Månadsarkiv: december 2014

Bloggen – ett halvår

För ungefär ett halvår sedan, på midsommarafton 2014 startade jag min blogg. Som den teknikfientliga och lite lagom nätsocialfobiska person jag är kände jag mig inte alls bekväm med tanken, så det var ett beslut som mognade länge innan jag kom till skott. Fatta vad läskigt. Det oåterkalleliga i det hela, de i princip oändliga möjligheterna för offentlig förnedring och för tekniska misslyckanden. Om det inte vore för min skrivarvän Liv och hennes fantastiska blogg Lugn. Det ordnar sig, och om det inte vore för Manuskt och det inspirerande inlägget hon skrev på Debutantbloggen om att börja blogga (läs det här), så hade jag nog aldrig tagit steget. Ett stort och evigt tack till er båda!

För jag är sååå glad att jag gjorde det. Det har varit obeskrivligt roligt. Faktiskt fullkomligt uppslukande och inte alltid helt bra för mitt manusskrivande (det är mycket lättare och roligare att fila på ett blogginlägg än att komma vidare med en bit svår text i manuset). Men på det stora hela tror jag att bloggen främjar allt mitt skrivande. Jag lever och andas skrivande och skrivnätverkande varje dag på ett sätt som jag aldrig någonsin gjort förut. Jag tänkte när jag började att om det inte funkar kan jag ju bara sluta. Men nu måste jag erkänna att jag snarare tänker: jag kommer aldrig kunna sluta.

Jag hade ett någorlunda tydligt mål med mitt skrivande när jag började blogga, men jag hade ingen tydlig ambition med bloggen i sig. Jag visste att jag ville uppdatera ungefär en eller två gånger per vecka, och det har jag nog gjort bortsett från ett lite längre uppehåll för barnafödande. Jag visste att jag ville vara anonym, jag ville skriva om mitt skrivande och om det som är lite mer personligt ibland, jag ville hålla nere teknikaliteterna (alltså, allt som inte innebär ren textproduktion) så mycket som möjligt, och jag ville vara någorlunda välformulerad och genomtänkt. I relation till den ganska allmänt hållna ambitionen tycker jag nog att jag har lyckats. Så här inför det nya året frågar jag mig hur jag vill fortsätta. Tänker lite så här:

  • Jag vill uppdatera oftare. Helst kanske varannan dag, men åtminstone var tredje. I absolut allra bästa fall varje dag, men hallå, jag måste vara lite realistisk.
  • Jag vill bli bättre på det tekniska. Och jag har redan börjat! Mitt högra sidofält ekar minsann inte så tomt längre, jag har fått till ett etikettmoln, senaste inlägg, kategorier och senaste kommentarer. Bara de som verkligen känner mig kan förstå vilken ansträngning som krävs av mig för att jag ska göra sådant. Men som med så mycket liknande saker var det lättare än jag trodde, så jag hoppas att det bara var det första i en längre rad av förbättringar.
  • Jag vill bli lite seriösare när det gäller skrivande om skrivandet. Så jag tänker mig lite fler inlägg om skrivande i allmänhet, lite mer personliga skrivtips och reflektioner och kanske till och med lite tips på skrivböcker – i takt med att jag läser dem. Jag planerar också att dela med mig av lite lästips, mest för skojs skull.
  • Jag har funderingar på att regelbundet erbjuda mig som testläsare av text åt andra bloggare, om det finns intresse. Jag gjorde det för ett par veckor sedan och insåg (återigen) att det är något av det absolut roligaste jag vet – alla kategorier. Det går att läsa inlägget jag skrev om det här.

Hur tänker ni med era bloggar? Har ni tydliga mål och ambitioner med bloggen i sig eller är det helt enkelt en självklar förlängning av ert andra skrivande? Har ni några planer för 2015, eller fortsätter ni som ni gjort under det här året?

En dryg vecka till deadline

När jag startade den här bloggen för nästan exakt ett halvår sedan var mitt mål att jag inom om ett år skulle ha skrivit min historia från början till slut, att den skulle ska ha blivit läst och tyckt till om av en eller ett par, tre personer och sedan någorlunda tillfixad och redigerad av mig. Jag skriver om det här och här.

Så här i halvtid börjar jag närma mig att ha skrivit min historia från början till slut, åtminstone i princip, och alltså närmar jag mig också någon slags respons på helheten. Mycket senare än jag hoppats på, men fortfarande i tid för att på sikt nå fram till mitt slutgiltiga mål.

