Månadsarkiv: juli 2015

Äntligen lite semester

Efter den värsta reseförberedelsedagen någonsin har vi äntligen lyckats ta oss dryga fyrtio mil sydväst till svärföräldrarna. Det var en sådan där dag när jag inte ens tänkte ”Jobbigt, men det här kan jag ändå använda mig av när jag någon gång behöver skriva om en trött och stressad småbarnsfamilj”, utan helt enkelt bara: ”Ta mig här ifrån, jag vill dö.” Inga detaljer, föreställ er bara det ungefär värsta tänkbara.

Men vi överlevde och nu är vi här och det är underbart och jag har sovit åtta timmar i sträck utan att ens märka när sambon gick upp för att ge Filurpojken en flaska. Jag har fått flera timmars sammanhållen skrivtid och kommit igång med nästa scen i ordningen, och jag börjar faktiskt känna mig lite hoppfull inför att nå mitt mål att vara klar med den stora redigeringen någon gång runt nyår. Om jag bara ligger i på det här sättet, så.

Hurra!

Det där lite magiska med skrivandet

Jag börjar nästan bli klar med slagsmålscenen (som ju inte är ett slagsmål egentligen, men för att ni ska förstå på ett ungefär). Halleluja! Det hjälpte mig ganska mycket att fokusera på känslorna istället för på vad de gör och säger, så tack för det tipset! Och en sak till: det hjälpte att strunta i mina egna anteckningar om vad det var jag skulle skriva. Tänk vad intressant att det kan vara så.

Jag hade bestämt mig för att jag behövde en viss, specifik utgång av scenen, vilket betydde att perspektivkaraktären behövde fatta ett visst, medvetet beslut, vilket i sin tur betydde att hon behövde ha en anledning att fatta det beslutet, och så vidare. I mina anteckningar inför scenens uppbyggnad hade jag alltså skrivit en liten redogörelse för allt som de två karaktärerna behövd säga och göra och tänka, för att allt skulle utfalla enligt planen. Praktiskt, kan man tänka, då är det ju bara att skriva på. Men jag insåg till slut att det var tvärt om. Det var ju så sjuuukt tråkigt att skriva ner allt som stod i min planering, som en extremt jobbig hemtenta.

Så mitt i det där skrivandet som kändes som att simma i sirap, bara slutade jag tänka på vad som stod i mina anteckningar och lät karaktärerna göra lite som de ville istället. Jag snarare iakttog än skrev, och det visade sig att det var ett supertricks. Istället för att min karaktär fattade beslut på en massa exakta fakta, så visade det sig att jag kunde få till samma specifika utgång av scenen till synes nästan helt slumpartat. Det snarare råkar bli som det blir, på grund av några olika små saker; det växer fram mer organiskt och mycket mer subtilt och komplext (tycker jag åtminstone nu när jag är jättenöjd och väldigt trött och det är mitt i natten). Vad coolt det är! Även om den här texten i sin helhet fortfarande inte är något vidare, så känns den mycket bättre nu än jag förväntat mig, och framförallt så har jag den där känslan som jag har när det känns bra: att mina karaktärer är på riktigt, att saker händer dem och att de gör som de gör, inte för att jag bestämmer och hittar på, utan för att det liksom är meningen, eller att det råkar bli så. Kanske kommer jag ändå inte att ha kvar scenen i den här formen, sådant är ju svårt att veta i det här stadiet, men det var ändå ett litet genombrott, det får jag lov att säga!

Och jag ska komma ihåg det här: När det är svårt och tråkigt att skriva efter mallen – sluta med det!

Dötrist med slagsmål

Vad är egentligen spänning? Det kan ju vara dötrist och tråkigt, och alldeles, alldeles… sjukt jävla dötrist och tråkigt.

Jag har ju det här problemet med att jag inte gillar spänningslitteratur (i alla fall bara i undantagsfall), och jag gillar inte så kallade ”action-scener”, med ett lite mer filmiskt uttryck. Men tyvärr har jag ändå ett par spännande scener i mitt manus (så himla typiskt, vad TÄNKTE jag på när jag bestämde det), eller kanske mer korrekt uttryckt action-scener (för spännande kan det ju vara även i ett väldigt långsamt tempo, tänker jag, och även över lite längre tid). Det är inga överdrifter, bara ett enda litet slagsmål på typ sidan hundra eller så, och lite senare en sorts kniven-mot-strupen-prata-nu-din-jävel-annars-dör-du-situation, och så förstås en scen med slagsmål-övergår-i-hångel på slutet (men det är inte lika tråkigt eftersom det ju ingår hångel). Det är mittenscenen jag håller på och skriver, och den tråkar ut mig nästan till döds.

