Månadsarkiv: april 2015

Gestalta eller inte gestalta, det är frågan.

Jag älskar författare som lyckas väl med gestaltning. På många sätt tycker jag att det är nästan hela skillnaden mellan en bra författare och en dålig. Jag kan ärligt säga att det inte alltid varit något jag lyckats med själv, men nu tycker jag att jag äntligen börjar närma mig att förstå vad gestaltning är och hur man får till det, åtminstone ganska ofta.

Men ärligt talat finns det ett problem med gestaltning som jag aldrig trodde att jag skulle hamna i. Det kan ju faktiskt bli för mycket. Det är som att nu när jag till slut fattat det här med att för att läsaren ska tycka att det är kul måste jag låta läsaren vara med och uppleva allting, så låter jag läsaren faktiskt vara med hela tiden (nästan) och det blir som att sugas ner i ett träsk av gestaltning som bara aldrig, aldrig, aldrig tar slut. Nu tänker jag alltså på skillnaden mellan gestaltat berättande och summariskt berättande, bör jag kanske tillägga. Inte på exempelvis att gestalta känslor eller inte. Jag vet inte om ni förstår hur jag menar. Exempelvis har jag ägnat Filurpojkens sovstund idag åt att fundera över en ungefär tio sidor lång interaktion mellan min huvudkaraktär och en bikaraktär, och funderat på hur jag ska kunna korta ner den. Det enda jag kan komma fram till är att låta delar av dialogen berättas mer summariskt. Och jag tycker att det är så svårt. Både att se hur det ska göras, och att verkligen göra det. Det kräver en sorts fingertoppskänsla som jag verkligen inte har ännu. Jag tror att jag börjar närma mig den, men jag är inte riktigt där än.

 

Hur gör ni med summariskt/gestaltande berättande?

Platt fall för en bikaraktär

När Liv läste hela mitt manus gav hon mig ganska mycket beröm för att jag hade lyckats skapa levande och trovärdiga karaktärer. Självklart finns jobb kvar att göra, men det var ändå en hel del superlativ och utropstecken i Livs anteckningar. Väldigt glädjande, eftersom just trovärdiga karaktärer är något som ligger mig varmt om hjärtat. Men det fanns ett uppenbart, ganska ordentligt undantag från berömmet. Nämligen en bikaraktär som föll platt.

Det är så intressant när det händer, tycker jag. För det är ju inte så enkelt att jag faktiskt inte alls märkte det själv. Jag menar, vem är det som ganska ofta tjatar om hur viktigt det är att även bikaraktärer är komplexa och psykologiskt trovärdiga? Jo, det är ju jag. Läs tillexempel om det här. Så hur kom det sig att jag lät den här karaktären vara kvar i sitt platta stadium, en tvådimensionell karaktär mitt bland de tredimensionella, och liksom låtsades att det inte var så? Det finns två svar på den frågan, tror jag.

Det handlar delvis om att karaktären har en väldigt tydlig funktion i det här manuset. Hon är den som flera av perspektivkaraktärerna bor hos, den som tar hand om dem, och den som räddar dem ur en knipa. Hon har alltså ingen egen agenda i det här manuset, ingen egen utveckling eller rörelse, och är heller inte alls komplex – något som jag ju annars alltid efterfrågar hos alla karaktärer. Att hon saknar de här viktiga ingredienserna beror åtminstone i viss mån på att jag i nästa manus planerar att ge henne ett eget perspektiv för att kunna berätta hennes historia. Jag har tyckt att jag känner henne ganska bra (men uppenbarligen inte ens i närheten av så bra som jag trodde) och har valt att medvetet tona ner henne i det här manuset. Så kan jag förklara saken för mig själv och för er, kära bloggvänner. Men det är inte den viktigaste anledningen till att hon föll platt. Den viktigaste anledningen är den här:

Jag latade ur.

