Månadsarkiv: september 2015

Min sambo läser

Och när jag säger läser, så menar jag inte i allmänhet. Utan jag menar i synnerhet: alltså, mitt manus. Sambon läser MITT MANUS. Mitt manus i ett ofärdigt tillstånd – vilket gör det hela ännu mer nervkittlande och ångestframkallande än det skulle varit annars – men hur som helst. Han läser det. Lite i taget. Allt eftersom jag skrapar ihop bitar från olika redigeringsdokument och sätter ihop dem till en läsbar helhet, så mejlar jag dem till honom, och han läser.

Det är spännande, underbart och fruktansvärt. För att förklara graden av min ångest så kan jag säga att jag visserligen älskar min sambo, men vi älskar inte samma böcker. Alls. Det finns hittills två författare i hela världen som vi båda uppskattar: Terry Pratchett och George RR Martin. Sedan delar vi oss i varsitt läger. Jag uppskattar språk, gestaltning, karaktärsdjup, relationer och en närhet till karaktärerna. Jag uppskattar också en sorts vardaglighet och ett lugn i text, jag gillar mysigt, jag gillar sagor, och det magiska med naturen. Sambon uppskattar historier som skildrar världar och strukturer snarare än personer, intellektuella utmaningar snarare än känslor, han uppskattar konflikter, krig, vapen och teknik, och hemskt gärna ett rymdskepp eller två.

Ja, ni hör. Man skulle kunna säga att vi förkroppsligar fördomarna om manlig och kvinnlig smak i litteratur. Men nu läser han mitt manus i alla fall, självklart med en medvetenhet om att han inte egentligen ALLS tillhör min tänkta målgrupp. Och han säger att han gillar det. Att det – ähum – förstås inte riktigt är hans typ av bok, men att det inte är tråkigt och att han vill veta vad som ska hända sedan (detta trots att han alltså redan vet en del om vad som ska hända sedan).

Jag tar det som GRYMT bra betyg, och jobbar på med resten av min redigering.

Att killa en darling

Häromdagen hade jag ett tillfälle när jag var tvungen att göra det där som folk pratar så mycket om: jag tog död på en älskling. Killed a darling, som det heter. Inte en älskad karaktär, alltså, utan en bit text. Det sägs att det är svårt att göra det, men superviktigt, att texten blir bättre av det, så det måste helt enkelt göras trots lidandet det förorsakar.

Jag har aldrig gjort det förut, insåg jag. Jag betraktar min text som ett ganska levande och organiskt material, så jag är ofta inte så fäst vid enstaka meningar och liknande och har helt enkelt inte så mycket darlings. Jag ändrar och skriver om utan särskilt mycket saknad eller ångest. Att ta död på den här lilla älsklingen här om dagen, vållade mig inte heller någon direkt ångest, men det var en intressant liten process.

Jag höll på och redigerade de första sju sidorna i mitt manus (för kanske femte gången), vilka introducerar ett av berättarperspektiven och ett antal karaktärer och konflikter. Och plötsligt insåg jag att ungefär en hel sida (den näst sista sidan) var helt fel. Den sidan introducerar två mindre (riktigt små) karaktärer, ger mycket stämning och viktig miljöbeskrivning, den fördjupar läsarens känsla för perspektivkaraktären och den introducerar också en bihandling som jag i princip inte alls vet vad jag ska göra med. Förut har jag känt att den sidan uppenbarligen måste vara med eftersom den uppenbarligen gör alla de här sakerna, och det uppenbarligen är bra – särskilt när jag lyckas komma på vad jag egentligen ska göra av den där lilla bihandlingen. Men nu var det plötsligt uppenbart att jag hade haft fel. Jag såg plötsligt helheten (de sju sidorna) på ett helt annat sätt. I första hand förstås för att jag just skrivit om helheten så att det viktiga (konflikter, en viss stämning) kommit fram bättre.

