Månadsarkiv: juni 2014

Målet

Jaha, det här med en plan och ett mål. Det är verkligen svårt.

Jag har gett mig själv några dagar för att se hur min produktionstakt ser ut. Det verkar som att den hittills varierar mellan i sämsta fall noll ord per dag, och i bästa fall 1433 ord per dag. Snittet ligger nog på någonstans fyra, fem hundra ord om dagen. Och det är ju långt ifrån tillräckligt om jag tänker mig att jag ska blir ”klar” innan september.

Jag har debatterat ganska mycket med mig själv fram och tillbaka, och även med min sambo. Vad är rimligt, är det nödvändigt med en deadline som man verkligen kan uppnå, hur mycket ska jag pressa mig själv? Och ganska motvilligt har jag kommit fram till att jag nog inte ska pressa för mycket. Till viss del är det inte ens ett aktivt val. Med en bara delvis läkt utmattning bakom mig, extremt lågt blodvärde (graviditeten), en trotsig snart-fyra-åring och en badrumsrenovering som dragit ut ganska länge på tiden med tillhörande kaos i hemmet, har jag helt enkelt väldigt begränsat med energi. Det är svårt för mig, både att acceptera och att vänja mig vid att jag inte längre är en person som kan pressa mig själv särskilt hårt. Det är en sådan sak som verkligen förändras av en utmattning och jag kan säga att det inte är roligt att gå från den ena ytterligheten på skalan till den andra ytterligheten – identitetsförvirring och missnöje uppstår följaktligen.

Men nu är det som det är. Och därför beslutar jag härmed att mitt mål (låt vara något ouppnåeliga mål) är att bli klar till slutet av augusti. Men jag tänker inte sätta en deadline och jag tänker inte slavdriva mig själv på daglig basis. Jag ska göra mitt allra bästa för att komma så nära målet som möjligt, men jag kommer också att göra mitt allra bästa för att bli så nöjd som möjligt med vad jag än lyckas åstadkomma. Fram för hälsa och välmående före resultat!

Planen

Nu när jag har gett mig själv en offentlig deadline kanske det är läge att göra en plan. Jag märker att det är lätt att skrivandet om skrivandet tar överhanden i mitt huvud – det är ju så makalöst roligt. Men vad är en rimlig plan?

Det har visat sig i det förgångna att jag inte är särskilt lämpad att göra den bedömningen. Jag trodde från början att jag skulle bli klar på ett år, kanske lite drygt, och har sedan dess i princip hela tiden trott att jag alldeles snart är klar. Förra året bestämde jag mig för att bli klar till jul, sedan för att bli klar till sista april i år, sedan till sista juni. Ja, ni fattar. Jag är galet optimistiskt lagd. Och för att förtydliga: ”klar” betyder i det här sammanhanget att skriva klart berättelsen från början till slut så att inga textbitar saknas. Så klar att jag kan förmå mig att lämna över den till en första beta-läsare. Jag vill väldigt, väldigt gärna bestämma mig för att jag ska vara klar om två månader, så att jag kan lämna ifrån mig ett helt manus innan bebisen dimper ner här. Hur mycket jag än hoppas på att kunna skriva under föräldraledigheten så tror jag inte att de första veckorna och månaderna kommer bli mina mest produktiva (grav sömnbrist är ju en känd bieffekt av nya bebisar).

Jag uppskattar grovt att jag har drygt hundra sidor helt sprillans ny text som måste klämmas fram, och kanske knappt hundra sidor text som behöver omarbetas för att den inte alls är färdig eller för att karaktärer och händelser inte är desamma som de var för några år sedan. Ungefär två hundra sidor delat på ungefär sextio dagar, blir ungefär tre och en halv sida text per dag. Som jag skriver är det lite drygt tusen ord per dag. Och det är ju ganska magstarkt.

Men jag brukar tänka att det finns två sätt att ta sig an det här med en deadline. Antingen använder man den för att till varje pris bli färdig och då behöver det helst vara en ganska rimlig deadline. Eller så använder man den i första hand som sporre och som ett mål att aktivt sträva mot för att hjälpa en att nå längre än man annars skulle ha gjort. Det är nog lite mer min grej.

Med risk för att jag blir tvungen att modifiera målet efter hand, undrar jag om jag faktiskt ska köra på det. Ska bara ta ett par dagar och se hur det går först, innan jag bestämmer mig.

Allt är potentiell fiktion

Jag vaknade här om morgonen till ”Tanken för dagen” i P1. Johanna Thydell pratade om skrivandet som ett sätt att fly verkligheten. Hennes debutbok ”I taket lyser stjärnorna” handlar om att förlora sin mamma i cancer som ung tonåring, och den är baserad på egna upplevelser. Om ni inte redan har läst den – gör det. Den är fantastisk.

Johanna har ofta fått frågan om skrivandet är ett sätt för henne att bearbeta sina upplevelser, och hon har ofta svarat ja på den frågan. Men nu har hon ändrat uppfattning. Hon ser skrivande inte alls som ett sätt att bearbeta verkligheten, utan snarare som ett sätt att fly. Och hon förklarar att hon inte flyr bara från det förflutna, utan även från nuet. Hur hon ser på allt som händer som potentiell fiktion och hela tiden tänker ”Det här kan jag använda mig av, och det här”.