Det är väldigt härligt och väldigt hemskt. Härligt för att jag har väntat på den här stunden i fler år än jag vågar tänka på. Härligt för att det betyder att jag kan lämna ifrån mig manuset till testläsning och äääntligen få någon annans åsikt om vad som egentligen fungerar och inte. Härligt för att min sambo som är av åsikten att jag aldrig någonsin blir klar med något alls över huvud taget kan få en liten knäpp på näsan (och det är klart, jag är inte ens i närheten av färdig på riktigt, men det är ändå en milstolpe). Hemskt för att jag sitter och läser igenom delar av manuset som jag inte läst på väldigt, väldigt länge och, ja. Det kunde ha varit bättre.

Det har hänt (ärligt talat ganska många gånger) att jag läst igenom bitar eller nästan hela mitt manus och tänkt: ”Jäklar, det här är faktiskt riktigt bra. Riktigt bra, är det. Jag kan ju skriva. Tjoho!” En underbar känsla. Det är ganska deppigt att det inte känns så nu. Men samtidigt måste jag ju ändå se det som ett enormt framsteg: jag tittar på min egen text och ser ganska tydligt vilka svagheter som finns där; språkmissar, gestaltningsmissar, tempomissar. Karaktärsmässiga skevheter. Jag har svårt att se helheten, och det är därför jag är så glad över att jag ska få respons på den. Men i det lilla kan jag titta på min text och verkligen se den på ett sätt som jag tror att jag väldigt sällan gjort förut. Delvis för att jag inte läst den på så länge, tror jag. Delvis för att jag helt enkelt utvecklats. Så trots deppigheten finns det ganska mycket att vara glad för. Det är ju det här jag vill. Jag vill bli bättre på att skriva. Jag är en författare ”in making” och det här är den vägen vi alla måste vandra.

Så jag tänker att när jag tittade på min text för några år sedan och tänkte ”Ah, det här är sjukt bra”, då var jag inte så genialisk som jag trodde. Men nu när jag tittar på den och tänker, ”Åh, det här är inte så bra som det borde vara, det kommer ta sjuuukt lång tid att få det här färdigt”, då börjar jag närma mig.

Hyacinthäng

Mitt mål med den här månaden och framförallt julen var och är uttryckligen: Att baka ett pepparkakshus med dottern (check!). Att få ligga på min bäddade säng (check!) i mitt välstädade sovrum (…) och skriva på mitt manus (…) i lugn och ro (…) och äta chokladpraliner (check!) medan jag luktar på hyacinterna i fönstret (check!). För den som behöver ett förtydligande betyder det alltså att jag ligger på min bäddade säng och äter praliner medan jag luktar på hyacinterna. Det är inte direkt någon lugn och ro, inte välstädat och något manus har jag inte orkat med att ens öppna. Den allmänna julstressen som jag försökt undvika har ändå tagit ut sin rätt, och tillsammans med en liten förkylning har den gjort mig ganska matt.

Men jag vilar mig och dricker ett glas vin och drömmer om vilka böcker jag ska läsa när jag skickat iväg mitt manus till Liv på testläsning, och funderar på hur jag skulle kunna förbättra min blogg på olika sätt. Men mer om det någon annan gång. Lite sent önskar jag er alla en god jul och härliga lata dagar eller vad det nu är ni mest av allt önskar er!

 

Fönstret

Sängbordet

Att läsa andras texter

Jag har den här veckan haft förmånen att få testläsa en annan bloggares novell och komma med respons på den. Det var länge sedan jag gjorde det. Och jag kan inte påstå att jag alls hade glömt hur sjukt roligt det är, men ändå. Det är sååå roligt. Den där fullkomligt uppslukande känslan av att få sjunka in i någon annans universum av ord och meningar, få tjuvkika lite på den kreativa processen och i bästa fall faktiskt vara en del av den. Det finns nog nästan ingenting jag älskar lika mycket. Inte ens att skriva på min egen text.

I testläsningsläget tror jag att min perfektionistiska sida verkligen är till hjälp, och den får liksom utlopp på ett sätt som den sällan får i mitt eget skrivande (eftersom jag fortfarande inte är i en redigeringsfas och måste försöka hejda alla sådana impulser). Bland annat för att en novell på 20 sidor är så oerhört mycket mer överskådlig än ett helt manus på dryga 450 sidor och det i någon mån är möjligt att ge den inre perfektionisten ganska fria tyglar och ändå bli färdig med responsen inom rimlig tid. Och det är ju så otroligt mycket lättare att se vad andra gör för fel, än att se vad man själv gör för fel, det gäller både i skrivandet och i vanliga livet, och det gör förstås att man också lär sig så mycket lättare och bättre när man testläser.