Christina Ljungqvist berör ämnet i sin fredagsintervju hos Eva förra veckan. Det här om att inte lata ur, och hur viktigt det är. Hon har rätt. Jag tror helt ärligt att det absolut viktigaste man måste lära sig för att kunna bli författare är att inte välja de enklaste lösningarna, helt enkelt att inte vara lat. Jag ser absolut inte på mig själv som en lat person när det kommer till skrivande. Jag tar skrivandet otroligt seriöst på så sätt att jag försöker lära mig allt jag kan och att jag försöker använda mig av allt jag kan, hela tiden. Eller? Tja, uppenbarligen inte. Det finns alltså lägen när jag på något plan väljer bort att göra mitt allra bästa. Och det är ingenting annat än lathet. Och kanske en släng av sjuklig optimism. Det är klart att jag kände att min bikaraktär var lite väl platt, att det var något som inte var helt bra med hur hon kom fram, eller snarare inte kom fram. För mig själv kunde jag bortförklara det med att det kanske berodde på att jag hade önskat att hon kunde få ta lite mer plats i det här manuset, men framförallt hoppades jag att jag skulle ha fel, och att ingen annan skulle märka något. Hallå? När man känner att något skevar, att det liksom är platt eller otydligt eller sticker ut för mycket eller för lite, vad som helst, så har man ganska ofta rätt. Jag tror att om jag märker en sak, så märker nog för det mesta också en läsare det. Så det är något jag vill missionera om idag: Var inte lata! Det lönar sig inte i längden!

En saga från sagovännerna

Efter mitt förra inlägg kom det önskemål om smakprov på våra sagor. Det här är en ganska kort en, från 2013 (fast alla våra sagor är förstås korta, det hör till formatet), traditionsenligt tramsig och full av konstigheter. Titeln, exempelvis, bestäms genom att vi tar valfri bok från bokhyllan och på måfå slår upp en sida och blundar och pekar på en mening.

Som Maria så vist sade i en av kommentarerna är det nog så att man måste ha varit med att skriva våra sagor för att uppskatta dem till fullo. Men jag är inte den som snålar med att bjuda på mig själv (eller andra), så här kommer den ändå:

 

Lika många som furstar det finns på öarna runt om

Många jättar, jättemånga faktiskt, dundrade genom skogen med andan i halsen. Ett slags stridsrop ljöd gigantiskt klingande: I!

Under himlen, på en pinne, vajade pysslingarna. Med eller utan underkläder. Nakenfisarna njöt av luftfärden då brisen smekte deras hud.

Jättar måste rädda freden, så med pysslingarnas uppmuntran och stödjande pompoms dundrade de vidare. Stora fredsliljor spirade under att sällskapet sjöng ganska högt om Bildt. Denne var med. Liksom Barbapappa.

– Fred! Kärlek! Skattesänkningar!

– Barbari! fnös Gammelpysslingen.

Barpapappa ledde dansen i god tretakt.

– Hörnini, nu måste ni anstränga er för fredens skull! log pysslingarna medan Carl Bildt hötte uppfordrande med brödkaveln mot krigarna.

– Freden, freden! Krigarna tog reson.

– Hurra!

Medan lugnet spred sig, tog pysslingarna ton igen.

– We shall overcome, sjöng de och moonade förnöjsamt till musiken.

Jättarna generades föga. Tillsammans med Bildt tog man hand om efterdyningarna av allsången genom terapi. Freden höll länge.

 

Sagovännerna och ett lite annorlunda skrivande

I helgen var jag och träffade två mycket goda vänner som jag sällan träffar eftersom vi bor i tre olika städer med ganska många mil emellan. Maria från Skrivkällaren och Louise, som jag känt i över tjugo år sedan vi gick på gymnasiet tillsammans. Vi försöker ses en eller ett par gånger om året, och förutom att vi då äter gott och pratar om livet och ägnar oss åt allmän kärleksbombning, så gör vi alltid en annan sak också. Vi skriver en saga.