Utan tvekan kunde jag se hur den här enda sidan förstörde för de sju andra, hur den gjorde ett stort hack i stämningen jag ville få fram och lämna läsaren i när jag byter perspektivkaraktär. Jag kunde dessutom också se att den här eventuella bihandlingen som jag bara hade extremt vaga föreställningar om faktiskt är helt onödig och inte alls behövs, och att hela sidan därför rakt av miste sitt existensberättigande.

Den där sidan skulle ju inte vara en darling, om det inte vore för att de två karaktärerna som introduceras och det de representerar i mitt manus, är något som jag verkligen älskar och som jag upplever som både viktigt och lite unikt för min berättelse. Därför kändes det när jag bestämde mig för att plocka bort den där sidan. Jag tvekade inte. Jag hade ingen ångest. Men det kändes. Och nu är jag mycket nöjd med mig själv, för de sju sidorna är SÅ mycket bättre, och allt det jag uppfattade som viktigt på den där sidan jag plockade bort, det kan jag skriva in eller få med på andra ställen och på andra sätt, eller faktiskt vara utan. Nästan ingenting gör mig så lycklig som just det där: att har rätt ögon för texten, att se vad som verkligen fungerar och vad som inte gör det. Ibland är det så himla svårt. Men när det är lätt, då är det underbart, även om det innebär att killa en darling.

Hur är det för er med era darlings? Lätt eller svårt att ta död på dem? Gör ni det ofta?

Tjusig motion för den andra hjärnhalvan

IMG_20150924_141036

Som sagt, att plugga och skriva manus samtidigt (eller rättare sagt: att OMVÄXLANDE plugga och skriva manus – det är ju omöjligt att verkligen göra samtidigt) är inte som att ligga vid en pool och dricka drinkar direkt. Hur roligt det än är kan det vara ganska tröttande, särskilt för en hjärna som min, som ändå ganska nyligen varit väldigt utmattad, och ännu mer nyligen liksom varit på ordentlig semester (läs: föräldraledig).

Hjärnan behöver vila när den gör ansträngande saker, och oftare än man tror. Jag har upptäckt att när jag är pigg och utvilad (förmiddag) orkar jag jobba koncentrerat i kanske en timme eller absolut max en och en halv. När jag är trött och seg (eftermiddag) orkar jag jobba kanske en halvtimme koncentrerad tid eller i värsta fall bara en kvart, innan min hjärna vill ha en liten paus. Och det är ju gott och väl, att jag inser min hjärnas begränsningar och behov, och att jag nu för tiden är villig att lyssna på dem, istället för att bara köra över dem som jag förstås gjort tidigare. Men vad gör jag på den där pausen? Hur lätt är det egentligen att pausa från sina tankar mitt i skrivandet, eller mitt i läsandet och analyserandet av en text?

Jag kan säga att förut var det faktiskt väldigt svårt. Min hjärna gick nästan alltid på högvarv, och när jag någon gång bestämde mig för att ta en paus försökte jag ofta med meditation eller lite tillkämpad mindfulness, men ganska ofta blev det mest ett sätt för hjärnan att helt fritt få ta ut svängarna lite. Nu är det annorlunda, för nu har jag kommit på ett VÄRLDSABRA knep:

IMG_20150924_124652

Jag ritar. Jag har hittat en underbar liten målarbok för vuxna som heter Hemliga trädgården (finns i olika storlekar, men min är fickformat). Den tar jag fram när jag behöver pausa, och så färglägger jag en liten stund, gärna med lite musik i öronen. Jag har märkt att det fyller åtminstone två väldigt viktiga syften som en helt vanlig liten paus inte kan göra. Jag får utlopp för mitt behov (mitt faktiskt, helt konkreta, verkliga behov) av att sätta färg på saker. Jag har alltid målat väldigt mycket, men nu för tiden är det ganska knepigt på grund av praktiska orsaker (ett litet barn och bara plats att måla vid köksbordet efter att ateljén blev Buslusans sovrum), så jag har på sista tiden haft som en sorts, nästan VÄRK i kroppen efter att få måla, få använda färger. Så det får jag alltså i mina små pauser.

