Månadsarkiv: oktober 2015

Redan de gamla romarna var tydligen hipsters

Vi får lära oss obeskrivligt mycket skoj på litteraturvetenskapen. Men jag måste säga att en av de roligaste bekantskaperna jag gjort hittills, är en ung romersk poet från århundradet före vår tideräkning: Catullus. Han tillhörde ett gäng snubbar i Rom som gillade att skriva poesi men som ville förnya genren lite, de kallade sig för neoterikerna – de nya poeterna. De experimenterade med olika versmått och ville framförallt att poesin skulle vara personlig och behandla vardagen och kärleken, istället för det uppstyltade romerska idealet med hjälteepos och annat högstämt. Faktum är att Catullus dikter ganska mycket liknar en ocensurerad, grov och mycket känslosam dagbok. Fast på vers. Här är inledningen på en dikt som lika gärna skulle kunna vara skriven av någon bohemisk konstnär på söder i Stockholm:

Roligt var det igår, Licinius, när vi
satt och skrev poesi på mina tavlor
och, precis som bestämt, var ganska fräcka.
Växelvis skrev vi ner en rad i taget
och försökte oss på de flesta versmått
medan skämt följde skämt och vinglas vinglas.

Ni fattar? Snubbar som dricker rödvin och skriver poesi och är allmänt självgoda. Det är så tidlöst. Så modernt. Catullus skriver också vansinnigt passionerade kärleksdikter, dels till sitt livs stora kärlek Claudia, dels till de otaliga älskarinnor och älskare som han har. Han skriver hatdikter till sina fiender, och han skriver råa skämtdikter till sina vänner. Jag skulle kunna ge många andra roliga exempel på hans diktning (de är FULLA MED SNUSK – obeskrivligt roligt att läsa), men jag nöjer mig med att säga: människor har varit människor i alla tider. Det är lätt att glömma det ibland.

En bekännelse

Det kan vara svårt om man inte känner mig, att inse vad min bekännelse faktiskt betyder. Faktum är att det kanske kan vara svårt att förstå även om man känner mig. Men här är den i alla fall, bekännelsen:

Jag har börjat rita igen.

Jo. Så är det. Jag kan inte påstå att jag alls planerade det eller att det ens var meningen. Snarare är nog det motsatta sant; jag har i det längsta försökt förtränga behovet att skapa bilder, små eller stora, i färg eller bara med penna, på papper eller på duk. Jag har ju inte tid med det. Det finns inte utrymme för ännu ett intresse att ta plats i mitt liv, åtminstone inte om jag någonsin vill bli klar med mitt manus. Men häromdagen så liksom bara hände det.

Jag satt och ritade med Buslusan med vänsterhanden som vanligt (för att hon någonstans efter treårsåldern fick spel och började gråta varje gång hon jämförde sin egen prestation med min och jag insåg att jag måste sluta rita med henne, eller börja rita sämre, så jag valde det senare), och känslan som jag haft ganska länge av att hon nog skulle kunna ta jämförelsen lite bättre nu gjorde att jag helt enkelt gav efter för det inre trycket. Jag hämtade ett av mina gamla minimala skissblock och bytte vänster mot höger, tuschpenna mot blyerts, och ritade lite för min egen skull. Inget särskilt, inte med en enda tanke på vad det skulle bli, utan bara för att jag ville känna hur det kändes att rita något som inte var en barnteckning, eller kladdande i skrivblocket under en tråkig föreläsning i skolan.

Och grejen är att det kändes SÅ BRA. Det kändes så bra att jag omedelbart insåg att den där enda lilla teckningen var en början på något som jag aldrig skulle kunna sluta med igen. För saken är att, även om jag tänker på mig själv som en skrivande person – jag har skrivandet som identitet eftersom jag alltid har skrivit – så ritade jag innan jag skrev. Om det är sant att jag alltid har skrivit, så är det ännu mer sant att jag alltid har ritat. Det är en så stor del av mig att det inte fungerar att leva utan det. Alltså, inte längre perioder än några år, och nu har det gått några år. Till slut blir behovet att få uttrycka mig i bilder så stort att jag bara ger efter. Som jag alltså gjort nu.

