Det ojämna livspusslet och att följa sina drömmar

I ett av mina senaste blogginlägg skrev jag om hur svårt jag tycker att det är att hitta rutiner när jag har så att säga ”oändligt” med tid och hur jag måste kämpa med min inre livsnjutare hela tiden. Det är absolut en sanning : jag har en del att jobba med på den fronten. Men ibland måste jag påminna mig själv om att det är en annan sak som kanske i första hand – eller åtminstone i lika hög utsträckning – påverkar min skrivtid, och som är mycket svårare att komma åt eftersom den berör fler än mig själv och dessutom är ett sanktionerat system sedan århundraden tillbaka. Nämligen att ansvaret för hemmet och barnen är väldigt ojämnt fördelat i vår familj (surprise).

Jag sköter all planering av vad vi ska äta, jag gör de flesta inköp, lagar de flesta middagarna, är den som diskar mest, tvättar mest och städar mest. Jag vabbar alltid när barnen är sjuka (och de är sjuka väldigt ofta), jag tar alla utvecklingssamtal på skolan och förskolan, jag går på alla BVC-besök, alla tandläkarbesök, jag hämtar tidigare för att ta med dottern till simskolan och andra fritidsaktiviteter, jag hämtar tidigare när skolan och förskolan har APT, jag är hemma med barnen på alla planeringsdagar och alla lov, jag köper nästan alla deras kläder, jag är den som tar med dem till biblioteket för att låna böcker, och så vidare, och så vidare. Jag är ganska mycket som en helt vanlig mamma, alltså.

Men en skillnad är ju att det mesta av det här gör jag på de ungefärliga fem timmar som jag egentligen ska skriva på varje dag (eftersom jag värdesätter tiden med barnen och jag värdesätter tiden med min sambo, lika bra att jag gör det som måste göras i lugn och ro när jag är själv, så att jag inte tar den tiden från någon annan). I kombination med min livsnjutarmentalitet är det lätt att förstå att det inte alltid blir så mycket skrivet. Det är förstås en både lång och bred diskussion egentligen det här, vad rätt och fel, hur mycket är vi bara offer för samhällsstrukturen och allt det där. Men i slutänden handlar det rent krasst om att väga saker för och emot varandra: tid, pengar, stress, välmående. Och trots att mitt inre gör uppror kommer jag alltid fram till att någon sorts millimeterrättvisa i fråga om ansvar för barn och hus, eller ens en någorlunda jämn fördelning, inte är värd vad den kostar. Inte just nu nu i alla fall. Och då kommer en annan tanke smygande:

Kan vi inte låta barnen vara ett par timmar längre på skola och förskola, så att jag får jobba något som i alla fall kommer i närheten av heltid?

Varför är det en så förbjuden tanke? Varför känns det som att jag begår något slags brott när jag tänker så? Varför är mitt skrivande värt så lite, även i mina egna ögon? Svaret är förstås lika enkelt som sorgligt: jo, för att jag är kvinna. I princip är det därför.

Men jag tänker inte lämna mig själv hängande med den här snaran om halsen. Jag jobbar på att omforma mina tankar, ändra mitt sätt att se på mig själv och min roll i familjen. Jag är värd att få sträva mot mina drömmar, och göra det ordentligt. Jag är så värd det att andra faktiskt kommer behöva anpassa sig till mig och mina behov ibland, istället för att jag bara får följa mina drömmar så länge det inte stör någon annan. Ju mer jag tänker på det, ju mer känner jag att det antagligen är den största gåva jag kan ge till mina barn, på lång sikt. Så jag måste ju göra det, eller hur?

 

Inte direkt lysande, men en början

Ärligt talat, det finns inte riktigt ett enkelt eller lysande sätt att börja ett blogginlägg som är det första på över ett halvår. Så jag liksom kastar mig ut, bara:

Det har varit ett tufft halvår, rent energimässigt. Det som skulle bli början på mitt skrivår blev istället tidernas vab-vinter. Jag skämtar inte om jag säger att jag själv eller barnen varit sjuka exakt 80 procent av tiden mellan nyår och juni (influensa, tusen förkylningar, bihåleinflammation, magsjuka, mer förkylningar, krupphosta, mer magsjuka) så både ork, tid och lust för skrivande har helt enkelt inte funnits.

