Månadsarkiv: mars 2015

Helhetsrespons

IMG_20150329_140441

Efter födesledagsfrukost på sängen och lite svajig Ja må hon leva från Sambon och Buslusan med ackompanjerande surskrik från Filurpojken, har jag tillbringat stor del av dagen i sängen, i soffan och vid köksbordet med chokladpraliner och portvin och mitt manus – för det kan man nämligen få göra när det är ens nästan-födelsedag. Det har varit värsta lyxen.

Men min riktiga födelsedag var faktiskt igår. Och då fick jag den största och finaste och lyxigaste present som en skrivande person kan få. Nämligen grymt genomtänkt och noggrann helhetsrespons på mitt manus från skrivarvännen Liv. När vi planerade responsen slumpade det sig så att den enda dagen hon kunde på ganska länge var just min födelsedag, och jag insåg att det var den bästa ursäkten jag någonsin fått för att få ägna mig en hel dag åt mitt skrivande utan avbrott, en dag när ingen egentligen kan neka en något. Så igår var resten av familjen på annat håll och jag och Liv åt cèhvre chaud och hembakade chokladbiskvier och pratade om mitt manus tills vi båda kände oss helt snurriga. Och det var sååå underbart.

Här kommer ett försök till sammanfattning, även om det inte är helt lätt att koka ner en hel dags samtal till bara några meningar (Liv, rätta mig om jag har missuppfattat eller glömt något viktigt):

Konceptet är jättebra (det är i alla fall min blygsamma tolkning av Livs respons, hehe). Storyn fungerar bra. Karaktärerna fungerar och är till stor del väl – eller till och med (jag citerar): ”klockrent”, ”träffsäkert” och ”SUPERBRA” gestaltade, men behöver delvis fördjupas. Dramaturgin är det lite sådär med – den behöver tajtas till och ses över ordentligt. Texten har väldigt ojämn kvalitet framförallt i början och slutet av manuset eftersom det skiljer nästan sex år i tid mellan de bitarna. Men i runda slängar kanske två hundra sidor eller mer behöver skrivas om för att jämna till och förbättra språket.

Det här är alltså det stora, och i princip exakt vad jag förväntade mig. Det blir mycket jobb och det kommer ta lång tid, men jag känner att jag äntligen har ett grepp om helheten och en tydlig målbild, och jag känner mig extremt peppad att sätta igång!

Sedan fick jag förstås en hel del respons på småsaker också. Som min tendens att överanvända stilgreppet att låta karaktärerna prata och tänka på saker som inte tydligt förklaras så att läsaren lämnas lite i ovisshet hela tiden. Jag har också fått med en del språkliga klyschor i texten trots att jag verkligen inte gillar att läsa det hos andra – märkligt hur blind man kan vara när det gäller sin egen text. Men Liv godkände tack och lov min prolog, vilket jag är väldigt glad för eftersom hon avskyr prologer och jag har en stark känsla av att min måste få finnas. En av de mest förvånande sakerna var att den karaktär som jag haft allra svårast för att skriva (karaktär X som jag kallat hen för) är den karaktär som Liv tycker fungerar allra bäst och som det är allra minst jobb kvar med. Jag tror att jag får återkomma till ett fördjupande  inlägg om den saken, för jag tycker att det är väldigt intressant.

Sammanfattningsvis tror jag att jag ganska säkert kan säga att Liv tyckte väldigt mycket om mitt manus och att hon tror på det, men att det är långt ifrån klart. Så nu är det bara att kavla upp ärmarna och att installera laserskrivaren som jag fick av Sambon i födelsedagspresent – mycket bra om man känner behov av att skriva ut många versioner av sitt fyrahundrafemtiosex sidor långa manus. Och jag tror nog att det kan behövas ett par vändor den närmaste tiden.

Tre dagar kvar till respons

På lördag smäller det. Då kommer Liv hit och pratar om mitt manus, som hon nu äntligen läst färdigt – 456 hela sidor. I helgen som var fick jag frågan om vad jag förväntar mig av responsen. Jag har ägnat dagen idag åt städning och bakning av responsfika, och åt funderingar över just den frågan. Vad förväntar jag mig.

