Månadsarkiv: juni 2015

Romanetiketter

Skrivande,

I sin blogg på LitteraturMagazinet skrev Kristina Hård för ett tag sedan om att romaner borde ha en liten etikett på baksidan precis som vinflaskor. Med små cirklar som visar procentenhet av exempelvis fantasyinnehåll eller dramainnehåll. Vilket underbart förslag! Jag är alltid väldigt mycket för visuella hjälpmedel, men det här var nog det bästa jag hört på länge.

Jag har sparat på det här inlägget ett tag för att jag närt förhoppningar om att jag 1: skulle komma på ett otroligt snyggt och underfundigt och välformulerat förslag på etikett till mitt eget manus att presentera för er, samt att jag 2: skulle lyckas med att göra otroligt snygga cirkeldiagram i excel som visar innehållet i mitt manus uppdelat i färgglada procentenheter. Detta kommer tyvärr inte att hända – lika delar beroende på bristande fantasi, bristande uppfattning av vad det egentligen är jag skriver, och oerhörd tafflighet i det avskyvärda programmet excel.

Så kolla in Kristinas inlägg istället, och fundera på hur ni skulle etikettera era egna projekt!

(Okej då, mitt bästa försök är: Lätt bubblig utvecklingsroman med starka inslag av portalfantasy där en besk ton av kärleksbekymmer blandas med fräsch vänskap och en lång eftersmak av de stora frågorna om livet och vad som egentligen är viktigt.)

(Men några cirkeldiagram blir det inte. Basta.)

Kvalitet och nödvändighet i texten

Skrivande,

Häromdagen skrev jag om mitt omständliga sätt att skriva mig fram till om jag ska ha kvar text eller inte, när jag tvekar. Jag tycker som sagt att det på vissa sätt är en bra metod eftersom den hindrar mig från att fatta förhastade beslut. Men självklart önskar jag att jag skulle klara av att se vad som ska bort och inte, utan att behöva gå igenom den där processen av omskrivande. Därför tänkte jag utveckla ämnet lite till.

Min svårighet är att jag när jag läser en bit text som inte känns rätt, ibland har ganska svårt att avgöra om den är onödig och ska bort, eller om den bara är dåligt skriven. Vissa textbitar är förstås enklare: nyckelscener, vändpunkter och så vidare, de som jag säkert vet att de behövs. Men de mindre bitarna, delar av scener, sådant som inte är extremt viktigt, men som ändå skulle/borde kunna tillföra något till berättelsen. Jag försöker komma på vad det är som gör att det känns så otroligt svårt att se det här, åtminstone i min egen text.

Det handlar om flera olika saker, tycker jag. Som med allting är det säkert en fråga om erfarenhet, och något som kommer ju mer man skriver. Men om jag nu ska försöka bryta ner det – eftersom jag vill lära mig så fort som möjligt – så tror jag tror att en del av svårigheten ligger i min perfektionistiska och känslomässigt utlevande ådra. Jag reagerar otroligt starkt på saker som jag tycker är dåligt gjorda, osnygga och haltande, obalanserade, ogenomtänkta. Det är ingen större överdrift att säga att jag går i taket över sådana saker – mina möbler har hört mig säga MYCKET elaka saker* om exempelvis JK Rowlings när jag läste hennes första två böcker om Harry Potter. Jag lyckades inte överse med bristerna i hennes författarskap förrän jag lyssnade på Harry Potter som ljudbok, och det beror givetvis en hel del på Stephen Frys helt igenom gudomliga läsning, men också på att jag i ett lyssnarläge stänger av mitt känsligaste och mest kontrollerande sinne, nämligen ögonen, och hur jag ser på text. Det jag vill säga med det här exemplet är alltså att jag tror att det är just mina starka reaktioner på saker jag inte gillar, som hindrar mig från att vara mer objektiv. Och det borde ju gå att jobba på, kan man tycka.

En annan del av min svårighet tror jag ligger i att det ju finns så olika sätt att skriva på, och att jag inte riktigt har hittat fram till mitt eget sätt helt och hållet (vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att det är mitt första roman-försök). Jag tänker rent stilistiskt, på graden av babblighet och beskrivningar och tempo i berättandet. Jag får för mig att man efter ett tag skaffar sig ett slags raster, ett raster som är ens egen skrivstil och som man kan lägga över ofärdig text och liksom tydligt se att: nej, det här passar inte in, men det här får vara kvar. Det kanske är önsketänkande, men jag hoppas att det kan bli så när jag lärt mig.