När man dessutom (som jag i det här läget) vet att ens respons kommer hamna hos en mycket kompetent bloggare som uttryckt att hon är bra på att ta kritik, är det verkligen grädden på moset. Många tycker att det är svårt att få respons på sin text, och därför kan det också vara både svårt och lite nervöst att ge respons, eftersom man inte vet riktigt hur den kommer tas emot. Men när man alltså vet att den är på väg till någon som verkligen vill ha den, är det som att få ge bort en fantastiskt present. Helt enkelt som en bal på slottet. Alldeles, alldeles… underbart.

Lucia

Alla med barn i dagis- och skolåldern vet att den riktiga Luciadagen inte är idag, utan snarare igår. Det är då man går upp mitt i natten (halv sex), hoppar över duschen och grusögd äter frukost i rekordfart samtidigt som man försöker se till att man har alla dotterns Lucia-attiraljer nedpackade inklusive extra ljus till kronan (vis av erfarenheten från förra året när den åkte i golvet redan i dagishallen och de små lamporna blev ett minne blott), extra glitter, plus förstås tomtekläder till Filurpojken. Man försöker också se till att Lucialinnet inte blir för skrynkligt när man nu har strukit det bara för några timmar sedan (halv ett – strax innan Filuren behagade somna). Allt i förhoppning om att få se sitt barn stå i rad med ett gäng andra utklädda sötnosar och sjunga luciasånger falskt och i otakt.

Eller inte.

I vårt fall inbegrep frukosten en hel del gråtande från fyraåriga dottern som inte ville gå till dagis. Hon tänkte inte sjunga. Och hon tänkte inte ha på sig sitt Lucia-linne (trots att hon gillade det så mycket när hon provade det kvällen innan att hon gärna hade sovit med det om hon fått). Väl på dagis var det uppenbart helt lönlöst att försöka övertala henne, så hon satt i mitt knä och viskade (ganska högt) ”Mamma jag är hungrig” och ”Kan vi inte gå hem nu?” under hela lussandet. Så mycket för den stämningsfulla stunden.

Jag kan skratta lite åt henne, hon är som hon är. Förra året gick hon med i Luciatåget men utan Lucialinne, med trasig krona och utan att sjunga en enda liten strof. Hon har en stark vilja, och det är bra. Men samtidigt så hoppas jag av hela mitt hjärta att det ska gå över, och gå över snabbt, den här rädslan hon har för att göra saker som hon inte är säker på att hon kan (hon är inget vidare varken på sångtexter eller melodier). För hon är född med precis samma perfektionistiska ådra som jag själv. Och det är ingen lätt ådra att leva med. För min del är det nog inte förrän i vuxen ålder som jag lyckats lära mig att slappna av så pass att jag kan försöka göra saker som jag inte tror att jag är bra på, eller som jag tror inte kommer bli tillräckligt bra. Det är så onödigt. Jag önskar henne verkligen en barndom fylld av oövervinnerlig glädje, inte en barndom fylld av undvikande och otillräcklighet. Men jag har ingen aning om hur jag ska kunna hjälpa henne. Det enda jag kan komma på är att jag måste bli bättre själv, på att inte bry mig om hur saker faktiskt blir, utan bara bry mig om glädjen i processen. Som igår när vi dekorerade ett pepparkakshus (köpt på ICA) och det inte blev som dottern ville (och definitivt inte som jag ville, herregud), men ingen av oss bröt ihop och trots en rätt så påfrestande dag blev någonting kvar av den som bara var ren kreativitet. Ganska explosiv kreativitet.

Kanske ett litet steg på vägen.

DSC_0489

Bloggbiten

På förmiddagarna när Filurpojken sover ganska mycket eller i alla fall är på sitt allra bästa morgonhumör, är det meningen att jag ska skriva. Min mening, alltså. Ibland blir det bara en halvtimmes tid (eller förstås ingen alls), men ofta flera timmar. Jag känner mig ganska bortskämd och privilegierad som har möjlighet att skriva så mycket med en tremånaders bebis. Jag har ju haft en annan bebis och vet att det inte alls är så här alltid. Så man kan tycka att jag borde hoppa på min skrivtid som en hund på ett ben.

