När jag började på mitt nuvarande manus (för kanske sex år sedan…) hade jag absolut ingen aning om hur man gör när man skriver ett helt manus. Även om jag alltid skrivit mycket, hade jag aldrig läst en bok om skrivande, gått en skrivkurs eller hängt på skrivarbloggar. Jag hade bara skrivit på för mig själv, på mitt eget sätt. Sällan hade någon läst det jag skrivit – och i så fall inte med kritiska ögon utan bara för nöjes skull. Jag föreställde mig mer eller mindre att jag skulle börja från början och skriva till slutet (vilket skulle ta mig kanske ett år), och sedan skulle manuset (eventuellt efter lite lättsam redigering) vara klart. Jag kunde förstås inte ha mer fel.
Självklart kan man börja på det här sättet. Att gå bara på sin galna entusiasm och eventuella naturbegåvning och hoppas på det bästa. Men jag skulle trots allt inte rekommendera det till någon annan för det genererar en hel del nybörjarfel. Och då tänker jag inte bara på överdriven användning av adjektiv och kanske också adverb, utan på större saker.
Som hur det tog mig säkert ett år att skriva de första sjuttio sidorna, för att jag höll på och filade och filade på de där sidorna i all oändlighet. Jag kunde bara inte lämna dem förrän jag var nöjd. Och det kändes tryggt att jobba med dem, för jag hade ju inte skrivit något ”första utkast” och visste faktiskt inte exakt vad som skulle hända sedan. Mitt första utkast var helt enkelt texten jag skrev och jag tänkte ut saker och ändrade efter hand.
Följden av att göra så mycket småpillande i början och att skriva så långsamt, blir förstås efter några år att jag har en text med väldigt haltande språkkvalitet, och för den delen berättarkvalitet. Särskilt som jag efter ett par år uppfann ett par, tre karaktärer till med egna povar, som jag sprängde in i den befintliga texten.
Nu när jag producerar ny text är den ganska avskalad, ofta relativt ren och luftig. Den kommer helt säkert att behöva fyllas ut en hel del, men i grund och botten tror jag att det är en ganska driven text som fungerar bra som grund. Jämfört med de första hundra sidorna text där det behöver strykas och strykas och strykas och omformuleras en hel del, och ändå tror jag att språken i sig ligger ganska långt ifrån varandra. Det känns som en ordentlig utmaning att få ihop det.
Om det är något jag verkligen längtar efter just nu, så är det att få börja om från början med ett helt nytt manus. Göra rätt. Skriva synopsis, göra ett lite mer skissartat första utkast. Jobba igenom det scen för scen, redigera i ett par omgångar, låta någon läsa. Redigera igen. Det kommer att bli otroligt mycket bättre, och gå otroligt mycket fortare. Hoppas jag.