Månadsarkiv: november 2015

Otur – eller oskicklighet i grenen fånga flygande kaffe

Min dator är sönder (aaaaaaaaaah – det borde inte vara möjligt, inte igen!).

Flera av tangenterna går inte att skriva på, men det verkar inte vara mekaniskt för det ändrar sig fram och tillbaka vilka tangenter det är. Det kan bero på att Filurpojken slängde en mugg med kaffe över datorn häromdagen (alltså, BARN! Min förra dator gick ju sönder för att Buslusan och en av hennes kompisar hällde ut ett glas vatten över/bredvid datorn och sedan satt och plaskade med händerna i pölen en lång stund innan jag upptäckte skadan). Mitt råd till alla människor med barn är: ställ aldrig teknisk utrustning på ett bord med ett barn, om det finns vätska där också.

Jag hade hoppats att det inte kom så mycket kaffe in i datorn eftersom den var stängd, men är jag ganska orolig nu när det plötsligt inte går att skriva på den. Måste försöka lämna in den till en datadoktor så fort som möjligt.

Att släppa taget om ett manus

Det är en märklig känsla, det här att släppa taget om ett manus. Det var ju inte alls en medveten process utan snarare som att det skedde helt långsamt och gradvis och utan att jag alls hade en aning om det, och så en dag, bara: kunde jag helt överraskad känna att jag hade släppt, att all den där krampen i hela min varelse var borta, att jag kände mig fri och avslappnad och trygg. Och beslutet att lägga ner min deadline kom EFTER att den här känslan infann sig, som en helt naturlig konsekvens. Helt enkelt eftersom jag i kropp och själ och tanke visste att allt skulle ordna sig, bara inte alls enligt planen som jag haft, men också att DET INTE GJORDE NÅGONTING.

Det konstiga – och härliga – är att känslan som infinner sig nu efter släppet är en känsla av försiktig nyfikenhet. Att jag liksom kan närma mig mitt manus på ett helt annat, mer frisinnat sätt. Jag tänker på det på något som kan bli bra, på något som innehåller potential och utvecklingsmöjligheter, istället för på något som är ofärdigt, haltande och definitivt inte så bra som det borde vara. Nu när jag tagit bort min deadline ur ekvationen så finns det plats för mitt manus (och för mig) att växa och bli så bra som det faktiskt skulle kunna bli, typ: istället för att bara borsta igenom håret och nödtorftigt försöka tvätta bort tandkrämsfläckarna från tröjan, hinner jag både duscha och byta till hela och rena och snygga kläder. Plus lite mascara. Ni förstår.

Det känns helt obeskrivligt skönt.

Ett stort beslut om vad som är viktigast

Helt utan att jag planerat det, har de senaste veckorna lett mig fram till ett av de största skrivrelaterade besluten som jag tagit på kanske flera år. Nämligen att sluta stressa fram mot en omöjlig deadline och i stället låta skrivandet ta den tid det tar. Jag tänker (åtminstone för stunden) sluta betrakta skrivandet som ett arbete, och istället låta det bli en härlig fritidssysselsättning som jag ägnar mig åt när jag har tid och lust. Och jag tror att jag behöver ta en ordentlig paus ifrån det innan det kan bli lustbetonat igen. Det är ett väldigt stort beslut för mig, och inte ett som jag fattar utan svårighet – i så fall hade jag nämligen gjort det för länge sedan.

I några veckor (kanske egentligen månader, om jag undantar ett antal specifika udda tillfällen) har jag känt att jag mer och mer tappat lusten att skriva på mitt manus. Jag har fått svårare och svårare att skriva något vettigt när jag bokat in tid för att göra det, och har märkt att jag oftare och oftare bara struntat i det och gjort något annat istället. Det handlar en del om tröttheten så här efter ett år (eller fem – beroende på hur man ser det) utan vettig sömn på nätterna. Antagligen handlar det ganska mycket om det, men eftersom det är det enda i mitt liv som jag egentligen inte kan påverka så mycket, är det inte just sömnbrist som framför allt gjort att jag ändrat inställning. Istället är det två andra saker.

Den första är min familj och det som jag med ett sammanfattande ord skulle kunna kalla ”mitt liv”. Det är ju ganska ofta som jag i olika skrivsammanhang diskuterar hur livet kommer i vägen för skrivandet och att man måste acceptera att det är så ibland och lära sig leva med det i perioder. I praktiken kommer mitt liv i vägen för skrivandet nästan hela tiden, eftersom det finns ganska lite tid för skrivandet och eftersom jag har ganska mycket andra saker som upptar mig. Men i mitt huvud så är det snarare tvärt om: Att skrivandet kommer i vägen för livet. Att skrivandet på riktigt hindrar mig från att vara helt närvarande med min familj och med vänner, och på vissa sätt kan jag nog säga att skrivandet hindrar mig från att vara helt närvarande med mig själv. Det kan låta galet, men det är hur som helst sant.

