Månadsarkiv: oktober 2016

Min typ av oro

Jag håller på att hämta mig från en veckas förkylning och ägnar mig just nu åt att dricka te och att fundera över (läs: oroa mig för) olika framtida skrivrelaterade scenarier. Det är väldigt sällan som jag oroar mig eftersom det helt enkelt inte ligger för mig. Men just därför kan jag ibland får för mig att jag faktiskt BEHÖVER oroa mig lite mer, som en sorts övning och försök till verklighetsanpassning. Så därför passar jag alltså på nu när jag ändå är sjuk och inte helt tipptopp. Liksom lite lättare att komma i rätt stämning.

Det här med att inte bli publicerad är ingenting jag oroar för, eftersom jag räknar absolut hundra procent med att bli utgiven (ni ser, min optimism vet helt enkelt inga gränser). Däremot kan jag när andan faller på oroa mig för att ett förlag (eller antagligen flera – där ser ni, optimismen igen) kommer vilja ge ut mitt manus, men med vissa (läs: STORA) ändringar.

Det är alltså de eventuella ändringarna som är källan till min oro. Vilka typer av ändringar skulle ett eventuellt förlag (eller flera) kunna tänkas vilja göra? (Det här är alltså också som ni säkert förstår ett sätt att försöka se mitt manus med andra ögon, se det lite utifrån.) Och det värsta är att jag ganska ofta lutar åt att de kommer vilja ta bort min huvudperson, och sedan vilja att jag ska skriva om berättelsen utan henne. Alltså, förstår ni vilken jobbig typ av oro. Det är inte det att det hon är en värdelös huvudperson (absolut inte), men hon är den där sortens person som går att byta ut eller göra om eller ta bort, och det skulle gå att så att säga ”göra boken” utan henne. Det skulle bli en annan typ av historia, och jag skulle tycka sämre om den då. Men det kanske inte ett förlag skulle göra?

Så det är det jag oroar mig för idag. En framtida påtvingad huvudpersonstransplantation.

Vad oroar ni er för?

 

Dramaturgiskolan i podden ”Bakom boken”

Om ni inte lyssnar på podden Bakom boken, med Daniel Sjölin, producerad av Norstedts och Rabén & Sjögren, tycker jag verkligen att ni ska göra det! Daniel samtalar med författare om deras författarskap och om skrivande på ett sätt som verkligen är intressant oavsett om man känner till författaren i fråga eller inte. Till skillnad från i den förra varianten av podden är det nu mer fokus på process och själva grejen med att skriva, vilket är ett otroligt stort lyft, tycker jag. Och dessutom – och nu kommer jag till det bästa! – finns i varje avsnitt en liten dramaturgiskola i miniformat, som på ett väldigt konkret och grundläggande sätt avhandlar dramaturgins stora och små delar. I den ordningen.

Jag skulle kunna säga att dramaturgiskolan inte direkt ger mig ny information, och det skulle vara sant, för den behandlar så grundläggande saker att till och med jag känner till dem. Men eftersom jag nu en gång för alla är den sortens människa som inte har dramaturgi som min starkaste sida, är det fantastiskt bra att få den så lättillgängligt och enkelt och konkret serverad på det här sättet. Det är faktiskt GULD!

Just nu tänker jag på akter, för det är vad det första programmet handlar om. Och trots att jag lyssnat på alla programmen (förstås) har jag inte kommit så mycket längre än till akterna i mina funderingar. De flesta berättelser har tre tydliga akter (vissa har förstås fem, men de flesta tre). Har jag tre tydliga akter i mitt manus?

Njae. Är nog svaret. En tydlig och bra första akt har jag, och den avslutas med en riktigt grym Point of no return, som varje bra akt ska göra enligt dramaturgiskolan. Men sedan blir det värre. Andra akten, jaa… jag vet ju var den börjar, men var den skulle kunna sluta? Knappt ens den blekaste aning. Eller okej, jag har faktiskt en aning, men det är en otydlig aning. Och än så länge finns knappast någon Point of no return. Så jag har en del att jobba på. Men grejen är, att när jag tänker på min berättelse i sådana här termer, så konkret, då blir det också så mycket roligare att jobba med den. Den känns mindre som en amöba som bara flyter runt och som jag måste hantera och förhålla mig till lite reaktivt, och mer som en grund till något som jag formar, något som jag har kontrollen över. Himla skönt.

Hur är det för er? Tänker ni på akter och seriös dramaturgi när ni skriver?

Pinterest – välsignelse och förbannelse

Då och då så här i vårt moderna tidevarv, dyker det upp nya former av sociala medier (alltså: dyker upp som i att jag äntligen upptäcker att de finns, oändligt många år senare än alla andra – som den mossiga gamla dinosaurie jag är) som verkligen tar mig med storm och dessutom delvis (i de värsta stunderna) tar över mitt liv. Instagram är ett sådant socialt medium. Pinterest är ett annat.

För alla som inte vet, så är Pinterest ett socialt media som fokuserar på att samla bilder. I princip är det ett digitalt rum fullt med plats för anslagstavlor där jag kan samla på bilder på olika saker som jag gillar. Det är dessutom inga krav på den ”social biten”, det går att göra alla sin anslagstavlor privata och helt hoppa över att interagera med människor. Jag tror att man kanske måste vara en konsnärligt/estetiskt orienterad person för att verkligen förstå storheten och magin med den här typen av funktion. Det betyder alltså att jag kan samla alla bilder som jag gillar (av VAD SOM HELST) på ett och samma ställe där jag alltid har tillgång till dem. Det är obeskrivligt värdefullt och extremt beroendeframkallande.

När jag först skaffade Pinterest gick jag omedelbart in i mitt lätt maniska tillstånd och skapade typ trettiofem anslagstavlor där jag samlar olika typer av bilder (allt ifrån ovanligt vackra pepparkakshus och beskrivningar av hur man gör sin egen mossgraffiti, till abstrakta oljemålningar under rubriken ”färg”), och jag njuter av dem på samma sätt som jag njuter av fantastiska efterrätter och portvin och Islay whiskey. Ibland tror jag på riktigt att jag skulle kunna leva av att bara titta på vackra saker. Det känns som om jag inte måste äta lika mycket när jag gör det. Kanske borde jag utforska det lite mer som bantningskur betraktad.

Hur som helst. Pinterest tar en massa tid. Ibland kan det stjäla helt overkligt mycket tid. Men det är också ett helt grymt sätt att hitta, samla och spara inspiration av olika slag. Självklart har jag gjort en anslagstavla (eller, hrm… kanske ganska många) som heter ”Den andra staden” där jag sparar alla bilder jag hittar som ger mig inspiration till mitt manus. FATTA vad bra! Jag kan faktiskt extremt varmt rekommendera det.