Månadsarkiv: mars 2016

Linda lipsill skulle man lätt kunna kalla mig – ett blogginlägg om att bli berörd

Jag har tillbringat min förmiddag med att njuta av vårsolen samt lyssna på musik. Specifikt har jag lyssnat på Anthem från musikalen Chess (en så där, sex, sju gånger) och gråtit floder, som jag alltid gör till den låten (och till en MASSA andra låtar), eftersom jag är en lite överempatisk människa med ett ganska så sentimentalt drag. En av mina svaga punkter är kärleken till ett land (vilket land som helst, men om jag får välja ett som är lite förtryckt) – det finns nästan ingenting som gör mig så berörd. Jag har insett att det är lite udda och att de flesta människor inte reagerar så kraftigt på samma sak. Det är ganska intressant, tycker jag.

Egentligen är det förstås intressant ur ganska många olika synvinklar, men just nu tänker jag främst på fenomenet hur olika det är vad man blir berörd av. För att exemplifiera ytterligare kan jag ta två relativt kända filmer (i alla fall för oss som har några år på nacken), och på vilket sätt de berör mig och andra. Titanic, som första exempel. När den slutar med att huvudpersonerna drunknar just när de insett att de är varandras stora kärlek (nej, just det, det är väl bara en av dem som drunknar, men hur som helst) så sitter jag och gäspar och undrar om den här filmen aldrig ska ta slut någon gång och tänker på hur kissnödig jag är. Detta trots att ett antal vänner till mig och ganska många bekanta inte kan se den filmen utan ett gäng näsdukar till hands. Däremot, filmen Braveheart med Mel Gibson som skotsk frihetskämpe, som slutar med att han skrikande torteras till döds med inälvorna flygande (jag tror inte man får se så mycket inälvor, men man föreställer sig det) – den gråter jag så mycket till att jag får huvudvärk och svullnar upp i ansiktet som någon stackars misshandlad människa och inte kan gå ut mer den dagen/kvällen. Jag kan gråta i säkert en halvtimme efter att filmen slutat, tills jag är fullkomligt utmattad och måste gå och lägga mig en stund (det kanske är lite svårt för en del människor att förstå, men jag GILLAR på något sjukt sätt att gråta, det är ganska befriande). Om ni undrar vad det är jag blir så berörd av så är det alltså att HAN DOG FÖR SITT LAND, och att han KÄMPADE FÖR FRIHET. Frihet är en annan av mina svaga punkter och särskilt när den är kopplad till ett förtryckt land, som sagt. Många av mina vänner och bekanta har ganska svårt att förstå hur jag kan bli så berörd av det, precis som jag själv inte alls kan förstå grejen med Titanic.

Om ni undrar vart jag vill komma med det här så är det helt enkelt till frågan om ens egen text, om den berör, och vad det kan bero på. Det jag tänker är att en text sällan kan beröra alla människor – eftersom vi uppenbarligen berörs av olika saker. Och det är helt okej. Men vilken text som helst kommer förmodligen (om den inte är askass) att beröra NÅGON, för någon kommer kunna känna igen sig åtminstone delvis i det som en text handlar om. Förstår ni hur jag menar? Att vem som blir berörd av vår text – rent handlingsmässigt alltså, av vad de olika karaktärerna råkar ut för – är kanske något som vi egentligen inte kan styra över. De som går igång på olycklig kärlek kommer att beröras av den olyckliga kärleken, de som inte går igång på det kommer inte att beröras. I princip. Jag grundar den här tesen på mig själv i första hand, eftersom graden av hur berörd jag blir för min del inte beror i första hand på hur välskrivet/välberättat något är, utan egentligen bara på om det handlar om något som är känsligt för mig.

NATURLIGTVIS vill jag att allt jag läser ska vara välskrivet, men det är helt enkelt inte direkt kopplat till om jag blir berörd eller inte. Det kan nog vara så att jag lättare blir berörd av välskriven text, förstås, men den där riktiga känslan av att saker går rakt in, den är nog inte beroende av kvalitet. Jag börjar fundera på om det här med att beröra en läsare kanske måste analyseras i lite fler lager. Och jag kan nog inte göra den analysen här för då blir det här inlägget flera mil långt och jag får inget eftermiddagskaffe.

Men hur är det för er? Vad blir ni berörda av? Spelar kvalitet någon roll i sammanhanget?

