Det finns hopp för tidningen Skriva

Jag har läst Skriva ända sedan den kom ut med sitt första nummer. Redan då kändes det tveksamt om jag verkligen tillhörde målgruppen (folk som just börjat skriva, eller folk som kanske just börjat funderat på att börja skriva), och det var snarare känslan av att det ÄNTLIGEN fanns en nördtining för just mig (SÅ underbart!) som gjorde att jag läste den, än att jag tyckte att den var galet bra. Och sedan dess har det egentligen gått ganska mycket utför. Inte med tidningen, förstås, men för min relation till den. Nu för tiden är varje nummer en ganska stor besvikelse och varje gång tänker jag att jag MÅSTE sluta prenumerera för jag blir ju ganska deppig av att läsa den. Men så kan jag liksom ändå inte sluta, för jag skulle så gärna vilja tycka om den.

Häromdagen skrev jag ett par rader på Instagram om hur jag kände det, och det blev en liten diskussion med likasinnade som kändes ganska skön men ändå lite sorglig, för det är en lättnad att inte vara ensam med en känsla (till och med en så harmlös känsla som att vara besviken på en tidning), och samtidigt tråkigt när det känns lite hopplöst. Men så dök Johanna Wiman från tidningen Skriva plötsligt upp i diskussionen och sade att hon läst vad vi skrev med stort intresse och undrade om vi inte kunde skriva henne ett mejl med lite mer ingående förklaringar och tankar runt vad det är vi saknar i tidningen. Jag blev förstås oerhört upplivad och skred omedelbart till verket!

För att försöka sammanfatta:

Jag skrev att jag förstår svårigheten i att ha en så bred målgrupp och försöka tillfredsställa alla läsare, men att de kanske borde lägga lite energi på att nå ut till oss som skrivit lite längre om vi ska vilja fortsätta läsa. I allmänhet saknar jag i tidningen ett djup och en vilja eller förmåga till analys, och det gäller i synnerhet de översatta guiderna som är den matigaste hantverksdelen (”Skapa spänning”, ”Skriv barnbok”, ”Bli utgiven!”). Eftersom de artiklarna är översatta går de ju inte att fördjupa, men jag skulle gärna se att varje nummer hade en liten extra artikel om samma ämne, men mer fördjupande och analyserande, gärna skriven med exempel i svensk litteratur (något som i princip alltid saknas annars). Jag skulle också gärna se lite specifika boktips med olika skrivrelaterade teman (eller möjligen läsrelaterade), exempelvis fem böcker med ett suveränt allvetande perspektiv eller fantastisk gestaltning eller galet bra dialog. Och jag vill inte bara ha tipsen rakt av, jag skulle också vilja veta något om VARFÖR de är så bra, vad är det som gör att just den här författaren lyckas. Till sist skulle jag gärna läsa lite reportage från olika förlag, för att få en bättre inblick i hur de jobbar (typ: hemma-hos-Rabén & Sjögren)

Johanna Wiman svarade att hon var väldigt glad att jag hörde av mig, att de verkligen vill satsa mer på att nå ut till de läsare som skriver på en lite högre nivå, men att det inte är gjort i en handvändning. Hon gillade mina förslag, och särskilt boktipsen trodde hon eventuellt var mer görbart på kortare sikt om jag förstod henne rätt. Men det viktigaste hon sade (som jag ser det i alla fall) var att de är väldigt lyhörda för sina läsares önskemål och att vi gärna får höra av oss om stort och smått som vi tycker att de ska skriva om. Artikelserien om Egenutgivning som Johanna skriver är exempelvis uppkommen helt på grund av att så många läsare hört av sig och frågat om det. Så hör av er! Om ni också känner att tidningen saknar djup, eller för den delen att den saknar något annat, mejla och berätta! Om det är någonting jag verkligen går igång på så är det förbättringspotential och vilja, och tidningen Skriva har båda. Hjälp dem! Det är svårt att göra sina läsare nöjda om läsarna inte berättar vad de vill ha.

