Ses vi på Fantastika?

I helgen går den av stapeln, den årliga, svenska fantasy- och sciencefictionkongressen SweCon. För den som läser eller skriver fantastik är den nästan ett måste – eller om man inte gillar att tänka på saker som måsten, så är det helt enkelt världens bästa tillfälle att få hänga med andra läsare, skrivare och författare i en avslappnad och inspirerande miljö.

För er som inte känner till SweCon kan jag berätta att det som skiljer det från exempelvis bokmässan är att fokus ligger på roliga och intressanta paneldiskussioner och på att ha trevligt och umgås, inte i första hand på att författare ska göra reklam för sig själva och sälja böcker. Och en annan sak som skiljer SweCon från bokmässan är att det går av stapeln på olika datum varje år, i olika städer, och under olika namn – vilket kan vara väldigt förvirrande. Men i år är det i Stockholm, i helgen, och går under namnet Fantastika. Ett litet axplock från programmet:

  • Utdöende bokbloggare spekulerar
  • Merlin, the man, the myth, the magic
  • Renaicansse dancing, from castle to cottage
  • Appropriering och exotisering
  • Robotars moral
  • Färjan
  • Latest news on the apocalypse

Och helgen avslutas naturligtvis med det traditionsenliga Dead dog Party, på en krog i närheten.

Ses vi där?

 

En låååång, lycklig utandning

Nu är det äntligen klart. Visserligen har hela familjen insjuknat i förkylning och/eller något som möjligen skulle kunna vara vattkoppor. Och visserligen är lägenheten fortfarande fylld med kartonger och kassar och saker som vi packade ner inför fotograferingen och som vi inte orkat packa upp. Men vi har gjort den jävla fotograferingen. Och fint blev det. Vi tittade på bilderna i fotografens kamera lite snabbt innan han gick, och jag kom på mig själv med att tänka: ”Vilken fin lägenhet, där skulle jag verkligen vilja bo!”

Jag lade ner löjligt mycket tid på blombuketterna – det är en av mina riktigt svaga punkter. Jag ÄLSKAR blommor.

IMG_1366 (2)

IMG_1382 (2)

 

Den jävla fotograferingen

Som jag förmodligen har sagt planerar vi att sälja lägenheten och köpa hus. Det blir antagligen inte något husköp av förrän i slutet av sommaren eller i höst, tror jag, men vi förbereder oss just nu genom att fotografera lägenheten inför visning. Eller rättare sagt, vi förbereder oss inför fotograferingen. Den har definitivt inte kommit till stånd ännu. Vi har bokat in den vid tre tillfällen, de tre senaste veckorna. Varje vecka har någon familjemedlem blivit sjuk, eller så har vi insett att vi ändå inte under några som helst omständigheter skulle klara att fixa färdigt inför eventet eftersom vi är för trötta, ledsna, stressade och/eller upptagna med annat (exempelvis begravning, bröllop och mycket viktig middag). Jag som började hela projektet med stor entusiasm börjar nu känna att jag håller på att bli galen, och att mina sista krafter är slut. Om det inte blir av nästa vecka så vet jag inte vad jag tar mig till.

Det enda ljuset i mörkret är att jag så smått börjat skriva. Ja, ni läste rätt. SKRIVA. Det är inte bara så att jag tänker lite på manuset, småläser lite i det för att komma i stämning, eller pratar om det med sambon eller skrivarvänner och så. Jag skriver faktiskt. Japp. Sammanlagt tre sidor har det blivit än så länge. Och det är ju lite om man tänker procentuellt i relation till manusets dryga fem hundra sidor, men jämfört med hur lite jag har skrivit på kanske det senaste halvåret (nämligen noll sidor), så är det extremt mycket.

Därför: extremt nöjd. Trots den jävla fotograferingen.

”Så nära barfota” i vårsolen

Just nu gör jag något så lyxigt som att läsa en väns debutbok. Närmare bestämt Så nära barfota av Marie Hedegård.

Så nära barfotaIMG_20160509_124011

Jag sitter på min uteplats i solen och dricker kaffe och vänder blad i den här boken med ljuvlig struktur på omslaget och jag sugs mer och mer in i berättelsen om Ellen, denna fyrtioåttaåriga kvinna som fastnat i sitt liv och som inte verkar veta hur hon ska komma loss.

