Månadsarkiv: januari 2015

Extra egentid till läsning

Svärmor har varit här och hämtat hem Buslusan till sig själv (med tåg – vi behövde inte ens sätta oss i bilen för leverans!) och följaktligen ligger en air av frid över hela lägenheten. Trots att sambon är sjuk med feber och det således är en massa ompysslande och uppassande som måste göras, och trots att det alltså inte blev så mycket ”delat ansvar” över disken och tvätten och städningen och matlagningen och Filurpojken som jag hade sett fram emot, så är det ändå lugnt. Jag menar verkligen lugnt.

Jag tänker för mig själv att det inte alls är så påfrestande att ha en bebis som jag var rädd för. Sedan tänker jag att det nog beror på att det är andra barnet, allt är ju ganska mycket jobbigare när man gör det första gången. Men sedan tänker jag att det nog snarare beror på att Filurpojken är en helt gudalik liten varelse (och det är förstås Buslusan också, bara på ett lite mer krävande sätt) som alltid är så nöjd och glad och för det mesta sover på natten.

Hur som helst. Här är det lugnt, och jag vilar mig i soffan. Lite matt efter allt skrivande av skrivtips har jag skrivförbud idag och läser biografin om Astrid Lindgren. Och Sara Lövestams Tillbaka till henne. Och jag tjuvkikar lite i Wonderbook fast jag bestämt att jag inte ska läsa den förrän jag är klar med omläsningen av Stephen Kings Att skriva och Elisabeth Georges Skriv på! Jag har aldrig riktigt lyckats med att bara läsa en eller ett par böcker åt gången. För mig blir det snarare nästan alltid sju, eller tretton. På mitt sängbord (och under sängbordet) ligger högar och åter högar av böcker som jag börjat i och periodvis läser, men som också periodvis bara samlar damm.

Vad tycker ni att man ska göra med sådana böcker? Tvångsläsa dem, ställa tillbaka dem i bokhyllan eller ge bort dem till en secondhand- butik? Eller för den delen valfritt eget fjärde alternativ.

Karaktärens röst

En karaktärs röst kan vara så mycket. För mig består karaktärens röst av oändligt många beståndsdelar. Små som stora. Men i stort kan jag sammanfatta det med hur karaktären pratar och tänker, och hur den upplever sin omgivning, sina relationer och det som händer. Med ”pratar” menar jag dialog, även om jag egentligen inte tänker på dialog som ”röst”. Men det är viktigt att karaktären vars perspektiv man följer pratar på ett sätt som överensstämmer med rösten. Rösten i sig är den text som berättar historien. Den som beskriver vad som händer och som låter oss komma in i karaktärens huvud. När jag börjar läsa en bok är det nästan alltid rösten som i första hand avgör om jag vill fortsätta läsa eller inte. Det är tonen, flytet, närheten eller distansen, den eventuella humorn, känslan. Nedan listar jag saker som kan hjälpa mig när jag försöker hitta en karaktärs röst.

Språket

Själva språkets teknikaliteter är förstås väldigt användbara för att skapa en personlig röst. Långa meningar, korta meningar, många kommatecken eller inga kommatecken, kolon och semikolon. Kursiverade ord för extra uttryck. Exakt vilka ord en karaktär väljer har också stor betydelse: kanske en förkärlek för vissa uttryck som bidrar till att skapa en särskild känsla.

Sinnena

Ett vanligt skrivråd är att se till att använda alla sinnen i sina beskrivningar. Syn, hörsel, lukt, smak och känsel. Mer sällan hör man någon prata om att vi människor faktiskt har sinnen som är olika dominerande – ganska ofta har vi ett eller kanske till och med ett par sinnen som är starkare än de andra. Vi kan också ha sinnen som inte är direkt skadade men som vi helt enkelt inte använder i lika stor utsträckning som andra sinnen. Jag tycker att det intressantaste är vilket eller vilka sinnen som dominerar, eftersom det går att få en lite mer unik och personlig känsla i rösten om man låter ett sinne dominera framför de andra. Särskilt om man har flera olika perspektiv eller POVar i sin berättelse kan det vara ett bra sätt att ge de olika personerna olika röster.