På sätt och vis är det enkelt. Jag förväntar mig att Liv ska säga vad hon tycker fungerar i mitt manus, och vad hon tycker inte fungerar. Och i bästa fall ge mig små vinkar om hur jag kan göra det bättre.

Sedan har jag självklart millioner och åter millioner tankar om vad vi kommer prata om, jag kan inte ens för mig själv formulera allting. Men jag kan säga att det jag har mest ångest för är att det kommer bli tydligt hur stora delar av manuset jag måste skriva om för att förnya texten (flera hundra sidor är fem, sex år gamla, och skillnaden i språk, berättande och gestaltning är ganska stor mellan ny och gammal text). Och det jag ser fram emot mest är att få prata om mina karaktärer med någon som känner dem nästan lika väl som jag, och som kan se hur mycket av det jag velat få fram av dem som verkligen finns där i texten, och hur mycket som är kvar innan jag når till målet.

I korthet, är det helt enkelt det.

Och nu är det faktiskt snart bara två dagar kvar.

Guerillakärlek mellan Skarpnäck och Bagarmossen

Till alla er som (liksom jag själv) fått ungefär fem centimeter snö under natten vill jag bara säga: Det ÄR faktiskt vår. Jag lovar!

Så här har vägen till Buslusans dagis sett ut under veckan. Snacka om vårfägring! Vilka underbara människor det finns som ägnar så mycket tid åt att göra världen lite vackrare och mer kärleksfull.

Blomma91Blomma9Blomma8Blomma2Blomma3Blomma7Blomma6Blomma5

De som bjuder på de här konstverken heter Slöjdjuntan, och har en blogg här på WordPress.

Utvecklingsfaser

Apropå det här med skrivandets upp och ner som jag skrev om häromdagen – då i termer av kreativitetens cykel: aktiv, passiv, aktiv, passiv och så vidare. Det finns ju andra faser också, tänker jag. En sak som jag funderat mycket på under åren är kreativitetens utvecklingsfaser. Främst i relation till måleriet egentligen, men jag börjar inse att det är precis samma sak med skrivandet, och jag skulle gissa de flesta kreativa processer.

Nu för tiden är det ju allmänt känt att barn (och för den delen vuxna också) inte utvecklas lite i taget i en jämn kurva över livet, utan att de istället utvecklas i stora hopp eller kliv – såkallade utvecklingsfaser. Det innebär i praktiken att ens utveckling över livet inte alls är något som liknar böljande gröna kullar i ett brittiskt landskap med en underbar sommarhimmel över, utan snarare en slags helvetestrappa med trappsteg minst lika stora som man själv är lång och en liten ackompanjerande orkester med småjävlar.

Det är mest uppenbart hos barn, som periodvis kan bli otroligt besvärliga – till den grad att man kan undra vilken typ av troll/monster/alien som har kidnappat ens riktiga barn och satt dit sig själv istället. De gråter och skriker helt utan anledning (kan det tyckas), saker som förut var enkelt är nu obeskrivligt svårt, för att inte säga helt omöjligt, vardagen som flöt på i en lagom lunk förvandlas istället till en galen, snarast apokalyptisk tillvaro (att som förälder känna till det här med utvecklingsfaserna är åtminstone för min del en stor anledning till att jag står ut med mitt föräldraskap så bra som jag ändå gör – även om en annan stor anledning förstås är att jag har fullkomligt fantastiska barn). Och det är precis som det ska vara. För det är så här barn (och för den delen vuxna) lär sig: Vardagen lunkar på i sin vanliga, slätstrukna smidighet, men så plötsligt är hjärnan mogen att lära sig något helt nytt, och då blir det kaos. Allting vänds upp och ner, gammalt och nytt, känt och okänt, lätt och svårt blandas hej vilt och alla nya intryck som man inte riktigt förstår än gör att världen liksom gungar under ens fötter. Det är skrämmande, asjobbigt – helt enkelt fruktansvärt, men till stor del på en omedveten och oformulerad nivå. Och sedan efter en period av ångest, när det nya fallit på plats och helt internaliserats, så lugnar allt ner sig. Man kommer ut på andra sidan tunneln och ser ljuset, och man ser också allt runt om kring sig i ett nytt ljus. Man har klivit upp ett steg på utvecklingstrappan. Den lilla orkestern av småjävlar spelar fanfarer.

