Efter en vecka med riktigt jobbiga Filurnätter, ännu en förkylning och lite gnissel med sambon, känner jag mig lite matt. Därför har jag förbjudit mig själv att läsa mer i böcker om skrivande, eller att skriva fler genomtänkta blogginlägg med skrivtips, eller att över huvud taget göra något som kräver någon större koncentration eller simultankapacitet – i alla fall på ett par dagar.
Jag ska bara läsa, och det ska vara ren lustläsning. Njutningsläsning. Just nu är boken jag lustläser Tillbaka till henne av Sara Lövestam (som jag fick av mamma i julklapp). Det är rätt och slätt ganska underbara 586 sidor. Hanna som i vår nutid lever ett passionslöst liv och anstränger sig lika delar minimalt på sitt jobb på arbetsförmedlingen och i relationen med sin sambo. Signe som år nittonhundrasex blir huvudlöst och passionerat förälskad i en annan kvinna och som engagerar sig med hela sin varelse i kampen för kvinnors rösträtt. Berättelsen väver samman deras två liv och trots att de aldrig möts så är det som att det finns en sorts nästan magisk länk mellan de två.
Det finns mycket jag tycker om med Tillbaka till henne. Men det som går rakaste vägen in till mig är de passager som beskriver Signe och hennes kärlek(ar), ofta med ett ganska sparsmakat språk men ändå så oändligt poetiskt.
”… vid trädet stod hon ensam. Hon lade armarna kring det och kände hur det inte rubbades en millimeter. Stadigt, varmt och enastående fick det hennes hjärtslag mot sig. Tills hon kunde andas som någon vars fötter stod på jorden.”
Och så är det förstås den kvinnliga rösträtten. Hur Signe tillsammans med sina medsystrar tar upp kampen, startar förening, samlar in namnlistor, talar och skriver och skapar historia. Jag kan känna sådan tacksamhet ur djupet av min varelse, för allt vad dessa rösträttskämpar uträttade i början av nittonhundratalet. Vilken glöd, vilken passion. Vilka kvinnor. Och min mormors mamma var faktiskt en av dem.
”Signe insöp orden som om de var rent vatten. Bröstet sprängde av idel vilja, en vilja hon knappt vetat att hennes kropp kunde rymma. Snart skulle hon inte kunna sitta stilla. Hon mindes plötsligt något kyrkoherden sagt om en kraft utöver människan, en ande större än dem själva. Inte hade han vetat att hans ord kunde syfta på kvinnlig rösträtt.”
Hatten av för Signe och hennes väninnor. Och för mormors mor.