Intelligenserna

Den amerikanske psykologen Howard Gardner har utvecklat en teori om de sju olika intelligenserna (på senare tid har de blivit nio), som i korthet handlar om hur olika människor tar in information på olika sätt: Språkligt, musikaliskt, visuellt, kroppsligt, socialt, logiskt -matematiskt, existentiellt, genom självkännedom eller genom naturintelligens. För mer utförlig beskrivning av de olika intelligenserna, klicka här, så kommer du till en hemsida om multipla intelligenser. De olika intelligenserna används framförallt i relation till inlärning, men som författare tycker jag att man kan ha väldigt stor nytta av dem för att hitta rätt i sin röst. Precis som med sinnena har varje person en eller ett par intelligenser som hen i första hand använder (och ibland är de ju tydligt kopplade till ett sinne, exempelvis syn och hörsel) – alltså ett sätt att ta in och lagra information. En röst som skrivs med en karaktär som har ett logiskt – matematiskt perspektiv kan vara väldigt annorlunda jämfört med till exempel ett kroppsligt perspektiv, eller ett musikaliskt perspektiv och så vidare. Självklart kan en karaktär använda sig av alla de här intelligenserna i någon mån, precis som vi människor gör det i någon mån. Men om vi tänker på intelligenserna i första hand som ett verktyg för att hitta fram till rätt röst, så är nog det bästa att välja en eller två, så att det inte blir rörigt.

(om du är intresserad av att testa dina egna intelligenser, klicka här så kommer du till ett test som man kan skriva ut och fylla i – har tyvärr inte hittat något vettigt test som går att fylla i på nätet)

Inre monolog/grad av reflektion

En annan sak som jag tycker spelar stor roll för hur rösten i en text känns är graden av reflektion. Det är väldigt stor skillnad på en karaktär som inte tänker så mycket utan mest gör – och tvärt om. Som läsare tycker jag själv om att få tillbringa mycket tid inuti en karaktärs huvud (och kropp), så därför tycker jag också mycket om att skriva på det sättet. Jag antar att det är en smaksak vilket man gillar bäst, men jag tror att det är viktigt att ha förmågan att variera sig när det gäller den saken.

Optimism eller pessimism och världsåskådning

En optimistisk eller pessimistisk läggning är något som färgar rösten väldigt mycket. I stort handlar det ganska mycket om hur man ser på världen, och det är därför jag har stoppat in världsåskådning i rubriken här. Tror man att allt till slut kommer att ordna sig, eller att allt kommer att gå åt helvete. Tror man på människors inneboende godhet eller på dolda motiv och onda avsikter.

Humor

En annan sak som spelar stor roll för rösten är humorn. Practical joke- humor, slapstick- humor, subtil humor, ordvits- humor eller helt enkelt avsaknad av humor. Någon typ av genomgående humor i rösten kan verkligen få mig att avguda en viss bok.

Något mer

Som sagt. Allt det här är saker som kan hjälpa mig att hitta en karaktärs röst. Men även om det går att delvis ”mekaniskt” sätta ihop en karaktärs röst med hjälp av olika komponenter som språk, sinnen och humor, så tycker jag ändå att det krävs något mer än det. Jag vet ärligt talat inte vad det är. Det är som att man kan sätta ihop lite olika byggstenar till en sorts ”röst- klump”, men för att den ska börja leva behövs att man svingar sitt trollspö och ger den liv. Jag är inte säker på att jag kan beskriva vad jag menar. Jag tänker på det som en sorts känsla för karaktären, att jag förstår den och tycker om den tillräckligt mycket för att kunna och vilja vara inuti den, bosätta mig där inuti dens huvud och se och beskriva världen som den gör. Ibland känns det helt magiskt när det fungerar, och det känns helt sjukt frustrerande när det inte gör det.

Inspireras av andra

När det går väldigt trögt att hitta fram till en karaktärs röst så försöker jag inspireras av andra. Jag letar reda på böcker som har ett liknande språk som det jag uppskattar, och som handlar om karaktärer i samma åldersgrupp/ kön/ klass (och så vidare) som min egen karaktär, gärna också karaktärer med liknande egenskaper som min karaktär. Och så läser jag och kommer i stämning. Hittar uttryck och annat som jag kan sno, för att kunna svinga mitt trollspö, skapa min känsla för karaktären.

 

Hur gör ni för att hitta rätt röst?

 

 

Karaktärens personliga detaljer

Ingen karaktär blir levande utan en hel del personliga detaljer. Det kan vara allt ifrån hållning och ansiktsmimik till ägodelar, relationer och bakgrund. Precis som med allt annat när det gäller skrivandet är det bara vår fantasi (och ibland vissa naturlagar) som sätter gränserna. När vi bygger karaktärer är ju alla byggstenar väldigt viktiga, men ibland brukar jag tänka att just detaljerna – och framförallt vissa, specifika, väl valda detaljer – är det som liksom fångar in läsaren. Som gör att vi kommer ihåg en karaktär kanske resten av livet. Vad vore tillexempel Pippi Långstrump utan sina röda flätor som står rakt ut, eller Snusmumriken utan sitt munspel?