Min poäng är förstås att det är likadant med skrivandet (och annan kreativ verksamhet). Man utvecklas i faser. Jag tror att det är det som händer ibland när man skrivit och skrivit och skrivit och skrivit och känner att hur mycket man än jobbar så blir ingenting så mycket bättre som det borde bli, och i värsta fall känns det som att allt man gör bara blir skräp. Det är då man har gått in i sitt nya trappsteg och inte kommer upp för att det är i vägen. Till slut blir man så förbannad eller trött eller ledsen att man bara lägger ner allting ett tag. Och sedan när man börjar igen efter en periods vila – det kan vara månader eller år – så är det som att man helt utan att man ens märkte det har kommit upp på nästa platå, och så faller saker på plats. Man ser plötsligt vad man gjorde för fel förut, saker som kändes helt oöverstigligt svåra att klara av är plötsligt lätta, eller åtminstone genomförbara. Man har en allmän känsla av att – som det heter på nutidsspråk – ha levlat. Och jag tror att det är exakt det man har gjort.

 

Känner ni igen det här?

Orden och språket – i Fantastisk Podd

Har lyssnat på senaste avsnittet av Fantastisk Podd där Nene Ormes, Oskar Källner och Anders Björkelid pratar om ord och språk i skrivandet. Jag har till och med lyssnat på det två gånger. Det säger väl en del. Faktum är att jag tycker att det är ett av de intressantare poddavsnitten någonsin, inräknat även helt andra skrivpoddar. Så lyssna på det!

Det som upptar mig allra mest just nu är det där med att göra nya ord, något som diskuteras en del i avsnittet. Att använda gamla ord på ett nytt sätt, att sätta ihop ord till något som tillsammans betyder något helt annat än delarna, eller att forma helt sprillans nya ord. Det är sådant man måste göra ibland när man skriver fantastik. Och även annars, om man är lagd åt det hållet. Jag tycker att det är sååå roligt.

I en annan värld måste det finnas andra ord. Det är ju självklart. Och mitt manus utspelar sig delvis i en annan värld, eller snarare en annan stad. Men lättare sagt än gjort. Det är väldigt svårt att skapa helt nya ord som fungerar. Det som passar mig bäst är att ta ord som finns och använda dem på ett sätt så att de får en annan betydelse, där deras ursprungsbetydelse ger en ordentlig fingervisning om hur de ska tolkas. Som exempel kan jag bjuda på ordet ”smittad”, som i mitt manus har den ungefärliga betydelsen ”dum, galen, vansinnig, sjuk i huvudet”. I vårt språk ligger ordet smittad så långt från den betydelsen att det aldrig skulle användas på det sättet, men det är samtidigt så pass nära i betydelse att man om man får ordet serverat i en mening kan förstå vad det betyder.

Det är väldigt roligt att hålla på med, tycker jag – men det är också smittat svårt! Och sedan det där med att ta bort ord, att inte använda de mest tidstypiska, platstypiska orden. Också svårt. Men roligt det med. Jag tycker alltid att det är så extremt spännande just att komma ner på mikro- nivå i språket. Att peta runt bland orden och i orden. Ah – jag är en ordnörd, det är bara att erkänna, därav njutningen i att lyssna på ett helt poddavsnitt tillägnat orden.

