Månadsarkiv: november 2014

Ketchupeffekten

Ibland tycker jag att mitt kreativa skrivande är ungefär som ketchup. Så är det just nu.

Att först kommer ingenting ut och det känns som om det bara är slut eller som om det sitter något i vägen, och jag tror att det är helt kört. Men sedan byter jag grepp och vinklar flaskan åt ett annat håll och plötsligt kommer allting ut samtidigt och det blir så mycket att det stänker och skvätter.

Förutom att det går allmänt bra med min dagskvot (ett stycke om dagen) och jag praktiskt taget översköljs av olika problemlösningar, stämningar och detaljer till mitt manus, så dyker det också upp små rader här och där som hör till en framtida novellsamling som jag planerar, och till och med helt nya noveller som säger att de vill bli skrivna. Det bara stänker om kreativiteten, helt enkelt. Och jag antar att jag egentligen inte borde klaga, men allvarligt talat det är lite svårt att fokusera. Varför kan det inte bara vara lite mer lagom, lite mer mittemellan. Ytterligheter är så utmattande.

Att bli med tid

Vår vardag har komplicerat till sig lite de senaste veckorna. Det har varit översvämning på förskolan där fyraåringen går, och översvämningen efterlämnade fuktskador under golvet, så vi har blivit evakuerade till en förskola låååångt härifrån så länge arbetet med att fixa till allting pågår. I bästa fall är det färdigt om ett par veckor, i värsta fall om två, tre månader. Det tar mig i runda slängar mellan en och en halv till två timmar att hämta på dagis. Det kunde varit värre, eller rättare sagt: det kommer att bli värre. När det börjar snöa. Men än så länge är det ändå okej. Det känns som att jag inte kan klaga, jag är ändå föräldraledig och har all tid i världen. Och jag försöker alltid tänka positivt. I alla fall till en början.

Men har ni tänkt på att det ofta är så att man inte riktigt inser hur jobbig en omständighet är innan man får en paus, ett litet andrum från omständigheten? Så är det i alla fall för mig. Jag inser just nu att evakueringsdagiset trots allt är en liten påfrestning, och en grym tidstjuv.

Hushållets fyraåring är nämligen just nu på väg i bil hem till sin farmor och farfar där hon ska stanna tills på söndag. Det betyder inga lämningar/hämtningar. Det betyder inget lekande med gosedjur/utklädningskläder/playdoh eller pärlhalsband innan middagen och inga långa nattningar efter middagen. Det betyder ingen fyraåring som ligger och hostar en i ansiktet och klappar en maniskt på armen från klockan ett på natten och fram till frukost. Det betyder tid.

Hon lämnar efter sig en sorts tystnad, en sorts tomrum med potential att fyllas med vad som helst. Jag tänker skrivande. Jag tänker manus, manus, manus. Tyvärr lämnar hon också efter sig sin (och sambons) förkylning, så jag är inte helt och hållet på topp. Men eftersom rösten är det första som försvinner på mig under en förkylning är det nästan bara ett incitament att skriva – jag menar, jag kan ju ändå inte prata och vad ska man då göra om inte odla sin kreativitet utan dåligt samvete. Bara ett par avsnitt av Blacklist och kanske något enstaka gammalt Outlander till ett glas vin ikväll. Sedan blir det jobba av.

Nano på mitt sätt

En del av mig – den delen som är sinnessjukt optimistisk – hoppades att jag på något otroligt, mirakulöst sätt skulle kunna vara med på NaNoWriMo i år också (för den som inte känner till begreppet är det ett amerikanskt initiativ för att få folk att skriva en roman på 30 dagar – närmare bestämt att skriva 50 000 ord i månaden november). Jag vet, det var en fåfäng förhoppning. Jag visste det hela tiden. Men förra året var mitt första Nano och det var så fantastiskt och gav en sådan enorm mersmak att jag bara har velat göra det igen sedan dess. Men även om jag nu är optimist så är jag tack och lov inte galen på riktigt, så jag har inte faktiskt övervägt att vara med.