Innan eller under tiden

Vissa författare, som exempelvis Elisabeth George, tycker om att skriva ordentliga karaktärsanalyser innan hon börjar skriva en historia. I sin bok Skriv på! berättar hon att hon brukar skriva ungefär tre sidor text om varje karaktär, där hon går igenom uppväxt, relationer, karaktärsdrag och allt som är viktigt att veta. Hon menar att det är väldigt svårt att börja skriva en historia om personer som hon inte vet något om. Gör hon det finns det risk för att personen kommer bete sig ganska schablonartat. Å andra sidan finns författare som menar precis tvärt om – Stephen King är vad jag förstår en av dem. Dessa författare skriver sig fram till sina karaktärer istället och själva nyfikenheten är det som driver dem att skriva. Hur man vill göra måste få vara en smaksak men det kan nog vara väldigt bra att ha ett dokument där man samlar information om sina karaktärer eftersom det annars är lätt att man rör ihop saker eller glömmer bort sådant man skrivit för hundra sidor sedan.

För min del har jag ofta svårt att sätta mig ner och bara ”spotta ur mig” en massa information om en karaktär. Jag behöver ofta ta lite tid att skriva mig fram, så att säga, utforska karaktärerna lite i lugn och ro medan jag skriver. Men sedan kommer jag ofta till en punkt när jag inte kommer vidare med min berättelse för att jag har för lite kunskap om karaktärerna, och då brukar jag sätta mig och gå igenom vad jag vet och vad jag behöver veta – och utforska. För mig fungerar det bra.

Listor

Ett vanligt råd man får när det gäller karaktärer är att helt enkelt intervjua dem och skriva ner allt från ögonfärg och skostorlek vidare till musiksmak, barndomsminnen och mål i livet. Det är ett väldigt bra sätt att komma nära sin karaktär och hitta in till vem karaktären är, även om jag personligen tycker att det är både tråkigt och slöseri med tid att sitta och fylla i långa listor med information. Elisabeth George skriver att hon visserligen använder en lista med frågor, men att hon aldrig ”fyller i den”, eller ordagrant svarar på den, hon har den bara som inspiration. Jag tycker att det är ett utmärkt sätt att använda sådana listor. Även om jag själv har en typ av lista när jag bygger karaktärer, så svarar jag inte på alla frågor och går aldrig i ordning. Jag börjar med det som är tydligast för mig hos en karaktär. Ibland är det utseendet, ibland är det ett intresse personen har, ibland är det en drivkraft, ibland är det en relation. Och sedan bygger jag vidare därifrån. Jag brukar tänka på att ha öppna frågor (som börjar med hur eller varför) eller frågor som kräver ett beskrivande svar. Jag brukar också jobba ganska mycket med en del rätt så små detaljer. Det kan vara olika detaljer för olika karaktärer, jag går ganska mycket på magkänslan i det fallet. För mig är det ofta så att en liten detalj liksom föder en annan och så kan det ofta komma en massa viktig information och ibland till och med viktiga scener från bara en liten fråga, exempelvis: vad har personen i sin väska? (Ger möjlighet att fundera ut en massa olika saker: vad är det som är så viktigt för karaktären att den måste ha det med sig alltid, överallt? Smink? Medicin? Handsprit? Godis? En dildo? Eller är det bara skräp och saker som personen knappt visste att den hade? Har den ordning i väskan eller inte? Vem har den fått väskan av – eller har den köpt väskan själv? Och så vidare.)

Relationer

Jag brukar ägna lite extra krut åt att beskriva karaktärers relationer. Inte alla, men de viktigaste. Jag går igenom saker som hur de lärde känna varandra, hur de brukar umgås och vilka platser eller vanor som är ”deras”. Men framförallt skriver jag ner det som rör balansen i relationen, vem som styr och vem som följer, eventuella konflikter som finns eller har funnits, vad de olika karaktärerna egentligen får ut av relationen.

Veta men inte visa

Precis som när det gäller allt annat i skrivandet, är det viktigt att inte överösa läsaren med information. Att göra karaktärsbeskrivningar är research. Det mesta av den informationen ska inte skrivas ut i texten – i all fall inte i stora sjok utan snarare i små glimtar här och där.

 

Länk till bloggen Skrivtips som bjuder på en: lista med karaktärsfrågor.

 

Hur jobbar du fram dina karaktärers detaljer?