Min typ av oro

Jag håller på att hämta mig från en veckas förkylning och ägnar mig just nu åt att dricka te och att fundera över (läs: oroa mig för) olika framtida skrivrelaterade scenarier. Det är väldigt sällan som jag oroar mig eftersom det helt enkelt inte ligger för mig. Men just därför kan jag ibland får för mig att jag faktiskt BEHÖVER oroa mig lite mer, som en sorts övning och försök till verklighetsanpassning. Så därför passar jag alltså på nu när jag ändå är sjuk och inte helt tipptopp. Liksom lite lättare att komma i rätt stämning.

Det här med att inte bli publicerad är ingenting jag oroar för, eftersom jag räknar absolut hundra procent med att bli utgiven (ni ser, min optimism vet helt enkelt inga gränser). Däremot kan jag när andan faller på oroa mig för att ett förlag (eller antagligen flera – där ser ni, optimismen igen) kommer vilja ge ut mitt manus, men med vissa (läs: STORA) ändringar.

Det är alltså de eventuella ändringarna som är källan till min oro. Vilka typer av ändringar skulle ett eventuellt förlag (eller flera) kunna tänkas vilja göra? (Det här är alltså också som ni säkert förstår ett sätt att försöka se mitt manus med andra ögon, se det lite utifrån.) Och det värsta är att jag ganska ofta lutar åt att de kommer vilja ta bort min huvudperson, och sedan vilja att jag ska skriva om berättelsen utan henne. Alltså, förstår ni vilken jobbig typ av oro. Det är inte det att det hon är en värdelös huvudperson (absolut inte), men hon är den där sortens person som går att byta ut eller göra om eller ta bort, och det skulle gå att så att säga ”göra boken” utan henne. Det skulle bli en annan typ av historia, och jag skulle tycka sämre om den då. Men det kanske inte ett förlag skulle göra?

Så det är det jag oroar mig för idag. En framtida påtvingad huvudpersonstransplantation.

Vad oroar ni er för?

 

Dramaturgiskolan i podden ”Bakom boken”

Om ni inte lyssnar på podden Bakom boken, med Daniel Sjölin, producerad av Norstedts och Rabén & Sjögren, tycker jag verkligen att ni ska göra det! Daniel samtalar med författare om deras författarskap och om skrivande på ett sätt som verkligen är intressant oavsett om man känner till författaren i fråga eller inte. Till skillnad från i den förra varianten av podden är det nu mer fokus på process och själva grejen med att skriva, vilket är ett otroligt stort lyft, tycker jag. Och dessutom – och nu kommer jag till det bästa! – finns i varje avsnitt en liten dramaturgiskola i miniformat, som på ett väldigt konkret och grundläggande sätt avhandlar dramaturgins stora och små delar. I den ordningen.

Jag skulle kunna säga att dramaturgiskolan inte direkt ger mig ny information, och det skulle vara sant, för den behandlar så grundläggande saker att till och med jag känner till dem. Men eftersom jag nu en gång för alla är den sortens människa som inte har dramaturgi som min starkaste sida, är det fantastiskt bra att få den så lättillgängligt och enkelt och konkret serverad på det här sättet. Det är faktiskt GULD!

Just nu tänker jag på akter, för det är vad det första programmet handlar om. Och trots att jag lyssnat på alla programmen (förstås) har jag inte kommit så mycket längre än till akterna i mina funderingar. De flesta berättelser har tre tydliga akter (vissa har förstås fem, men de flesta tre). Har jag tre tydliga akter i mitt manus?

Njae. Är nog svaret. En tydlig och bra första akt har jag, och den avslutas med en riktigt grym Point of no return, som varje bra akt ska göra enligt dramaturgiskolan. Men sedan blir det värre. Andra akten, jaa… jag vet ju var den börjar, men var den skulle kunna sluta? Knappt ens den blekaste aning. Eller okej, jag har faktiskt en aning, men det är en otydlig aning. Och än så länge finns knappast någon Point of no return. Så jag har en del att jobba på. Men grejen är, att när jag tänker på min berättelse i sådana här termer, så konkret, då blir det också så mycket roligare att jobba med den. Den känns mindre som en amöba som bara flyter runt och som jag måste hantera och förhålla mig till lite reaktivt, och mer som en grund till något som jag formar, något som jag har kontrollen över. Himla skönt.