Men kanske var det allra bästa med det här avsnittet att få höra Nene Ormes förklara att hon alltid formulerar det som händer och allt hon upplever i ord inuti sitt huvud, på något sätt beskriver livet i realtid hela tiden ”som om jag måste förvandla det till ord för att jag ska processa det ordentligt”. Å vad jag känner igen mig i det. Totalt. Bitvis måste jag nästan maniskt skriva ner mina formuleringar om mitt liv eller det jag ser omkring mig, eller bara stämningar eller ordväxlingar jag råkar höra. Det kan vara besvärligt, men jag tror faktiskt att det är väldigt bra för mitt skrivande. Det finns liksom ingen av och på- knapp när det gäller formulerandet, skrivtänkandet, det finns bara en volymknapp – som bäst kan jag ha det på så låg volym att det knappt hörs. Men det finns alltid där. Orden är så oerhört viktiga och ständigt närvarande. Jag kan inte, och jag vill heller inte, komma undan dem.

Anders Björkelid bekänner att han i mellanstadiet gjorde likadant, men då tänkte på sig själv i tredje person ”Han stannade ett tag för att stampa i vattenpölarna. Han såg sig omkring. Där borta var det en skata.”

 

Vad säger ni? Är det något som ni också gör, tänker på er själva i tredje person? Och brukar ni hitta på egna ord?

Manuslängtan

muffins

Så här såg det ut igår när Buslusan och Sambon var på barnkalas och Filurpojken sov. Jag bakade peacemuffins som Eva tipsade om förra veckan och fikade mig igenom flera timmar egentid.

Det var underbart. Och inte ens i första hand på grund av muffins och egentid, utan av en helt annan anledning. Nämligen: jag har börjat längta efter mitt manus. En sådan där längtan som är som ett ständigt närvarande sug som går upp och ner i intensitet lite beroende på, och som kan övermanna mig totalt vid tillfällen när jag inte är på min vakt. Jag skulle egentligen ha gjort något helt annat igår (nämligen skrivit ett blogginlägg) men istället ägnade jag tiden åt att lösa lite konceptuella problem och att fantisera fram mer miljö till mitt manus. Det var en av de mest kreativa och glädjefyllda stunder jag har haft på länge. Och det var definitivt det roligaste jag gjort i relation till manuset på många månader. Innan jag lämnade iväg det till Liv på respons kände jag mig så trött på det att jag knappt kunde tänka en vettig tanke om det. Det kändes sönderläst och sönderskrivet och jag kände mig helt blind för både kvaliteter och brister i det. Det var verkligen läge att ta en paus. Och nu är det nog verkligen läge att avsluta pausen.

På lördag om två veckor händer det. Då är hela dagen den 28:e bokad till responsprat med Liv. Overkligt. Sjukt spännande.

Ren lyx.

Läser Dränkt

Ligger i min säng och läser Frida Andersson Johanssons Dränkt, som jag fick fint signerad på releasen i fredags. Tack Frida! Det var så roligt att vara där och få träffa livs levande bloggare och dricka bubbel.

Jag har ju oroat mig lite för att Dränkt ska vara för läskig för mig eftersom den kategoriseras som skräck, och jag inte riktigt fixar saker som är för skrämmande. Men även om jag förstår att det antagligen kan bli värre längre in i boken, så måste jag säga att det än så länge går väldigt bra. Precis lagom med läskigt.

Det kan också vara så att det hjälper med sällskapet. Jag läser i sängen med Filurpojken bredvid. Och då och då händer det att han släpper boll/bok/nycklar eller annan valfri leksak som sysselsätter honom och så dyker han handlöst efter Dränkts bokomslag (får kämpa en del för att han inte ska skrynkla till den).

Mysig måndag, måste jag säga.

Skrivandets upp och ner

Som ni kan förstå av inlägget inre explosion är jag just nu i en av mina mest kreativa faser. Den där det känns som om jag knappt kan gå utanför dörren/slå på datorn/titta på min bokhylla utan att få en massa tankar som jag skulle vilja skriva ner eller diskutera med någon. Intressant nog är skrivarvännen Liv i den absolut motsatta fasen, som hon skriver om i det här inlägget på sin blogg. Hon kallar det för mellandagar. En träffande benämning.

Precis som Liv har jag funderat en hel del över det här med kreativitetens (och därmed skrivandets) upp och nedgångar. Det har nog alltid varit uppenbart för mig att min kreativitet kommer i faser. Men på senaste tiden har jag börjat identifiera mönstret lite tydligare. Det har börjat kännas nödvändigt för mig att ha lite bättre koll på hur allt egentligen hänger ihop, för att berg och dal- banan inte ska bli alldeles för jobbig. Och jag behöver (som alltid) helst formulera det i skrift. Annars känns det inte som att jag har tänkt färdigt.

