Månadsarkiv: februari 2015

Lustsläser

Efter en vecka med riktigt jobbiga Filurnätter, ännu en förkylning och lite gnissel med sambon, känner jag mig lite matt. Därför har jag förbjudit mig själv att läsa mer i böcker om skrivande, eller att skriva fler genomtänkta blogginlägg med skrivtips, eller att över huvud taget göra något som kräver någon större koncentration eller simultankapacitet – i alla fall på ett par dagar.

Jag ska bara läsa, och det ska vara ren lustläsning. Njutningsläsning. Just nu är boken jag lustläser Tillbaka till henne av Sara Lövestam (som jag fick av mamma i julklapp). Det är rätt och slätt ganska underbara 586 sidor. Hanna som i vår nutid lever ett passionslöst liv och anstränger sig lika delar minimalt på sitt jobb på arbetsförmedlingen och i relationen med sin sambo. Signe som år nittonhundrasex blir huvudlöst och passionerat förälskad i en annan kvinna och som engagerar sig med hela sin varelse i kampen för kvinnors rösträtt. Berättelsen väver samman deras två liv och trots att de aldrig möts så är det som att det finns en sorts nästan magisk länk mellan de två.

Det finns mycket jag tycker om med Tillbaka till henne. Men det som går rakaste vägen in till mig är de passager som beskriver Signe och hennes kärlek(ar), ofta med ett ganska sparsmakat språk men ändå så oändligt poetiskt.

”…  vid trädet stod hon ensam. Hon lade armarna kring det och kände hur det inte rubbades en millimeter. Stadigt, varmt och enastående fick det hennes hjärtslag mot sig. Tills hon kunde andas som någon vars fötter stod på jorden.”

Och så är det förstås den kvinnliga rösträtten. Hur Signe tillsammans med sina medsystrar tar upp kampen, startar förening, samlar in namnlistor, talar och skriver och skapar historia.  Jag kan känna sådan tacksamhet ur djupet av min varelse, för allt vad dessa rösträttskämpar uträttade i början av nittonhundratalet. Vilken glöd, vilken passion. Vilka kvinnor. Och min mormors mamma var faktiskt en av dem.

”Signe insöp orden som om de var rent vatten. Bröstet sprängde av idel vilja, en vilja hon knappt vetat att hennes kropp kunde rymma. Snart skulle hon inte kunna sitta stilla. Hon mindes plötsligt något kyrkoherden sagt om en kraft utöver människan, en ande större än dem själva. Inte hade han vetat att hans ord kunde syfta på kvinnlig rösträtt.”

Hatten av för Signe och hennes väninnor. Och för mormors mor.

Konflikter i tre lager

På min skrivkurs i torsdags pratade vi om konflikter på ett sätt som jag aldrig gjort förut, och som jag känner kommer att hjälpa mig en hel del i mitt fortsatta skrivande. Konceptet är lätt att förstå, men eventuellt inte lika lätt att utföra snyggt – hur som helst tror jag att det gör det stor skillnad i en text när man lyckas med det.

I korthet är de tre konfliktande lager vi är ute efter:

  1. Konflikter mellan människor
  2. Inre konflikter
  3. Konflikter i miljön

Konflikter mellan människor är den kanske mest uppenbara och mest använda konflikten. Det kan förstås röra sig om allt från olika åsikter i ett vänskapligt samtal till fullt slagsmål på liv och död. Det kan också röra sig om exempelvis avundsjuka, svartsjuka eller rädsla, allt där två eller fler personer är inblandade och det finns en spänning. Konflikter mellan människor kan alltså också vara konflikter mellan en person och en grupp, mellan flera grupper, eller i förlängningen en konflikt mellan en person och samhället eller mellan samhällen.