Men en annan sak, som jag faktiskt tror är nästan ännu viktigare, är att jag vilar den vänstra, logiska hjärnhalvan, den som tänker och analyserar och försöker lösa problem. Istället använder jag den högra, kreativa hjärnhalvan, den som sysslar med fantasi, skapande, intuitiva mönster och helheter. Jag vet inte hur ni gör när ni skriver men jag använder nog nästan alltid min vänstra hjärnhalva, den logiska. Särskilt nu i redigeringsfasen av mitt manus, och hela tiden när det gäller skoluppgifter. Så när jag blir trött och känner att hjärnan bara slutar fungera, så är det ju inte hela hjärnan som slutar fungera, bara den halvan som jag just då använder. Och när jag använder min paus till att faktiskt aktivera den andra halvan av hjärnan, så gör ju det både att min vila fungerar bättre, och att nästan alla typer av mentala ansträngningar får bättre resultat eftersom båda hjärnhalvorna är aktiverade. Det betyder att när jag vilat färdigt är jag inte bara mer utvilad, utan allmänt också uppvärmd för att sätta igång igen på ett helt annat sätt än jag skulle varit om jag tog tio minuter till att kolla facebook eller till att fundera över vad jag tänker handla för middag.

Jag kan verkligen rekommendera min metod att pausa med målarbok! Det kräver inga som helst förkunskaper. Alla kan färglägga färdiga bilder, och det behöver faktiskt inte ens bli fint (det säger jag till mig själv hela tiden för att inte gå in i mitt maniska perfektionistiska tillstånd), det räcker så bra med att bara göra. Bara låta pennan göra färg över pappret. Pröva!

IMG_20150924_153903(1)

Johanna Basford, heter hon som gjort denna underbara lilla målarbok med vykort, och här kan du köpa den. Hon har även gjort större målarböcker, och böcker med andra motiv, kolla in dem!

Välförtjänt, värdefull vila

Okej, alltså, det där (som jag kanske aldrig skrev uttryckligen men som gick att gissa sig till mellan raderna) med att jag kommer hem från mina studier och mitt manusskrivande helt pigg och glad och utvilad och äter middag med familjen glatt konverserande om hur allas dag varit för att sedan diska med ena handen medan jag dammsuger med den andra och nattar båda barnen med en ängels tålamod för att allra sist massera sambons fötter och hälla upp en whiskey till honom där han sitter framför sitt dataspel medan jag plockstädar de sista leksakerna för kvällen – det har bara hänt en gång. Kanske två. Eller, okej. En.

Ärligt talat blir jag väldigt trött av mitt nya, underbara liv. Det är ju inte det att det är jobbigt på riktigt. Alltså, inte som i JOBBIGT. Det är bara så nytt. Jag är ju inte van att vara hemifrån på det här sättet, varken så många timmar på dagen eller så många gånger i veckan. Och jag är inte van att använda hjärnan så länge och så intensivt varje dag (alla ni som varit föräldralediga vet – det är härligt, men det är verkligen inte en intellektuell utmaning). Särskilt på helgerna har jag varit helt slut, både i kropp och själ som man säger, precis som om jag hade börjat värsta nya jobbet. Och jag antar att man kan säga att jag har det. För jag jobbar ju verkligen. Men nu försöker jag säga till mig själv att jag måste skriva in i kalendern att jag ska vila också. Riktigt ordentligt. Hellre att jag vilar på bekostnad av studierna, än att jag studerar på bekostnad av min hälsa.