Det är inte vilken saga som helst vi skriver. Det är en saga där vi skriver ett ord var i taget, utan att diskutera sinsemellan vad det är vi skriver och vad det ska bli av det, och där vi släpper lös fantasin på ett sätt som jag nog helt ärligt kan säga att jag inte gör någon annan gång. Där förvandlas min inre kritiker som vanligtvis är en riktigt sur bitch med röntgenblick till en rynkig gammal tant som bakar bullar medan hon mysande sneglar på vad vi gör. Hennes kommentarer låter ungefär så här: ”Jaha, det började lite poetsikt men nu håller det på att urarta till humoristiskt ordbajseri precis som vanligt, ja, ja, det var väl inte mer än väntat, och nu bytte ni tempus igen, håhå jaja, ja det är väl kreativitetens pris antar jag…”, och så vidare. Det är på alla sätt underbart. Särskilt för mig som åtminstone i skrivande sammanhang lider av att vara slav under perfektionismens bojor, är det en sådan befrielse. Vi brukar läsa sagan högt för varandra några gånger medan vi håller på (för det är inte alltid lätt att ha koll på helheten när man bara skriver ett ord i taget och inte får sitta och tänka och fnula för länge innan man skriver det där ordet), och ofta skrattar vi så att vi gråter. Även om vi aldrig sagt det rent ut så verkar vi spontant alltid ha målet att det ska bli så roligt och tokigt och spejsat som möjligt, vi tar ut svängarna till max. Resultatet blir en sorts renande upplevelse, tycker jag. Som att doppa ner sig själv i kreativitetens och skrattets brunn, och komma upp förfriskad, definitivt lite onykter.

Så tack mina fina vänner för en underbar helg! Och till er som aldrig prövat en saga skriven med ett ord var: gör det.

Den som spar hon har – eller?

Det finns en speciell sak jag har för mig när jag bygger karaktärer och miljöer och historier och funderar ut skrivrelaterade detaljer. Jag samlar. Jag vet inte om ni känner igen det. Men för min del så går jag liksom runt och samlar på nästan allt: utseenden, karaktärsdrag, specifika händelser och dialoger, miljöer, färdigformulerade små reflektioner om det ena och det andra. Och när det passar att använda det ena eller det andra, så ligger det bara i min dator (eller i skrivboken) och väntar. Frågan är bara när det egentligen passar.

Det är just det som är mitt problem. För jag har en tendens att tänka: njae, den här lilla detaljen är så himla bra, och i det här manuset får det inte riktigt utrymme, jag kanske ska spara det till ett helt annat manus (alltså ett manus som inte finns ännu ens i tanken och som ligger kanske fem böcker eller tio år fram i tiden). Det här manuset som jag alltså sparar saker till, det skulle lika gärna kunna vara ett manus som aldrig någonsin blir skrivet. Men ändå fortsätter jag att spara saker till det. Ibland sparar jag hela karaktärer. Ganska ofta faktiskt. Jag tänker att: det här skulle kunna bli en superintressant bikaraktär, men kanske att jag faktiskt ska spara den till senare och göra en huvudkaraktär av den istället någon gång, den har så mycket bra detaljer/drivkrafter/annat och jag vill inte bara slarva över den utan ge ordentligt med utrymme till allt. Just nu håller jag på så här med en förort här i Stockholm. En förort som jag gillar och kan ganska bra och som jag tycker skulle ge rätt stämning till mitt manus om min huvudkaraktär bodde där. Men å andra sidan så är min huvudkaraktärs hemmiljö med extremt lite, och så är det ju ganska bortkastat att använda min bästa förort. Eller?

 

Gah. Ni förstår. Någon annan som håller på så här eller är det bara jag?

Karaktärsbyggande i författarpodden

I senaste avsnittet av författarpodden pratar Agnes Hellström och Frida Skybeck om karaktärsbygge. De ägnar stor del av tiden till att diskutera hur pass komplexa karaktärer behöver vara, och verkar ha ganska olika åsikter om den saken. Eftersom karaktärsbygge är något av det jag tycker är allra roligast och intressantast med att skriva, gick jag verkligen igång på det.

