Efter födesledagsfrukost på sängen och lite svajig Ja må hon leva från Sambon och Buslusan med ackompanjerande surskrik från Filurpojken, har jag tillbringat stor del av dagen i sängen, i soffan och vid köksbordet med chokladpraliner och portvin och mitt manus – för det kan man nämligen få göra när det är ens nästan-födelsedag. Det har varit värsta lyxen.
Men min riktiga födelsedag var faktiskt igår. Och då fick jag den största och finaste och lyxigaste present som en skrivande person kan få. Nämligen grymt genomtänkt och noggrann helhetsrespons på mitt manus från skrivarvännen Liv. När vi planerade responsen slumpade det sig så att den enda dagen hon kunde på ganska länge var just min födelsedag, och jag insåg att det var den bästa ursäkten jag någonsin fått för att få ägna mig en hel dag åt mitt skrivande utan avbrott, en dag när ingen egentligen kan neka en något. Så igår var resten av familjen på annat håll och jag och Liv åt cèhvre chaud och hembakade chokladbiskvier och pratade om mitt manus tills vi båda kände oss helt snurriga. Och det var sååå underbart.
Här kommer ett försök till sammanfattning, även om det inte är helt lätt att koka ner en hel dags samtal till bara några meningar (Liv, rätta mig om jag har missuppfattat eller glömt något viktigt):
Konceptet är jättebra (det är i alla fall min blygsamma tolkning av Livs respons, hehe). Storyn fungerar bra. Karaktärerna fungerar och är till stor del väl – eller till och med (jag citerar): ”klockrent”, ”träffsäkert” och ”SUPERBRA” gestaltade, men behöver delvis fördjupas. Dramaturgin är det lite sådär med – den behöver tajtas till och ses över ordentligt. Texten har väldigt ojämn kvalitet framförallt i början och slutet av manuset eftersom det skiljer nästan sex år i tid mellan de bitarna. Men i runda slängar kanske två hundra sidor eller mer behöver skrivas om för att jämna till och förbättra språket.
Det här är alltså det stora, och i princip exakt vad jag förväntade mig. Det blir mycket jobb och det kommer ta lång tid, men jag känner att jag äntligen har ett grepp om helheten och en tydlig målbild, och jag känner mig extremt peppad att sätta igång!
Sedan fick jag förstås en hel del respons på småsaker också. Som min tendens att överanvända stilgreppet att låta karaktärerna prata och tänka på saker som inte tydligt förklaras så att läsaren lämnas lite i ovisshet hela tiden. Jag har också fått med en del språkliga klyschor i texten trots att jag verkligen inte gillar att läsa det hos andra – märkligt hur blind man kan vara när det gäller sin egen text. Men Liv godkände tack och lov min prolog, vilket jag är väldigt glad för eftersom hon avskyr prologer och jag har en stark känsla av att min måste få finnas. En av de mest förvånande sakerna var att den karaktär som jag haft allra svårast för att skriva (karaktär X som jag kallat hen för) är den karaktär som Liv tycker fungerar allra bäst och som det är allra minst jobb kvar med. Jag tror att jag får återkomma till ett fördjupande inlägg om den saken, för jag tycker att det är väldigt intressant.
Sammanfattningsvis tror jag att jag ganska säkert kan säga att Liv tyckte väldigt mycket om mitt manus och att hon tror på det, men att det är långt ifrån klart. Så nu är det bara att kavla upp ärmarna och att installera laserskrivaren som jag fick av Sambon i födelsedagspresent – mycket bra om man känner behov av att skriva ut många versioner av sitt fyrahundrafemtiosex sidor långa manus. Och jag tror nog att det kan behövas ett par vändor den närmaste tiden.