Karaktärens psykologiska gestaltning

Psykologisk gestaltning handlar som jag ser det om att på ett trovärdigt sätt få fram en karaktärs reaktioner, handlingar och tankar – i stort karaktärens psykologiska processer. Det handlar om att ha en trovärdig psykologisk linje genom hela berättelsen, en linje som fungerar bättre när man har sin karaktärs drivkrafter tydliga för sig. Gestaltningen i sig kan förstås göras på olika sätt precis som när det gäller gestaltning i allmänhet. För mig känns det viktigt att låta gestaltningen av inre processer genomsyra texten i sin helhet och på alla plan: att använda sig av så många ”gestaltningsknep” som möjligt. Jag tänker att det kan göras genom inre monolog, dialog, direkt handling, men också symboliskt genom att låta andra karaktärer eller till och med saker och fenomen får gestalta en process eller ett tillstånd.

Som jag skrev häromdagen kan det krävas olika grad av trovärdighet beroende på genre och målgrupp. I regel tycker jag alltid att man ska försöka eftersträva så hög grad av trovärdighet som möjligt och aldrig chansa eller fuska. Men det finns ju mycket framgångsrika undantag från den regeln:

Inte så trovärdigt funkar ibland

Ett bra exempel på dålig psykologisk gestaltning (enligt min mening) är Harry Potter, som nog är den absolut minst trovärdiga karaktär jag någonsin stött på: han växer upp extremt isolerad i en familj av korkade, snåla, egoistiska och elaka människor som utsätter honom för både fysisk och psykisk misshandel – men utvecklas till en intelligent, generös och vänlig person utan några direkta problem kopplade till uppväxten. De enda som kan överträffa Harrys bristande psykologiska trovärdighet är förstås just familjen han växer upp i, som är skildrad på ett karikatyrartat sätt. Men det har uppenbarligen inte hindrat milliontals människor (inklusive mig själv) från att läsa och älska böckerna om Harry Potter. Det jag vill säga är alltså att det inte finns några regler utan undantag, men också att den typen av bristande psykologisk trovärdighet inte skulle accepteras i en bok skriven för vuxna, och kanske inte heller i en bok skriven för barn – om den var mer realistisk.

Karaktärer på två ben

För att förenkla tänker jag att en psykologiskt trovärdig karaktär står på två ben (stadigt och bra):

Det unika benet

Det ena benet är författarens kännedom om sin unika karaktär, det vill säga allt som rör drivkrafter, bakgrund, vad som format karaktären. Är karaktären optimist eller pessimist, introvert eller extrovert? Vad har den för relationsmönster? Fobier? Diagnoser? Klass? Sexualitet? Alla sådana detaljer bidrar till att skapa en psykologiskt trovärdig och ”hel” karaktär. Det handlar också om att ha klart för sig vad det är för inre process som karaktären genomgår under historiens gång. Oavsett om det är berättelsen ”flicka möter pojke”, eller ”hjälten räddar världen” eller någon annan berättelse, så måste huvudkaraktären (och helst några bikaraktärer också) ha en tydlig psykologisk utveckling. Jag tror att det kan vara bra att för sig själv beskriva utvecklingen så tydligt och enkelt som möjligt (karaktären ska utvecklas från blyg till utåtriktad, från rädd till modig, från dumdristig till eftertänksam eller liknande), men i själva texten behöver man inte vara så övertydlig. Det är viktigt att hela tiden ha sin karaktärs psykologiska ”palett” med sig, och komma ihåg att fråga sig själv: skulle den här karaktären verkligen göra så här? Okej att någon annan skulle göra så här, men skulle min karaktär det? Jag har själv en tendens att åtminstone i det första utkastet låta mina karaktärer bete sig ganska schablonartat och i många fall faktiskt (pinsamt nog) bete sig ungefär som jag själv skulle gjort i en liknande situation. Och det duger ju inte!

Det allmänmänskliga benet

Det andra benet är en mer allmänmänsklig psykologisk trovärdighet. Där handlar det om att veta hur människor i allmänhet reagerar i olika sammanhang och kunna gestalta det på ett trovärdigt sätt. Ett bra sätt att känna sig trygg med gestaltningen av det här benet är att faktiskt läsa in sig lite på lite allmänmänskliga psykologiska processer. Lite utvecklingspsykologi till exempel, sitter aldrig fel eftersom alla våra karaktärer (alltså, i de flesta fall) är människor och befinner sig någonstans på skalan mellan födelse och död. Nästan vad vi än väljer att skriva om som författare så beskriver vi människor som råkar ut för svåra situationer på olika sätt, och då kan det vara på sin plats att veta lite om exempelvis kristeori med krisens olika faser – och det är viktigt att komma ihåg att även positiva händelser kan leda till en form av kris (den vi kallar utvecklingskris): exempelvis att gifta sig, skaffa barn, få ett nytt jobb. Även sorgbearbetning kan vara en bra sak att ha lite mer koll på om någon av ens karaktärer råkar ut för stora förluster. En bra sak att tänka på är att en förlust kan vara även annat än dödsfall, till exempel kan man behöva bearbeta sin sorg efter att ha förlorat jobbet, sålt sitt hus, efter att vuxna barn flyttat hemifrån och så vidare.