Nu är det äntligen annorlunda. Vi är friska, pigga och glada, och den här sommaren har ju varit (är fortfarande) som en stor kopp varm choklad för en frusen själ (lite för varm, förstås, men ändå, vi behövde den), och jag äntligen på topp igen! Det enda problemet med att vara på topp är hur mitt maniska drag triggas och jag direkt vill börja göra precis allting: skriva på mitt manus, rita, måla, lära mig nya låtar på pianot, tapetsera och fixa iordning arbetsrummet, måla om i groventrén, gräva rabatter i trädgården, ta tag i mina lektörsjobb, BÖRJA BLOGGA IGEN. Ja ni fattar. Hur på topp jag än är så har dygnet bara tjugofyra timmar. Alltid samma gamla problem. Men det är dock ett lyxproblem, så jag försöker slappna av och tänka att vad jag än väljer att göra, så kommer jag lite framåt i en riktning dit jag verkligen vill. Hur och när och i vilken ordning saker händer spelar mindre roll. Även den exakta kvaliteten på allting. För det viktigaste är ändå att saker faktiskt blir av, inte att de blir perfekta.

Därav det här blogginlägget, som jag gått och gruvat mig för i månader. Om jag hade försökt tänka ut ett helt lysande inlägg hade det helt enkelt aldrig blivit något. Bättre ett blogginlägg i handen än tio i skogen, tror jag man säger.

Hur har er sommar varit?

 

Oändligt med tid kräver rutiner

Jag är född obotlig optimist, och därmed också tidsoptimist. Och som om inte det vore nog har jag dessutom en sorts lätt destruktiv livsnjutarmentalitet som gör att jag alltid vill börja med efterrätten, och i de flesta olika sammanhang alltid ta det roliga först. Det är förstås ganska livsbejakande, och avslappnat, lite charmigt (finns det faktiskt folk som tycker!), och ibland är det en egenskap som jag uppskattar hos mig själv. Men ärligt talat, för det mesta är det bara så sjukt svårt att få något vettigt gjort med den inställningen att det blir som ett sorts halvt omedvetet, slött självplågeri. Och nu när jag har nästintill oändligt med tid (det vill säga, nästan hela arbetsdagar) att skriva och göra mina skrivrelaterade saker, blir resultatet av den här livsnjutarmentaliteten ganska ofta att jag börjar dagen med en lång andra frukost framför brasan, läser lite, sjunger lite, tar en promenad, bakar pepparkakor (eller något annat gott), och känner mig helt lugn eftersom jag vet att jag kan börja skriva precis när som helst. I värsta fall går större delen av dagen utan att jag egentligen får något gjort, så när jag är på väg att hämta barnen från förskola och skola, känner jag mig sjukt irriterad på mig själv och undrar, hur kunde det bli så här?

Det är alltså till största delen en retorisk fråga, jag vet ju varför. Det beror på att min livsnjutarmentalitet får ta ut svängarna alldeles för mycket, eftersom jag inte har några rutiner. I alla fall inga fungerande rutiner.

Hade, menar jag. Inte hade några fungerande rutiner. För nu börjar jag äntligen utveckla dem. Jag säger inte att jag har uppnått någon perfektion (långt ifrån, förstås), men jag har börjat. Med hjälp av råd och pepp från en god vän och även (halleluja) extremt mycket skrivlust, börjar jag äntligen få till det. Ett av mina bästa tricks är faktiskt att lyssna på en skrivpodd eller något annat skrivrelaterat på morgonpromenaden och till frukost (intar min frukost efter lämning av barnen, för att få lite lugn och ro), för att komma i stämning. Det fungerar förvånansvärt bra. Det verkar som att min hjärna behöver något av en bro från en stämning till en annan, från vila till arbete, och en podd om skrivande är liksom den absolut perfekta kombon. Idag var det senaste avsnittet från Debutera eller dö – som jag verkligen tycker att ni ska lyssna på om ni inte har gjort det! Superinsirerande skrivpodd! Tipsa mig gärna om ni har egna favoritpoddar, jag behöver fler!

