Månadsarkiv: januari 2016

Ingen cliffhanger

Det är inte velighet som gör att jag dröjer med att berätta hur jag tänker fortsätta med mitt bloggande, och inte är det någon cliffhanger heller. Det är att jag förra veckan började skola in Filurpojken på dagis, men fick avbryta på grund av magsjuka som nästan hela vår familj har haft i tur och ordning, och även halva barngruppen på hans avdelning och hela personalstyrkan. Den här veckan har vi börjat om med inskolningen men det känns inte så bra så det tar hela min energi just nu. Ville bara berätta det. Tänker mig att jag återkommer nästa vecka eller så, när vi i bästa fall äntligen är klara och jag får både mer tid och mer ork.

Mycket bloggfunderingar

Just nu är två motstridiga krafter extremt aktiva i mitt inre:

Efter att jag läst Livs inlägg om hur bloggandet är en skrivövning i sig och hur bra det är att resonera runt skrivandet och öva sig på sådant som inte är direkt relaterat till pågående manus, blev jag (naturligtvis) mer peppad än någonsin att fortsätta med mitt bloggande och mitt funderande i just de där banorna. Det är något av det absolut roligaste jag vet och jag kan verkligen gå igång på det som på nästan ingenting annat. Så en stor del av mig funderar på saker att skriva om och på att dra igång tusen storslagna planer som liksom legat och halvslumrat i bloggrelaterade mappar på datorn.

Men jag har också läst Evas inlägg om att ta en längre bloggpaus för att tänka på sin hälsa och för att någon gång ge sig själv chansen att bli klar med manuset, och det gav mig en annan sorts tankeställare. För visst är det så att allt mitt bloggande i någon mån sker på bekostnad av mitt manus, och ibland till och med i någon mån på bekostnad av min hälsa. Med tanke på att jag ska börja jobba den här våren och att vi har planer på smärre lägenhetsrenoveringar och på ett eventuellt husköp och i så fall efterföljande flytt, kommer det att bli en hel del mindre skrivtid jämfört med normalt. Så en del av mig funderar på en liknande lösning, någon sorts större eller mindre bloggpaus, eller åtminstone grymt sänkta krav här på bloggen. För att inte bli stressad, och för att kunna fokusera min energi på att bli färdig med manuset.

Jag vet att det är väldigt svårt för mig att låta bli att blogga, och att det kanske inte är helt bra att låta bli heller. Men jag vet ju också hur det kan ta över mitt liv som en monstruös jätteparasit och ta precis all min tid i anspråk. Man skulle kunna argumentera att det väl bara är att sänka ambitionerna lite och inte ta det så allvarligt, men så enkelt är det inte för mig. Jag behöver gå igenom en lång och besvärlig process av vägande för och emot och en hel del försvarstal och så vidare för att på ett medvetet plan kunna tillåta mig att göra sådant som bloggandet mindre seriöst. Jag kan inte förklara varför (det finns ju väldigt många andra saker jag verkligen kan göra mindre seriöst utan några som helst problem, som att betala räkningarna och att städa efter mig i tvättstugan), det bara är så, helt enkelt.

Det är alltså det jag funderar på. Jag väger för och emot. Försöker hitta ett upplägg som kan ge en bättre balans.

Lugnet i att ha rätt prioriteringar

Efter mitt beslut om att släppa taget om min deadline, har ett lugn infunnit sig som är för min del hittills okänt. Det här lugnet har liksom brett ut sig inuti mig och omkring mig och det påverkar mig på precis alla plan tror jag. Och jag funderar mycket på om lugnet är en konsekvens av beslutet att släppa taget, eller om beslutet att släppa taget tillsammans med lugnet bara är en konsekvens av en mer djupgående, genomgripande och mer osynlig process. Jag lutar åt det senare, men även i det här fallet påverkar mig lugnet på så sätt att jag inte känner mig frustrerad över att jag inte förstår. Det är okej att bara vara, utan att förstå.

Jag skriver inte så mycket alls just nu – fast jag ibland vill skriva, och känner att det skulle bli bra om jag gjorde det; jag läser inte något annat än kurslitteratur – trots att jag har en massa riktigt bra böcker som ligger och bara väntar på mig; jag har en massa blogginlägg som jag skulle vilja skriva nu – helst idag, alla på en gång; och så har jag en massa, massa andra saker som jag vill göra. Men det stressar inte upp mig. Jag tänker att mitt manus finns kvar, när jag får tid att skriva så gör jag det. Mina böcker finns kvar. Och det är okej att inte skriva alla blogginlägg som jag får inspiration till, det är okej att tillfällen att utveckla saker som andra bloggare tagit upp på sina bloggar går mig ur händerna för att jag inte hinner eller orkar skriva det jag vill skriva exakt just nu. Det är verkligen på riktigt okej.

