Månadsarkiv: augusti 2015

Kvinnor och män i fantasylitteraturen

Skrivande, ,

Jag är inte lagd åt det statistiska hållet egentligen, siffror är inte alls min grej, verkligen inte. Men när det kommer just till kvinnor och män i litteratur, då har jag en sorts mani på att räkna. Jag räknar hur många kvinnorna är i förhållande till männen, hur många sidor det tar innan den första kvinnliga karaktären introduceras, hur många kvinnliga repliker det finns jämfört med manliga. Och självklart räknar jag inte enbart på ren kvantitet, jag räknar också på kvalitet. Exempelvis hur många kvinnor som enbart beskrivs som objekt eller funktioner, och hur många som beskrivs som verkliga människor med egen personlighet, jämfört med männen. Eller hur många kvinnor som beskrivs som unga och snygga, jämfört med männen. Hur många kvinnor som är med i berättelsen i första hand för att de har en relation med någon av männen i berättelsen. Och så vidare.

Jag gör den här sortens räkning helt spontant i princip i alla texter där jag upplever en obalans, och tråkigt nog är det framförallt i fantasylitteratur, som jag trots allt läser både ofta och gärna. Där är matematiken för det mesta ganska deppig, kan jag säga. Och det är så otroligt frustrerande, för den skulle ju inte BEHÖVA vara så deppig. Det är fantasy. Folk hittar på nya världar fulla av magi och nya religioner, nya folkslag, nya djur och växter, nytt allting. Utom just könsrollsmönstren. De är alltid desamma. Och särskilt i det som kallas High Fantasy (berättelser som utspelar sig i en icke-teknologisk, ofta historisk värld) är det riktigt illa. Just nu läser jag The name of the wind av Patrick Rothfuss (som jag – måste jag säga så här innan jag framför mina klagomål – verkligen uppskattar på många sätt), och där introduceras den första kvinnliga karaktären i kapitel åtta (kapitel ÅTTA!). Karaktären är huvudpersonens mor, och har två, korta repliker i hela kapitlet, varav den ena är ett svar på ett milt sexistiskt uttalande från huvudpersonens far. Det fortsätter på ungefär samma sätt åtminstone till det 44:e kapitlet (där jag är nu). Kvinnorna går en på tio män, de har för det mesta en tydlig funktion knuten till en eller flera män (mor, hustru, älskarinna, hora), eller ibland en otydlig funktion knuten till en man (potentiell hustru/älskarinna). De har sällan mycket personlighet och beskrivs alltid i första hand med ett tydligt utseende, och spelar ingen som helst roll i berättelsen. Ju mer jag tänker på det, desto värre känns det.

Varför? Varför är det fortfarande så här? Varför vill så många författare skriva om en värld nästan utan kvinnor? Varför vill så många författare skriva om kvinnor som om de inte var riktiga människor utan bara objekt och funktioner? Vari ligger det roliga? Jag förstår verkligen inte. Kanske är det egentligen ingen som VILL skriva på det här sättet, kanske handlar det snarare om okunskap och oförmåga att reflektera. Men hur som helst, jag tycker att det är rätt deppigt.

Vad tycker ni?

Aargh! Jag menar det verkligen: AARGH!!!

Skrivande,

Ni vet, ibland när man sitter och skriver/redigerar/läser det man skrivit och känner att: ”jäklar, det här är riktigt bra/wow, jag kan faktiskt skriva/herregud, jag är ju värsta geniet!” – och liknande optimistiska tankar. Idag är inte den sortens dag.

Idag skulle jag börja på den fjärde sista scenen med min karaktär X, och jag hade en allmänt härlig känsla av att snart vara klar, att äntligen kommer jag kunna sätta en bock framför ett av berättarperspektiven som ”färdigt”, i alla fall för den här omgången. Jag har längtat efter det ganska länge, kan jag säga.