Jag säger till mig själv en del stränga saker, nu när jag har gett efter: Alla typer av långsiktiga planer, storslagna idéer och projekt som spänner över mer än max ett par dagar, är strängt förbjudna. Jag ska inte ha det här ritandet till någonting, det ska inte bli någonting, det FÅR inte bli någonting. Det är bara glädje i stunden, avkoppling och inspiration. Och helst av allt något jag kan dela med Buslusan. Det är allt.

IMG_20151022_140716

De två första. Buslusan var grymt imponerad 😉

Kreativt DNA

Jag har nyligen läst (eller snarare lyssnat på) en helt underbar bok om kreativitet. Något av det mest inspirerande jag läst över huvud taget faktiskt. När jag var klar med den var känslan att jag omedelbart ville börja om från början och bara få höra allt en gång till – den bästa BÄSTA känslan.

The Creative Habit heter boken, och Twyla Tharp heter författaren (alltså, vilket namn – man blir ju helt avundsjuk), en framgångsrik dansare och koreograf som uppenbarligen spenderat mycket tid och energi i sitt liv på att fundera över kreativitet. Det är så mycket från hennes bok som jag har i mitt huvud just nu. Men en sak som jag går och funderar på nu är det här:

Vårt kreativa DNA, som hon pratar om. Med det menar hon att vi inom oss har en grund, en sorts ursprungspalett, ur vilken vår kreativitet spirar, och att den definierar oss som kreativa människor. Hon menar att en av de viktigaste saker vi kan göra som kreativa människor är just att identifiera det där DNA:t, och göra vad vi kan för att följa det, jobba enligt de förutsättningar vi har och inte stryka oss själva mothårs. Jag tror att det är så klokt. Hon menar att vårt kreativa DNA kan vara uppbyggd av många olika faktorer (och hon gör inga anspråk på att försöka rada upp dem alla), men nämner som exempel fokusering. Det vill säga, har vi som betraktare och berättare fokus på hela bilden, eller på detaljerna. Naturligtvis har de flesta ett växlande fokus, där vi hela tiden rör oss från helhet till detalj och tillbaka igen. Men hon menar att vi alla har ett fokus som är mer naturligt för oss, där vi känner oss mer hemma, och att vetskapen om vilket det är kan vara en stor hjälp i den kreativa uttrycksform vi väljer. Mitt naturliga fokus ligger tveklöst i närheten och detaljerna. Jag gillar att ha en helhetsbild, men jag zoomar ut för att få den, och sedan zoomar jag in igen, för att vara där jag känner mig allra mest bekväm: med nästan tryckt tätt emot vad det nu än är som jag tittar på.

Så där någonstans, i den där känslan och intresset för detaljer, börjar min förståelse för mitt eget DNA. Jag måste förstås fundera vidare på det här, men det är en grund att bygga på. Har ni någon känsla för ert kreativa DNA? Var ligger fokus, på helhet eller på detaljer?

Att hitta rätt ambitionsnivå

Jag sitter just nu med en hemtenta i Litteraturvetenskap, och har gjort det i några dagar. Jag övar mig på den vansinnigt svåra utmaningen: att inte göra mitt bästa.

När Sambon och jag diskuterar vår vardag och min skolgång är vi helt överens om att meningen med den här kursen inte är att jag ska vara en A-student och lära mig så mycket som möjligt om litteratur, egentligen. Meningen är att jag ska få lite utrymme till sådant som är viktigt, till mitt eget skrivande och till familjen. Meningen är att i januari när den här terminen är slut så ska vi som familj vara bättre rustade för våren, mer utvilade, gladare och starkare. Det blir vi ju inte av att jag stressar upp mig och hela tiden anstränger mig till max i skolan samtidigt som jag försöker göra allt annat också.