Om ni kommer ihåg ett inlägg jag skrev om min solklara prioriteringsordning av saker i livet som är viktiga? Den såg ut så här:

1. Min hälsa
2. Min familj
3. Mitt skrivande
4. Resten.

Och jag lyckades aldrig leva efter den ordningen, utan snarare levde jag efter den omvända ordningen. Men nu lyckas jag. Det känns så i alla fall. Det går nog alltid att göra det mer eller bättre, men jag känner ändå att jag äntligen har fått ordningen rätt – jag är på väg framåt istället för bakåt och åt sidorna. Ärligt talat vet jag inte riktigt hur det gick till. Men jag är väldigt tacksam.

Vilken sorts historia jag egentligen skriver

Jag är osäker på hur tydlig jag varit här på bloggen med det faktum att mitt manus är den första boken i en planerad serie. Om jag inte sagt det förut, säger jag det nu: MITT MANUS ÄR DEN FÖRSTA BOKEN I EN planerad SERIE (notera gemenerna i ordet ”planerad” – de finns där för att illustrera hur lite planerad min serie egentligen är). Jag har hela tiden vetat (okej, inte hela tiden, men i några år i alla fall) att det ska komma fler böcker som utspelar sig i samma stad och med delvis samma karaktärer, men själva handlingen har varit väldigt diffus, och ofta vacklat mellan olika koncept och riktningar. Jag har frågat mig själv väldigt många gånger vad det är för historia jag vill berätta, och jag har haft otroligt svårt att svara säkert på den frågan; från början för att jag inte alls har vetat, men på slutet snarare TROTS ATT JAG EGENTLIGEN VET. Jag har nämligen trott att man kanske inte kan berätta den sortens historia som jag vill berätta, och på det sättet som jag vill berätta den: att ingen skulle vilja läsa den om jag bara skrev så som jag vill.

Jag ska förklara lite närmare.

Jag läser sällan deckare eller spänningslitteratur. När det finns spänningsmoment i böcker jag läser (Här menar jag spänningsmoment som i slagsmål, uppgörelser, slutstrider och så vidare, inte den sortens lågmälda spänning som kan finnas i en hel bok. Kanske skulle jag säga action istället för spänning, men ni förstår vad jag menar…) skummar jag ofta över dem, eftersom jag bara inte orkar med att läsa det. Det finns nästan inget tråkigare än spänning, som jag ser det. Ändå har jag haft en känsla av att min bokserie måste vara uppbyggd på ungefär samma sätt som de flesta andra fantasy-serier som jag läst; det vill säga jag måste sakta men säkert bygga upp och stegra spänningen inför ett storslaget, världsomvälvande slutscenario i den sista boken där allting först ställs på ända och sedan ställs till rätta. Alla frågor måste besvaras.

Det jag vill säga är alltså att jag länge trott (eller åtminstone befarat) att jag helst borde avsluta min serie med någon form av inbördeskrig med sexiga halvgudar som slåss med magi och alla mina favoritkaraktärer ska naturligtvis vara nyckelpersoner i förhindrandet av världens undergång. Typ. Det är ju så det brukar vara. Jag säger inte att det är något fel med den typen av berättelse, i princip. Folk verkar ju uppenbarligen gilla det: det säljer. Men JAG gillar det inte. I alla fall inte så värst mycket. Inte så mycket att jag vill skriva en sådan serie. Jag har bara känt mig tvungen att göra det ändå, för jag vill ju att mina böcker ska läsas och helst sälja bra (om de nu lyckas bli a: färdigskrivna och b: utgivna).

Det här kan ju tyckas som ett ganska tramsigt problem, men bitvis har det faktiskt blockerat mig nästan totalt. Jag har varit tvungen att inte tänka alls på helheten och bara ägna mig åt mina karaktärer och deras små historier i nuet, för att alls kunna skriva. Det där stora som ska bli hela serien har jag helt enkelt ignorerat eftersom det har känts så obeskrivligt jobbigt och svårt. Men nu har jag ganska länge varit vid en punkt där jag MÅSTE bestämma mig för vad som ska hända sedan: om jag ska skriva ett storslaget actionslut där alla frågor besvaras och världen raseras för att sedan kunna byggas upp på nytt – eller inte.

Jag har bestämt mig för INTE.

Puh.

Ni kan inte ana vilken lättnad det är. Jag har helt enkelt bestämt mig för att ge mig själv samma råd som jag alltid ger andra: att skriva den historia som jag VILL berätta, att skriva så som det faller sig naturligt för mig att skriva (visst är det konstigt att det är så svårt att lyda sina egna råd, jag kan bli galen på den saken…) och bara hoppas att något förlag kommer att förstå min vision. Det här beslutet ligger som ni förstår helt i linje med min nya filosofi att skrivandet ska vara glädje och inte press. Jag skriver för att berätta det jag älskar att skriva om, jag försöker inte gissa vad ett förlag vill ha. Punkt.