Jag känner förstås igen mig. Väldigt mycket. Jag antar att alla författare och aspirerande dito gör det. Allt är potentiell fiktion, så sant. Bröllop, begravningar, gräl, sex, grå vardag – allt går att använda. Jag ser det. Men jag ser inte mig själv som en människa som flyr.

Jag är en känslomänniska, och av fullkomligt gigantiska proportioner. Jag skrattar högt och galet när jag är glad, jag gråter tills jag nästan kräks när jag är ledsen, jag skriker och vrålar och (vid enstaka tillfällen) slänger saker omkring mig när jag är arg. Ni fattar. Jag är inte särskilt lagom. Jag har inte särskilt mycket filter mellan känsla och uttryck. Jag vill känna mina känslor. Jag vill uppleva. Jag vill vara i livet och jag vill ha det nära inpå huden. Det är sådan jag är.

Men samtidigt är jag också en betraktare. Eventuellt av gigantiska mått. I nästan alla stunder, bra som dåliga, finns min inre betraktare där och tänker precis som Johanna att ”Det här kan jag använda mig av, och det här”. Men jag ser inte på det som en flykt, utan snarare som ett filter, som ett par extra glasögon som hjälper mig att se och förstå mig själv och andra, en sorts distans i stunden. Den gör inte att jag känner mina känslor mindre. Den gör snarare att jag upplever en trygghet, en känsla av mening med tillvaron, den gör att jag orkar med allt som händer. Den ger mig en nödvändig balans till alla känslor jag har, samlar ihop mig på något sätt, och ger mig riktning. Den där distansen är länken till mitt kreativa, skrivande jag, varje stund i vardagen, oavsett hur jobbig, stressig eller läskig vardagen är.

Det kan absolut göra att jag känner mig lite galen, det här dubbla förhållningssättet till livet, att samtidigt vara/göra och betrakta. Exempelvis förra vintern när jag hade influensa och halsfluss och sådan ledvärk att jag grät när jag försökte ta mig upp ur sängen eller klä på mig, då var det en del av mig som verkligen plågades (förstås), men också en del av mig som tänkte: ”Aha, det här är sjukt bra, det måste vara exakt så här det känns att vara nittio år och ha reumatism, det kan jag verkligen ha användning av någon gång”.

Ganska galet, som sagt. Men det är en galenskap som jag aldrig skulle vilja vara utan, det är en galenskap som gör mig till den jag är, och tror jag, till en bättre människa. Jag har förhoppningar om att den också ska göra mig till en bättre författare, men det återstår fortfarande att se.

Min skriviver

Jag lärde mig skriva när jag var fyra år. Sedan dess har skrivandet följt mig som tillika välsignelse och förbannelse. Oavsett om jag skrivit prosa, dagbok, dikt eller sångtexter, har jag alltid varit drabbad av en sorts besatthet: att sätta ord på saker. På känslor, skeenden, stämningar. Bitvis har jag haft känslan att det som inte sätts ord på, det finns nästan inte. Det har i ärlighetens namn ställt till en del problem för mig periodvis, även om skrivandet i sig alltid varit en källa till stor glädje. Jag kan väl helt enkelt säga att även skrivande kan gå till överdrift, även skrivande kan bli till en osund besatthet.

Nu har jag tack och lov uppnått den mogna och avundsvärda åldern av trettioåtta år, och jag har lämnat den värsta besattheten bakom mig. Det som finns kvar är ett något mer nyanserat behov av att sätta ord på saker. Jag måste inte ens alltid skriva orden längre, ibland kan det räcka att bara säga dem, om jag har en god lyssnare närvarande. Men oavsett om jag inte längre måste skriva ner precis allt, så måste jag ändå alltid skriva. Alla ni som skriver, ni vet ju precis hur det är, eller hur?

Jag tänker ibland på om det kan finnas en punkt när jag skulle känna mig tvungen att sluta. Om man tänker sig att jag äntligen blir klar med det här första manuset, skickar in det till förlag och det blir refuserat ett antal gånger, säg, femton, tjugo gånger (ett ganska troligt scenario, rent statistiskt sett). Och om jag då helt enkelt skriver ett manus till, som också blir refuserat, och kanske ett till. Som även det blir refuserat (inte helt otroligt, det heller). Skulle jag ge upp till slut? Skulle jag tänka att skrivandet kanske inte är min grej ändå, och göra något annat?

Nej. Jag tror verkligen inte det. Skrivandet är inte en hobby, inte ett fritidsintresse som andra, något man gör tisdagar eller torsdagar eller bara som ett roligt litet projekt en sommar. Det är en del av livet. Det kan gå perioder när det inte går att få ihop skrivtiden med livet, när det känns helt lönlöst av andra anledningar, när det känns som om skrivandet är långt borta – men det är det egentligen inte. Det finns där hela tiden, under huden, i blodet, det väntar på att få komma fram när det blir tillräckligt med utrymme fritt. För det finns alltid, alltid något som behöver sättas ord på.