Men det är ju så roligt det här med skrivarbloggar. Det är nästan lite för roligt faktiskt. Särskilt nu i advent. Hur jag än försöker så kan jag inte låta bli att först läsa en runda på mina favoritbloggar till frukostkaffet, och jag tänker att det bara ska bli en snabbrunda och att jag snart ska börja själva skrivandet, men innan jag vet ordet av har det gått en hel timme. Eller i värsta fall mer. Aargh. Det är liksom beroendeframkallande. Men sååå mysigt.

Så jag måste få tipsa om mina absoluta favoriter just nu. Eva Karlsson som har en fantastisk adventskalender på sin blogg Det måste kännas på riktigt där hon intervjuar en författare varje dag. Mycket bra boktips och en hel del skrivtips får jag där varje morgon. Och så Mia Francks lilla jullexikon på Skrifva där hon helt enkelt skriver associationer till ett juligt ord om dagen. Bidrar med mycket julstämning och kan med fördel läsas till smaksatt julkaffe eller en lussebulle. Så titta in hos Eva och Mia, ni som inte redan gjort det!

 

Det finns en deadline

De senaste veckorna har min förkylning, för lite sömn och vissa, eeh, adventsförberedelser helt kört omkull mitt skrivande. Jag har faktiskt hamnat en hel vecka efter i min planering. Den planering som jag helt glömt att berätta om här på bloggen. Och planering betyder – tro det eller ej – en deadline!

För ett par veckor sedan var min underbara skrivarvän Liv från bloggen Lugn.Det ordnar sig här. Vi pratade om livet och om skrivandet och åt och fikade och promenerade och hade en härlig eftermiddag, som sig bör, skrivarvänner emellan. Och eftersom hon sedan länge erbjudit sig att läsa mitt manus i sin helhet när det är så färdigt att det är läsbart, och eftersom jag faktiskt snart är i närheten av läsbart, tyckte jag att det var lika bra med en deadline. För trots att jag vet att jag snart är klar och det inte är mycket kvar, så har jag ju mitt sätt att redigera mitt i skrivandet som gör att jag fastnar och hindras i framåtrörelsen. Jag har den där galna perfektionismen som hindrar mig från att lämna bort något ofärdigt (och ingenting blir ju någonsin färdigt) om jag har möjlighet att fortsätta pilla på det. Därför bestämde vi ett datum. Eller rättare sagt en dag. Trettondagen. Jag är inte helt hundra på vilken dag det egentligen är.

Läsbar betyder i det här skedet av mitt skrivande att jag ska ha skrivit min historia från början till slut. Men eftersom jag håller på att bli galen på mitt eget pillande och min egen långsamhet kommer jag i nödfall att tillåta en väldigt generös tolkning av ordet ”skrivit”. Det betyder att det bitvis kommer finnas text i manuset som är gulmarkerad med rader som inte är riktigt färdiga, ens om jag tänker på det som ett första utkast. Men det ska gå att förstå allt som händer och huvudpersonernas egen röst eller ton ska helst finnas med lite i de där gula partierna. Jag tror att jag kommer klara det. Och jag har väntat på den dagen jag kan lämna ifrån mig manuset för en första testläsning såååå länge. Det ska bli fullkomligt fantastiskt (och lite nervöst förstås, men på ett bra sätt)!

Mani i december

När jag var liten fick jag och min tvillingbror en paketkalender av vår mamma varje år i december. Det var som en dröm. Ett paket varje dag ända fram till jul. Det behöver inte vara något speciellt i paketen, det är själva känslan, överraskningen, stämningen, som räknas. Ända sedan dess har jag längtat efter att få göra en paketkalender till mitt eget barn, för att få föra vidare den glädjen, spänningen och känslan av julmagi. I år är premiären. Min dotter är fyra år – en perfekt ålder. Men hur underbart det än har varit att göra den, så kom den till priset av två sömnlösa nätter, huvudvärk, allmänt mos i huvudet och en enorm trötthet så här i efterhand. Det är bara att erkänna det: jag har ett maniskt drag. Och ett perfektionistiskt. De passar inte så bra ihop. Faktum är att de dragen bidragit stort till att göra mig sjuk.

För dryga två år sedan blev jag utmattad, riktigt ordentligt utmattad, och har sedan dess i långsam takt återhämtat mig. Idag skulle jag säga att jag är ganska frisk, men på många sätt inte densamma som jag var innan. Utmattning förändrar. Jag är mycket långsammare, mer stresskänslig, i allmänhet lite skörare. Kanske kommer jag en dag att känna att jag är absolut och oåterkalleligt återhämtad och exakt mig själv igen, kanske inte. Oavsett hur det blir i framtiden måste jag i nuet leva med mig själv precis som jag är. Och även om det till vardags går ganska bra så finns det lägen när det blir smärtsamt tydligt att jag inte är densamma som jag varit och att det inte går att fortsätta leva på samma sätt som jag alltid gjort. Ett av de lägena visade sig vara: ”när jag gör en paketkalender till min dotter.”