Och nu: mitt skrivår!

Mitt skrivår har äntligen börjat. Alltså: MITT SKRIVÅR! Ett år som jag har drömt om och längtat efter, jag vet inte hur länge. Nu är det verklighet.

DET

ÄR

FAKTISKT

VERKLIGHET!!!

Det är till och med lite mer än ett skrivår, det är mer något i stil med ett skrivår och några månader till. Och i den bästa av alla världar (alltså, i den absolut extremt ultimata av alla världar), så kommer jag att kunna fortsätta det lite till, och lite till, och ännu lite till. För jag ska inte bara skriva färdigt min bok (alltså, min egen, i första hand, men kanske min och Livs också) under det här året. Jag ska även göra något annat som jag drömt om i flera år, nämligen: starta eget företag och jobba som lektör. Ni som hängt här med mig sedan jag började blogga vet att jag älskar att responsläsa andras texter (några av er har ju även fått textrespons av mig), det är nog till och med det allra roligaste jag vet. Och nu planerar jag att göra det på riktigt, professionellt, och använda det som ett långsiktigt sätt att kunna leva min dröm.

Så just nu sitter jag vid mitt vardagsrumsbord, precis bredvid burspråket (eftersom arbetsrummet här i huset är långt i från beboeligt för tillfället) och tänker och skriver och planerar: boken, lektörstjänsten, mina skrivrutiner – ja till och med arbetsrummet. Min hjärna går på högvarv, och kreativiteten flödar. Jag gör avbrott ibland för att ta några danssteg och sjunga lite, och lägga några fler vedträn på brasan. Och ringa ett eller annat telefonsamtal exempelvis till Liv. Men annars så sitter jag här och jobbar. Drömmer, planerar, förverkligar.

Är det inte helt galet fantastiskt?

 

Och PS: Som lite grädde på mitt skrivårsmos har min sambo äntligen hjälpt mig att fixa lite enkla grejer här på bloggen, till exempel går det nu att följa mig, gilla inlägg jag skriver, och – TADA: Det går att se mina bilder från Instagram, om ni kollar lite längre ner i högra spalten. Kul va?

 

Äntligen har jag mitt hus

Ni som följer mig på instagram vet ju redan allt som hänt sedan sist, men ni som inte gör det:

Vi har köpt ett hus, sålt vår lägenhet, och NU HAR VI FLYTTAT.

Därav den totala radiotystnaden här under så lång tid. Man skulle kunna tro att allt det här köpandet, säljandet och flyttandet bara är praktiska saker som går att bocka av på en lista (det är de ju förstås också, på sätt och vis), men för mig är de otroligt känslomässiga och krävande på alla plan, vilket helt enkelt resulterat i noll procents bloggande under hela processen. Nu hoppas jag på bättre tider.

Vi håller som bäst på och packar upp och skolar in barnen på förskola och skola, och allt är nytt och rörigt och osäkert och härligt samtidigt.

Hur har ni alla haft det i sommar?

Nu kör vi, jag och Liv!

Den senaste veckan har familjen äntligen varit helt frisk (för första gången sedan mitten av januari), och jag och Liv redigerar vårt hemliga skrivprojekt som galningar inför att lämna det till respons om en vecka. Vårt mål har hela tiden varit att skicka in det till förlag innan sommaren, och när vi började inse att det kanske inte var ens i närheten av realistiskt med tanke på var i skrivprocessen vi befann oss, bestämde vi oss helt enkelt för att köra stenhårt ett par veckor, lämna texten på respons, och se vad vi får för åsikter från skrivvännerna. Det börjar kännas som att det kanske skulle kunna gå trots allt (vi har haft en del innehållsmässiga, tonmässiga och röd -tråd -mässiga genombrott), allt hänger på att vi verkligen får tid att skriva klart veckan som kommer. Så håll tummarna för oss!

