Häromdagen skrev jag om mitt omständliga sätt att skriva mig fram till om jag ska ha kvar text eller inte, när jag tvekar. Jag tycker som sagt att det på vissa sätt är en bra metod eftersom den hindrar mig från att fatta förhastade beslut. Men självklart önskar jag att jag skulle klara av att se vad som ska bort och inte, utan att behöva gå igenom den där processen av omskrivande. Därför tänkte jag utveckla ämnet lite till.
Min svårighet är att jag när jag läser en bit text som inte känns rätt, ibland har ganska svårt att avgöra om den är onödig och ska bort, eller om den bara är dåligt skriven. Vissa textbitar är förstås enklare: nyckelscener, vändpunkter och så vidare, de som jag säkert vet att de behövs. Men de mindre bitarna, delar av scener, sådant som inte är extremt viktigt, men som ändå skulle/borde kunna tillföra något till berättelsen. Jag försöker komma på vad det är som gör att det känns så otroligt svårt att se det här, åtminstone i min egen text.
Det handlar om flera olika saker, tycker jag. Som med allting är det säkert en fråga om erfarenhet, och något som kommer ju mer man skriver. Men om jag nu ska försöka bryta ner det – eftersom jag vill lära mig så fort som möjligt – så tror jag tror att en del av svårigheten ligger i min perfektionistiska och känslomässigt utlevande ådra. Jag reagerar otroligt starkt på saker som jag tycker är dåligt gjorda, osnygga och haltande, obalanserade, ogenomtänkta. Det är ingen större överdrift att säga att jag går i taket över sådana saker – mina möbler har hört mig säga MYCKET elaka saker* om exempelvis JK Rowlings när jag läste hennes första två böcker om Harry Potter. Jag lyckades inte överse med bristerna i hennes författarskap förrän jag lyssnade på Harry Potter som ljudbok, och det beror givetvis en hel del på Stephen Frys helt igenom gudomliga läsning, men också på att jag i ett lyssnarläge stänger av mitt känsligaste och mest kontrollerande sinne, nämligen ögonen, och hur jag ser på text. Det jag vill säga med det här exemplet är alltså att jag tror att det är just mina starka reaktioner på saker jag inte gillar, som hindrar mig från att vara mer objektiv. Och det borde ju gå att jobba på, kan man tycka.
En annan del av min svårighet tror jag ligger i att det ju finns så olika sätt att skriva på, och att jag inte riktigt har hittat fram till mitt eget sätt helt och hållet (vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att det är mitt första roman-försök). Jag tänker rent stilistiskt, på graden av babblighet och beskrivningar och tempo i berättandet. Jag får för mig att man efter ett tag skaffar sig ett slags raster, ett raster som är ens egen skrivstil och som man kan lägga över ofärdig text och liksom tydligt se att: nej, det här passar inte in, men det här får vara kvar. Det kanske är önsketänkande, men jag hoppas att det kan bli så när jag lärt mig.
Vad tror ni? Finns det ett sådant raster? Har ni ett eget?
* Exempelvis: ”Men GUD, kan inte någon av de här karaktärerna bara DÖ, så att jag får KÄNNA någonting någon gång. Vad är det för FEL på den här jävla människan, här slarvar hon bort typ VÄRLDENS BÄSTA MILJÖ på att hon inte över huvud taget kan skriva, JAG TROR JAG BLIR GALEN!” Och så vidare.