Hur är det för er? Tänker ni på akter och seriös dramaturgi när ni skriver?

Pinterest – välsignelse och förbannelse

Då och då så här i vårt moderna tidevarv, dyker det upp nya former av sociala medier (alltså: dyker upp som i att jag äntligen upptäcker att de finns, oändligt många år senare än alla andra – som den mossiga gamla dinosaurie jag är) som verkligen tar mig med storm och dessutom delvis (i de värsta stunderna) tar över mitt liv. Instagram är ett sådant socialt medium. Pinterest är ett annat.

För alla som inte vet, så är Pinterest ett socialt media som fokuserar på att samla bilder. I princip är det ett digitalt rum fullt med plats för anslagstavlor där jag kan samla på bilder på olika saker som jag gillar. Det är dessutom inga krav på den ”social biten”, det går att göra alla sin anslagstavlor privata och helt hoppa över att interagera med människor. Jag tror att man kanske måste vara en konsnärligt/estetiskt orienterad person för att verkligen förstå storheten och magin med den här typen av funktion. Det betyder alltså att jag kan samla alla bilder som jag gillar (av VAD SOM HELST) på ett och samma ställe där jag alltid har tillgång till dem. Det är obeskrivligt värdefullt och extremt beroendeframkallande.

När jag först skaffade Pinterest gick jag omedelbart in i mitt lätt maniska tillstånd och skapade typ trettiofem anslagstavlor där jag samlar olika typer av bilder (allt ifrån ovanligt vackra pepparkakshus och beskrivningar av hur man gör sin egen mossgraffiti, till abstrakta oljemålningar under rubriken ”färg”), och jag njuter av dem på samma sätt som jag njuter av fantastiska efterrätter och portvin och Islay whiskey. Ibland tror jag på riktigt att jag skulle kunna leva av att bara titta på vackra saker. Det känns som om jag inte måste äta lika mycket när jag gör det. Kanske borde jag utforska det lite mer som bantningskur betraktad.

Hur som helst. Pinterest tar en massa tid. Ibland kan det stjäla helt overkligt mycket tid. Men det är också ett helt grymt sätt att hitta, samla och spara inspiration av olika slag. Självklart har jag gjort en anslagstavla (eller, hrm… kanske ganska många) som heter ”Den andra staden” där jag sparar alla bilder jag hittar som ger mig inspiration till mitt manus. FATTA vad bra! Jag kan faktiskt extremt varmt rekommendera det.

Brist på personlig hygien och annat

Om ni undrar vad jag gör just nu och varför det är lite tyst här på bloggen IGEN fast jag lovat bot och bättring och fast jag har typ millioner inlägg som jag har tänkt skriva och som är nästan helt färdiga i mitt huvud?

Jo, jag skriver respons. Jag har läst Annas manus, och just nu formulerar jag responstankar så att pennan fingertopparna glöder. Det här är det absolut roligaste jag vet i hela världen och det betyder alltså att jag inte kan göra det halvhjärtat med vänsterhanden och göra en massa andra saker samtidigt. Eller rättare sagt: jag kan, men jag vill inte, och eftersom jag har möjligheten att välja så väljer jag TOTALT FOKUS PÅ RESPONSEN och låter i princip allt annat bli lidande. Bara för att förtydliga (om någon undrar) vilka saker som blir lidande: familjen, barnen, vännerna, jobbet, mitt eget skrivande, fritiden, mathållningen, sömnen, den personliga hygienen, ja, i princip allt. Jag har hört att andra har det så här när de skriver, men jag har det mer så här när jag ger respons på text. Det är ungefär som en hemtenta fast extremt ALLTSÅ EXTREMT mycket roligare. Och imorgon är det deadline för imorgon ska vi ses och prata text; jag, Liv, Anna och syster yster Elin.