Det är så svårt, bara. Jag kan liksom inte med att komma oförberedd till seminarier, eller att slarva med hemtentor. SÄRSKILT inte när det är så roligt hela tiden. Jag vill ju verkligen lära mig allt och göra mitt bästa. Men då gäller det att ta sig en ordentlig funderare över vad som är viktigt här i livet. Min prioriteringsordning är solklar:

1. Min hälsa
2. Min familj
3. Mitt skrivande
4. Resten.

Som ni ser finns inte skolan med på de tre första punkterna, men ingår i den fjärde bland allt det som är mindre viktigt. Det här är min fullständigt ärliga prioritering, och ändå ser det i praktiken ut så här istället:

1. Resten
2. Min familj
3. Mitt skrivande
4. Min hälsa

Hallå, liksom. Nu tänker jag att det får vara nog med den här ordningen som jag inte är nöjd med. Min perfektionistiska sida får lägga ner, och helt enkelt böja sig för viktigare saker. Det är ju knappast någon risk att jag inte ska få godkänt på mina kurser bara för att jag inte gör mitt allra, allra bästa hela tiden. Och godkänt är allt jag behöver. Från och med nu tänker jag betrakta VG:n och G+ som totala misslyckanden, medan all tid som jag kan ägna åt motion, familj och manus, är SEGER.

Creative overload

Om ni kommer ihåg några gamla inlägg som jag skrev om kreativitet som kändes som en inre explosion och om skrivandets upp och ner, där jag beskrev hur jag i vissa perioder får så mycket idéer att jag tror att jag ska bli galen och inte kan göra verklighet av ens hälften av allting, och definitivt inte kan koncentrera mig på mitt manus?

SÅ ÄR DET JUST NU och det är helt GALET UNDERBART samtidigt som det nästan driver mig till vansinne.

Det är verkligen så väldigt mycket som att vara förälskad. Varje stund är en ren njutning, livet liksom förvandlas till något glittrande, doftande, svävande och helt uppslukande, samtidigt som det blir helt omöjligt att göra saker som att plugga, jobba, äta och sova. Eller för den delen skriva en hemtenta.

GAH.
Men jag skulle inte byta det mot något annat i hela världen. Det skulle jag faktiskt inte.

Några ord från Christina Kjellsson

Apropå gårdagens diskussion om framgångshets var det första jag tänkte när jag vaknade imorse en textrad från en sång (det är ofta så för mig – som om mitt undermedvetna vill tala om tydligt vad det har jobbat med under natten och levererar en liten sammanfattning i form av en textrad på morgonen). Idag var det rader från Kristina Kjellssons Leila, antagligen för att den så fint sätter ord på drömmar om framgång, och på hur det är att vara full av kreativitet och vilja och motivation, men kanske inte alltid ha en så tydlig riktning. De faktiska raderna min hjärna levererade var de två sista i den här strofen, men de blir ju bäst i sitt sammanhang:

hon tänker när hon slår igenom
ska hon minnas hur det var
hon vet det mesta om att tvivla
på sig själv och det hon har
då ska hon göra sig på bild
säga samma sak fast bra
hon tänker när hon slår igenom
när hon slår och slår igenom

Och allra bäst blir det förstås om man lyssnar på varje rad och på melodin, så gör det – den finns på Spotify. En fantastisk låt!