Så sammanfattningsvis var det jag gjorde på min retreat att fatta beslutet om vad det är för sorts historia jag egentligen skriver, och vidare att utan rädsla och med äkta glädje, nyfikenhet och faktiskt ett visst mått av självförtroende börja grovplanera helheten just på det sätt som jag hittills (i kanske sju år) undvikit som pesten.

Jag har identifierat tre lager av trådar i min berättelse – för att underlätta planeringen. Jag tänker på helheten som något liknande en gobeläng där olika lager av trådar ligger olika djupt eller ytligt, och har olika funktion.

Det första lagret är karaktärerna. Jag har under helgen identifierat karaktärsbågar (från engelskans character arch – ett mycket användbart ord) för alla mina perspektivkaraktärer och de viktigaste bikaraktärerna – som sträcker sig från det här manuset till slutet av serien! Det gör det mycket lättare att planera varje enskild bok eftersom jag då får något att hålla mig till. Fortfarande blir det nog en ordentlig utmaning, men det känns äntligen möjligt att genomföra, med lite blod, svett och tårar.

Det andra lagret är karaktärernas bakgrundshistoria. Om jag generaliserar ordentligt handlar det här lagret om bakgrund som karaktärerna själva bara känner till delvis, eller kanske inte alls, och som under seriens gång ska komma fram mer och mer. Jag har den här bakgrunden bara delvis klar för mig själv, och det återstår en hel del tänkande för att få det klart. Och sedan förstås en hel del tänkande för att bestämma hur jag vill berätta den. Det jag har gjort under helgen är att jag har fattat vissa avgörande beslut om vad den här bakgrundshistorien INTE ska innehålla, vilket förstås gör det något enklare att bestämma vad den faktiskt SKA innehålla.

Det tredje lagret kallar jag för bakgrundshistorians bakgrund. Det är möjligen ett lite förvirrande epitet, men passande, tycker i alla fall jag. Det handlar om vad som hänt för länge sedan, och hur allt det stora hänger ihop, det som rör mitt världsbygge. Även här har jag tagit vissa avgörande beslut om vad bakgrundens bakgrund INTE ska innehålla, som jag hoppas ska göra att saker och ting blir lite enklare vid planeringen.

Som ett kortfattat svar på frågan om vilken sorts historia jag egentligen skriver, har jag kommit fram till följande:

Det är en historia om människor, helt vanliga människor som visar sig vara kanske lite mer ovanliga än väntat. Men det handlar om människorna, inget annat, och jag tror att jag med ganska stor säkerhet kan säga att de inte kommer rädda världen, och att alla frågor inte kommer att besvaras.

Tjohooo!

Trött retreatare

Lagom till min skrivretreat hade jag naturligtvis en väldigt strulig natt med Filurpojken när jag bara sov tre, fyra timmar (men inte sammanhängande tid), och dessutom blev jag förkyld. Så mina dagar på hotell fick inte riktigt den kvalitet som jag hade hoppats. Den mesta tiden gick åt till att sova (vilket med tanke på hur vår vardag ser ut, kändes som extrem lyx, det ska erkännas), och stor del av tiden befann jag mig i en sorts töcknig förkylningsdimma som gjorde det helt omöjligt att skriva. Inte riktigt den ocean av kreativitet jag föreställt mig att jag skulle segla runt på.

Man skulle kunna tro att det här gjorde mig stressad eller deppig eller i alla fall missnöjd och frustrerad. Men nej, faktiskt inte. För det här är ju året när jag har slutat stressa över mitt manus, och det år när jag istället ska njuta över varje litet steg framåt – oavsett hur litet och hur lång tid det tagit att ta det. Så trots lite sämre förutsättningar än väntat, blev min retreat ändå en riktig njutning.

Jag fick möjlighet till en långfika i lugn och ro med en av mina allra bästa vänner som jag inte träffat på jättelänge (och som gjorde mig så glad att enbart det skulle kunna fylla och för den delen toppa retreatkvoten av förväntad glädje), jag fick sova mer än jag sammanlagt sovit på en vecka, jag fick strosa runt i bokhandlar, äta gott och läsa en underbar liten novell av Neil Gaiman. Och dessutom, fick jag prata skrivande med vännen Liv, och jag fick en massa viktiga saker tänkt om mitt manus. För när det inte går att skriva, går det nästan alltid att tänka.

Och vad jag tänkte på, det ska jag berätta imorgon!