Skulle önska att jag kunde säga att jag vilar med en god bok, för jag har ju en rejäl hög staplad bredvid sängen som bara väntar på att jag ska ha tid för den. Men jag gör inte det. Jag tar en promenad i regnet och luktar på världen och blir lite blöt om knäna medan jag lyssnar på Ane Brun. Och sedan ligger jag på vår bäddade säng och blundar en lång stund medan sambon hämtar Buslusan på dagis.

Oväntad releasfest

Idag blev jag helt oförhappandes bjuden på releasfest i Hallonbergen, hos en engelsk- och historielärare som skriver fantasy under pseudonym. Mycket trevligt mingel bland kreativa människor och jag kom hem med första boken i en serie som spänner över flera årtusenden och som delvis behandlar myten om Merlin om jag har förstått rätt: Protecting Cheesyfee av Rhuddem Gwelin. Ska bli spännande!

Jag funderade en del på det där med sociala konventioner i form av presenter vid sådana här tillfällen. Eftersom jag var medbjuden mest som sällskap och inte var personligen bekant med författaren kände jag mig inte tvungen att ta med en present, utan tänkte att jag medför ett visst socialt kapital i form av bloggare och aspirerande författare, och det viktigaste är att jag köper en bok. Det kändes som helt rätt beslut och jag känner mig fortfarande nöjd med det, men jag kan ändå inte sluta fundera på det eftersom det här med sociala konventioner inte kommer så naturligt för mig. Vad tycker ni, är det okej att komma tomhänt, så länge man går med en bok? Och en annan sak: ni som haft releasefester, vilken är det bästa present ni fått i det sammanhanget? Och ni som gått på releasefester, vad är det bästa ni gett bort?

(Och tack, Annika, för att du bjöd med mig! Det var härlig omväxling i mitt läsande och skrivande liv.)

I kommentarerna hänvisar Katarina till ett blogginlägg av Simona Ahrnstedt som behandlar detta delikata ämne med kutym kring releaser. Sammanfattningsvis lyder det ungefär så här: Du måste ingenting. Men läs gärna hela här.

Litteraturvetenskap – so far

Ja, nu har jag då läst litteraturvetenskap med skapande svenska i två veckor på Södertörns högskola. Än så länge är det typ himmelskt.

Att få ägna dagarna åt att läsa romaner, pjäser, och böcker som behandlar analys och tolkning av desamma; att få flera timmar om dagen eller till och med flera dagar i veckan till att skriva på mitt manus (eftersom den här första delkursen är hur soft som helst); att få sitta i lugn och ro i ett alldeles knäpptyst bibliotek med god luftkonditionering på sköna orangea stolar och med jämna mellanrum: gå ner och dricka en latte macciato på sojamjölk (för TJUGO kronor!) i höstsolen på skolans lilla torg. Ni kan ju tänka er hur underbart.

Och lika underbart är det att inte hämta och lämna på dagis varje dag; att inte varje dag behöva äta sin lunch samtidigt som man matar en vild ettåring vars syfte med måltiden är att se till att så mycket mat som möjligt hamnar utanför tallriken och utanför munnen; att inte behöva planera, handla och laga middag varje dag; att inte behöva tvätta, hänga och sortera åtta maskiner tvätt varje vecka, och så vidare, och så vidare.

När jag kom hem efter första veckan i skolan var jag fullkomligt slut (inte bara så där trött som man kan bli av nya saker, utan mer åt det utmattade hållet), men det verkar bli bättre och den här veckan har jag snarare varit ganska utvilad och glad och riktigt pepp på att vara mamma de resterande timmarna av barnens vakna tid.

Det kan ju inte var möjligt att det här är mitt liv, att det ska få vara så här. Så känns det. Men jo. Faktiskt. Det här ÄR mitt liv.

Christin Ljungqvist lottar ut Fågelbarn!

På sin blogg firar Christin Ljungqvist 1001 inlägg med att lotta ut tio exemplar av sin bok Fågelbarn. Om du vill vara med i utlottningen (och det vill du), läs mer här.