Framgångshets i Författarpodden

Har haft ett par lite stressiga veckor med mycket i skolan och lite sömn. Ett av de tydligaste sätten jag märker en sådan sak på (förutom ringarna under ögonen och exempelvis att sambon var två centimeter ifrån att hälla kaffepulver i Filurpojkens kvällsvälling häromdagen) är att jag plötsligt hade en massa gamla poddavsnitt att lyssna på. I vanliga fall lyssnar jag nästan alltid samma dag som de dyker upp i etern. Men hur som helst – till saken:

Ett av de gamla avsnitten jag lyssnade på idag var Framgångshetsen i Författarpodden. Agnes och Frida pratar om kändisskap och hur man som författare vet att man är framgångsrik och liknande saker. Jag måste säga att jag tyckte det var riktigt deppigt. De verkade vara ganska överens om att framgång betyder många skrivna böcker, mycket tjänade pengar, många fina recensioner, mycket plats i olika medier, och ”att man är någon”. De verkade också vara ganska överens om att framgång på det här sättet är viktigt, och att det känns frustrerande och liksom dåligt när man inte når dit tillräckligt fort, eller någonsin. Jag vet att jag kan vara ganska naiv ibland, men jag vill absolut inte tänka så här. Naturligtvis tänker jag på hur jag ska kunna bygga mitt författarskap på olika sätt, det måste man få göra så det är inte det jag vänder mig emot. Men just den där hetsen. Att det finns en sorts färdig mall och att man måste passa in i den så fort det bara är möjligt, annars duger man inte. På riktigt. Hur kan de vilja vara del av något sådant? Varför?

Jag drömmer om ett skrivande liv. Alltså ett liv där det finns mer plats för mitt skrivande, där allting kretsar mer eller mindre runt det. Ett liv där jag inte behöver göra något tråkigt hela dagarna, för att sedan skriva när jag kan klämma in en timme efter middagen på kvällen. Allt annat än det är bonus. Klart att jag vill tjäna massor med pengar, om jag får drömma. Klart att jag vill få fina recensioner. Men det är drömmar. Jag skulle bli oerhört tacksam (och inte så lite förvånad) om de uppfylldes – inte missnöjd om de inte blir verklighet. Jag vet inte om jag är lite för hård mot Agnes och Frida, men jag blev lite besviken. Så mycket yta. Så mycket trams. Jag tycker nog faktiskt att de borde veta bättre.

Det föränderliga språket

Det här med språkets förändring och motståndet mot detsamma. Jag är på vissa sätt en riktig bakåtsträvare i det här fallet. Jag gillar att stava orden som jag alltid gjort. Jag tycker att det är slött med sms- förkortningar och ungdomliga och slarviga stavningar av ord som minsann har en helt utmärkt stavning som det är, tack så himla mycket. Varför ändra på ett vinnande koncept, brukar jag fråga mig.

Samtidigt som jag också kan både förstå och uppskatta att språket förändras och att ord betyder andra saker idag än de gjorde förr; det finns ju en sorts tjusning i själva processen, i det organiska hos språket, det erkänner även jag. Men tjusningen finns alltså i hur ordens betydelse ändras, inte i hur stavningen ändras, om ni förstår hur jag menar. Stor skillnad där.

Jag ägnar mig gärna åt att sitta på mina höga hästar och se ner på mindre noggrant folk och deras slarviga stavning, och förfasar mig också ibland när jag är på det humöret: Vart är vårt språk på väg? Hur kommer det egentligen se ut om tjugo år, eller om femtio? Kommer det ens gå att känna igen? Kommer det jag skriver nu på mitt fulländat tidsenliga men dock korrekta språk vara så föråldrat att mina eventuella barnbarn knappt kommer kunna läsa det? (Och så vidare…)

Döm om min förvåning, och min känsla av språklig svindel när jag läser Denna dagen, ett liv – biografin om Astrid Lindgren, och kikar närmare på Astrids brevväxling med exempelvis fadern till hennes första barn. Mej, skriver de till varandra. Och dej. Istället för mig och dig. Till och med ett ord som skulle fått mig att nästan svimma av upprördhet om jag läst det på ett sms: tebax. TEBAX, istället för tillbaks, alltså. En (skulle jag säga) av världens största författarinnor skriver alltså mej och tebax, där någon gång i slutet av tjugotalet, för nästan hundra år sedan. En ganska svindlande tanke, tycker jag.