Det ska bli SÅ KUL.

Det hemliga skrivprojektet

Som jag nämnt har jag och Liv börjat skriva en bok tillsammans, och än så länge kallar vi det officiellt för Det hemliga skrivprojektet. Det finns väldigt mycket som jag skulle vilja berätta om projektet, eftersom det är så fantastiskt roligt. Och en del som jag inte kan berätta om projektet, eftersom det är hemligt.

Men jag kan åtminstone säga så här:

Ingenting har någonsin varit så lätt att skriva. Jag överdriver nästan inte alls om jag säger att det känns som att boken redan existerar i någon sorts idévärld, och att allt vi behöver göra är att ”plocka ner den” bit för bit. Än så länge är vi uppe i drygt sextio sidor av de tvåhundrafemtio som är vår ungefärligt uppskattade målbild, och det trots att vi nyligen har haft en längre paus från projektet. Känslan är helt enkelt ganska magisk.

Jag KOMMER förstås berätta mer än så här. Ville bara mjukstarta lite.

Mitt nya liv

Det verkar som om mitt naturliga intervall för blogginlägg under sommaren är i runda slängar ett i månaden, plus minus någon vecka hit och dit. Inget jag egentligen är så glad över, men det har nog varit oundvikligt. Därför är det en himla tur att sommaren är SLUT NU och nya tider stundar!

Med hösten (och då menar jag inte riktigt årstiden hösten, utan snarare höstterminen) kommer ganska ofta nytt. Är det inte en ny skola, nytt jobb eller ny kurs på medborgarskolan, så är det något annat nytt, i form av nya vanor, nya vänner eller nya planer. Jag får alltid en enorm längtan efter att göra något nytt på hösten. Och nu ska jag faktiskt få börja på något sprillans nytt: nämligen ett jobb!

Det finns två saker som jag verkligen gillar med det nya jobbet, så här innan jag ens har börjat (börjar på torsdag). Det är inte ett socionomjobb och alltså inte ett jobb jag är kvalificerad för, utan ett barnskötarvikariat på en förskola. Det känns för mig helt fantastiskt att jag ska få jobba med friska barn, i en positiv miljö, och att jag inte ska ha ansvar för människor på det sättet som en socionom anställd i socialtjänsten har. Det kommer säkert att bli utmanande och svårt på vissa sätt, men åtminstone på ett helt annat sätt än jag är van vid från socialtjänsten. Och på det stora hela tror jag faktiskt att det kommer bli roligt!

Det andra som jag gillar med det nya jobbet (och helt ärligt det jag gillar mest med det), har inget med själva jobbet att göra, utan bara med omfattningen. Jag kommer jobba 40%, två dagar i veckan. Och kan ni gissa vad jag ska göra resterande tre dagar? Rätt svar: SKRIVA!

KAN NI FÖRSTÅ HUR GALET UNDERBART?

Ehrm

Jag måste börja med att säga: Ehrm. Och för att förtydliga om det inte är uppenbart: Ehrm som i att det var ju väääldigt länge sedan jag gjorde ett inlägg här på bloggen. Jag antar att det kan tolkas som att det inte händer något alls på skrivfronten och att jag helt enkelt inte har ett endaste minsta dugg att skriva om. Men nej, faktum är att det är PRECIS TVÄRT OM.

För att sammanfatta det kan man säga att jag under sommaren har läst väldigt mycket, tänkt väldigt mycket, instagrammat väldigt mycket, och den allra senaste tiden, faktiskt skrivit väldigt mycket (alltså, jämförelsevis). Jag har också fattat vissa avgörande beslut som rör mitt framtida skrivande – och fått jobb. Och det har liksom tagit all min tid, med tanke på att vi haft semester och noll barnfri vardag och så. Här kommer en punktlista, som uppvärmning inför framtida, lite mer matigare inlägg:

