Månadsarkiv: juli 2014

Framåt – men i snigelfart

Skrivande,

Som sagt. Bättre framåt än bakåt, och bättre lite än inget. Men långsamt går det.

Jag skriver på för hand i skrivboken, korta stunder precis som jag tänkt. Det fungerar förvånansvärt bra. Jag samlar på mig textbit efter textbit, ofärdiga visserligen, ibland ganska dåligt formulerade och med hål i och definitivt hål emellan. Men det är text. Och där det förut inte fanns någon text alls, finns det nu. Det finns också mer tankar. Även fast jag knappt har öppnat mitt manus på en vecka, så känner jag mig äntligen lite närmare mina karaktärer, närmare hela historien. Jag känner mig fri i förhållande till den, och lite, lite lustfylld. Det var länge sedan.

Så jag fortsätter i min snigelfart, den är bra för mig. Ordräkningsdokumentet är tomt, men jag försöker verkligen släppa det. Jag kommer framåt. Och nästa vecka någon gång när temperaturen sjunker till kanske 25 grader istället för 30 och min hjärna börjar fungera någorlunda mer normalt (förhoppningsvis, alltså), ska jag sätta mig med skrivboken och manuset och försöka få in de små texterna i den stora, och se vad jag kan göra av det.

IMG_4161

 

Tack till skrivboken

Skrivande

Under en hel dag på stan med familjen har jag haft ett plötsligt och helt och hållet oväntat skrivgenombrott. Och trots att jag är så förvånad är det ju egentligen ingen ny insikt: Det är mycket, mycket lättare för mig att släppa mina kritiska glasögon och tysta den inre perfektionisten om jag skriver för hand – och också om jag skriver vid ett tillfälle då det inte alls är meningen att jag ska skriva.

Jag förstår inte hur jag kunde glömma bort det. Men det är något med att skriva för hand korta stunder som gör att jag kan tillåta mig själv att vara mycket mer fragmentarisk, experimentera mer, verkligen på riktigt skissa. Det blir helt okej med halvfärdiga meningar och att hoppa fram och tillbaka mellan olika ställen i en text. Att bara skriva ner det som dyker upp och släppa det så fort det inte automatiskt kommer mer.

Det är så jag borde göra. Gå runt med skrivboken i handen lite mer till vardags, även här hemma. Tio minuter här, en kvart där, jag tror att det skulle kunna göra underverk – för att ha något att utgå från när jag sedan sätter mig för en seriös skrivstund. Det känns mycket mer okej att min inre perfektionist har åsikter om saker jag redan skrivit, än att den hindrar mig från att över huvud taget skriva.

Så hurra för skrivboken!

Good enough

Skrivande, ,

Det här med good enough. Manuskt påpekade i en kommentar här om veckan att det är något jag förmodligen skulle behöva lära mig, eftersom det ju faktiskt är ett första utkast jag skriver på, trots allt. Och hon har extremt rätt.

Jag har svårt att komma framåt för att jag fortfarande förväntar mig att texten ska flyta ut nästan helt färdig från mina händer och till papperet. Och om den inte kommer ut på det sättet omedelbart, stannar jag med texten tills jag tycker att den är färdig. Sedan fortsätter jag. Det tar så lång tid att det nästan gör mig gråtfärdig. Jag vet att jag inte borde göra på det här sättet, men det spelar liksom ingen roll hur mycket jag vet det. Jag gör det ändå.

När jag försöker skriva mer skissartat (som jag ju vet att jag borde), så får min inre perfektionist spatt. Och min inre perfektionist är inte så mycket bara en, och inte så mycket ens inre, utan snarare är den en hel liten kör som sitter uppradad runt mitt axelparti och ropar (väldigt högt direkt i öronen): ”Du kan bättre! Du kan bättre! Du vet att du kan bättre!”

Och saken är förstås den att jag kan bättre, och eftersom jag vet det så jobbar jag tills jag tycker att jag gjort allt jag kan. Jag inser på något plan att det inte finns någon som helst poäng med att göra på det sättet just nu, i den här skrivarfasen. Men det är som en sorts reflex, det är helt enkelt så jag skriver. Aaargh!