Oavsett om man vill läsa in sig lite mer detaljerat eller inte på ämnet, så är en annan väg till att kunna beskriva sina karaktärers psykologiska processer att observera sin omgivning och sig själv. Vi är alla människor. Vi hamnar alla i kriser, sörjer, gläds, lyckas, misslyckas, stagnerar, utvecklas och så vidare. Livet i sig och människorna runt omkring oss är en fantastisk lärobok, det är bara att ta för sig av den. Jag själv gör det genom att ta alla möjliga tillfällen som dyker upp att prata med människor om hur de tänker och känner och varför de gör som de gör. Om människor inte riktigt går att prata med, så iakttar jag dem och funderar mycket över dem. Jag är också väldigt uppmärksam på mina egna processer och skriver så ofta jag har tid och ork ned dem i ett särskilt textdokument – ganska likt mina gamla dagböcker, bara mycket mer sporadiskt och mycket mer processinriktat.

 

Mitt tips är alltså att komma ihåg vikten av psykologisk trovärdighet och att låta gestaltningen av densamma vara en röd tråd genom hela texten. Att använda så många former av gestaltning som möjligt och att hela tiden vara trogen sin karaktärs psykologiska palett. Läs gärna om olika psykologiska processer för att få lite bättre koll. Men framförallt: var uppmärksam på människor runt omkring dig. Var uppmärksam på dig själv.

 

För mer djupgående tankar om gestaltning, läs gärna Livs utmärkta inlägg på hennes blogg:

Gestaltning i tre steg 

 

Boktips för den intresserade:

Johan Cullbergs Kris och utveckling

James och Friedmans Sorgbearbetning

Hwang och Nilssons Utvecklingspsykologi

 

Hur tänker du om psykologisk gestaltning?

Karaktärens drivkraft

Jag funderar över vad drivkrafter egentligen är och formulerar det så här:

En drivkraft är ett behov eller en rädsla som formar en person och genomsyrar många eller nästan alla val (eller icke-val) den personen gör.

Livslånga drivkrafter

Jag tänker ofta på drivkrafter som livslånga, antingen för att de är en del av den personlighet vi fötts med eller för att de kommer sig av händelser eller relationer i vår uppväxt som påverkat oss extremt mycket och som efter hand mer eller mindre införlivats i vår personlighet. Exempelvis: en person som växt upp under svåra ekonomiska förhållanden får en stark drivkraft att skapa och bibehålla en ekonomisk trygghet; en person som växt upp med extremt kontrollerande föräldrar får istället ett extremt behov av frihet (eller för den delen precis tvärt om – ganska ofta reagerar människor med den ena eller andra ytterligheten).

Tillfälliga drivkrafter

Men drivkrafter kan också vara tillfälliga eller periodvisa – de kan uppstå ur tillfälliga livskriser. Exempelvis: en person vars parter lämnar den kan få ett extremt stort behov av sexuell bekräftelse under en period; en person vars arbetssituation är fullkomligt okontrollerad och kaotisk kan få ett starkt kontrollbehov på hemmaplan under samma period.

Drivkrafter som aktiva eller passiva

Jag tänker också att det har betydelse att drivkrafter kan formuleras aktivt eller passivt, som behov eller rädsla. Det vill säga, antingen är ens drivkraft att kämpa för att få något, eller så är ens drivkraft att kämpa för att slippa något. Tillexempel skulle ju ”behov av att lyckas” och ”rädsla för att misslyckas” kunna se ut som två sätt att beskriva samma sak. Men det är det egentligen inte. En människa med ett behov tenderar (jag säger tenderar för att det som vanligt inte finns någon enkel sanning och inga regler utan undantag och så vidare) att vara mer aktiv, och kanske också mer positiv. Det är mer troligt att en person med behov av att lyckas verkligen kommer att lyckas än en människa som är rädd för att misslyckas. Rädsla för att misslyckas kan ibland göra en människa handlingsförlamad.