Men vad hände? Jo. Jag läste det jag skrivit och insåg att det inte alls fungerade. INTE alls. Att det min karaktär gjorde och hur hon tänkte var fullkomligt okaraktäristiskt för henne, och att det faktiskt inte alls gick att tro på. Hon skulle bara aldrig göra det valet. Aldrig. Det är helt uppenbart vad hon borde göra, och det är tyvärr något helt annat, som stör hela min tidslinje (berättelsen utspelar sig över sex tätt sammanhållna dygn, så minsta tidsförskjutning ställer till väldiga problem på alla möjliga sätt). Det blev dessutom uppenbart att en av bikaraktärerna som hon interagerar med också beter sig fullkomligt irrationellt, på precis samma sätt. Vilket skapar ytterligare problem.

Så istället för att vara nästan klar har jag har enormt mycket mer jobb framför mig än jag trodde. Inte bara för att en massa stycken måste skrivas om helt, det är också galet mycket som jag måste försöka lista ut och lösa – och det är det värsta jag vet. Hur kunde jag vara så dum? Jag är helt allergisk mot när andra faller i den där fällan: ”Jag har bestämt att det ska vara så här, alltså måste min karaktär göra så här, oavsett om det är trovärdigt eller inte.” Jag är verkligen allergisk. Men det verkar inte hjälpa mig att inte själv göra likadant. SUCK.

Händer det här er också? Och framförallt ni som har skrivit fler än ett manus: händer det igen efter det första manuset? Jag försöker nämligen trösta mig med att det här ALDRIG kommer hända igen eftersom jag aldrig, aldrig tänker vara så här klantig en gång till. Men vad vet jag. Det kanske är en allmän författarsjuka som inte går att göra så mycket åt utom att försöka rädda vad som räddas kan när man upptäcker sitt misstag.

ConFuse 2015

Skrivande, , , ,

Helgen som gick var jag alltså på årets SweCon i Linköping, bland andra fantasyläsare och författaraspiranter, och förstås författare. Det var utan tvekan fantastiskt. För er som inte vet skulle man kunna likna SweCon vid en minimal bokmässa för sci-fi- och fantasynördar – men samtidigt inte alls. Det finns egentligen inget kommersiellt fokus, utan fokus är i första hand på föredrag och paneler och på att umgås. Så istället för att handla mig utfattig på böcker (köpte faktiskt bara två) har jag lärt mig nya saker, utmanat vissa rädslor och haft grymt roligt. Topp tre på min personliga lista var utan tvekan:

1. Att få hänga så mycket med min vän Maria och hennes skrivarvänner från bloggen Sällsamt.
2. Att jag trotsade min introverta läggning och konverserade ganska många personer jag inte alls kände, inklusive författare – exempelvis den kanadensiska hedersgästen Madeline Ashby (under väldigt avslappnade former på puben efter eventet visserligen, men ändå).
3. Att jag pitchade mitt manus för Elin Holmerin på Undrentide förlag!

Väder och skrivande i Fantastisk Podd

Skrivande,

I torsdagens avsnitt av Fantastisk podd pratar Malmögruppen om väder i skrivandet och i läsandet. De berättar om speciella läsupplevelser av väder och om hur de använder vädret när de själva skriver. Mycket spännande tycker jag.

När jag skriver använder jag gärna väder för att illustrera både känslor och stämningar och processer och för mig är det en väldigt viktig del av att hitta fram till texten och kanske framförallt själva känslan i texten. En av mina absoluta favoritläsupplevelser kopplade till väder är nog Susan Coopers En ring av järn. Där elvaåriga Will Stanton mer än något annat önskar sig snö till jul (han bor i England) och får det också, en djup, allt övertäckande snö som visar sig ha en magisk grund snarare än meterologisk. Det är hans första möte med ljusets kamp mot mörkret, och för min del, när jag som elvaåring läste den här boken en jul med mycket snö, var det på alla sätt fullkomligt magiskt, eftersom det var ett av mina första möten med en riktig fantasyhistoria som utspelar sig i vår värld. Det är inte mycket som kan toppa den läsupplevelsen.

Hur är det för er? Är vädret viktigt i ert skrivande? Har ni någon favoritupplevelse av väder i litteraturen?