Jag vet ju det där med att om jag har tråkigt när jag skriver, då kommer läsaren garanterat ha tråkigt också. Men vad i hela friden ska jag ta mig till när det är så tråkigt. Jag kämpar mig fram mening efter mening i de här scenerna, och med redigering blir det bättre och bättre. Efter några rundor kan det säkert bli helt okej. Men helst vill jag ju att det ska bli mer än okej, allra helst vill jag att det ska bli jättebra. Hur får man en scen att lyfta, när det är så svårt att hitta fram till något som känns på riktigt spännande för mig?

Hjälp. Hur gör ni andra med sådant som bara är astråkigt?

Buslusan fyller fem år

En del dagar är det så skönt att bara få vara mamma. Det är sällan som jag klarar av det, mitt dåliga skrivsamvete får mig nästan alltid att försöka stjäla en stund här och en stund där, att aldrig riktigt slappna av. Men idag är Buslusans födelsedag, så idag har jag gått all in i mamma-rollen.

Frukost på sängen, ja-må-hon-leva och presenter. Sedan flera timmars koncentrerat bygge av lego-djursjukhus och kompletterande ambulans, i princip helt utan avbrott (Buslusan ÄLSKAR att bygga saker efter ritning, hon kan hålla på hur länge som helst) där min roll mest bestod i att titta på och dela upplevelsen och då och då hjälpa till att leta efter en bit som hon inte kunde hitta. Sedan lekland med bästa kompisen och ganska mycket korv och vindruvor och vattenmelon, och sedan hem för att omedelbart ta upp lego-bygget igen och sedan leka när allt var klart, och i leken bestod min roll av att vara de små djuren som inte kan prata utan bara säga mjau (katten), voff (hunden) och pip (igelkotten), och vara rädda. Min dotter kan vara en riktig boss i sina lekar och jag tänker ofta att jag borde uppfostra henne bättre, men idag var ju ändå hennes födelsedag.

Sedan hemgjord pizza som hon gjorde i princip helt själv men knappt åt eftersom hon plötsligt kom på att barn ibland kan sluta tycka om saker när de blir större, och idag har hon ju blivit fem år så då tycker hon nog inte om pizza längre (sedan hon var typ två har det varit det bästa hon vet). Sedan spelande av det nya födelsedags-Bamse-spelet som hon lyckligtvis vann storslaget och sedan fruktfika i form av blommor, stjärnor, hjärtan, solar, cirklar och fjärilar på grillspett – gjorda med en liten plastmojäng som heter pop-chef, som också var en födelsedagspresent. Allra sist godnattsageläsning av födelsedagsboken om älvor, med många små luckor att öppna på varje sida. Allra sist innan Buslusan somnade och jag frågade om hon haft en bra födelsedag, svarade hon ja, och att imorgon ska vi fortsätta leken där vi avbröt idag, vilket var exakt när hunden blivit hämtad av ambulansen och kommit till sjukhuset och blivit undersökt och vägd och röntgad, och var rädd att ta sin medicin och inte ville ha den. Och jag sade att självklart ska vi det. Då ska jag säga voff på alla de rätta ställena.

Om ni undrar varför jag helt maniskt måste redogöra för varenda detalj av Buslusans födelsedag här så är det för att jag som sagt inte alltid känner att jag får så många mamma-poäng. Men idag fick jag tio av tio möjliga – visserligen av mig själv, men ändå, det måste väl också räknas.

(Och för er som inte vet: Buslusan får äta vad hon vill på sin födelsedag, men det märkliga barnet gillar inte socker, så avsaknaden av tårta, kakor och godis är helt och hållet hennes eget val – även om vi uppmuntrar hälsosam mathållning så är vi inga galningar)

Hur det gick

Min retreat var en succé, får jag nog lova att säga. Jag är faktiskt sjukt nöjd. Och jag inser plötsligt med enkel och klar tydlighet hur det är möjligt att skriva en bok på ett år, sådär som jag har förstått att många författare gör. Man måste bara: 1 – helst inte ha några barn, och 2 – helst inte göra så mycket annat med sin tid. Att skriva är inte svårt, det är bara svårt att hitta tillräckligt med tid att skriva på.