Vad tror ni? Finns det ett sådant raster? Har ni ett eget?

* Exempelvis: ”Men GUD, kan inte någon av de här karaktärerna bara DÖ, så att jag får KÄNNA någonting någon gång. Vad är det för FEL på den här jävla människan, här slarvar hon bort typ VÄRLDENS BÄSTA MILJÖ på att hon inte över huvud taget kan skriva, JAG TROR JAG BLIR GALEN!” Och så vidare.

Att skriva sig igenom besluten – långsamt men ändå rätt

Skrivande,

Jag är långsam när jag skriver, inte för att jag alltid skriver så långsamt egentligen, men jag är omständlig. Jag har ett sätt att behöva skriva mig igenom saker, innan jag är klar med dem.

Jag kan titta på en bit text, för att ta ett aktuellt exempel: min jättelånga transportsträcka (som jag nämnde exempelvis här), och tänka: hm, det här är inget vidare, kanske att jag inte ens ska ha med det. Men jag klarar inte att ta bort det direkt. Inte för att det alltid är svårt att ta bort saker direkt, (ibland är det lätt), men när jag inte känner mig säker så kan jag inte bara göra det hur som helst. Det jag gör då är att ta den långa och omständliga skrivvägen: jag skriver om hela biten text som jag tvekar om, så bra som det bara är möjligt, ibland i flera omgångar, och när den är så bra som jag kan få den, DÅ vet jag om den måste bort. Ibland räddar jag saker på det här sättet och får till något som jag är supernöjd med. Ibland slänger jag saker, men då med en känsla av fullkomlig övertygelse om att det aldrig kunde ha funkat. Och det är en skön känsla, jag bär inte med mig någon ånger, eller någon känsla av att jag kanske gjorde fel, tänk om det hade gått att rädda ändå, inget sådant.

Det är som sagt väldigt tidskrävande, men för mig känns det som det enda sättet. Jag har en liten förhoppning om att jag ska bli bättre på att bedöma text som onödig eller nödvändig, oavsett kvalitet på språk och gestaltning – jag har fått för mig att det måste handla en del om erfarenhet. Men nu när jag ännu inte lärt mig gör jag på det omständliga sättet för att vara på den säkra sidan.

Hur gör ni?

Vikten av visualisering

Skrivande,

(känsliga läsare varnas för mycket starkt optimistiska uttalanden)

Alltså, det har ju gått lite trögt här på sista tiden. Det började någon vecka eller så innan min skrivretreat förra månaden och det har gått lite upp och ner sedan dess men kanske mest ner nu på slutet.

Och när det nu är så här, att jag har tappat skrivsuget, då brukar jag försöka med än det ena, än det andra, oftast hittar jag små knep som fungerar i alla fall ett litet tag – som att skriva synopsis på ett annat manus, exempelvis. Men det är ganska ofta som det inte fungerar i längden. För även om själva anledningen till att jag tappar sugen inte alltid är skrivmässig, så behöver jag något skrivmässigt för att få tillbaka skrivsuget. Och när jag är mitt i en besvärlig redigeringsperiod är det svårt.

Det är då jag faller tillbaka på lite kreativ visualisering. Idag hände det helt spontant när jag låg i badet (erkänt ett av de bästa ställena för visualisering), att jag helt enkelt började fundera lite på livet och vad jag vill och vad som är viktigt och på framtiden. Och det är så härligt när det händer. För faktum är att (och här passar jag på att varna känsliga läsare igen) ända sedan för kanske tio år sedan när jag började skriva seriöst så smått, har jag känt mig helt säker på att jag kommer att bli publicerad en vacker dag. Verkligen helt säker. Det är en sorts säkerhet som jag kan leta fram och liksom vila i, som idag i badet. Det är nästan snarare som ett minne än som en framtidsvision, så tydligt är det, så starkt. Och jag känner mig också helt säker på att jag någon gång i framtiden kommer kunna leva på mitt skrivande. Inte på enbart roman- skrivande, förstås, och inte särskilt gott, men ändå, leva. Jag är helt och hållet säker. Det är en vision som är så tydlig och så stark att jag kan hämta enorm kraft i den. Och jag kan se oerhört tydligt hur jag i mitt skrivande och i mitt övriga liv hela tiden kommer närmare och närmare den här visionen, hur det inte alls är lång tid kvar tills jag kommer leva i den. Mitt i den. DET får mig på banan igen. Det får mig att komma ihåg varför jag skriver, att det är verkligt, att det finns ett syfte som inte bara handlar om antal ord per dag eller något annat prosaiskt. Det handlar om varför jag lever. Det handlar om resten av mitt liv och hur jag allra helst vill leva det.