Det är en overklig och nästan obeskrivlig känsla att veta att varje rad som jag läser har Marie skrivit, allt i den här boken kommer från Maries fantasi, från hennes drömmar och hennes envishet. Eftersom jag faktiskt inte läst texten i manusform så är den helt färsk för mig, mina ögon möter den för första gången. Jag är precis som en riktig läsare, tänker jag.

Men den starkaste känslan som slår mig (bortsett från enorm beundran för Marie, att hon gjort det, att hennes bok är verklighet nu) är faktiskt kopplad helt till mitt eget skrivande. Jag tänker: Det GÅR! Det GÅR verkligen! Det är möjligt att skriva en bok och att hitta ett förlag som vill ge ut den. På ett antagligen helt orimligt sätt känner jag att eftersom Marie gett ut sin bok, så har även jag kommit ett steg närmare utgivning. Galet, jag vet. Eller. Så är det inte helt galet. Jag tänker på löpning, där är det ju ett känt fenomen att någon måste ta täten och ”dra” de andra, och de som ligger tätt bakom får lite extra kraft av den som drar. Och jag tror att det är det som händer med mig nu, att jag får lite extra kraft av Marie. Så  tack!

Om ni vill läsa en fin recension av Så nära barfota så finns en här.

Och en annan sak. Den är en riktig sommarbok Så nära barfota. Om jag bara hade haft en hängmatta så är jag säker på att det skulle blivit en perfekt matchning.

 

Lite skamsen comeback

Det är alltid jobbigt att återkomma efter lång frånvaro, och nu var det väldigt länge sedan. En del av mig skäms lite, som jag skulle göra i en relation när jag inte hört av mig på väldigt länge, men en annan del av mig inser också att det nog inte kunde vara på något annat sätt just nu. Det har varit tunga veckor, för att inte säga månader, och blandat med absolut noll lust att skriva har det helt enkelt gjort att jag prioriterat annat. Så är det ibland. Nu däremot, hoppas jag att det ska bli lite annorlunda.

Väldigt mycket tack vare några länkar som Anna på Kära Syster så generöst delat med sig av – om storytelling och mer specifikt om hur man gör för att få till ett riktigt rörande slut på sin historia – har jag tillbringat några dagar med att lösa en hel hög med story- relaterade problem i mitt manus, plus att jag insett hur jag med ganska små medel kan fördjupa mina karaktärer, och det viktigaste av allt: jag har UMGÅTTS med min värld, jag har tillbringat timmar med att fundera över stort och smått och jag har till och med börjat skriva lite på en bakgrundshistoria som alltid gäckat mig på ett otroligt irriterande sätt. Jag börjar helt enkelt få tillbaka den sedan länge försvunna inspirationen och skrivlusten!

Hur går det för er allihop? (ni som fortfarande tittar in här ibland…)

Linda lipsill skulle man lätt kunna kalla mig – ett blogginlägg om att bli berörd

Jag har tillbringat min förmiddag med att njuta av vårsolen samt lyssna på musik. Specifikt har jag lyssnat på Anthem från musikalen Chess (en så där, sex, sju gånger) och gråtit floder, som jag alltid gör till den låten (och till en MASSA andra låtar), eftersom jag är en lite överempatisk människa med ett ganska så sentimentalt drag. En av mina svaga punkter är kärleken till ett land (vilket land som helst, men om jag får välja ett som är lite förtryckt) – det finns nästan ingenting som gör mig så berörd. Jag har insett att det är lite udda och att de flesta människor inte reagerar så kraftigt på samma sak. Det är ganska intressant, tycker jag.

Egentligen är det förstås intressant ur ganska många olika synvinklar, men just nu tänker jag främst på fenomenet hur olika det är vad man blir berörd av. För att exemplifiera ytterligare kan jag ta två relativt kända filmer (i alla fall för oss som har några år på nacken), och på vilket sätt de berör mig och andra. Titanic, som första exempel. När den slutar med att huvudpersonerna drunknar just när de insett att de är varandras stora kärlek (nej, just det, det är väl bara en av dem som drunknar, men hur som helst) så sitter jag och gäspar och undrar om den här filmen aldrig ska ta slut någon gång och tänker på hur kissnödig jag är. Detta trots att ett antal vänner till mig och ganska många bekanta inte kan se den filmen utan ett gäng näsdukar till hands. Däremot, filmen Braveheart med Mel Gibson som skotsk frihetskämpe, som slutar med att han skrikande torteras till döds med inälvorna flygande (jag tror inte man får se så mycket inälvor, men man föreställer sig det) – den gråter jag så mycket till att jag får huvudvärk och svullnar upp i ansiktet som någon stackars misshandlad människa och inte kan gå ut mer den dagen/kvällen. Jag kan gråta i säkert en halvtimme efter att filmen slutat, tills jag är fullkomligt utmattad och måste gå och lägga mig en stund (det kanske är lite svårt för en del människor att förstå, men jag GILLAR på något sjukt sätt att gråta, det är ganska befriande). Om ni undrar vad det är jag blir så berörd av så är det alltså att HAN DOG FÖR SITT LAND, och att han KÄMPADE FÖR FRIHET. Frihet är en annan av mina svaga punkter och särskilt när den är kopplad till ett förtryckt land, som sagt. Många av mina vänner och bekanta har ganska svårt att förstå hur jag kan bli så berörd av det, precis som jag själv inte alls kan förstå grejen med Titanic.