Jag lyckades redigera femtiofem sidor, och av dem är kanske sju, åtta sidor helt nyskriven text. För mig är det absolut personligt rekord (tidigare har det hänt att jag lyckats antingen skriva sju sidor på ett drygt dygn, eller redigerat mycket – fast ärligt talat aldrig så här mycket) och det känns underbart att äntligen vara igång igen. Jag har dessutom också fått så mycket tänkt om manuset: jag har hittat på nya miljöer och namn på saker som förut var namnlösa, jag har uppfunnit nya djur och varelser och allmänna detaljer till min stad som förhoppningsvis berikar och förhöjer upplevelsen för en läsare.

Det är ganska galet att jag på bara ett drygt dygn lyckas producera mer än jag gjort på flera månader sammanlagt. Men jag har börjat inse att det är så för mig just nu. I vardagen är det oerhört svårt att få lugnet att verkligen skriva. För även om jag då och då faktiskt får små tidsenheter i form av timmar och minuter, så är tiden däremellan så extremt sönderhackad och söndermalen, att jag behöver mina tidsenheter av egentid till att hämta mig, och till att värma upp inför skrivandet. I bästa fall hinner jag bara komma igång innan tiden är slut, i sämsta fall inte ens det. Jag ska verkligen försöka hålla i skrivandet nu, så mycket jag bara kan. Men jag inser också att för att jag ska bli klar och verkligen komma framåt behöver jag längre sammanhållna tidsbitar (det måste ju inte vara flera dygn på hotell även om det självklart är det absolut bästa jag kan tänka mig), och jag ska också göra allt jag kan för att försöka planera in sådana i vardagen. Nu i höst när jag ska plugga är det ju möjligt på ett helt annat sätt. Hurra för det!

Hur går det egentligen för er andra med skriveriet så här mitt i semestertider?

Och nu: skrivretreat igen!

Eftersom vi har semester och jag har väldigt svårt att få skrivtid unnar jag mig ännu en gång lyxen att få vara ensam med min dator på ett hotellrum. Den här gången i TVÅ dagar.

Jag säger bara: Det. Är. Fantastiskt.

Efter den inledande shoppingen (mer om den nedan) sitter jag nu här med min text och känner hur jag lyfter den vid varenda ställe där jag går in och petar. Hur min kära karaktär bara blir mer och mer levande och mer och mer sig själv, ju mer jag skriver. Jag har dessutom gjort en del väldigt intressanta könsbyten på bikaraktärer som liksom vänder upp och ner på saker på ett utmärkt sätt, men det får jag återkomma om i ett mer utförligt inlägg senare.

Angående shoppingen: Förutom glass och en flaska vin och sådant som är absolut nödvändigt, inhandlade jag också tre nya pennor, bara på ren lust. Jag har fotat dem men lyckas inte mejla dem till mig själv här på rummet, så kanske jag måste uppdatera med bild när jag kommer hem. Men det riktigt coola med dem är: det är överstrykningspennor i ljuvliga pastellfärger som går att ta bort igen från papperet om man gnuggar med en gummiplupp i pennans kork (fatta vad bra för en sådan som jag som ibland inte kan med att stryka över saker i böcker för att jag tänker att jag kanske ska ångra mig). De är en del av Pilots nya serie pennor som heter Frixion – remove by friction. Jag är väldigt förtjust i deras vanliga skrivpennor, som känns och ser ut som vanliga bläckpennor, men som också går att sudda. Mycket praktiskt när man exempelvis läser andras manus och gör anteckningar i marginalen som blir för kladdiga, eller som blir dåligt formulerade eller som visar sig vara helt inaktuella när man läst lite längre ner på sidan. Och nu finns de alltså som överstrykningspennor. Yey!

MsgAtt.asp

 Här är en länk till pennorna på penstore.

 

Härliga höstplaner

Efter en tung vår, och ärligt talat efter ett par, tre, ganska tunga år, har jag bestämt mig för att hösten ska bli min present till mig själv. Att jag ska få göra nästan det allra roligaste jag vet, för att pigga upp mig själv och hämta kraft. Nämligen plugga. Heltid. Litteraturvetenskap.

Jag sökte förstås i mars, men häromdagen fick jag veta att jag kommit in, på Litteraturvetenskap med kreativt skrivande. Start första september.

FATTA VAD ROLIGT!!

Så nu vet jag med säkerhet vad jag ska göra hela hösten. Läsa, skriva och prata, om böcker och skrivande. Jag ska få vara med andra människor som också tycker om att läsa och att skriva och jag ska få göra det hela dagarna. Kan ni tänka er något bättre, egentligen?