För er som inte har läst något av Christin måste jag säga ett par ord om Kaninhjärta, hennes debut, som jag läste i våras. Eller kanske är det inte ens boken jag vill säga något om, utan Christins sätt att skriva. Hon har ett språk och ett flyt i sitt skrivande som är nästan oöverträffat bland nästan allt jag läst på sista tiden. Hennes gestaltning är fullkomligt suverän och hennes berättande så ansträngningslöst och levande att man blir helt andlös.

Om jag säger att Kaninhjärta är det bästa jag läst i år (och då tävlar den med böcker som Tillbaka till henne av Sara Löwestam, Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson och Utan personligt ansvar av Lena Andersson – tre böcker jag verkligen älskade) så skulle det vara fullkomligt samt. Och om jag sade att Kaninhjärta är det bästa jag läst på kanske fem, eller tio år, så skulle det förmodligen också vara sant, även om det är lite svårare för mig att vara helt säker. Det jag vill säga är helt enkelt: Läs den! LÄS DEN!

Och kolla in hennes inlägg och var med i utlottningen ni också! Trots att jag inte läst Fågelbarn kan den ju inte vara annat än helt grym – jag hade tänkt köpa och läsa den i sommar men det blev inte av, och det kanske var tur. För tänk om jag blir en av de lyckliga som vinner den! Tänk om!

*håller tummarna*

Könsrollsmässiga klavertramp

Nu har jag klagat en del över kvinnors och mäns roller i fantasylitteraturen. Så jag tänker att det är dags att berätta lite om hur det går för mig när jag själv skriver män och kvinnor. Sägas bör att jag gett mig in på det ganska svåra konststycket att försöka skapa ett samhälle där det inte existerar förtryck på grund av kön (mer än i undantagsfall i vissa mindre kulturgrupper) och där mäns och kvinnors maktpositioner är i någorlunda balans. Det är så självklart för mig att det är så jag vill göra när jag skriver att jag inte förrän på de allra senaste åren har funderat över hur bra det egentligen går, och hur svårt det faktiskt är.

Jag tänker på mig själv som en ganska medveten person. Jag är självklart feminist, något annat vore helt otänkbart i det samhälle vi lever i. Men jag är hobbyfeminist (som jag brukar kalla det), det vill säga: jag har inga universitetspoäng i genusvetenskap. Jag är inte extremt påläst och jag följer heller inte alltid med i pågående debatter. Men jag reflekterar över kvinnors och mäns roller i samhället, jag diskuterar med mina vänner och jag försöker se min egen text med rätt sorts kritiska glasögon för att kunna åstadkomma något mer jämlikt och balanserat – i jämförelse med många andra fantasyförfattare. Och trots att jag tycker att jag har relativt goda förutsättningar för att klara av det här konststycket, så inser jag att det har haltat ganska länge, i min text. Delvis beror det på att det ju inte är en politisk text jag skriver, det är underhållning, och den riktar sig i första hand till tonårstjejer med varierande läsvana (vilket gör att jag både medvetet och omedvetet förhåller mig till en ganska specifik ”mall” när jag skriver). Men delvis beror det helt enkelt på att jag själv också är sorgligt indoktrinerad av vårt samhälle och av den litteratur jag läser, till den grad att trots att jag försöker skriva ett jämlikt samhälle så gör jag inte alls det, för i de små detaljerna kommer hela tiden obalanser fram. I värsta fall även i de stora detaljerna.