Om ni undrar vart jag vill komma med det här så är det helt enkelt till frågan om ens egen text, om den berör, och vad det kan bero på. Det jag tänker är att en text sällan kan beröra alla människor – eftersom vi uppenbarligen berörs av olika saker. Och det är helt okej. Men vilken text som helst kommer förmodligen (om den inte är askass) att beröra NÅGON, för någon kommer kunna känna igen sig åtminstone delvis i det som en text handlar om. Förstår ni hur jag menar? Att vem som blir berörd av vår text – rent handlingsmässigt alltså, av vad de olika karaktärerna råkar ut för – är kanske något som vi egentligen inte kan styra över. De som går igång på olycklig kärlek kommer att beröras av den olyckliga kärleken, de som inte går igång på det kommer inte att beröras. I princip. Jag grundar den här tesen på mig själv i första hand, eftersom graden av hur berörd jag blir för min del inte beror i första hand på hur välskrivet/välberättat något är, utan egentligen bara på om det handlar om något som är känsligt för mig.

NATURLIGTVIS vill jag att allt jag läser ska vara välskrivet, men det är helt enkelt inte direkt kopplat till om jag blir berörd eller inte. Det kan nog vara så att jag lättare blir berörd av välskriven text, förstås, men den där riktiga känslan av att saker går rakt in, den är nog inte beroende av kvalitet. Jag börjar fundera på om det här med att beröra en läsare kanske måste analyseras i lite fler lager. Och jag kan nog inte göra den analysen här för då blir det här inlägget flera mil långt och jag får inget eftermiddagskaffe.

Men hur är det för er? Vad blir ni berörda av? Spelar kvalitet någon roll i sammanhanget?

 

 

Influensans för och nackdelar

Den lilla förkylningen visade sig vara influensa som nu däckat både mig och barnen. Min kroppstemperatur har de senaste tre dygnen hållit sig mellan 38 och 39 grader, medan barnens temperatur håller sig mellan 38 och 40 grader. Vi hostar så vi nästan kräks och snorar och svettas och har ont i kroppen. Och om jag tyckte att vår vardag var kaosartad förut så är det ingenting mot vad den är nu. Vi sover lite överallt och när som helst, det ligger täcken och kuddar och sängkläder och filtar i hela lägenheten och vi har inte ätit lagad mat på flera dagar. Ingen har duschat sedan i tisdags eller haft på sig något annat än pyjamas, nattlinne eller morgonrock och Buslusans hår ser ut som dreds i två flätor. Jag vet inte om vi någonsin kommer kunna reda ut det igen. Dessutom har vår lilla katt börjat löpa eftersom vi glömt att ge henne p-piller.

Buslusan sov nästan hela dagen igår, och när hon vaknade klockan sex på kvällen sa hon rossligt: ”Mamma, jag tror att jag vill ha lite mera frukost”. Då fick hon bitar av vattenmelon serverade i sängen, och resten av kvällen piggelinglass. Ungefär på den nivån är vår matlagning.

Men som så ofta vid äkta kaos, så inträder en sorts underbart lugn. Känslan av att jag inte står ut med det här vardagskaoset och att jag håller på att bli galen för att jag inte får någon tid för mig själv och för att lägenheten ser ut som ett bombnedslag och för att barnen är som iglar på mig dagarna i ända, den känslan förvandlas till en absolut acceptans av tillvarons beskaffenhet. Det är fascinerande, tycker jag. Så fort jag slutar FÖRSÖKA ha kontroll på tillvaron, så bara försvinner all ångest som i ett trollslag. Och det är ärligt talat verkligen något att vara tacksam för.

