Karaktärens drivkraft

Jag funderar över vad drivkrafter egentligen är och formulerar det så här:

En drivkraft är ett behov eller en rädsla som formar en person och genomsyrar många eller nästan alla val (eller icke-val) den personen gör.

Livslånga drivkrafter

Jag tänker ofta på drivkrafter som livslånga, antingen för att de är en del av den personlighet vi fötts med eller för att de kommer sig av händelser eller relationer i vår uppväxt som påverkat oss extremt mycket och som efter hand mer eller mindre införlivats i vår personlighet. Exempelvis: en person som växt upp under svåra ekonomiska förhållanden får en stark drivkraft att skapa och bibehålla en ekonomisk trygghet; en person som växt upp med extremt kontrollerande föräldrar får istället ett extremt behov av frihet (eller för den delen precis tvärt om – ganska ofta reagerar människor med den ena eller andra ytterligheten).

Tillfälliga drivkrafter

Men drivkrafter kan också vara tillfälliga eller periodvisa – de kan uppstå ur tillfälliga livskriser. Exempelvis: en person vars parter lämnar den kan få ett extremt stort behov av sexuell bekräftelse under en period; en person vars arbetssituation är fullkomligt okontrollerad och kaotisk kan få ett starkt kontrollbehov på hemmaplan under samma period.

Drivkrafter som aktiva eller passiva

Jag tänker också att det har betydelse att drivkrafter kan formuleras aktivt eller passivt, som behov eller rädsla. Det vill säga, antingen är ens drivkraft att kämpa för att få något, eller så är ens drivkraft att kämpa för att slippa något. Tillexempel skulle ju ”behov av att lyckas” och ”rädsla för att misslyckas” kunna se ut som två sätt att beskriva samma sak. Men det är det egentligen inte. En människa med ett behov tenderar (jag säger tenderar för att det som vanligt inte finns någon enkel sanning och inga regler utan undantag och så vidare) att vara mer aktiv, och kanske också mer positiv. Det är mer troligt att en person med behov av att lyckas verkligen kommer att lyckas än en människa som är rädd för att misslyckas. Rädsla för att misslyckas kan ibland göra en människa handlingsförlamad.

Drivkrafter fördjupar karaktärer – stora som små

Det faktum att samma typ av beteende kan vara ett resultat av helt olika drivkrafter är något jag tycker är extra användbart i relation till bikaraktärer. Det är lätt att göra sina bikaraktärer till typiska schablonbilder av människor: arbetsnarkomanen, kvinnojägaren, hon som alltid blir kär i gifta män, han som alltid ställer upp och är för snäll för sitt eget bästa. Och så vidare. För att göra sina bikaraktärer mer levande kan det vara väldigt värdefullt att bara bestämma sig för vad det är som driver personen till att agera som den gör. Om vi till exempel har en karaktär som alltid har många, ytliga relationer, kan det bero på att den personen antingen har ett behov av bekräftelse, eller att den har ett stort behov av närhet eller att den är rädd för att vara ensam. Och den drivkraften kan i sig bero på något som läsaren aldrig behöver få veta, men om vi som författare vet, kan vi använda den kunskapen till att låta något av en bikaraktärs bakgrund liksom glimra till ibland: kanske som en kort replik, kanske som en flyktig iakttagelse från en huvudkaraktär. Sådana små saker gör underverk för att undvika schablonartade karaktärer.

Den mörka drivkraften

En sak som jag funderat mycket över är något som jag brukar tänka på som ”den mörka drivkraften”. Att de flesta av oss har en sorts drivkraft som hela tiden driver oss mot situationer där vi möter det vi verkligen inte vill möta, det vi är rädda för eller flyr från. Många människor tänker på det som ”otur”, eller bara omständigheter vi inte kan påverka. Men jag är ganska säker på att vårt psyke styr mycket mer än vi någonsin kan drömma om.

Jag tror att alla människor upplever något i sina tidiga år som är smärtsamt. Det kan vara allt från summan av en hel barndom till en enskild, väldigt specifik händelse. Den vill säga allt från år av fysisk och psykisk misshandel till att man inte fick den där gröna cykeln som man önskade sig. Poängen är att den smärtsamma händelsen får oss att göra ett antagande – oftast på ett helt omedvetet plan – vi kan kalla det för ett felaktigt grundantagande. Det antagandet kan vara till exempel ”Mina behov måste alltid komma i andrahand – andras behov är alltid viktigare”, eller ”Jag är inte värd att älska”, eller ”Jag kommer aldrig att få det jag verkligen vill ha”. Och när vi sedan lever våra liv, för det mesta helt omedvetna om att vi har gjort det här antagandet, kommer vi att dras till en massa olika situationer där vi får det här grundantagandet bekräftat – precis som tungan inte kan låta bli en trasig tand, trots att det gör ont att peta där. Och vi kommer fortsätta peta där tills vi har gått till tandläkaren och fått hålet lagat. Det vill säga tills vi på något plan läkt den gamla skadan och ersatt det felaktiga grundantagandet med ett korrekt antagande, till exempel: ”Mina behov är viktiga”, eller ”Jag är värd att älska”.

