Som jag förmodligen har sagt planerar vi att sälja lägenheten och köpa hus. Det blir antagligen inte något husköp av förrän i slutet av sommaren eller i höst, tror jag, men vi förbereder oss just nu genom att fotografera lägenheten inför visning. Eller rättare sagt, vi förbereder oss inför fotograferingen. Den har definitivt inte kommit till stånd ännu. Vi har bokat in den vid tre tillfällen, de tre senaste veckorna. Varje vecka har någon familjemedlem blivit sjuk, eller så har vi insett att vi ändå inte under några som helst omständigheter skulle klara att fixa färdigt inför eventet eftersom vi är för trötta, ledsna, stressade och/eller upptagna med annat (exempelvis begravning, bröllop och mycket viktig middag). Jag som började hela projektet med stor entusiasm börjar nu känna att jag håller på att bli galen, och att mina sista krafter är slut. Om det inte blir av nästa vecka så vet jag inte vad jag tar mig till.
Det enda ljuset i mörkret är att jag så smått börjat skriva. Ja, ni läste rätt. SKRIVA. Det är inte bara så att jag tänker lite på manuset, småläser lite i det för att komma i stämning, eller pratar om det med sambon eller skrivarvänner och så. Jag skriver faktiskt. Japp. Sammanlagt tre sidor har det blivit än så länge. Och det är ju lite om man tänker procentuellt i relation till manusets dryga fem hundra sidor, men jämfört med hur lite jag har skrivit på kanske det senaste halvåret (nämligen noll sidor), så är det extremt mycket.
Därför: extremt nöjd. Trots den jävla fotograferingen.