Jag har identifierat tre faser, som kommer efter varandra i ett ständigt fortlöpande mönster. Först vad jag skulle kunna kalla för explosionsfasen, (där jag alltså är just nu) när min hjärna flödar över av inspiration och fullkomligt sprutar ut idéer och uppslag till allt från blogginlägg och noveller till nya romaner, filmmanus eller helt andra projekt. Om jag inte ska bli galen måste jag då ägna en period åt att samla upp allting, få ner tillräckligt mycket på papper för att känna att jag är trygg med att jag inte ska tappa bort någonting, att allt finns kvar även fast jag inte hinner jobba med allting samtidigt, för det hinner jag förstås inte fast jag gärna vill.

Och sedan infinner sig arbetsfasen, en sorts lång nedförsbacke när jag kan använda energin från min explosion till att faktiskt skriva: blogginlägg, dagbok, manustext, annan text, vad det nu är jag håller på med. Det är en underbar fas, men jag brukar ha en del problem med den. Som jag antydde i mitt inlägg om explosionen har jag en tendens att liksom hatta fram och tillbaka mellan olika saker, för att jag gillar att skriva på flera olika saker samtidigt, precis som jag alltid läser flera olika böcker samtidigt, och i allmänhet har en massa olika projekt samtidigt. Det gör tyvärr att jag ofta får mindre gjort än vad jag skulle vilja under de här perioderna. Dessutom har jag ju min maniska sida, som lätt går igång i det här läget – och även om det är härligt, så kan det också vara lite destruktivt.

För det som till sist händer – ju mer maniskt jag gått igång på saker, desto fortare händer det – är att energin tar slut, alltid innan jag hunnit med det jag ville hinna med. Det tänker jag på som utmattningsfasen, även om jag tycker att Livs namn för det är bättre – mellandagar. Det handlar helt enkelt om återhämtning. Energin är slut, både i huvudet och i kroppen, lusten försvinner och jag tror att om jag var det minsta pessimistiskt lagd så skulle nog tvivlen komma här också. För att åter kunna komma i arbetsfört skick måste jag vila. Men det där med att vila är helt enkelt inte något jag är bra på, åtminstone har jag inte varit det under större delen av mitt liv – det är inte förrän nyligen som jag äntligen börjar lära mig lite. Och då har det krävts några års ordentlig utmattning och en hel del ansträngning för att komma till den här punkten.

Som jag skrev i min kommentar till Livs inlägg: jag har börjat försöka tänka på min kreativitet lite som andning: en självklar vågrörelse av in ut, in ut. Det jag menar när jag säger in och ut handlar snarare om aktivitet och passivitet. Att i min aktiva fas – utandningen – tar jag in otroligt mycket information, men jag gör det på ett aktivt sätt: jag läser med pennan i handen och gör understrykningar och har små färgglada flärpar som jag sätter på de viktigaste sidorna, eller så viker jag hundöron, och jag skriver stödanteckningar och planerar och skriver blogginlägg om allting som jag funderar på. Hjärnan går på högvarv. All information bearbetas högintensivt och formas om till något som jag kan uttrycka, diskutera, skriva ned. Efter all den här aktiviteten kommer ganska naturligt den passiva fasen – inandningen. Då tar behovet av att uttrycka allting hela tiden slut, eller mattas av åtminstone. Jag tar gärna in saker i de här perioderna, men inte aktivt. Jag läser inte lika mycket, och om jag gör det så blir det sällan skrivhandböcker eller andra fackböcker eller biografier, utan mycket lättare läsning, ren underhållning. Jag gör mer av ingenting. Och jag tittar på teveserier. Faktum är att det är bara i sådana här perioder som jag tittar på teveserier egentligen. När jag har mina aktiva perioder prioriterar jag alltid bort den sortens underhållning eftersom min tid känns för värdefull för att bara slötitta på saker, och det känns också alltid lite för passivt när jag är i den där känslan av att jag vill lära mig, förstå, formulera och uttrycka.