Inre konflikter handlar om en spänning mellan känslor, mål eller motiv inom en individ. En person kan förtäras av avundsjuka och samtidigt ha enorma skuldkänslor för avundsjukan. En personkan ha konfliktande mål där uppfyllande av det ena målet bara kan ske på bekostnad av det andra målet. Inre konflikter är extra användbara på det sättet att de kan vara närvarande även när en karaktär är helt ensam, och på så sätt skapa spänning i texten.

Konflikter i miljön är enligt min kursledare Jorun Modén det konfliktlager som många författare ofta förbiser. Här handlar det om en spänning mellan människa och miljö, och det kan vara allt från att man snubblar på en sten till invaderande gräshoppor eller en mindre istid. Miljö är inte en synonym för naturen, utan syftar på allt som karaktärerna i texten omges av. En granne som spelar för hög musik, en trasig bil på motorvägen, ett brandlarm som går när man steker pannkakor – allt av liknande slag kan vad jag förstår ses som en konflikt i miljön. Och det är klart att man inte hela tiden kan lägga in riktigt stora konflikter i miljön, det skulle i värsta fall störa berättelsens flöde. Men det är viktigt att inte glömma bort möjligheterna att ta in miljön i texten och att använda den för att väcka intresse.

Tricket är alltså att i största möjliga mån ha med alla tre konfliktlagren. Det förtätar texten och läsupplevelsen och håller läsaren intresserad. Om man upptäcker längre stycken i sin text där det inte finns någon av de här konflikterna (jag har definitivt skrivit sådana stycken), finns en viss risk att läsaren gäspar ihjäl sig under läsningen, eller ännu värre, helt enkelt slutar läsa. Som så ofta när det gäller skrivande tror jag att många av oss antagligen får in de här olika konfliktlagren lite omedvetet, för att vi känner igen en spännande text och undermedvetet skapar den. Men för min del tycker jag att det alltid gör väldigt stor skillnad när jag blir medveten om en strategi och kan sätta ord på den. Det är ofta först då som jag kan se tydligt varför en bit text inte fungerar – om den nu inte gör det. Jag tänker att de här tre konfliktlagren kan användas som en ganska enkel men tydlig kontrollfunktion för text som inte håller måttet.

Hur är det för er? Tänker ni på att få med de här olika typerna av konflikter när ni skriver?

 

Premiss

På min skrivkurs verkar det som om jag lär mig ungefär en matnyttig sak per tillfälle. Det är möjligt att det inte kommer vara så precis varje tillfälle, men jag är inte den som inte generaliserar när det finns möjlighet.

Förrförra veckan pratade vi om berättelsens premiss. Det var ett nytt begrepp för mig och det var från början inte alls uppenbart vad som egentligen menas, eller vad som faktiskt skiljer en premiss från ett tema. Båda verkar vara en hjälp att beskriva och sammanfatta vad berättelsen handlar om och vad man vill att läsaren ska få med sig. Min kursledare beskrev premiss som ”vad det är för känsla man vill att läsaren ska ha när hen har lagt ifrån sig boken”, och det kändes för mig ganska luddigt.

Polletten trillade inte riktigt ner förrän skrivarvännen Liv tipsade mig om en definition av premiss från Voodoo Films filmordlista (länk här):

”Premiss betyder förutsättning eller antagande. Premissen är en form av budskap i en mening och en viktig del av manusprocessen som svarar på frågan ´Vad vill jag ha fram med den här historien?´

Premissen ger ett styrmedel och kan vara bra om berättelsen svävar ut och om du behöver hjälp att hitta tillbaka till grundhistorien.”

Som Liv så klokt sammanfattade: Premiss är en konkretisering av ett tema, buskapet preciserat i en enda mening.

Om man tänker sig en historia som bygger på grunden ”flicka möter pojke på offentlig toalett”, så är temat kärlek och premissen skulle kunna vara ”det går att finna kärleken på de mest oväntade ställen”.