Att det är så svårt att släppa det sättet att skriva på handlar nog väldigt mycket om att den text jag har i så stor utsträckning är skriven på det sättet. Den är inte alls skissartad. Den är verkligen bitvis det bästa jag har kunnat få till. Och hela mitt inre gör uppror när jag tänker på att jag ska producera något som är så mycket sämre än det som redan finns. Det blir obalans. Men ärligt talat. Jag kommer aldrig bli klar om jag fortsätter på det här sättet. Det skulle antagligen ta mig flera år till. Så just nu är min stora utmaning att tänka good enough, good enough, good enough. Producera. Komma framåt, oavsett hur texten blir. Hitta ett flyt och en rytm som är snabbare, enklare, mindre kravfylld. Det måste ju gå.

Rent hus och lite regn

Livet, Skrivande

Efter nästan en hel vecka full av städning och absolut noll skrivande börjar lägenheten bli trivsam igen. Mina underbara svärföräldrar har varit här och assisterat med muskelkraft och barnpassning. Vårt vindsförråd har med väldigt mycket hjälp gått från absolut ogenomträngligt kaos till luftig och överblickbar relativ ordning (jag tror vi har slängt nästan en tredjedel av allt som var där inne, en klar förbättring). Eftersom vi bor i en trea utan särskilt mycket förvaringsutrymmen är ordning på vinden en absolut förutsättning för ordning här hemma. Städskåpet och garderoberna har fått sig en ordentlig genomrensning. Kassar med böcker, kläder, sängkläder och lite annat har gått till second hand. Allting är så mycket renare. Syrénhäcken är nerklippt i princip till oigenkännlighet och det formligen väller in ljus till sovrummet och köket.

En del av mig njuter förstås kolossalt av att bara gå runt här hemma och vara: det är som att få tillbaka en kär gammal vän jag nästan hade förlorat hoppet om. Vi har ett näst intill symbiotiskt förhållande, jag och min lägenhet. När den är fin och städad som sig bör, är det som om den stöttar mig, ger mig energi och kraft och liksom inbjuder till allehanda kreativa projekt och glädjeämnen. Men när den är smutsig och kaosartad drar den verkligen ner mig i gyttjan, jag tappar all ork och allt fokus, det går inte att göra någonting vettigt eller ens att hålla humöret uppe. Så nu njuter jag.

Men en annan del av mig har ångest över att jag inte lyckats skriva en enda rad på fem dagar och att jag på den här korta tiden har trillat ur skrivandet, så där som man gör ganska fort – i alla fall gör jag det. Jag ska försöka att släppa ångesten, och istället fokusera framåt och ta hjälp av all kraft och energi jag får av mitt hem, och av sommaren. Det måste ju gå, och väderleksrapporten lovar ett par lite svalare dagar med moln och lite regn och till och med åska, och det gör ju faktiskt också allting mycket lättare. För självklart har vi tillbringat all tid som vi inte städat här hemma på stranden. Och där kan åtminstone inte jag skriva. Så nu håller jag tummarna och hoppas på lite regn.

 

Nybörjarmisstagen

Skrivande,

När jag började på mitt nuvarande manus (för kanske sex år sedan…) hade jag absolut ingen aning om hur man gör när man skriver ett helt manus. Även om jag alltid skrivit mycket, hade jag aldrig läst en bok om skrivande, gått en skrivkurs eller hängt på skrivarbloggar. Jag hade bara skrivit på för mig själv, på mitt eget sätt. Sällan hade någon läst det jag skrivit – och i så fall inte med kritiska ögon utan bara för nöjes skull. Jag föreställde mig mer eller mindre att jag skulle börja från början och skriva till slutet (vilket skulle ta mig kanske ett år), och sedan skulle manuset (eventuellt efter lite lättsam redigering) vara klart. Jag kunde förstås inte ha mer fel.

Självklart kan man börja på det här sättet. Att gå bara på sin galna entusiasm och eventuella naturbegåvning och hoppas på det bästa. Men jag skulle trots allt inte rekommendera det till någon annan för det genererar en hel del nybörjarfel. Och då tänker jag inte bara på överdriven användning av adjektiv och kanske också adverb, utan på större saker.