Drivkrafter fördjupar karaktärer – stora som små

Det faktum att samma typ av beteende kan vara ett resultat av helt olika drivkrafter är något jag tycker är extra användbart i relation till bikaraktärer. Det är lätt att göra sina bikaraktärer till typiska schablonbilder av människor: arbetsnarkomanen, kvinnojägaren, hon som alltid blir kär i gifta män, han som alltid ställer upp och är för snäll för sitt eget bästa. Och så vidare. För att göra sina bikaraktärer mer levande kan det vara väldigt värdefullt att bara bestämma sig för vad det är som driver personen till att agera som den gör. Om vi till exempel har en karaktär som alltid har många, ytliga relationer, kan det bero på att den personen antingen har ett behov av bekräftelse, eller att den har ett stort behov av närhet eller att den är rädd för att vara ensam. Och den drivkraften kan i sig bero på något som läsaren aldrig behöver få veta, men om vi som författare vet, kan vi använda den kunskapen till att låta något av en bikaraktärs bakgrund liksom glimra till ibland: kanske som en kort replik, kanske som en flyktig iakttagelse från en huvudkaraktär. Sådana små saker gör underverk för att undvika schablonartade karaktärer.

Den mörka drivkraften

En sak som jag funderat mycket över är något som jag brukar tänka på som ”den mörka drivkraften”. Att de flesta av oss har en sorts drivkraft som hela tiden driver oss mot situationer där vi möter det vi verkligen inte vill möta, det vi är rädda för eller flyr från. Många människor tänker på det som ”otur”, eller bara omständigheter vi inte kan påverka. Men jag är ganska säker på att vårt psyke styr mycket mer än vi någonsin kan drömma om.

Jag tror att alla människor upplever något i sina tidiga år som är smärtsamt. Det kan vara allt från summan av en hel barndom till en enskild, väldigt specifik händelse. Den vill säga allt från år av fysisk och psykisk misshandel till att man inte fick den där gröna cykeln som man önskade sig. Poängen är att den smärtsamma händelsen får oss att göra ett antagande – oftast på ett helt omedvetet plan – vi kan kalla det för ett felaktigt grundantagande. Det antagandet kan vara till exempel ”Mina behov måste alltid komma i andrahand – andras behov är alltid viktigare”, eller ”Jag är inte värd att älska”, eller ”Jag kommer aldrig att få det jag verkligen vill ha”. Och när vi sedan lever våra liv, för det mesta helt omedvetna om att vi har gjort det här antagandet, kommer vi att dras till en massa olika situationer där vi får det här grundantagandet bekräftat – precis som tungan inte kan låta bli en trasig tand, trots att det gör ont att peta där. Och vi kommer fortsätta peta där tills vi har gått till tandläkaren och fått hålet lagat. Det vill säga tills vi på något plan läkt den gamla skadan och ersatt det felaktiga grundantagandet med ett korrekt antagande, till exempel: ”Mina behov är viktiga”, eller ”Jag är värd att älska”.

Det måste inte vara så krångligt

Och hur tänker jag mig att det här går att applicera på skrivandet och våra karaktärer? Tycker jag att varenda roman eller för den delen novell måste vara en studie i psykologi? Nej. Men precis som med all research (för jag betraktar det här som research) gör vi den för att vi själva ska veta vad vi håller på med. Vi kanske använder max tio procent av all kunskap vi samlar i olika ämnen, men texten vi skriver blir bättre för att vi har koll. Dessutom är det ju en författares jobb att utsätta sina karaktärer för än det ena än det andra av saker som de är rädda för – det kommer helt enkelt ganska naturligt med uppgiften. Och jag tycker att det känns bättre – att det blir bättre, om det finns en röd tråd i allt det där som karaktären utsätts för, om det känns att det någonstans finns ett mönster (måste inte vara övertydligt, men gärna skymta fram). Det känns som att karaktären blir hel. Snarare än som att författaren bara har ansträngt sig för att ställa till det.

Jag brukar fråga mig själv:

Vad är det absolut viktigaste för den här karaktären? Varför är det så viktigt? Vad är karaktären mest rädd för? Varför är den så rädd? Vad har karaktären inom sig som gör det svårt för den att göra/få det allra viktigaste?

 

Mitt tips är alltså att fundera ordentligt över karaktärers drivkrafter, och deras mörka drivkrafter som jag kallar dem. Lägg lite extra energi på att fundera över bikaraktärernas drivkrafter, det brukar vara värt det. Och fundera över vad du själv tänker om drivkrafter i allmänhet, och varför inte ta en liten stund och tänka över dina egna drivkrafter. Att kunna förstå och beskriva sig själv är en ganska bra ingång till att kunna förstå och beskriva sina karaktärer, brukar jag tänka.

 

 

Hur tänker du om drivkrafter?