Hur går det för alla er andra med skrivandet?

Krasch – Paris – och tillbaka igen

Jag har alltså inte kraschat på vägen till Paris, om ni skulle undra över syftningen i rubriken. Utan lite i livet, innan vi åkte iväg. Det visade sig att det fantastiska huset (som borde varit MITT) såldes till ägarnas bekanta utan att de ens hade en visning på det. Och min vana trogen fick jag då en liten livskris (precis som jag fick när det enda andra hus jag velat bo i visade sig ha lite för stora fel för att vi skulle våga satsa). Det här med att köpa hus handlar ju om så otroligt mycket mer än bara ett hus, det är verkligen livet, hela livet, som det handlar om. Var är det vi ska ha vårt liv? Hur vill vi leva det? Vad får det kosta att leva? När ska vi göra det? Vad kan vi tänka oss för kompromisser om vi inte hittar det vi drömmer om? Hos mig triggar det igång så otroligt mycket oro och rädsla för att det ska bli fel eller att det inte ska bli av alls, att periodvis blir jag helt matt och ledsen.

Och det hjälper ju heller inte att vi är så sjuka hela tiden. Tvååringen hann precis bli frisk från sina vattkoppor innan barnens farmor och farfar kom hit för att barnvakta medan jag och sambon åkte till Paris för att fira hans fyrtioårsdag. När vi kom hem efter tre dygn hade tvååringen redan blivit sjuk igen och var som en liten våt trasa av feber och mammalängtan. Nu är hela familjen smittade av samma sjuka och vi hostar i kapp här hemma medan vi stötvis försöker städa bort det vanliga kaoset. Det tar liksom ALDRIG SLUT.

Men Paris var underbart, som en overklig dröm utklippt ur vår trötta vardag. En dröm där det var vår och körsbärsträden blommade, vi fick sova på nätterna, äta frukost helt ostörda i timmar, aldrig behövde städa eller laga mat, såg en massa fina saker och drack lyxiga drinkar på mystiska små cocktailklubbar. Det var vår första resa utan barn på ungefär åtta år. Jag hoppas verkligen att det inte dröjer lika länge till nästa.

Och när det gäller skrivandet: det har inte blivit så mycket av den varan de senaste veckorna med tanke på alla sjukdomar, födelsedagar och livskriser. Men nu, äntligen, är jag igång igen. Skriver på som sjutton här från sängkanten, och snart, väldigt snart faktiskt, börjar vi närma oss att kunna skicka iväg lite text för respons. Det känns så himla roligt!

Jag skriver äntligen igen

Nu har jag haft mina två första egna skrivdagar i rad på flera månader. Antagligen sedan i mitten av januari. Det här med att ha tre dagar ”ledigt” för att skriva, blir ju inte så ledigt i vabruari och däromkring. Jag tror helt ärligt att antingen jag eller ett eller båda barnen har varit sjuka varenda måndag, tisdag och onsdag sedan mitten av januari. Men nu. ÄNTLIGEN. Nu är vi alla friska och jag skriver som en galning.

Husmanin har lagt sig lite, både på grund av rädsla (kommer det någonsin att bli ett hus för mig…) och på grund av medveten ansträngning. Det är svårt att komma ur den maniska energin när den väl sveper över en, men jag har försökt att istället vända den till skrivandet, och faktiskt lyckas över förväntan. Jag skriver och skriver på mitt och Livs hemliga skrivprojekt. Innan frukost, under dagen, medan jag lagar middag, innan tandborstningen, efter att jag nattat barnen. Och när jag ligger i sängen och ska sova ägnar jag mig åt att planera releasfesten. Det är underbart. Jag vill aldrig att det ska ta slut.

