Månadsarkiv: september 2014

Karaktär kontra intrig

För mig kommer alltid karaktärerna först när jag ska närma mig en berättelse, en idé. Karaktärerna och deras inre processer, deras historia, deras drivkrafter och förstås deras relationer. Miljöerna kommer samtidigt eller strax därefter, ofta uppenbara och självklara och lika viktiga som karaktärerna på många sätt. Intrigen – njae, not so much.

Om ett manus är som ett nedgrävt skelett, som Stephen King skriver i sin bok Att skriva, och vi författare – eller ja, aspirerande författare – är arkeologerna som med stort tålamod och ihärdighet måste gräva fram de olika delarna och sätta ihop dem, så är bitarna som ligger ovan jord karaktärer och miljöer. I mitt fall, alltså. De ligger där fullt synliga och sticker upp så mycket ett jag nästan snubblar på dem, i all sin enkelhet lovar de fantastiska äventyr och inspirerar mig på alla sätt att öppna laptoppen och vässa pennorna och koka kaffet och slå mig ner någonstans där jag kan få skriva ostört. Däremot de delar av skelettet som ligger under jord, de som man måste leta efter med allt ifrån pensel och tandborste till spade och grävskopa, de delarna är intrigen. Och i mitt fall måste jag säga att det ofta kan vara grymt svårt att hitta de delarna. Det kanske såg ut från början som om alla skelettets delar skulle ligga nära varandra, i princip nästan paketerade i presentpapper med snöre omkring, färdiga att sättas ihop som en liten gör-det-själv-låda från Panduro. Men av någon anledning är det aldrig så. Även när jag hållit på i åratal med samma skelett och tror att jag är klar och försöker sätta ihop allting som det ska vara, så inser jag med ångestsvetten rinnande att jag fortfarande saknar det ena lårbenet. Hela jävla lårbenet. Och ingenstans i närheten verkar det vara för jag har grävt och grävt överallt och det ligger inte där.

För att förtydliga: intrigen är helt enkelt inte min grej.

När jag skriver fokuserar jag på vad karaktärerna känner och tänker, på relationer och undertexter och teman. Det är det som kommer naturligt. Allt det andra måste jag verkligen kämpa mig till. I ärlighetens namn är det faktiskt så att historien som jag ser det bara är en dålig ursäkt för att få umgås med mina karaktärer. Mitt intellekt förstår hur viktig intrigen är för en berättelse, absolut, jag är inte dum. Alltså, inte dum. Men det spelar ingen roll, jag kan inte njuta av intriger som jag kan njuta av karaktärer och för den delen miljöer. När jag läser hoppar jag gärna över (eller skumläser) allt som är mer intrigbetonat. Om ni kan tänka er exempelvis Game of Thrones, så blir det ganska långa partier. Jag vet att det är fusk. Jag kanske borde skämmas lite över det. Men det är sådan jag är. Det är den bittra sanningen.

Min uppfattning om nästan alla böcker jag någonsin läst är att intrigen i dem är en dålig ursäkt för att lära känna karaktärerna. I bästa fall är intrigen en bra ursäkt, men den är fortfarande bara en ursäkt. Jag läser för karaktärerna och miljöerna, och jag skriver av samma anledning. Men problemet är ju att intrigen behövs, den är på alla sätt extremt viktig. Oavsett om man som läsare tycker att intrigen är intressant eller inte, så måste den finnas där, och den får inte ha några större brister. För även en sådan som jag som alltså hoppar över en hel del fakta och detaljer i böcker, märker när det inte fungerar, och stör mig ganska mycket på det.

Så jag vet att jag måste göra det här med intrigen bra, jag måste få till det. Men jag har ingen aning om hur det ska gå till. Jag är fullkomligt värdelös på att göra tråkiga saker. Och nu är jag tyvärr i en fas där jag i en längre tid (läs: de senaste åren) har lämnat vissa tråkiga fakta därhän för att ägna mig åt roligare saker, men nu går det inte riktigt att skjuta upp längre. Och jag fastnar. Gång på gång. Med stora och små detaljer som inte kommer naturligt och som bara inte går att hitta någonstans i min fantasis skrymslen och vrår. Det gör mig galen. Och det får mig att tänka att jag verkligen har valt fel genre. Jag borde inte skriva fantastik. Jag borde skriva diskbänksrealistiska relationsromaner, eller möjligtvis poesi. Eller en kombination. Det skulle vara mycket enklare.

Vad är viktigast för er när ni skriver? Och när ni läser? Vad kommer först och sist?

Det blev en bebis

Imorgon är det två veckor sedan han föddes, vår nya familjemedlem. Dottern har döpt honom till lilla filurpojken, eftersom vi inte kunde enas om ett namn de första dagarna. Nu har han självklart ett namn, men filurpojken hänger fortfarande med. Vi är alla överens om att det passar honom ganska perfekt.

Jag har tagit en liten bloggpaus som ni märker. Både tid och ork och koncentration är sådant som tryter så här de första veckorna med en alldeles ny människa (och veckorna innan). Jag har ägnat mina minimala skrivstunder till anteckningar om livets oerhörda mirakel och pyttesmå tår och det där med omedelbar, ofattbar kärlek och annat som känns absolut essentiellt just nu. Övrig tid har jag annars ägnat åt att äta ofantliga mängder av vad helst som funnits hemma i kylskåp och skafferi, åt att sova i vilken ställning och vilken tid på dygnet som helst, och att amma förstås. Amma, amma, amma. Och att vara med fyraåriga dottern så mycket så möjligt för att hon inte ska känna sig övergiven. Så, ja, det riktiga skrivandet har liksom kommit lite på efterkälken.

Men snart tror jag att mitt manus och lusten och orken att jobba med det kommer tillbaka. Jag känner redan hur min hjärna börjar uppvakta karaktärerna så smått och på försiktiga omvägar närma sig en del olösta problem. När vi fått lite bättre rutiner och framförallt när nattsömnen blivit lite bättre på regelbunden basis, då. Då är det äntligen dags att börja om igen på den stora slutspurten.

IMG_20140904_210302 (1)