Pessimister skulle kunna hävda att det bara är fantasier och att jag kommer falla hårt och brutalt från mina luftslott. Men själv tänker jag inte så. För mig handlar det om att ta ut en långsiktig riktning åt det håll mitt hjärta pekar, och att följa den riktningen. Jag tror att jag kan. Jag tror att nästan alla människor kan, bara de vill tillräckligt mycket.

Vad tror ni?

Skissar synopsis istället

Skrivande

Eftersom jag hade svårt att komma igång med manuset igen efter mitt lilla skrivuppehåll, gör jag nu något annat. Nämligen: skissar på ett synopsis till det manus som tidsmässigt utspelar sig innan det jag nu skriver på. Flera bikaraktärer i det nuvarande manuset har egna perspektiv där, så att börja med det är ett sätt att lära känna alla bättre, plus att jag reder ut en hel del saker som jag trots allt behöver veta nu. Vad var det som hände då, egentligen, och så.

Jag har länge planerat (eller kanske snarare haft en förhoppning om) att kunna skriva ett råmanus till det här andra manuset under NaNoWriMo i år. Man vet ju aldrig vad livet tillåter, men jag tänker absolut försöka. Och jag har kommit fram till att jag är en person som skriver extremt mycket bättre om jag har ett synopsis och en tydlig plan, så jag har tänkt att jag ska försöka jobba fram ett synopsis under sommaren och början av hösten. Hade inte alls tänkt börja nu egentligen, men jag är en anhängare av magkänsla, och min magkänsla säger mig att det bästa jag kan göra just nu är att skriva synopsis. Så fort min magkänsla säger mig att det bästa jag kan göra är att fortsätta på mitt vanliga manus igen, kommer jag göra det, men inte förrän då.

Så kan det gå.

Envis som en gammal get

Livet, Skrivande

Vad många gånger det är som man liksom ramlar ur skrivandet. Hur jag än försöker tänka att jag ska skriva varje dag, så går det ju bara inte ibland. Nu har det blivit en dryg vecka som bara innehållit helt andra saker än skrivande: förkylningar, tandläkarbesök, sjukhusbesök, mycket övertidsarbete för sambon och dessutom dog min farmor utan någon direkt förvarning. Buslusan har varit hemma från dagis en extra dag eftersom det var stängt för planering och nu i helgen är svärföräldrarna här och hjälper oss att barnsäkra lägenheten (Filurpojken har så smått börjat resa sig upp längs möbler och visar tendenser att bli något av en klättrare). Det har varit ett fasligt borrande och skruvande och fixande, och eftersom vi har betongväggar som mest liknar sten är det ingen lek direkt, men nu är det mesta gjort. Igår var vi på Skansen, mycket uppskattat av hela familjen, men inget blev förstås skrivet då heller.

 
Så här är det ju. Livet kan man inte komma undan, och för det mesta vill man inte det heller. Men det kan vara så svårt att komma igång igen efter en sådan här vecka, tycker jag. Det finns bara ett visst, ändå begränsat utrymme i min hjärna, och ju mer jag låter vardagen och livet ta plats, desto mindre plats får mitt manus. Det går liksom inte att göra något åt den ekvationen. Jag säger till mig själv att det enda sättet att tackla det är att vara envis, envis, envis. Så det ska jag försöka vara den här veckan som kommer, och nästa vecka, och nästa. Envis som en gammal get.

 

IMG_20150531_155757