Månadsarkiv: maj 2016

Den jävla fotograferingen

Som jag förmodligen har sagt planerar vi att sälja lägenheten och köpa hus. Det blir antagligen inte något husköp av förrän i slutet av sommaren eller i höst, tror jag, men vi förbereder oss just nu genom att fotografera lägenheten inför visning. Eller rättare sagt, vi förbereder oss inför fotograferingen. Den har definitivt inte kommit till stånd ännu. Vi har bokat in den vid tre tillfällen, de tre senaste veckorna. Varje vecka har någon familjemedlem blivit sjuk, eller så har vi insett att vi ändå inte under några som helst omständigheter skulle klara att fixa färdigt inför eventet eftersom vi är för trötta, ledsna, stressade och/eller upptagna med annat (exempelvis begravning, bröllop och mycket viktig middag). Jag som började hela projektet med stor entusiasm börjar nu känna att jag håller på att bli galen, och att mina sista krafter är slut. Om det inte blir av nästa vecka så vet jag inte vad jag tar mig till.

Det enda ljuset i mörkret är att jag så smått börjat skriva. Ja, ni läste rätt. SKRIVA. Det är inte bara så att jag tänker lite på manuset, småläser lite i det för att komma i stämning, eller pratar om det med sambon eller skrivarvänner och så. Jag skriver faktiskt. Japp. Sammanlagt tre sidor har det blivit än så länge. Och det är ju lite om man tänker procentuellt i relation till manusets dryga fem hundra sidor, men jämfört med hur lite jag har skrivit på kanske det senaste halvåret (nämligen noll sidor), så är det extremt mycket.

Därför: extremt nöjd. Trots den jävla fotograferingen.

”Så nära barfota” i vårsolen

Just nu gör jag något så lyxigt som att läsa en väns debutbok. Närmare bestämt Så nära barfota av Marie Hedegård.

Så nära barfotaIMG_20160509_124011

Jag sitter på min uteplats i solen och dricker kaffe och vänder blad i den här boken med ljuvlig struktur på omslaget och jag sugs mer och mer in i berättelsen om Ellen, denna fyrtioåttaåriga kvinna som fastnat i sitt liv och som inte verkar veta hur hon ska komma loss.

Det är en overklig och nästan obeskrivlig känsla att veta att varje rad som jag läser har Marie skrivit, allt i den här boken kommer från Maries fantasi, från hennes drömmar och hennes envishet. Eftersom jag faktiskt inte läst texten i manusform så är den helt färsk för mig, mina ögon möter den för första gången. Jag är precis som en riktig läsare, tänker jag.

Men den starkaste känslan som slår mig (bortsett från enorm beundran för Marie, att hon gjort det, att hennes bok är verklighet nu) är faktiskt kopplad helt till mitt eget skrivande. Jag tänker: Det GÅR! Det GÅR verkligen! Det är möjligt att skriva en bok och att hitta ett förlag som vill ge ut den. På ett antagligen helt orimligt sätt känner jag att eftersom Marie gett ut sin bok, så har även jag kommit ett steg närmare utgivning. Galet, jag vet. Eller. Så är det inte helt galet. Jag tänker på löpning, där är det ju ett känt fenomen att någon måste ta täten och ”dra” de andra, och de som ligger tätt bakom får lite extra kraft av den som drar. Och jag tror att det är det som händer med mig nu, att jag får lite extra kraft av Marie. Så  tack!

Om ni vill läsa en fin recension av Så nära barfota så finns en här.

Och en annan sak. Den är en riktig sommarbok Så nära barfota. Om jag bara hade haft en hängmatta så är jag säker på att det skulle blivit en perfekt matchning.