Trovärdiga karaktärer

Intressanta och trovärdiga karaktärer är som jag ser det en av de absolut viktigaste ingredienserna när man skriver. Man kan pyssla en massa med dramaturgi och tempo och språk, men har man platta karaktärer utan trovärdighet så sjunker hela skeppet oavsett. Frågan är då vad som gör en karaktär trovärdig. Självklart kan man tycka olika, och det kan också krävas olika grad av trovärdighet beroende på genre och målgrupp (mer om det i ett senare inlägg). Men när jag för mig själv försöker formulera vad som gör en karaktär trovärdig kommer jag fram till fyra punkter (någon annan skulle säkert kunna ha fler punkter, eller färre, men det här är mina):

Drivkraft

Karaktären måste ha en tydlig drivkraft, något som definierar den som person. Jag använder ordet drivkraft här som en sorts förenklat, sammanfattande ord som beskriver vad det är i livet som är viktigast för karaktären och vad den strävar mot, eller strävar ifrån, både på ett medvetet och ett omedvetet plan.

Psykologisk gestaltning

Om drivkraften är själva grunden i en karaktär, vart den kommer ifrån och vilken riktning den har, så är den psykologiska gestaltningen själva rörelsen framåt. Eller för den delen ibland bakåt. Att visa vad som händer inuti karaktären i form av känslomässiga reaktioner och processer.

Personliga detaljer

Under den här rubriken samlar jag all diverse information om en karaktär. Utseende, klädstil, musiksmak, favoritgodis, hur det ser ut där den bor, viktiga händelser i barndomen. Även karaktärens relationer till andra kommer in här, och de är väldigt viktiga för mig när jag skriver.

Röst

En karaktärs röst kan vara så mycket. Jag skulle egentligen säga att den är karaktären. Den är allt från de skrivtekniska detaljerna som att välja långa eller korta meningar, specifika, personliga ord och uttryck, till ett sätt att gestalta karaktärens drivkrafter. För mig är rösten hur vi berättar vår karaktär.

 

De här fyra punkterna försöker jag använda som byggstenar när jag ska göra mina karaktärer trovärdiga. Jag behöver allihop, men jag har kommit fram till att det absolut bästa sättet för mig att närma mig en karaktär, och det som gör att jag slutgiltigt hittar fram på djupet till den person jag skriver om, är att gå via rösten. Jag kan känna att jag har allt det andra (jag är fullkomligt klar över drivkrafter, jag har total koll på alla små och stora detaljer, jag sätter igång och skriver och tycker att jag gestaltar strålande), men har jag inte rösten så hjälper inte det. Det är som att allt det andra klingar falskt om jag inte hittar ett sant uttryck för allt det som karaktären är. Och det gör jag helt enkelt genom rösten.

Det är mitt sätt.

 

Vilket är ditt sätt? Hur gör du för att hitta fram till dina karaktärer?

 

Metaskrivande

Ni som följt min blogg ett tag vet att jag har en tendens att bli lite väl perfektionistisk och även har lätt att hamna i ett maniskt tillstånd när jag gör saker som jag går igång på. Man kan tillexempel läsa om det här – när jag gör en paketkalender till Buslusan. Jag har också en tendens att aldrig någonsin bli färdig med saker, något som ganska tydligt är kopplat till just den där perfektionistiska sidan.

Nu råkar det vara så att jag går igång väldigt mycket på skrivande och kanske framförallt metaskrivande – det där med att skriva om att skriva. Jag har börjat fila på mina allra första skrivtips (självklart om karaktärsfördjupning eftersom det är något av det roligaste jag vet), och det är ett träsk. Ett ljuvligt, underbart, väldoftande, regnbågsskimrande träsk som eventuellt skulle kunna vara ganska bra för hyn. Men det är likväl ett träsk. Jag fastnar i det. Och jag har ganska svårt att ta mig upp.

Planen är att göra nästa vecka till en skrivtipsvecka här på Skriviver. Ett litet tips per dag, åtminstone under arbetsveckan. Måndag: inledande sammanfattning. Tisdag, onsdag, torsdag, fredag: utveckling av fyra olika specifika punkter. So far so good. Jag gillar min plan och jag har kommit ungefär halvvägs.

Det är bara ett litet problem. Jag har en slags dröm om mitt eget lilla skriv-wikipedia: med länkar fram och tillbaka i en hel värld av skrivtips; med redogörelser för och jämförelser mellan olika författare som skrivit böcker om att skriva; med små tajta sammanfattande stycken om det viktigaste och med en tydlig uppdelning av vad som är mitt tyckande och vad som är andras; och källhänvisningar och förstås fotnoter. Jag älskar fotnoter.

Ni förstår. Jag har väldigt svårt att göra något halvhjärtat om jag älskar att göra det. Och jag älskar verkligen skrivande och metaskrivande. Jag ääälskar det. Men om jag ska vänta med att lägga några skrivtips här tills jag har uppnått min ungefärliga målbild så kanske det första inte dyker upp förrän i sommar någon gång – eller för den delen aldrig. Och det skulle antagligen ändå inte att var perfekt. Så därför bestämmer jag mig här och nu (med darrande knäveck) för att lägga ut mina skrivtips precis som jag skriver dem just nu – lite ofärdiga, utan källhänvisningar och fotnoter och jämförelser med författare av skrivböcker. Det är mina funderingar. Det är mitt eget tyckande och ingenting annat. Det räcker så länge.