Det måste inte vara så krångligt

Och hur tänker jag mig att det här går att applicera på skrivandet och våra karaktärer? Tycker jag att varenda roman eller för den delen novell måste vara en studie i psykologi? Nej. Men precis som med all research (för jag betraktar det här som research) gör vi den för att vi själva ska veta vad vi håller på med. Vi kanske använder max tio procent av all kunskap vi samlar i olika ämnen, men texten vi skriver blir bättre för att vi har koll. Dessutom är det ju en författares jobb att utsätta sina karaktärer för än det ena än det andra av saker som de är rädda för – det kommer helt enkelt ganska naturligt med uppgiften. Och jag tycker att det känns bättre – att det blir bättre, om det finns en röd tråd i allt det där som karaktären utsätts för, om det känns att det någonstans finns ett mönster (måste inte vara övertydligt, men gärna skymta fram). Det känns som att karaktären blir hel. Snarare än som att författaren bara har ansträngt sig för att ställa till det.

Jag brukar fråga mig själv:

Vad är det absolut viktigaste för den här karaktären? Varför är det så viktigt? Vad är karaktären mest rädd för? Varför är den så rädd? Vad har karaktären inom sig som gör det svårt för den att göra/få det allra viktigaste?

 

Mitt tips är alltså att fundera ordentligt över karaktärers drivkrafter, och deras mörka drivkrafter som jag kallar dem. Lägg lite extra energi på att fundera över bikaraktärernas drivkrafter, det brukar vara värt det. Och fundera över vad du själv tänker om drivkrafter i allmänhet, och varför inte ta en liten stund och tänka över dina egna drivkrafter. Att kunna förstå och beskriva sig själv är en ganska bra ingång till att kunna förstå och beskriva sina karaktärer, brukar jag tänka.

 

 

Hur tänker du om drivkrafter?

10 reaktioner på ”Karaktärens drivkraft

  1. En viktig drivkraft för huvudpersoner är antagonister. Så jag brukar fundera en hel del på det. Vad eller vem antagonisten är.

    1. Intressant. Jag tror att vi kanske definierar ordet drivkraft på olika sätt: jag tänker på drivkrafter som väldigt personliga medan du snarare tänker på drivkrafter som sådant som driver själva historien framåt.

      Du har förstås en poäng med antagonister. Jag är väldigt ovan att tänka i de termerna eftersom jag sällan haft några verkliga ”antagonister” i mina berättelser. Men det är ju sant att antagonisten kan vara något annat än en person, och då fungerar det tankesättet även för mig.

  2. Hurra! Vilket bra och viktigt inlägg! Det här är så otroligt viktigt, och det går inte att hålla på att grotta för mycket med sånt här. Jag håller med om precis allt, och du sammanfattar det så bra!

    Men jag undrar om inte ditt allra viktigaste tips här kom lite insmuget i en bisats. Nämligen: använd inte all research! Låt det bara glimta fram. Lita på att det kommer märkas skillnad ändå. Om författaren lyckas avhålla sig från att pliktmässigt redovisa varje liten bakgrundsgrej eller inte kan ju vara skillnaden mellan jättebra gestaltning och karaktärer/historier som känns väldigt platta och konstruerade.

    Sen tror jag att man kan närma sig text och karaktärer från olika håll, liksom utifrån eller inifrån, eller en kombination av utifrån och inifrån. Liksom vissa duktiga skådespelare känner in sin roll och låter röst, gester etc komma utifrån det, medan andra lika duktiga skådespela bygger rollen utifrån, analyserar orsaker och tänker ut vad som borde vara rimliga reaktioner. När det görs riktigt bra syns det inte på resultatet hur processen ser ut, medan det är jättetydligt när det bara är halvbra.

    Jag bygger mina karaktärer ganska mycket inifrån, genom att känna deras rädslor och behov, hitta egna sådana som korrelerar med karaktärens. Därigenom blir det så att jag för att lyckas med en gestaltning av en karaktär måste förstå olika delar av mig själv lite bättre, även när jag inte alls skriver självbiografiskt. Ett långsamt och bitvis jobbigt sätt att skriva, men intressant.

    Men att fundera över de här sakerna du tar upp tror jag är lika viktigt oavsett vilket håll man kommer ifrån.

    1. Ja, jag tycker verkligen också att man inte kan grotta ner sig i sådana här saker för mycket 🙂 Det är både väldigt intressant och väldigt roligt.

      Du har nog rätt i att en av de viktigaste sakerna är att inte frestas att slänga in all info i texten bara för att man nu bemödat sig med att få fram den. Ingenting är tråkigare än att få allt skrivet på näsan.

      Intressant jämförelse med en skådis. Ja, det är ju verkligen så att om man gör något riktigt bra så blir det ”sömlöst”, det går inte att gissa sig till hur resultatet är ihopsatt. Det är väl dit vi alla strävar, även om det är en lång väg 🙂

      Jag gör också som du, bygger mina karaktärer inifrån. De allra knepigaste karaktärerna måste jag börja utifrån med, de som jag inte förstår – ibland fungerar det inte att hitta något i mig som korrelerar med karaktären. Då är det som att jag behöver detaljer för att hitta en ingång, så jag skissar på än det ena än det andra tills jag hittar något som gör att karaktären liksom ”öppnar sig”. Men när det är gjort så fortsätter jag som vanligt, med att grotta runt på insidan 😉

  3. Tackar och bockar 😀

    Jag kan ju ärligt säga att allt det här inte är helt applicerat i mitt manus ännu. Jag har ju skrivit på det under så pass många år att texten är väldigt ojämn: i början lite sådär, i slutet ganska mycket bättre 🙂

    Det kommer bli ett ordentligt jobb att skriva om/igenom allt när jag får tillbaka texten med respons.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.