Jag är själv lite ovan att tänka i de här banorna, så jag tror att jag behöver jobba mer med begreppet i fler olika sammanhang innan jag känner att jag behärskar det. Mitt bästa skrivtips till mig själv just nu är att försöka formulera en premiss till alla böcker jag läser ett tag framöver, som övning. Och så funderar jag förstås ganska mycket på mitt nuvarande manus. Vad handlar det egentligen om? Vilken är min premiss? Jag tror att jag har ett svar på den frågan, men eftersom premissen är en efterkonstruktion i det här läget, och inte alls en grund för texten från början (som det är meningen att den ska vara) är jag inte alls säker på om det verkligen framgår.

 

Hur är det för er? Använder ni begreppet premiss, och skulle ni kunna formulera en för det manus ni skriver på nu?

Jag vill skriva för att få skriva

Liv skrev igår om vad hon vill med sitt skrivande, inspirerad av Susanne Ahlenius som här om veckan skrev ett inlägg med frågan: Vad vill du med ditt författarskap? Det är en riktig tungviktarfråga, och något man förmodligen behöver återkomma till många gånger under livet. Jag svarade på Livs blogg, men kände (precis som hon) att ämnet krävde lite mer eftertanke.

Det är så många olika saker jag vill med mitt skrivande. Dels har vi ju allt det om inbegriper läsaren. Jag vill beröra, jag vill inspirera, jag vill väcka tankar hos en läsare, jag vill dela med mig av det som jag själv älskar och som ger mig glädje och tröst (och då syftar jag alltså inte på min egen text i sig, utan på den typen av texter som jag tycker om att läsa, och alltså försöker skriva). Jag vill inge en läsare känslan av att allt är möjligt, att allt kan hända, att verkligheten inte egentligen har några gränser. Jag vill öppna dörrar in i människors fantasi.

Och jag vill bli publicerad eftersom det är en uppenbar förutsättning för allt ovan nämnda.

Men ärligt talat så har jag också ett annat mål med mitt skrivande som är helt och hållet egoistiskt och som kanske (åtminstone just nu) är det som driver mig mer än något annat. Jag skriver för att jag vill ha ett skrivande liv. Jag älskar att skriva, och jag vill inte behöva göra någonting annat än det. Jag skulle gärna göra en hel del andra skrivrelaterade saker, som att lektörsläsa, prata om skrivande i olika sammanhang, leda skrivkurser och så vidare. Det vore fantastiskt roligt. Det är helt enkelt det livet jag vill leva: det där skrivandet genomsyrar hela min vardag, från morgon till kväll.

Jag behöver inte bli berömd (föredrar ärligt talat att slippa berömmelse om jag får välja) och jag behöver inte tjäna multum på mitt skrivande. Men jag skulle vilja tjäna så mycket att jag kan försvara att inte ha ett annat jobb. Jag kan tänka mig att försaka en hel del ekonomiskt för att få uppleva det. Men there you have it, så att säga, i en mening: jag vill skriva för att få skriva.

Här har ni en verkligt otroligt juste polare som vet var hon har sin diskmaskin

Nya diskmaskinen är på plats. Äääääääntligen. Den finns ungefär en halv meter bakom mig där jag sitter och skriver, och den låter så obeskrivligt betryggande och hemtrevlig med sitt rytmiska dunkande och runtsköljande.

Jag tror att mitt undermedvetna reagerar på ett hushåll med diskmaskin ungefär som en fastboende reagerar på en liftare med handduk (jag hoppas att de flesta av oss känner till vad Liftarens Guide till Galaxen har att säga om handdukar, men för er som inte gör det, klicka på den här länken). Mitt undermedvetna upplever ett hushåll med diskmaskin som ett hushåll där det också (alltså förutom att det diskas) dammsugs och dammtorkas regelbundet, plockas undan efter barn dagligen, tvättas och tvättsorteras i prydliga högar som omedelbart hamnar på rätt ställe och inte ligger på pianot i dagar, där köket alltid är skinande rent och där det också lustigt nog serveras kaffe med nybakad sockerkaka – förmodligen med citronsmak – och där det står en vas med spröda vårtulpaner på bordet.