För vem är egentligen jag att sitta här och tycka att jag vet bättre och har bättre smak än Astrid Lindgren, en kvinna som visserligen är död men som jag beundrar djupt och innerligt: en av de intelligentaste, modigaste och mest nyskapande kvinnorna på hela nittonhundratalet. Men den kanske intressantaste frågan är nog: om det redan för hundra år sedan skrevs mej och dej och tebax i personlig brevväxling mellan människor som stod varandra nära, hur kommer det sig att inte mer har hänt med språket sedan dess? (Och med hänt, menar jag i det här fallet degenerering, förvanskning, utarmning, och så vidare) Den här oron jag känner över hur det ska gå med vårt svenska språk egentligen, är den särskilt befogad, i så fall?

Vad tror ni?

En ansiktslyftning på gång

Om ni tycker att något ser lite annorlunda ut här ovan, så är det för att det faktiskt gör det. Frågan jag ställde mig häromdagen (som egentligen mest rörde längden på mina blogginlägg och hur jag skulle kunna skriva kortare) ledde mig osökt till den lite större frågan: Vad är det egentligen för blogg jag vill ha, när jag verkligen tänker efter?

Jag kom fram till tre saker (i korthet):

  1. Jag vill ha en blogg som inte bara handlar om skrivande, utan snarare om kreativitet i en lite vidare bemärkelse, vilket i princip betyder att jag vill bli bättre på att dela med mig av bilder – både egna och andras.
  2. Jag vill ha en blogg som inte är riktigt så introspektiv och navelskådande med bara fokus på mig och mitt skrivande, vilket i princip betyder exakt samma sak som står i punkten ovan.
  3. Jag vill ha en blogg där det faktiskt går att LÄSA vad som står i undertiteln, vilket är anledningen till att jag bytte ut min gamla header mot en ny. Får se om jag behåller den. Vad tycker ni om den?

 

Sammanfattningsvis planerar jag alltså några smärre förändringar här inne, både av utseende och innehåll. Delar av dem behöver jag hjälp av min sambo för att klara av eftersom jag är så oteknisk. Men jag jobbar på det!

Korta blogginlägg

Om ni förstod hur mycket energi som jag lägger på att fundera över det stora problemet som jag har med korta blogginlägg, så skulle ni antagligen skratta ihjäl er. Jag förstår det här med att det är bra att uppdatera sin blogg ganska ofta, och att det är bra att varva mellan långa, matnyttiga inlägg, och lite kortare, mer läsvänliga och lättsamma saker. Det är bara det att det senare helt enkelt inte är min styrka.

 
Allvarligt. Om jag kommer på något som är så intressant att jag vill göra ett blogginlägg om det, känns det för det mesta helt omöjligt att skriva mindre än en sida om saken, ofta är till och med en sida alldeles för lite. Och när jag väl har börjat med något har jag ofta svårt att sluta. Ganska ofta blir det ju lite som serier här, att jag skriver många inlägg om samma sak, utvecklar saken mer eller byter perspektiv eller så.

 
Och efter att nu ha kortat det här inlägget med hälften (och strukit alla sidospår som självklart dök upp) eftersom hela meningen med det är att det ska vara kort (tänkte att det var briljant att skriva ett inlägg om svårigheten med korta blogginlägg när jag höll på att bli galen över att jag inte kom på något som gick att använda, men briljansen försvinner ju om jag drar iväg till över en sida som vanligt), är min fråga till er:

 
Vad är bra korta inlägg? Vad kan de handla om? Vad gillar ni att läsa? Ska de vara personliga, dagboksaktiga? Ska de innehålla länkar till andra bloggares intressanta inlägg? Ska de innehålla inspiration, information eller något helt annat? Och en annan sak: Är det bra att försöka uppdatera varje dag, eller inte. Vad tycker ni?