Eller hur?

Säkerhetskopiera mera!

När jag igår tog med mig min dyrbara skrivdator ut i den stora vida världen kom jag på en sak. Att jag inte har säkerhetskopierat min skrivmapp på jag vet inte hur länge. Ärligt talat kan jag inte komma ihåg när jag senast gjorde det. Och det är lika slött som förvånande. Jag har nämligen varit med om att förlora väldigt mycket text på grund av samma slöhet, och man kunde ju tycka att jag borde ha lärt mig.

En vanlig dag för lite drygt två år sedan, spillde Buslusan och hennes buslusa till kompis vatten på datorn. Oklart hur det gick till eftersom jag inte var i rummet när det hände. Men när jag kom in i köket satt de två sötnosarna och plaskade glatt med händerna i en jättestor vattenpöl på bordet och min bärbara skrivdator som stod alldeles bredvid slocknade med ett obehagligt surr och gick inte att sätta på igen. När man vickade på den skvalpade det runt därinne.

Jag skickade hårddisken till ett företag som eventuellt skulle kunna rekonstruera mina data – om jag betalade dem svinmycket pengar, men de kunde inte garantera någonting. Eftersom jag alltid varit lite slö med att säkerhetskopiera min text var det nästan ett års arbete med mitt manus som försvunnit, plus en hel del anan text av olika slag – bland annat dagboksanteckningar om barnen (förlåt jag menar barnet – på den tiden hade vi bara Buslusan ju) och sådant som aldrig någonsin skulle gå att ”skriva igen”. Så det slutade med att jag betalade multum och fick vänta ungefär ett halvår (de hade så mycket att göra, och sedan var det sommarsemestrar och sedan lyckades de liksom glömma bort mitt ärende lite) på resultatet. Den känslan jag hade medan jag väntade, att så mycket text skulle kunna vara helt borta, för alltid, den vill jag aldrig uppleva igen.

Så det här är en liten påminnelse i all vänlighet, till mig själv och till er andra som är lite slöa med säkerhetskopierandet. Ryck upp er. Spara all text ni har, helst på fler ställen. Jag ska själv göra det nu, efter att jag – ehum – gått upp ur sängen och duschat och, ja, lite andra grejer.

Tiddelipom och att vara alldeles ensam

En sådan här dag går jag runt och mumlar: ”tiddelipom det snöar” för mig själv, mest hela tiden. Det är ett så mysigt och liksom tillfredsställande ord. Som världen är just idag. Snö överallt, centimeter efter centimeter, på träd, buskar, gatlyktor, cyklar, utemöbler. Himlen är vit som ett papper. Och eftersom ”tiddelipom” är lika med Nalle Puh, tänker jag på en av alla kloka saker som den lilla björnen sagt (i mitt huvud är det faktiskt Puh som säger det, och inte alls A.A. Milne).

”Underskatta inte värdet av att göra ingenting, av att bara ströva omkring alldeles ensam, lyssna på allt som man inte kan höra, och bara ha det bra.”

Och jag kan säga att jag aldrig någonsin har underskattat värdet av att göra ingenting, och framförallt inte av att vara alldeles ensam. Herregud. Häromveckan panikringde jag sambon innan han kommit hem från jobbet och sade (med stora bokstäver) att jag skulle bli FULLKOMLIGT VANSINNIG om jag inte fick komma härifrån inom SNARAST MÖJLIGA tidsspann och UTAN att ta med mig ett stort eller litet barn. Det är inte det att jag inte älskar mina barn (det förstår ju vem som helst). Men jag har ett enormt ensamhetsbehov och ett väldigt stort behov av att göra ingenting – två behov som sällan blir tillfredsställda nu för tiden. Så jag åt sushi på vårt närmaste sushiställe och tog en ganska frustrerad promenad i vinterkvällskylan. Inte fullkomligt tillfredsställande, men bättre än inget.

Den här veckan finns det istället en plan. Sambon kommer hem i god tid för att laga middag. Jag lämnar hemmet i lugn och ro och med gott humör och en bok i fickan och skrivdatorn över axeln (alltså, i sin väska). Jag vet inte ens vart jag ska. Jag vet bara att jag ska få en hel lång stund – flera timmar lång – utan någon annan, med tid att göra vad jag vill: ingenting, eller något annat.

”Tiddelipom det snöar.”

”Det snöar.”