Ni förstår hur jag menar. Det undermedvetna symbolvärdet av en diskmaskin kan inte överskattas.

Hitta i texten med Bokmärken

Det finns en underbar funktion i Word som heter bokmärken. Med hjälp av bokmärken kan man helt enkelt märka ut viktiga ställen i texten (som exempelvis kapitel, ställen där man byter perspektivkaraktär, enstaka särskilda händelser – i princip vad som helst) genom att döpa dem och spara dem i en lista. Sedan går man tillbaka till listan när man behöver, klickar på stället dit man vill komma – och vips, så är man där! Ni kanske förstår vilken uppenbarelse det här var för mig när jag hade jobbat i ett antal år med all min text på tre, fyra hundra sidor i samma dokument.

Här kommer instruktionerna:

Välj platsen i din text där du vill ha ditt första bokmärke och låt markören stå där. Exempelvis Kapitel 1. Gå in under fliken Infoga – den som finns bredvid Startmenyn. Klicka sedan på Bokmärke. Då kommer bokmärkesrutan upp och på den översta raden skriver du det namn som du vill ge ditt första bokmärke. Dock är det en liten besvärlig detalj med detta: det går inte att använda mellanslag (fråga mig inte varför, det är helt idiotiskt, men så är det hur som helst) eller några andra skiljetecken än understreck (_). Därför blir Kapitel 1 alltså Kapitel_1. Klicka sedan på Lägg till och du är färdig. I princip var det inte svårare än så.

Fortsätt med resten av dina kapitel och allt annat viktigt som du lätt vill kunna hitta i texten. Jag har bokmärkt alla ställen där jag byter perspektivkaraktär och även vissa specifika scener eller bara småstycken, till exempel alla ställen där ett visst djur figurerar, eller ställen där vädret förändras på ett avgörande sätt.

Listan med bokmärken kan sorteras på två sätt (du ser dem under rutan där listan finns): antingen på namn, eller på plats. De olika sätten att sortera kan passa vid olika typer av tillfällen, så byt som du tycker passar bäst.

Om du vill att en viss typ av bokmärken ska stå i ordning även när de är sorterade på namn (exempelvis om du har en karaktär som heter Linda och bokmärker alla ställen i texten där hon är med) måste du komma ihåg att förutom att döpa dem till något lättigenkännligt också lägga till en siffra eller två (eller fler) efter namnet:

Linda_1_kommer_hem

Linda_2_lagar_middag

och så vidare fram till:

Linda_9_hittar_bomben

men sedan måste nästa bokmärke i raden heta:

Linda_91_utvecklar_superkrafter

och:

Linda_92_räddar_världen

och så vidare, för att komma i rätt ordning

 

 

Japp. Det var allt om bokmärken. Jag sade ju att det var enkelt och konkret.

Enjoy!

Word

När man tänker på skrivtips i allmänhet så är det för det mesta saker som dramaturgi, gestaltning och bra dialog som dyker upp i huvudet – eftersom det är grundstenarna vi använder oss av när vi bygger vår text. De är svåra, massiva, mångfacetterade. Det är inte direkt gjort på en dag att ta till sig allt som finns att veta om de här tungviktarna.

Men faktum är att ett par av de allra bästa skrivtipsen jag någonsin fått i hela mitt liv, har varit små, enkla och konkreta. Exempelvis hur man använder bokmärken i Word, eller kommentarer. Det var Mia i min skrivgrupp som lärde mig det för några år sedan, och jag är henne evinnerligt tacksam!