Men jag bestämde mig för att jag ändå ville dra lite nytta av den allmänna Nano- stämningen och sätta upp någon typ av mål – sporra mig själv att göra lite mer än jag annars skulle ha gjort.

Jag hade cirka tjugo textstycken på uppskattningsvis fyra till sju sidor vardera att skriva för att ha en färdig förstaversion av mitt manus utan uppenbara luckor. Jag har suttit fast på en eller två av de här textstyckena i månader, delvis för att jag har svårt att lösa större problem, och delvis för att jag bara har så svårt att ta mig från en mening och till nästa.

Men med NaNo som symbolisk draghjälp bestämde jag mig för att ge mig själv en dag per stycke, att oavsett hur mycket skrivtid varje dag innehåller – allt från en kvart till tre timmar – så måste jag skriva färdigt mitt stycke på en dag. Blir stycket bara en halv sida bestående av ”och sen gick de dit och ungefär det här hände och den och den personen gör det och det men jag vet inte riktigt hur jag ska lösa det än, och det slutar med att alla äter tårta på den där restaurangen som jag inte har bestämt vilken det är än”, så är det helt okej. Jag måste verkligen lämna stycket när dagen är slut, och fortsätta på nästa.

Det är fantastiskt. Jag har hållit på i kanske en vecka, och det fungerar. På riktigt. Mycket annat som jag kommer på att jag ska göra, brukar inte fungera. Men det här gör det. Och om det fortsätter fungera (och inget oförutsett händer) så kommer jag ha grunden till mitt alldeles första utkast färdigt i slutet av november! Då tänker jag använda december till att fila lite till på det, men sedan får det var klart för läsning. Det kommer inte bli en dag för tidigt.

 

Min egen spökskrivare

Hade förstås tänkt posta det här inlägget förra veckan i fredags när jag började skriva det. Skulle ha passat bra eftersom det var Halloween och allt (spöööökskrivare…). Men som den småbarnsmamma jag är kan jag inte göra någonting i tid och därav kommer det lite senare än planerat.

Jag börjar så smått, så smått komma igång igen med skrivandet. Inte det faktiska textproducerandet som sådant, men det andra. Jag har tillbringat en vecka med att gå igenom hela manuset tillsammans med mina ”styrdokument”, som jag kallar dem. Det vill säga dokumentet med upplägget för kapitel och scener, som i princip är en sorts synopsis, och dokumentet där jag spaltat upp alla scener efter hur mycket som är kvar att skriva på dem, eller hur mycket som behöver redigeras. Och som man kan gissa sig till av mitt förra inlägg finns det en hel del olösta frågor och saker som liksom bara måste hittas på. Jobbigt, jobbigt. Men jag har inte börjat med att ta tjuren vid hornen och kastat mig in i allting, istället har jag börjat med att strukturera upp och uppdatera mitt synopsis där jag ändrat saker, och uppdatera de dokument där jag klippt ut vissa stycken från manuset för att kunna jobba mer fritt med dem. En hel del pyssel.

Och i fredags, när jag satt för mig själv och funderade på hur jag skulle lösa ett visst litet problem (typ ”den här personen måste känna så här inför den här saken och det måste bli så här i slutändan, men hur i hela friden ska nu det gå till egentligen?”), och inte kom fram till något vettigt, så släppte jag det eftersom jag ändå bestämt att jag inte skulle skriva eller lösa problem utan bara strukturera. Men vad händer. I nästa stycke om samma karaktärer läser jag text som jag helt glömt att jag skrivit och inser att jag redan löst problemet. Hallå! Jag har redan tänkt ut det där som jag inte visste hur jag skulle lösa, och jag har skrivit ner det och det var faktiskt inget direkt fel på det, varken lösningen eller texten. Faktiskt inte. Hur bra är det på en skala! Tjohooo! Sjukt bra. Hur läskigt är det på en skala! Huuu. Sjukt läskigt. Jag menar, vad gör jag mer som jag sedan glömmer att jag någonsin gjort?

Är det bara jag eller gör ni också så här?