Jag älskar författare som lyckas väl med gestaltning. På många sätt tycker jag att det är nästan hela skillnaden mellan en bra författare och en dålig. Jag kan ärligt säga att det inte alltid varit något jag lyckats med själv, men nu tycker jag att jag äntligen börjar närma mig att förstå vad gestaltning är och hur man får till det, åtminstone ganska ofta.
Men ärligt talat finns det ett problem med gestaltning som jag aldrig trodde att jag skulle hamna i. Det kan ju faktiskt bli för mycket. Det är som att nu när jag till slut fattat det här med att för att läsaren ska tycka att det är kul måste jag låta läsaren vara med och uppleva allting, så låter jag läsaren faktiskt vara med hela tiden (nästan) och det blir som att sugas ner i ett träsk av gestaltning som bara aldrig, aldrig, aldrig tar slut. Nu tänker jag alltså på skillnaden mellan gestaltat berättande och summariskt berättande, bör jag kanske tillägga. Inte på exempelvis att gestalta känslor eller inte. Jag vet inte om ni förstår hur jag menar. Exempelvis har jag ägnat Filurpojkens sovstund idag åt att fundera över en ungefär tio sidor lång interaktion mellan min huvudkaraktär och en bikaraktär, och funderat på hur jag ska kunna korta ner den. Det enda jag kan komma fram till är att låta delar av dialogen berättas mer summariskt. Och jag tycker att det är så svårt. Både att se hur det ska göras, och att verkligen göra det. Det kräver en sorts fingertoppskänsla som jag verkligen inte har ännu. Jag tror att jag börjar närma mig den, men jag är inte riktigt där än.
Hur gör ni med summariskt/gestaltande berättande?