Och så här går det runt i en oändlig cirkel.

Det jag har börjat inse och nu försöker lära mig, är just att inte pressa mig själv för hårt i den aktiva fasen, eftersom det är då mellandagarna blir till utmattning. Precis som Liv skriver i sitt inlägg är det så att ju mer jag tillåter mig själv att vila och försöker njuta av mellandagarna, ju fortare går de över, och ju bättre mår jag.

 

Hur ser era kreativa processer ut? Går de också i faser, eller är de lite mer balanserade?

Stund av stillhet mitt i allting

Ungefär fyrtio mil söderut, ungefär nu, håller min mamma och min bror och gamla vänner och bekanta på att ta farväl av en kvinna som jag känt sedan jag var sju år. Cancer hämtade hem henne alldeles för tidigt.

Jag önskar så att jag vore där, men min vardag och min ork höll inte riktigt för den resan tillsammans med Filurpojke och allt. Därför går min skrivstund idag inte till att skriva, utan till att minnas. En kvinna som varit en stor inspirationskälla för mig. Som trots enorma motgångar och svårigheter i livet inte låtit sin ande kuvas. Hennes kloka tankar, galna humor, hennes kreativitet och spontana infall, de starka känslorna, uttrycksfullheten, modet, optimismen och öppenheten. Allt det som är hon minns jag.

Jag vet att hon är där nu, bland sina närmaste som tar farväl, och jag vet att hon är mer fri i den här stunden än hon varit i hela sitt liv. Jag vet att hon var nyfiken på vad som skulle hända sedan, och snart får hon veta. Men det är märkligtdet där med hur döden befriar, för fast hon är där så här hon här också, hos mig och Filurpojken i pyjamas, sängen full med leksaker och vårt tända ljus på nattduksbordet. Hon är här med sin okuvliga, skrattande själ och säger att hon inte är på väg bortåt ännu. Hon stannar kvar ett tag, verkar det som – livsglädjen har hon fortfarande kvar, även om kroppen är borta.

Så min minnesstund här i sovrummet är en stund i tårar (konstigt vore det väl annars), men det är också en stund i gott sällskap. Jag, Filurpojken, och Eva-Britt.

Ljuset

Helt vanlig vardagsmagi

Jag antar att det är ett mått på hur vår vardag normalt ser ut, när jag känner mig som en extremt kompetent mamma efter att ha:

  • Hämtat Buslusan på dagis i god tid innan personalens APT, samt hållit båda barnen nöjda hela vägen hem under en timme och femtio minuter.
  • Hjälpt Buslusan att (spoilervarning för svärmor) skriva brev till farmor och farfar, emedan jag fortfarande hållit Filurpojken nöjd, och sedan gjort färsk panerad rödspätta och potatismos till middag trots att det är sambons ölkväll (när det annars undantagslöst blir makaroner och fiskpinnar eller liknande).
  • Under middagen konverserat Buslusan uppmärksamt om att flyga drake när det blåser, vad man kan få i sitt påskägg när man inte gillar godis, samt Jean Banan (som vi båda bara känner till ryktesvägen) under tiden som jag ätit min egen mat och matat Filurpojken med dagens hemmagjorda bebispuréer (potatis/palsternacka och morot).
  • Spontandansat uppsluppet (och förstås sjungit med) till Robin Hoods sång ”En låtsaskung av England” med Filurpojken på höften som ett litet trevligt avbrott i Buslusans tittande på sagda film.

Ja. Som sagt. Kanske inte en särskilt ovanlig vardagsbeskrivning för de flesta. Men för mig var det länge sedan jag nådde den här nivån. Så jag ger mig själv tio av tio möjliga mammapoäng idag. Nu återstår bara resten: kamma och fläta Buslusans hår, borsta tänder, läsa saga samtidigt som Filurpojken helst ska vara nöjd, samt förstås diska och vika oändliga mängder av tvätt.

Trevlig kväll allihop!