Här är några av de misstag jag har gjort i min text – och ja, det är pinsamt att behöva erkänna dem, men vad gör jag inte för att eventuellt hjälpa andra skrivande folk och föregå med mitt dåliga exempel:

  • De mest brutala personerna i berättelsen och de med mest makt över andra, var från början undantagslöst män. (Det fanns helt logiska anledningar till det här, och var alltså inte alls bara ett utslag av fördomar från min sida. Mitt stora tankefel låg helt enkelt i att jag trodde att det skulle fungera att göra det valet, trots att jag försöker illustrera ett samhälle med balanserad makt mellan könen. Det fungerar förstås inte alls.)
  • Av en grupp på sex personer (som hotas till sitt liv) med lika många män som kvinnor, var männen från början de som var starkast och som råkade ut för mest brutalt våld, medan kvinnorna var de som vädjade om nåd, och som berättade att de hade barn – som ett sätt att vädja om nåd. (Här fanns absolut ingen logisk anledning till mitt val, utan jag skulle säga att det grundades helt och hållet på mina omedvetna fördomar och på stereotypa könsroller – som tråkigt nog är det jag använder mig av om jag inte lägger lite tid och energi på att fundera över saken.)
  • Jag använde från början perifera kvinnoroller för att anspela på sex – för när jag tycker att jag vill få in en liten fläkt av sex så var det självklart en kvinna som måste stå för den. (Inte heller här fanns en logisk anledning till det valet, utan det också, var en följd av stereotypa könsroller och fördomar.)

Hur gör man för att komma förbi den här sortens klavertramp? I mitt fall har jag bestämt mig för att byta kön på väldigt många av karaktärerna. Inga av huvudkaraktärerna, men en del av deras familjemedlemmar och släktingar, och rätt många perifera karaktärer. Över tio karaktärer har bytt kön, varav ovanstående nämnda personer är några. Det tar mycket tid och energi att göra sådana ändringar i ett manus. Men faktum är att: det blir VÄLDIGT mycket bättre. Mer om den saken i ett annat inlägg.

Obestridlig obalans

Som en kommentar till mitt förra inlägg skulle jag vilja berätta en liten anekdot. Den utspelade sig för kanske tio år sedan, men det är inte alls en överdrift att säga att den skakade mig, och att den har varit med mig sedan dess, som en ständig påminnelse om litteraturens obestridliga könsmässiga obalans.

Jag gav de första hundra sidorna (och så här i efterhand – de enda hundra sidorna) av mitt förra roman- projekt till en mig relativt närstående manlig person vilken läser en hel del och procentuellt sett ganska mycket fantasy. Jag hade i linje med min maniska räkningsvana räknat ut att jag hade i princip exakt lika många kvinnor som män i min historia, och även om balansen mellan stora och små karaktärer inte var fullkomligt jämn, så var det definitivt ingen enorm övervikt åt något håll. Jag nämnde ingenting om den här saken till den relativt närstående manliga personen som fick läsa, och trots att det fanns mycket han kunde ha sagt när han läst färdigt (exempelvis rörande storyn, settingen, språket, vad som helst) så var hans absolut första respons: ”Jo, jag undrar… var är alla männen någonstans?”.

Ni förstår. Sjukt va? Både det faktum att han uppfattade att berättelsen nästan helt saknade män trots att de rent konkret var femtio procent av karaktärerna, och dessutom det faktum att han tyckte det var så störande att det var det absolut första han kände sig tvungen att säga. Och det värsta är ju att det egentligen inte är ett dugg förvånande (trots att jag vid tillfället faktiskt blev oerhört förvånad). För normen (och då menar jag i första hand i fantasygenren) är att i linje med Patrick Rothfuss skriva, om inte helt uteslutande om män så i alla fall i huvudsak om män, med kvinnor som enstaka bikaraktärer. Det är så GRYMT frustrerande. Och det som är mest frustrerande av allt är egentligen just att det är så svårt för folk i allmänhet att se det här mönstret, och det pinsamma faktum att trots att jag tillbringar en hel del tid med att fundera över sådana här saker, så är det fortfarande svårt för mig att alltid se det i alla fall. Det är ju så vant. Så självklart. Så som det alltid har varit.

Det är helt enkelt värdelöst – om ni ursäktar att jag avslutar ett inlägg med en så deppig formulering.