Lena Andersson om gestaltning bland annat

Var på Parkteatern förrförra veckan och lyssnade på Lena Andersson (i Stockholm har vi varje sommar gratis utomhusteater på lite olika ställen – för er som inte vet – och i år har de börjat arrangera författarsamtal också, otroligt roligt!) och hon pratade om skrivande och sina böcker och – kanske lite otippat – ganska mycket om förbundskaptener i fotboll. Naturligtvis sade hon en hel del som är värt att nämnas (för min del tycker jag att hon är något av ett geni), men det som fastnade hos mig var i första hand något hon sade om gestaltning.

Sigge Eklund (som intervjuade) frågade hur hon tänkte om att hennes första böcker sålt otroligt dåligt – den innan Egenmäktigt förfarande i ca 700 ex – medan Egenmäktigt förfarande sålt i 200 000 ex och dessutom fått Augustpriset. Hon svarade: att hon i sina första böcker gestaltat ett problem. Verkligen gestaltat det. Hon sade att hon trodde att man för att förstå vad det var hon faktiskt skrev om var tvungen att vara lika insatt i ämnet som hon själv var, eftersom hon gestaltade det så väl, utan att berätta och skriva läsaren på näsan. I sina två senaste böcker har hon berättat om ett problem istället för att gestalta det. Det är absolut omöjligt att missa vad det egentligen är hon skriver om, och hon trodde att det var den avgörande faktorn. Eventuellt spelar det viss roll att de två senaste böckerna handlar om olycklig kärlek och att de andra böckerna har mycket smalare och mindre allmängiltiga ämnen, men hon trodde att skillnaden mellan gestaltande och berättande var viktigast.

Jag tyckte att det var väldigt intressant. Faktum är att jag tyckte att det var intressant på så många plan att jag inte tror att jag kan gå igenom dem ordentligt i ett endaste litet blogginlägg som det här. Men för att sammanfatta kan jag säga att jag funderar väldigt mycket på det där. Hur mycket ska man gestalta, hur mycket ska man berätta, i vilket sammanhang passar det ena eller det andra, i vilken genre, till vilken målgrupp? Och det här med gestaltning i sig, det är ju alltid sjukt intressant. Kan man skriva gestaltande när man berättar om ett problem, och kan man skriva berättande när man gestaltar ett problem? Det är som att det finns gestaltning på väldigt många olika nivåer, många fler än jag tänkt mig förut. Ah. Det är spännande.

Sommarlov

Barnen och jag har tagit oss ner till mormor i de småländska skogarna, medan sambon vilar upp sig efter sin stressiga jobb-vår. Det är typ trettiofem grader varmt och vi har hittills bara badat och badat och badat. Buslusan övar sig på att gå långt ut i vattnet – ända till hakan – och att hoppa från bryggan där hon bottnar tryggt, medan Filurpojken upptäcker strandkanten. Själv har jag bränt mig på ryggen och fått sju myggbett och druckit rosévin på trappen med mamma.

Ikväll kommer sambon hit med bilen och allt som vi glömde när vi åkte, exempelvis den ena av mina röda skor och boken jag hade tänkt läsa. Och imorgon blir det Astrid Lindgrens värld för hela slanten.

Jag tror det blir bra.

Lite bättre grepp

Jag får säga det igen: ursäkta radiotystnaden härifrån.

Det har varit ett par tunga veckor. Inte av någon särskild anledning, egentligen. Bara det där att det inte finns någon lättnad någonstans, inget andrum, ingen plats och ingen tid att fylla på, och att jag har sjunkit så djupt ner i en mental och andlig trötthet att jag har väldigt svårt att ta mig upp. Jag har inte skrivit, inte bloggat, inte promenerat, inte städat, inte mediterat. Inte gjort någonting av allt det som jag vet att jag mår bra av, det som faktiskt är mitt livs grundstenar. Och jag har inte ens varit sjuk. Bara liksom, tappat greppet om mig själv.

Jag hoppas att jag börjar återfinna det lite nu. Greppet. Jag tror det. Att jag sitter här och skriver ett blogginlägg är en mycket god början. Och dricker vin till. Och äter ost. Dessutom har jag varit hos frisören (en ny) och blev nöjdare än jag någonsin varit, tror jag. Man ska inte underskatta den sortens ytliga restaureringar. Ibland kan tillexempel skrivlust komma ganska mycket från nyslingat hår, tro det eller ej.

Hur som helst, här kommer ett löfte: bot och bättring på bloggfronten. Jag ska öva mig på korta inlägg som inte handlar om något särskilt. Lite mindre seriöst, mer dagboksaktigt, tror jag. Mer greppvänligt. Vad sägs om det?