När Liv läste hela mitt manus gav hon mig ganska mycket beröm för att jag hade lyckats skapa levande och trovärdiga karaktärer. Självklart finns jobb kvar att göra, men det var ändå en hel del superlativ och utropstecken i Livs anteckningar. Väldigt glädjande, eftersom just trovärdiga karaktärer är något som ligger mig varmt om hjärtat. Men det fanns ett uppenbart, ganska ordentligt undantag från berömmet. Nämligen en bikaraktär som föll platt.

Det är så intressant när det händer, tycker jag. För det är ju inte så enkelt att jag faktiskt inte alls märkte det själv. Jag menar, vem är det som ganska ofta tjatar om hur viktigt det är att även bikaraktärer är komplexa och psykologiskt trovärdiga? Jo, det är ju jag. Läs tillexempel om det här. Så hur kom det sig att jag lät den här karaktären vara kvar i sitt platta stadium, en tvådimensionell karaktär mitt bland de tredimensionella, och liksom låtsades att det inte var så? Det finns två svar på den frågan, tror jag.

Det handlar delvis om att karaktären har en väldigt tydlig funktion i det här manuset. Hon är den som flera av perspektivkaraktärerna bor hos, den som tar hand om dem, och den som räddar dem ur en knipa. Hon har alltså ingen egen agenda i det här manuset, ingen egen utveckling eller rörelse, och är heller inte alls komplex – något som jag ju annars alltid efterfrågar hos alla karaktärer. Att hon saknar de här viktiga ingredienserna beror åtminstone i viss mån på att jag i nästa manus planerar att ge henne ett eget perspektiv för att kunna berätta hennes historia. Jag har tyckt att jag känner henne ganska bra (men uppenbarligen inte ens i närheten av så bra som jag trodde) och har valt att medvetet tona ner henne i det här manuset. Så kan jag förklara saken för mig själv och för er, kära bloggvänner. Men det är inte den viktigaste anledningen till att hon föll platt. Den viktigaste anledningen är den här:

Jag latade ur.

Christina Ljungqvist berör ämnet i sin fredagsintervju hos Eva förra veckan. Det här om att inte lata ur, och hur viktigt det är. Hon har så rätt. Jag tror helt ärligt att det absolut viktigaste man måste lära sig för att kunna bli författare är att inte välja de enklaste lösningarna, helt enkelt att inte vara lat. Jag ser absolut inte på mig själv som en lat person när det kommer till skrivande. Jag tar skrivandet otroligt seriöst på så sätt att jag försöker lära mig allt jag kan och att jag försöker använda mig av allt jag kan, hela tiden. Eller? Tja, uppenbarligen inte. Det finns alltså lägen när jag på något plan väljer bort att göra mitt allra bästa. Och det är ingenting annat än lathet. Och kanske en släng av sjuklig optimism. Det är klart att jag kände att min bikaraktär var lite väl platt, att det var något som inte var helt bra med hur hon kom fram, eller snarare inte kom fram. För mig själv kunde jag bortförklara det med att det kanske berodde på att jag hade önskat att hon kunde få ta lite mer plats i det här manuset, men framförallt hoppades jag att jag skulle ha fel, och att ingen annan skulle märka något. Hallå? När man känner att något skevar, att det liksom är platt eller otydligt eller sticker ut för mycket eller för lite, vad som helst, så har man ganska ofta rätt. Jag tror att om jag märker en sak, så märker nog för det mesta också en läsare det. Så det är något jag vill missionera om idag: Var inte lata! Det lönar sig inte i längden!