Många använder säkert redan de här funktionerna, och tänker typ: Bokmärken, tss, vad är det att tipsa om, det känner väl varenda människa till! Men saken är att, alla känner faktiskt inte till bokmärken. Jag själv gjorde exempelvis inte det. Och jag tror nog att det finns fler som jag: som betraktar Word som en sorts avancerad och i princip magisk skrivmaskin, och som inte vågar klicka på några konstiga ikoner av rädsla för att skrivmaskinen plötsligt ska krascha, falla i småbitar eller gå upp i rök. Sådana som vi behöver alla tips vi kan få av den här sorten – små, enkla och konkreta.

 

Så därför kommer här mitt absolut bästa tips för att organisera text:

Hitta i texten med Bokmärken

 

 

Synopsis och synopsis – båda måste skrivas

Det här med synopsis. Har hållit på och småfunderat på ett synopsis för mitt nästa manus (eftersom det utspelar sig tidsmässigt innan mitt nuvarande manus kan det vara bra att veta redan nu vad som hände då – om ni förstår hur jag menar), och tänkt att nu ska jag göra det ordentligt, som man ska. Så att när jag väl sätter igång och skriver på den historien, kommer jag att ha allting på pränt redan, fixt och färdigt och liksom bara att skriva på. Smidigt, tänker jag.

Men det verkar som att det blir ett helt annat synopsis jag ska skriva först istället, ett till min skrivkurs. Nämligen – inte ett arbetssynopsis utan – den andra sorten: ett synopsis som på några få sidor presenterar hela mitt manus. Gud hjälpe mig.

På en till två sidor ska jag introducera mina fyra perspektivkaraktärer och min stad, deras respektive drivkrafter, mål, rädslor och utveckling, allt som händer på fyrahundrafemtiosex sidor och hur det slutar. Jag vet ärligt talat inte ens om det är möjligt. Men skam den som ger sig innan den ens har börjat.

Text som lyfter

Den här novellen jag går och tänker på. Det känns så fantastiskt. Känner ni någon gång när ni skriver att ni lyckas hitta en perfekt blandning och verklighet och fiktion, att ni liksom tar något som ni verkligen känner till, något som är helt och hållet totalt er verklighet, men som ni blandar med något som är helt och hållet och totalt annorlunda – och så lyfter texten som en varmluftsballong (en helt osänkbar varmluftsballong, hoppas jag) eller ett flygplan. Eller till och med en rymdraket?

Så känns det för mig just nu!

 

(jag är ju fortfarande ganska mycket på idéstadiet och det är möjligt att det bara blir skräp av idén till slut, men känslan – den är så ljuuuvlig)

Tacksamhet

Det händer ju att jag klagar ganska mycket här på bloggen. Över småbarnsföräldralivet, över avsaknaden av diskmaskin, över trötthet och tvättkaos och sjuka barn och tidsbrist och allt möjligt. Men det finns ju saker att vara tacksam över också.

Just nu är jag väldigt tacksam över att jag har en så fin svärmor. Som reser fyrtio mil för att vara här och hjälpa till när sambon inte är hemma (eller som nu däckad med feber igen). Hon leker med Buslusan (kull, kurragömma, björnen sover, rollekar med gosedjuren, att farmor är en häst, att Buslusan är en kattbebis, en hundbebis, en huggormsbebis eller en sköldpadda, hon leker doktor, släpar ut Buslusan i lekparker, läser böcker, är med och spelar spel på sin medhavda ”platta”, sparkar boll och blir bjuden på alla möjliga sorters leksaksmat), allt medan hon då och då dammtorkar lite i förbifarten och fräschar upp i badrummet eller under Buslusans säng och går iväg med grovsopor. Hon steker högar med panerad rödspätta och passar på att slänga saker i vårt kylskåp som befinner sig i olika stadier av förruttnelse, och nu diskar hon efter maten (extra tyst – så att jag inte ska bli störd) medan jag sitter och skriver vid köksbordet och Buslusan tittar på teve och Filurpojken sover sin kvällslur.

Vi har i princip inte gjort något alls för att förtjäna henne, och ändå bara finns hon här och förgyller våra liv. När man har en sådan svärmor – då vet man vad tacksamhet är.