Agnes är av åsikten att karaktärer behöver vara riktigt komplexa, en person kan inte vara renodlat ond eller ens renodlat butter om det inte antyds lite om hur personen blev sådan så att läsaren ges möjlighet att förstå eller i bästa fall tycka om karaktären. Detta gäller alltså även bikaraktärer. Medan Frida snarare verkar tycka att det finns ett egenvärde i att låta exempelvis antagonisten i en berättelse få vara renodlat ond, eftersom vi i verkliga livet sällan förstår varför folk gör som de gör. Hon verkar också tycka att det finns ett egenvärde i att låta folk vara onda utan att förklara, för att det annars kan uppfattas som att man ”slätar över” deras beteende. Hon uttrycker också att hon tycker att det räcker med att två, tre huvudkaraktärer går igenom någon slags psykologisk utveckling, och att resten av karaktärerna i en berättelse gärna kan få vara lite mindre komplexa.

Det är lite svårt som lyssnare att vara säker på att Agnes och Frida verkligen har så olika åsikter som det låter, och att det inte mest beror på att de kanske misstolkar varandra lite. Men oavsett det tycker jag att det här är en otroligt intressant fråga, och jag är givetvis helt på Agnes linje. Karaktärer måste vara komplexa, och även bikaraktärer behöver en viss komplexitet för att inte bli platta. Det handlar inte om att jag tycker att man som författare ska redovisa allt och skriva läsaren saker på näsan, utan att man som författare behöver veta delvis vad som har format även bikaraktärer, och att man kan låta det glimta fram lite. Jag har skrivit mer utförligt om hur jag tänker om karaktärsbygge här. Jag retar mig (precis som Agnes uppenbarligen gör) ganska mycket på platta, schablonaktiga karaktärer och det är många böcker som jag helt enkelt slutat läsa av den anledningen. Eller som jag läst färdigt men sedan pratat om i ganska föraktfulla ordalag (lika bra att erkänna: jag är inte alls så snäll som jag vid ett första ögonkast kan verka).

 

Vad tycker ni? Hur komplexa behöver karaktärer vara? Huvudkaraktärer? Bikaraktärer?

Överraskande typsnitt

Hm. När jag loggade in på bloggen häromdagen kände jag inte riktigt igen mig. Typsnittet är plötsligt ändrat. Någorlunda subtilt ändrat, kanske, men ändå. Det är ju MIN blogg. Och jag har inte ändrat någonting.

Jag förmodar att wordpress har gjort någon typ av uppdatering av det här temat (som det heter) och ändrat typsnittet helt självsvåldigt. Jag gillar egentligen att det kursiva (underrubriken här ovan, och rubrikerna i högerfältet) är lite tjockare, det gör dem lättare att läsa. Men jag är inte säker på att jag gillar hur själva blogg-rubriken och rubriken på inläggen ser ut. Besvärligt. Annars är jag grymt förtjust i utseendet på min blogg – just enkelheten och den rena känslan i typsnitt och bakgrund. Men nu vet jag inte. Ska jag börja leta något annat eftersom det ändå inte är exakt som jag ville ha det. Eller ska jag nöja mig som det är. Svår fråga.

 

Märkte ni någon skillnad?

Flow – att skriva sig hög

Jag kunde inte vara med senaste gången på min skrivkurs. Men vår kursledare Jorun Modén mejlar ut materialet som används så jag vet att de förra gången pratade om Flow, den mycket speciella känslan som man kan få ibland när man skriver eller gör något annat kreativt: tiden verkar stå stilla, man skapar helt ansträngningslöst och fylls av ren lycka, det känns som att man skulle kunna hålla på i all evighet. Man blir hög på skapande, helt enkelt.

Det här är något som ligger Jorun varmt om hjärtat har jag förstått, och på sin hemsida delar hon med sig av en förklarande text om vad Flow egentligen är, och en övning för att lära sig hitta fram till sitt Flow mindre av slump och mer på beställning. Själv kommer jag ganska sällan spontant i Flow när jag skriver eftersom jag oftast redigerar och petar samtidigt. Under NaNoWriMo hände det mer regelbundet, och det är ju inte så konstigt med tanke på att det då handlar om att producera så mycket text som möjligt och verkligen inte peta och pilla i texten. Nu när jag ska redigera och skriva en hel del ny text framöver planerar jag att göra Joruns övning och försöka hitta fram till ett mer regelbundet skrivflöde.

