På lördag smäller det. Då kommer Liv hit och pratar om mitt manus, som hon nu äntligen läst färdigt – 456 hela sidor. I helgen som var fick jag frågan om vad jag förväntar mig av responsen. Jag har ägnat dagen idag åt städning och bakning av responsfika, och åt funderingar över just den frågan. Vad förväntar jag mig.
På sätt och vis är det enkelt. Jag förväntar mig att Liv ska säga vad hon tycker fungerar i mitt manus, och vad hon tycker inte fungerar. Och i bästa fall ge mig små vinkar om hur jag kan göra det bättre.
Sedan har jag självklart millioner och åter millioner tankar om vad vi kommer prata om, jag kan inte ens för mig själv formulera allting. Men jag kan säga att det jag har mest ångest för är att det kommer bli tydligt hur stora delar av manuset jag måste skriva om för att förnya texten (flera hundra sidor är fem, sex år gamla, och skillnaden i språk, berättande och gestaltning är ganska stor mellan ny och gammal text). Och det jag ser fram emot mest är att få prata om mina karaktärer med någon som känner dem nästan lika väl som jag, och som kan se hur mycket av det jag velat få fram av dem som verkligen finns där i texten, och hur mycket som är kvar innan jag når till målet.
I korthet, är det helt enkelt det.
Och nu är det faktiskt snart bara två dagar kvar.
Det är bra att fundera på det. Vad man förväntar sig. Vad man undrar över. För ofta tänker man, allt. Så där spontant, men sen är det ändå på nåt vis, vissa saker man undrar mer över. Det lustiga är ju, att det kanske inte ens är det som en läsare funderat så värst på. Utan bara man själv. Men det är också bra att bli medveten om.
Ja precis. Just det där att det kan bli så olika mellan skrivare och läsare är något jag funderat en del på när jag själv gett helhetsrespons till andra. Och förstås även vid mindre responstillfällen. Det är väldigt intressant tycker jag. Och det är klart att jag undrar över precis allt, egentligen 🙂
Åh, vad det låter spännande och roligt. Och responsfika också 🙂 456 sidor är ganska mycket…Du återkommer väl om hur mötet blev sedan?
Självklart återkommer jag! Jag gissar att ni kommer få lyssna på mina manustankar tills öronen (eller kanske ögonen, blir det väl här på en blogg) blöder framöver 😉
Att skriva om flera hundra sidor kan nog kännas nästan övermäktigt – i mitt fall skulle det vara hela min korta roman 🙂 men känslan att med egna ögon se att man har utvecklats och kan skriva bättre nu än förr är oslagbar!
Vad härligt att du snart ska få veta vad Liv har sett. Du berättar väl allting efteråt 🙂
Konstigt nog tycker jag inte alls att det känns så övermäktigt. Antagligen för att jag i de flesta fall kommer ha en grundtext att utgå ifrån så det rör sig ju mer om en sorts redigering, bara det att den måste bli hela texten och inte bara ord och meningar här och där, eftersom grundkvaliteten på texten är för dålig, men innehållet i sig inte är lika dåligt. Och känslan när jag ser skillnaden är verkligen oslagbar, det har du helt rätt i! Det är liksom hela grejen med att skriva, tycker jag, att se att man kommer framåt.
Jag berättar efteråt – men kanske inte ALLTING. Ni behöver ju äta och sova och ha ett liv också, mina fina medbloggare 😉
Spännande och nervöst, ja jag vill också höra hur det gick efteråt 🙂
Japp! Men allra mest spännande 😀
Förstår precis det där behovet av att få prata om sina karaktärer. Vad de gör, inte gör, vill och strävar efter. Om bikaraktärer och antagonister. Ja allt skrivprat är förstås kul men just det där med karaktärer är skönt att få bolla ibland.
Ska bli spännande att få höra mer 🙂
Ja, jag älskar verkligen att bolla precis allting, men det är ju ändå karaktärerna som allt handlar om. I mitt fall känner jag också ett stort behov av att bolla min ”värld”, men den kommer inte fram så mycket som det är meningen i texten (eftersom jag koncentrerat mig på själva handlingen och karaktärerna den här första genomskrivningen), så därför kan ju Liv inte rimligtvis säga så mycket om den som jag skulle önska. Men jag kan förstås bolla mina idéer ändå.
Och nu är det ännu närmare! 🙂 Hoppas ni får en riktigt rolig och produktiv dag i morgon. Kram!
Japp, bara timmar kvar… Hoppas att jag kommer kunna sova 😉
Jag är lite avundsjuk. Eller egentligen mycket. Det skulle vara mysigt att sitta som en liten fågel under taket och lyssna på er. För det är verkligen inspirerande att prata text. Vi pratade ju en del om skrivande förra helgen men det är skillnad att prata verklig textmassa. Vad jag vill säga är att jag saknar våra responsträffar.
Och jag är säker på att du vet precis hur du ska gå vidare med ditt manus på söndag. Då blir allt glasklart.
Ha en mysig träff!
Ja, just det där att verkligen få gräva ner sig i text, det är helt obeskrivligt härligt. Både sin egen och andras. Och ja, jag saknar också våra responsträffar. Jättemycket.
Tja, jag hoppas förstås på att allt ska bli glasklart, även om det kanske är lite mycket att begära på en enda dag 😉 Men en tydlig riktning i alla fall, det ska jag nog ha.