Som hur det tog mig säkert ett år att skriva de första sjuttio sidorna, för att jag höll på och filade och filade på de där sidorna i all oändlighet. Jag kunde bara inte lämna dem förrän jag var nöjd. Och det kändes tryggt att jobba med dem, för jag hade ju inte skrivit något ”första utkast” och visste faktiskt inte exakt vad som skulle hända sedan. Mitt första utkast var helt enkelt texten jag skrev och jag tänkte ut saker och ändrade efter hand.

Följden av att göra så mycket småpillande i början och att skriva så långsamt, blir förstås efter några år att jag har en text med väldigt haltande språkkvalitet, och för den delen berättarkvalitet. Särskilt som jag efter ett par år uppfann ett par, tre karaktärer till med egna povar, som jag sprängde in i den befintliga texten.

Nu när jag producerar ny text är den ganska avskalad, ofta relativt ren och luftig. Den kommer helt säkert att behöva fyllas ut en hel del, men i grund och botten tror jag att det är en ganska driven text som fungerar bra som grund. Jämfört med de första hundra sidorna text där det behöver strykas och strykas och strykas och omformuleras en hel del, och ändå tror jag att språken i sig ligger ganska långt ifrån varandra. Det känns som en ordentlig utmaning att få ihop det.

Om det är något jag verkligen längtar efter just nu, så är det att få börja om från början med ett helt nytt manus. Göra rätt. Skriva synopsis, göra ett lite mer skissartat första utkast. Jobba igenom det scen för scen, redigera i ett par omgångar, låta någon läsa. Redigera igen. Det kommer att bli otroligt mycket bättre, och gå otroligt mycket fortare. Hoppas jag.

Badrum och tacksamhet

Livet, Skrivande,

När man har ett badrum (och för det mesta har man ju tack och lov det) är det lätt att glömma bort att vara tacksam. Egentligen är det ganska ofta som man glömmer bort att vara tacksam för olika saker.

Idag blev vårt badrum äntligen färdigt efter fem veckor utan dusch och bitvis utan toalett och med en lägenhet som varit fylld av hantverkare och deras diverse attiraljer. Vi har klarat oss med en något sämre personlig hygien än normalt och vi har haft en blå hink som stand in för toaletten vid akuta behov. Min dotter har blivit väldigt förtjust i att ”kissa i den blå hinken”, och verkar ärligt talat ganska missnöjd över att inte längre få ägna sig åt denna spännande och annorlunda vardagsaktivitet. Själv är jag istället väldigt tacksam. Jag har kissat i en hel del olika saker i mitt liv (alltså, när jag har varit tvungen) och jag brukar inte klaga, men jag kan säga att i den trettioförsta veckan av en graviditet är jag inte riktigt så smidig som hinken kräver. Ergo, tacksamheten.

Så nu går jag runt och njuter, rent allmänt. Jag kan duscha och gå på toaletten i mitt eget hem vilken tid på dygnet som helst, och det är märkligt hur grymt tacksam man kan vara över det – även i de stunder när man inte faktiskt duschar eller är på toaletten (oftast större delen av tiden på ett dygn). Jag njuter också av att vi så sakteliga börjar återskapa den allmänna ordningen i vårt hem (okej, extremt sakta, ärligt talat, men jag är i ett sånt sinnestillstånd att jag verkligen är otroligt tacksam för minsta lilla förbättring).

Och jag undrar om det inte är så att den allmänna tacksamheten (och eventuellt mer specifikt frånvaron av hantverkare) påverkar min skrivförmåga lite. För idag har jag lyckats prestera 964 ord, och det är första gången på nästan en vecka som jag kommit i närheten av tusen. Det känns hoppfullt. Så fram för lite mer tacksamhet och allmän njutning i vardagen, jag tror att det kan hjälpa mot det mesta 🙂

För övrigt är jag också tacksam över att vår innergård är full av fläderträd i lagom höjd så att man kan plocka blomklasar och göra saft. Mums!

Fläder