Husdrömmar

Förra helgen var jag och Liv och Anna och Emelie och lite annat folk på det eminenta Idébageriet, där vi skrev och tänkte och pratade och fikade och åt och vilade och hade allmänt trevligt. Det var GRYMT inspirerande (och jag kan varmt rekommendera det så håll utkik på Idébageriets hemsida efter nästa skrivhelg, så kanske vi ses där!). Jag ägnade ena dagen åt mitt eget manus, och andra dagen åt mitt och Livs gemensamma manus. Fick inte så mycket text producerad som jag kanske hade hoppats, men däremot gjorde jag fantastiska problemlösargenombrott, och fick en otroligt massa tänkt och uppstyrt – vilket nästan är mer värt än faktiskt text. Så: tankad med inspiration kände jag mig superladdad inför mina tre skrivdagar i veckan – men kom hem till sjuka barn. Och jag har inte fått en enda rad skriven sedan dess.

Men. Galet nog är det inte alls barnens fel att jag inte har skrivit (bara lite). Det värsta var nämligen (och det går ju att diskutera användningen av ordet ”värsta” här) att jag hittade ett hus. Eller hittade och hittade. Jag såg det på Hemnet. Det ligger ute som ”kommande försäljning”, vilket betyder att det kanske kommer säljas i maj, kanske i oktober, kanske nästa år, eller inte alls. Hur som helst. Jag hittade huset, och jag liksom bara: ”Där är det ju! Det är ju MITT HUS! Det är DÄR VI SKA BOOOOOOO!”

Och sedan dess skriver jag helt enkelt inte. Jag funderar istället på tapeter, kakel, golv, var vi ska få plats med pianot, var kattluckan ska sitta, om det går att få till en väggfast bokhylla någonstans, vilken sorts rabatt jag ska ha var någonstans i trädgården, och hur det ska se ut i min skrivstuga – för ja, det finns en fristående gäststuga, och den skulle få bli mitt arbetsrum. Jag vet att jag inte borde. Alltså, jag borde inte tänka så här. Jag trillar rakt in i mitt lite maniska tillstånd och klarar inte av att sluta. Alldeles nyss var jag tvungen att avbryta dammsugningen för gå in på Hemnet och kolla igen hur det ser ut i vardagsrummet i huset, för – var i hela friden ska vi ställa julgranen?! Och istället för att skriva eller läsa eller leka med min vattenkoppiga sexåring  sitter jag och skissar på blomsterrabatter med olika teman och funderar på hur besvärligt det egentligen kan vara att beställa tulpanlökar från Holland.

Ni fattar. Det är SÅ förmycket, SÅ förtidigt, I värsta fall helt i onödan.

Aaargh!

(Och behöver jag säga att jag kommer DÖ om vi inte får köpa det här huset?)

Tankar om Golden Boy, förväntningar och läsupplevelser

För ett tag sedan lyssnade jag på en jättefin inspelning av Abigail Tarttelins Golden Boy på Storytel. Flera olika uppläsare gjorde ett fantastiskt jobb med de olika karaktärerna – det var verkligen väldigt länge sedan jag lyssnade på en inspelning av sådan kvalitet. Helt grym. Boken är välskriven, det är ett otroligt intressant och viktigt innehåll, berörande liksom nästan av princip. Och ändå lämnade den mig nästan helt oberörd. Alltså känslomässigt. Jag vet ju att alla i hela världen älskar Golden Boy, så jag inser att jag sticker ut hakan liten här, och därför tänkte jag dela med mig lite av mina funderingar runt varför jag inte sällar mig till den jublande kören av frälsta läsare. Fast det är förstås klart att jag är frälst i princip, jag tycker att alla PRECIS ALLA I HELA VÄRLDEN ska läsa den här boken. Det var bara inte en sådan läsupplevelse för mig som det verkar ha varit för många andra.