Så här går det till: Jag börjar med en plan över hur paketen ska hänga (de ska hänga fritt på kanten av en hylla i dotterns rum) och då tar jag hänsyn till ett antal olika variabler, som; att paket som öppnas dagarna efter varandra inte hänger tillsammans utan med ett visst avstånd, att det måste se fint och välbalanserat ut i kalendern även efter att halva december har gått så paketen måste spridas ut jämt men liksom i två omgångar, paket som är små får inte hänga för många nära varandra, och inte heller paket som är stora, eller paket som innehåller liknande saker. Dessutom tillkommer paketens höjd i förhållande till varandra och sedan förstås hela estetiken med val av papper och snören. Det är då jag äntligen plockar fram min kartong med femton olika julklappspapper och kassen med cirka tjugo, trettio olika julklappssnören (allt förstås helt skilt från vanliga presentpapper och presentsnören, som har egna kartonger och kassar…) och sätter igång med den biten som är den roliga: att slå in paketen. Det tar väldigt lång tid för mig, med två eller tre olika sorts snören som jag ofta klipper i smala remsor, och så alla klistermärken – och blir jag inte nöjd så öppnar jag bara paketet och börjar om igen. Jag skulle kunna fortsätta beskrivningen med vilka problem som uppstår när man ska välja papper och snören och hålla ordning på vilket paket det egentligen är som ska hänga bredvid vilket och se till så att inget paket som öppnas innan eller efter men hänger någon annan stans har likadant papper, men jag hoppas att ni förstår min poäng:

Jag KAN helt enkelt inte göra något halvdant eller bara helt okej. Om det inte blir helt perfekt och precis exakt som jag vill så är det liksom ingen idé. Och för mig innebär det att ha total kontroll på hela processen. Det är helt galet. För tror ni att min fyraåriga dotter (som ändå är föremålet för all min ansträngning) bryr sig om alla detaljer, eller ens ser dem? Nej, självklart inte. Naturligtvis tycker hon att hennes paketkalender är fantastisk – och det är den, ärligt talat – men hon har ingenting att jämföra med. Jag hade kunnat slå in alla paket i samma papper och lagt dem i en skokartong. Hon hade blivit överlycklig. Och jag vet det, jag vet det verkligen, men jag kan ändå inte låta bli.

Den här sortens maniskt kreativa projekt resulterar ofta i sömnlösa nätter – för att jag alltid stannar uppe jättesent eftersom jag inte kan sluta, och för att jag sedan inte kan somna på flera timmar eftersom jag är så uppe i varv. Nu för tiden får jag tyvärr också tillbaka en massa olika symptom på stress. Men det är också väldigt roligt – och framförallt är det JAG. Det är så jag gör saker, alltid har gjort. Jag överdriver, och jag går ”all in”. Men nu är det ju så att jag har varit utmattad ganska länge. Och jag har verkligen ingen lust att göra om den här långa resan, inte ens som en liten snabbvisit. Jag vill inte vara utmattad ens en sekund till i mitt liv, och betyder det att jag måste ändra på väldigt grundläggande saker i min personlighet – ja, då får jag göra det. Jag måste förenkla.

Så därför har jag suttit tillsammans med min sambo och diskuterat vad som är viktigt så här innan jul. I vanliga fall brukar jag gå loss på millioner julklappar, flera lussebullsbak, pepparkakor, pepparkakshus (självklart ritar jag det själv och bygger själv och jag leker gärna kemist och krossar olikfärgade karameller som jag smälter i olika färgblandningar för att få regnbågsfärgade glasrutor till mina fönster…), hembakat bröd, hemgjorda chokladbiskvier, minst sju sorters eget julgodis med mera, med mera. Men nu när jag tänkte efter hur jag vill ha det i december är det två saker som verkligen känns viktiga. Att baka ett pepparkakshus med dottern (men kanske utan karamellfönster). Att få ligga på min bäddade säng i mitt välstädade sovrum och skriva på mitt manus i lugn och ro och äta chokladpraliner medan jag luktar på hyacinterna i fönstret. Allt annat kan jag egentligen hoppa över.

Och ni som orkat läsa ända till slutet av det här massiva inlägget. Hur gör ni för att orka/hinna/prioritera under den här fantastiska men erkänt mycket stressiga månaden?