 

 

Influensans för och nackdelar

Den lilla förkylningen visade sig vara influensa som nu däckat både mig och barnen. Min kroppstemperatur har de senaste tre dygnen hållit sig mellan 38 och 39 grader, medan barnens temperatur håller sig mellan 38 och 40 grader. Vi hostar så vi nästan kräks och snorar och svettas och har ont i kroppen. Och om jag tyckte att vår vardag var kaosartad förut så är det ingenting mot vad den är nu. Vi sover lite överallt och när som helst, det ligger täcken och kuddar och sängkläder och filtar i hela lägenheten och vi har inte ätit lagad mat på flera dagar. Ingen har duschat sedan i tisdags eller haft på sig något annat än pyjamas, nattlinne eller morgonrock och Buslusans hår ser ut som dreds i två flätor. Jag vet inte om vi någonsin kommer kunna reda ut det igen. Dessutom har vår lilla katt börjat löpa eftersom vi glömt att ge henne p-piller.

Buslusan sov nästan hela dagen igår, och när hon vaknade klockan sex på kvällen sa hon rossligt: ”Mamma, jag tror att jag vill ha lite mera frukost”. Då fick hon bitar av vattenmelon serverade i sängen, och resten av kvällen piggelinglass. Ungefär på den nivån är vår matlagning.

Men som så ofta vid äkta kaos, så inträder en sorts underbart lugn. Känslan av att jag inte står ut med det här vardagskaoset och att jag håller på att bli galen för att jag inte får någon tid för mig själv och för att lägenheten ser ut som ett bombnedslag och för att barnen är som iglar på mig dagarna i ända, den känslan förvandlas till en absolut acceptans av tillvarons beskaffenhet. Det är fascinerande, tycker jag. Så fort jag slutar FÖRSÖKA ha kontroll på tillvaron, så bara försvinner all ångest som i ett trollslag. Och det är ärligt talat verkligen något att vara tacksam för.

Så just nu vill jag nog inte ens bli frisk. För då vet jag att min kaosartade vardag kommer slå mig i huvudet igen.

Kreativitet och kaos

Jag har alltid tänkt på kaos som kreativt. I kaos händer det något, och i rörelsen finns kreativiteten. Det är svårt att skapa från ett tomrum, från ett läge där det inte finns några intryck. Men ärligt talat är det också ganska svårt att skapa från kaos. Jag tror att kaoset behövs ibland, i alla fall i någon form, men skapandet måste liksom komma efteråt, i lugnet, om det ska fungera bra.

Just nu känns det för mig som om det aldrig finns något efteråt, inget lugn över huvud taget. Det finns bara ett ständigt kaos, och det är svårt att tro att det ska bli någon förändring inom en överskådlig framtid. Jag menar inte den sortens kaos som liksom slår ner som en bomb och splittrar tillvaron totalt en kort period (eller för den delen längre) för att sedan låta tillvaron så sakteliga hämta sig igen, utan snarare den sortens eviga, småbarnsföräldrakaos som äter upp ens ork och kreativitet en dag i taget, hela tiden, år efter år. Det är till stora delar outhärdligt, tycker jag.

Delvis beror den outhärdliga känslan säkert på at jag är extra känslig efter år av utmattning, att jag faktiskt inte orkar med riktigt lika mycket som andra gör, eller hur som helst inte så mycket som jag förut orkat med. Men jag tror också att det är så här det ser ut för de flesta småbarnsföräldrar: ingen egen tid, bara städa, tvätta, laga mat, leka, klä på och klä av, byta blöjor och natta och vaka och vabba under sjukdomar – som bara avlöser varandra HELA TIDEN – och gå på utvecklingssamtal och barnkalas och till BVC och tandläkaren och till Sös för uppföljning av Filurpojkens lilla hjärtfel och dessutom så fyller nästan alla jag känner år på våren och hälften fyller jämnt (däribland jag själv och min tvillingbror) och vi ska försöka renovera lägenheten och sedan sälja den och hitta ett hus, och som om inte det vore nog så måste man försöka motionera regelbundet – helst tre gånger i veckan, BÅDE jag och sambon – för att ta vara på vår hälsa och inte dö i förtid av välfärdssjukdomar, och det är ju också trevligt om jag och sambon någon enstaka gång får tillfälle att vara bara med varandra också. Jag förmodar att det är fullkomligt normal vardag för en småbarnsförälder, hur skulle det kunna var på något annat sätt. Men det är outhärdligt i vilket fall.

Jag vet att jag har berört frågan förut här på bloggen, hur svårt det är att skriva och vara kreativ under småbarnsåren. Och jag har fått många kloka svar från alla er, kära bloggvänner, och jag har insett att jag måste prioritera familjen och livet framför skrivandet. Men just nu förstår jag inte hur jag ska kunna skriva någonting alls. Hur ska jag ens kunna behålla lusten att vilja skriva. Jag inser förstås att jag är i en ordentlig svacka och att jag säkert kommer komma upp ur den igen – för det gör man ju alltid – men GUD vad jag är trött på min vardag. Så trött, trött, trött.

Jag hoppas att ni alla har det lite bättre.