt för att min sambo som är av åsikten att jag aldrig någonsin blir klar med något alls över huvud taget kan få en liten knäpp på näsan (och det är klart, jag är inte ens i närheten av färdig på riktigt, men det är ändå en milstolpe). Hemskt för att jag sitter och läser igenom delar av manuset som jag inte läst på väldigt, väldigt länge och, ja. Det kunde ha varit bättre.

Det har hänt (ärligt talat ganska många gånger) att jag läst igenom bitar eller nästan hela mitt manus och tänkt: ”Jäklar, det här är faktiskt riktigt bra. Riktigt bra, är det. Jag kan ju skriva. Tjoho!” En underbar känsla. Det är ganska deppigt att det inte känns så nu. Men samtidigt måste jag ju ändå se det som ett enormt framsteg: jag tittar på min egen text och ser ganska tydligt vilka svagheter som finns där; språkmissar, gestaltningsmissar, tempomissar. Karaktärsmässiga skevheter. Jag har svårt att se helheten, och det är därför jag är så glad över att jag ska få respons på den. Men i det lilla kan jag titta på min text och verkligen se den på ett sätt som jag tror att jag väldigt sällan gjort förut. Delvis för att jag inte läst den på så länge, tror jag. Delvis för att jag helt enkelt utvecklats. Så trots deppigheten finns det ganska mycket att vara glad för. Det är ju det här jag vill. Jag vill bli bättre på att skriva. Jag är en författare ”in making” och det här är den vägen vi alla måste vandra.

Så jag tänker att när jag tittade på min text för några år sedan och tänkte ”Ah, det här är sjukt bra”, då var jag inte så genialisk som jag trodde. Men nu när jag tittar på den och tänker, ”Åh, det här är inte så bra som det borde vara, det kommer ta sjuuukt lång tid att få det här färdigt”, då börjar jag närma mig.