Så just nu vill jag nog inte ens bli frisk. För då vet jag att min kaosartade vardag kommer slå mig i huvudet igen.

Kreativitet och kaos

Jag har alltid tänkt på kaos som kreativt. I kaos händer det något, och i rörelsen finns kreativiteten. Det är svårt att skapa från ett tomrum, från ett läge där det inte finns några intryck. Men ärligt talat är det också ganska svårt att skapa från kaos. Jag tror att kaoset behövs ibland, i alla fall i någon form, men skapandet måste liksom komma efteråt, i lugnet, om det ska fungera bra.

Just nu känns det för mig som om det aldrig finns något efteråt, inget lugn över huvud taget. Det finns bara ett ständigt kaos, och det är svårt att tro att det ska bli någon förändring inom en överskådlig framtid. Jag menar inte den sortens kaos som liksom slår ner som en bomb och splittrar tillvaron totalt en kort period (eller för den delen längre) för att sedan låta tillvaron så sakteliga hämta sig igen, utan snarare den sortens eviga, småbarnsföräldrakaos som äter upp ens ork och kreativitet en dag i taget, hela tiden, år efter år. Det är till stora delar outhärdligt, tycker jag.

Delvis beror den outhärdliga känslan säkert på at jag är extra känslig efter år av utmattning, att jag faktiskt inte orkar med riktigt lika mycket som andra gör, eller hur som helst inte så mycket som jag förut orkat med. Men jag tror också att det är så här det ser ut för de flesta småbarnsföräldrar: ingen egen tid, bara städa, tvätta, laga mat, leka, klä på och klä av, byta blöjor och natta och vaka och vabba under sjukdomar – som bara avlöser varandra HELA TIDEN – och gå på utvecklingssamtal och barnkalas och till BVC och tandläkaren och till Sös för uppföljning av Filurpojkens lilla hjärtfel och dessutom så fyller nästan alla jag känner år på våren och hälften fyller jämnt (däribland jag själv och min tvillingbror) och vi ska försöka renovera lägenheten och sedan sälja den och hitta ett hus, och som om inte det vore nog så måste man försöka motionera regelbundet – helst tre gånger i veckan, BÅDE jag och sambon – för att ta vara på vår hälsa och inte dö i förtid av välfärdssjukdomar, och det är ju också trevligt om jag och sambon någon enstaka gång får tillfälle att vara bara med varandra också. Jag förmodar att det är fullkomligt normal vardag för en småbarnsförälder, hur skulle det kunna var på något annat sätt. Men det är outhärdligt i vilket fall.

Jag vet att jag har berört frågan förut här på bloggen, hur svårt det är att skriva och vara kreativ under småbarnsåren. Och jag har fått många kloka svar från alla er, kära bloggvänner, och jag har insett att jag måste prioritera familjen och livet framför skrivandet. Men just nu förstår jag inte hur jag ska kunna skriva någonting alls. Hur ska jag ens kunna behålla lusten att vilja skriva. Jag inser förstås att jag är i en ordentlig svacka och att jag säkert kommer komma upp ur den igen – för det gör man ju alltid – men GUD vad jag är trött på min vardag. Så trött, trött, trött.

Jag hoppas att ni alla har det lite bättre.

 

Älska lite mer villkorslöst

Dansar sakta i vårt mörka vardagsrum med min lilla skruttiga Filurpojke mot bröstet. Ur högtalarna kommer Alanis Morissettes röst som sjunger en av de finaste texter jag någonsin hört. Filurpojkens lite väsande andning lugnar sig och blandas med Alanis och gitarren och den luftiga flöjten, och jag tänker på att älska villkorslöst. Framförallt sig själv. Det är nog det svåraste. Men om jag inte älskar mig själv utan villkor, hur ska jag då kunna lära mina barn att älska sig själva villkorslöst.

Lyssna gärna på Alanis Morissettes That I would be good. Finns på Spotify.

that I would be good even if I did nothing
that I would be good even if I got the thumbs down
that I would be good if I got and stayed sick
that I would be good even if I gained ten pounds

that I would be fine even if I went bankrupt
that I would be good if I lost my hair and my youth
that I would be great if I was no longer queen
that I would be grand if I was not all knowing

that I would be loved even when I numb myself
that I would be good even when I am overwhelmed
that I would be loved even when I was fuming
that I would be good even if I was clingy

that I would be good even if I lost sanity
that I would be good
whether with or without you