Alltså, Jorun Modén skriver:

Förklarande text om Flow

Övning för att hitta Flow

 

Hur är det för er? Skriver ni i Flow eller inte? Har ni några tips på hur man hittar dit?

Jag tror att jag vågar mig på en ny deadline

Ni som följt mig här på bloggen ända från början kan eventuellt komma ihåg en diskussion jag hade med mig själv om nyttan respektive faran med deadlines, och om jag verkligen borde ha en eller inte. Det går att läsa om det exempelvis här. Svårare att komma ihåg är kanske mitt övergripande skrivmål för det första blogg-året (en text som nu är bortredigerad). Jag tror att det löd ungefär så här: ”att jag ska ha skrivit färdigt min berättelse från början till slut, att en eller flera personer ska ha läst igenom texten och gett respons på den, samt att den ska ha blivit någorlunda tillfixad och redigerad av mig.” Allt detta var alltså min plan att bli klar med innan midsommarafton nu 2015. Jag tror att jag kommer missa mitt mål med ett par, tre månader eller så. För den redigeringsrunda som jag påbörjar nu kan knappast bli klar på bara två månader. Men i stort är jag ändå ganska nöjd med hur skrivandet utfallit, och jag tror att det är dags att sätta en alldeles ny deadline.

Jag tänker mig att om ett år, ungefär i början av april 2016, ska jag vara klar. Som i färdig. Som i skicka till förlag.

Det är en ganska vågad målsättning. Det finns stor risk att jag inte lyckas. Allt handlar ju om hur mycket skrivtid jag kommer kunna få till, och det är såklart inte bara upp till mig. Men jag hoppas att jag ska kunna redigera färdigt det mesta på drygt ett halvår. Sedan i bästa fall lämna till min skrivgrupp för helhetsrespons (om det fungerar för alla inblandade), och sedan redigera det allra sista på ett par månader, för att vara klar på våren och faktiskt, skicka iväg manuset!

Postitlappar is the shit!

Vi tillbringar påskveckan hemma hos svärföräldrarna på Västgötaslätten och eftersom de är så fina och förstående har jag fått husera stora delar av dagen i deras sovrum, tillsammans med mina postitlappar (jag och postitlapparna behövde en större bit golvyta utan barn på). Det har varit mycket lärorikt och roligt.

Mina fyra perspektivkaraktärer fick varsin färg och varje lapp motsvarar (ungefärligt) en scen ur deras perspektiv. Jag numrerade också lapparna på en skala från outhärdligt tråkigt (ett) till maximal spänning (fem).

Jag förstår inte varför jag inte har gjort det här förut. Jag är ju en väldigt visuellt orienterad person och det kan knappast bli mer visuellt än så här (kanske om man ritar kurvor – det tror jag att jag ska försöka med någon annan gång). Jag insåg bland annat att jag har nästan ett drygt kapitel i vilket en av perspektivkaraktärerna inte är med. Hoppsan. Jag insåg också att vissa scener låg i uppenbart fel ordning och att åtminstone en scen gick att ta bort rakt av (önskar verkligen att det vore fler men det verkar inte så). Och vem hade kunnat tro att ett av mina kapitel var hundra sidor långt (alltså, jag har ju väldigt långa kapitel, men hallå…). Ett annat kapitel var bara trettiotre sidor. Båda sidantalen är ju helt okej, men kanske inte i samma bok. I övrigt syns det tydligt att jag är bra på att öka spänningen i slutet av mina kapitel och att åtminstone ett par av dem har femmor i sista scenen – riktiga cliffhanger-slut. Det känns bra tycker jag. I övrigt har jag en allmänt mycket klarare bild av hela manuset och själva flödet och rytmen i det, och jag tror nog att jag måste göra det här igen när jag är i slutskedet av redigeringen.

En annan insikt som blir mer och mer tydlig är risken att manuset slutar på över fyrahundrafemtio sidor oavsett hur mycket jag försöker skära ner på det, för det finns fortfarande så mycket som behöver skrivas till. Men jag gillar tjocka böcker – alltså, om de är bra. Och jag skriver ju i första hand en bok som jag själv vill läsa.

Imorgon ska jag börja fila på en grov redigeringslista.

IMG_20150403_192814