(För er som inte känner till boken: den handlar om 16-årige Max som är begåvad, populär, snygg, älskar fotboll och tjejer, men också är intersex. Han har både ett manligt och ett kvinnligt könsorgan. Det är hemligt för alla utom hans föräldrar och hans bästa barndomsvän och han har egentligen aldrig funderat så himla mycket på det, men i början av berättelsen händer något som vänder upp och ner på allting i hans och familjens liv och startar en mycket ångestfylld identitetskris)

Jag kan se tre anledningar till varför den inte når hela vägen in i mig:

För det första saknar den språkligt sett det där lilla extra. Jag säger inte att det är något fel på språket, för det är det inte. Men den har inte det där unika, personliga som går att få exempelvis från Jandy Nelson eller Rainbow Rowell, och som jag älskar. Språket är för mig det absolut viktigaste i en bok, så när det inte verkligen glänser, tar det alltid ner läsupplevelsen lite.

För det andra så upplever jag hela boken som en sorts otroligt stor, extremt snygg infodump. Vilket i sig inte alls är fel, det är nog precis vad världen behöver, men det tar också ner läsupplevelsen för mig. Det jag menar är att boken är så full av information om intersexualitet, från Max´s journal, saker hans läkare berättar, från google och sedan dessutom all den här informationen bearbetad hos Max och transformerad till förklaringar om hur det är att vara intersex som han ger till sin lillebror. Det är otroligt fina förklaringar, och relationen mellan Max och hans lillebror är en av bokens verkligt starka kort, och jag tror inte att Tarttelin hade kunnat göra det bättre – men sammanlagt blir det helt enkelt lite mycket förklaringar för min smak. Förstår ni hur jag menar?

Och för det tredje och viktigaste: Redan efter bara ett par sidor, var min enda tanke ”Å nej, det kommer sluta med att han tar livet av sig. Fan också, kommer det här att vara en sådan bok?” Och där och då, tror jag att jag känslomässigt reserverade mig, så att säga. Om jag tror att huvudpersonen kommer dö en tragisk och meningslös död på grund av samhällets ogillande och fördomar, då kan jag helt enkelt inte engagera mig på djupet. Det är för smärtsamt, och dessutom är det sjukt irriterande. (För, har vi inte haft nog av sådana böcker? – brukar jag tänka. Men jag antar att vi faktiskt inte har det, inte i relation till intersexualitet. Jag kan bara påminna mig om att jag läst om en enda intersexuell person förut, och då var det en bikaraktär och frågan om sexualitet nämndes bara som kuriosa när personen i fråga dog och det blev uppenbart att hon inte bara var kvinna utan också man.) Så boken igenom analyserade jag hela tiden läget och försökte känna efter varåt det skulle bära, självmord, eller inte självmord. Och det är helt enkelt ingen bra förutsättning för en läsupplevelse. För ett tag sedan skrev jag ett annat inlägg om att bli berörd, och kom (i den följande diskussionen) fram till att en kvalitetstext nästan kan göra att jag blir mindre berörd av innehållet än om texten saknar kvaliteter. Just för att formen ibland kan komma i vägen för känslan. På sätt och vis är det kanske det som händer för mig i Golden Boy. Formen är så otroligt tydlig, och den påminner mig om så många andra böcker jag har läst. Och trots att jag tycker att formen i sig är bra, så tappar jag intresset för den efter ett tag.

Som ni antagligen förstår har den här boken berört mig på många sätt, bara inte på exakt det sätt som kanske var avsikten. Det ÄR en fantastisk bok som förtjänar all uppmärksamhet och allt beröm den kan få. Men kanske är det helt enkelt det att jag är för gammal. Att jag har läst för mycket. Ibland tänker jag på det: hur mycket jag älskar att läsa, och hur mycket jag – för varje bok jag läser – delvis förstör min egen förmåga att bara uppleva berättelser, på sätt och vis förstör min egen förmåga att bli berörd (om ni vill veta mer om mina tankar runt att bli berörd, läs gärna det här inlägget om varför .

Är det så här för er också ibland? Att ni känner igen mönster eller genrespecifika mallar, som gör att berättelser inte tar tag i er? Eller att ni av olika anledningar anar vad som ska komma, och att berättartekniska grepp och knep inte fungerar på er längre, för att ni är för medvetna om dem? Jag förstår ju att det är priset vi får betala när vi själva skriver och lär oss hur det ska göras bäst. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är lite sorgligt. Vad tycker ni?