  1. Jag har läst Maggie Stiefvaters fyra böcker i serien The Raven Cycle, och det var något av en uppenbarelse. Eftersom de var så bra att jag nästan svimmade (upprepade gånger) började jag fundera på vad det var som gjorde dem så himla bra, och vad jag skulle kunna lära mig av dem och ta med mig till mitt eget manusprojekt. Det är naturligtvis grund till ett helt eget inlägg här på bloggen, så just nu kan jag bara säga att alla de funderingarna ledde mig till en helt ny och spännande men också ganska läskig tanke, nämligen:
  2.  Jag funderar allvarligt på att överge mitt begränsade tredjepersonsperspektiv för ett ALLVETANDE tredjepersonsperspektiv. Det låter kanske inte så drastiskt i förstone, men vid närmare eftertanke så betyder det nästan att jag behöver skriva en helt ny bok. Ju mer jag tänker på det, ju mer känns det som att ett allvetande perspektiv skulle kunna ge mig dels ett grymt mycket bättre manus, men också den inspiration och nytändning som jag kanske behöver för att orka bli klar någon gång.
  3. Instagram. Denna välsignelse för den kreativa människan. Mycket roligare än Facebook, Twitter och det mesta annat jag känner till. Jag är totalt fast. Följ mig gärna om ni vill – jag finns där som Skriviver 🙂
  4. Den fjärde punkten är kanske den största. Och de av er som följer mig på Instagram (och några andra av er också) vet redan vad den innehåller. Nämligen: Jag har börjat med ett hemligt skrivprojekt tillsammans med Liv. Vi har planerat det i flera år, tror jag, men nu har vi äntligen börjat. Och trots att vi tänker fortsätta vara ganska hemliga med det, så kan jag säga så här mycket: ATT VI HÅLLER PÅ OCH SKRIVER EN BOK!!!

Ja, det var väl det viktigaste tror jag. Och hur går det för er, ni som fortfarande tittar in här ibland trots den ekande tystnaden?

 

Ses vi på Fantastika?

I helgen går den av stapeln, den årliga, svenska fantasy- och sciencefictionkongressen SweCon. För den som läser eller skriver fantastik är den nästan ett måste – eller om man inte gillar att tänka på saker som måsten, så är det helt enkelt världens bästa tillfälle att få hänga med andra läsare, skrivare och författare i en avslappnad och inspirerande miljö.

För er som inte känner till SweCon kan jag berätta att det som skiljer det från exempelvis bokmässan är att fokus ligger på roliga och intressanta paneldiskussioner och på att ha trevligt och umgås, inte i första hand på att författare ska göra reklam för sig själva och sälja böcker. Och en annan sak som skiljer SweCon från bokmässan är att det går av stapeln på olika datum varje år, i olika städer, och under olika namn – vilket kan vara väldigt förvirrande. Men i år är det i Stockholm, i helgen, och går under namnet Fantastika. Ett litet axplock från programmet:

  • Utdöende bokbloggare spekulerar
  • Merlin, the man, the myth, the magic
  • Renaicansse dancing, from castle to cottage
  • Appropriering och exotisering
  • Robotars moral
  • Färjan
  • Latest news on the apocalypse

Och helgen avslutas naturligtvis med det traditionsenliga Dead dog Party, på en krog i närheten.

Ses vi där?

 

En låååång, lycklig utandning

Nu är det äntligen klart. Visserligen har hela familjen insjuknat i förkylning och/eller något som möjligen skulle kunna vara vattkoppor. Och visserligen är lägenheten fortfarande fylld med kartonger och kassar och saker som vi packade ner inför fotograferingen och som vi inte orkat packa upp. Men vi har gjort den jävla fotograferingen. Och fint blev det. Vi tittade på bilderna i fotografens kamera lite snabbt innan han gick, och jag kom på mig själv med att tänka: ”Vilken fin lägenhet, där skulle jag verkligen vilja bo!”

Jag lade ner löjligt mycket tid på blombuketterna – det är en av mina riktigt svaga punkter. Jag ÄLSKAR blommor.

IMG_1366 (2)

IMG_1382 (2)