Jag kan bitvis bli så pass besatt av mitt skrivande att jag helt ärligt tycker att allting – precis allting – bara är irriterande störningsmoment i min skrivprocess. Och jag kan faktiskt tycka att det är lite okej att ha sådana perioder av intensivt skapande, jag kan tycka det, trots att det inte passar in i det beteende jag som kvinna och förälder förväntas ha, trots att det då faktiskt går ut över andra människor. Det är så otroligt viktigt för mig med skrivandet, att det kan få gå ut över livet ibland. Men det måste vara kortare perioder, och det måste bli konkreta resultat. För min del har det snarare varit ett kroniskt tillstånd under lång tid och inte alls en kort period, och det har heller inte blivit särskilt tydliga resultat – åtminstone inte som står i relation till det totala uppgåendet i processen. Det har gjort att jag levt med ett ständigt missnöje på alla plan, eftersom jag aldrig kunnat bli nöjd och heller aldrig kunnat slappna av. Jag har svårt att förstå hur det blev så här, att min besatthet av att någon gång bli klar tog över på ett sätt som faktiskt gränsar till osunt. Jag skriver på sidan om mig och bloggen att jag vill leva ett liv där jag lyssnar på mitt hjärta, och det vill jag verkligen. Men nu tänker jag att jag bara har lyssnat på det som hjärtat skriker – inte på det som hjärtat säger i vanlig samtalston, eller viskar och liksom smågnolar. Jag tänker att jag måste se till att lyssna på hjärtats röst i varje aspekt av livet, hela tiden, och inte bara lyssna ut en riktning och sedan sätta av åt det hållet, blind och döv för allt annat än målet.

Det var alltså det första som fick mig att nästan över en dag ändra inställning till skrivandet. Det andra är förstås manuset självt, min trötthet på det, och mina tvivel. Tro nu inte att jag tänker ge upp, det tänker jag verkligen inte – långt ifrån. Men jag känner att jag – som flera av er så klokt påpekat i kommentarer häromdagen – behöver en lite längre paus från manuset. Jag behöver vila mig för att hitta tillbaka till det lustfyllda skrivandet. Och jag tror att jag också behöver ordentligt med tid till att bygga min värld (den där delar av handlingen utspelar sig) i lugn och ro. Jag tror att jag har hittat fram till en fungerande dramaturgi och jag tycker att jag lyckats skapa (någorlunda) trovärdiga och personliga röster till mina karaktärer. Men det som saknas är världsbygget, alla detaljer, bakgrunder, en övergripande berättelse som den här romanen kan vila i (med tanke på att den är tänkt som den första boken i en serie). Det är inget som går att slarva fram på bara några månader tills i vår, jag måste låta det ta den tid det behöver.

Jag har känt mig så otroligt stressad över att bli klar, att jag verkligen övervägt att skicka in ett nästan ofärdigt manus bara för att ”bli av med det”. Och egentligen tycker jag att man måste få göra på det sättet, om det verkligen känns som det rätta. Men det är inte jag, att göra så, inte alls. Det är inte så jag har föreställt mig att det skulle bli, och det kommer inte bli så heller, om jag får välja just nu. Jag vill vänta och göra mitt manus så bra som det alls kan bli, och det får helt enkelt ta den tid det tar.

Så jag känner att jag börjar släppa taget om mitt manus, ett tag som jag verkligen hållit fast vid väldigt krampartat på sista tiden. Jag tänker att det kommer bli färdigt, någon gång, men det är inte det absolut viktigaste i mitt liv, familjen och hälsan och glädjen är viktigare. Det viktiga är att jag har roligt och är lycklig medan jag skriver på mitt manus, och att jag blir nöjd med resultatet – exakt när det blir färdigt är mindre viktigt.

Ja. Sånt här kan man komma fram till en söndag när sambon är borta på roligheter och man själv nattar först det ena barnet och sedan det andra. Ett stort beslut mitt i det lilla, men ett som klingar sant i hela kroppen. Jag är ärligt talat redan lite lyckligare.

NaNoPausen blev ett avhopp

Efter ungefär en veckas paus från skrivandet har jag bestämt mig för att lägga ner NaNoWriMo och faktiskt att skjuta fram min deadline från Maj nästa år till ”nästa år någon gång”. Det känns helt rätt och faktiskt ganska mycket som att plötsligt kunna andas igen efter en lång period av syrebrist.

Jag återkommer med ett mer detaljerat inlägg om hur jag tänker runt hela saken. Nu ska jag istället bara ta det lugnt och pussa barnen och klappa katterna och läsa en bok.

Igen.

Lycklig ledighet för en kväll

Tentan är äntligen inlämnad och efter två seminarier i dag tycker jag att jag är värd en ledig kväll. Ledig från skolan, ledig från manuset – från allt. Så jag dricker varm choklad och läser några sidor i valfria böcker bara för njutningen, inte för att få något läst. Jag klappar katterna i lugn och ro, pussar de sovande barnen, låter mina tankar vandra utan att göra något av dem, utan att följa upp, utan att ha mål eller mening.

Vad skönt det är.

Jag antar att jag borde göra det här oftare.

Segheten så här efter över sex år med mitt manus

Det går obeskrivligt segt med skrivandet. Det beror delvis på att jag skriver en hemtenta och är lite upptagen och stressad av den, delvis på att jag är förkyld. Men i ärlighetens namn, så är det tyvärr inte bara det heller.

Jag börjar verkligen tröttna. Över sex år med samma manus gör att jag inte riktigt har kvar entusiasmen. Trots att min text är bättre nu än någonsin, både den gamla och den nya, trots att jag känner att jag faktiskt kommit någonstans med manuset, på många olika plan. Jag kan bara inte uppbåda samma glädje inför att skriva längre. Jag hoppades att jag skulle få lite extra schvung med NaNoWriMo, men istället gör det mig bara ännu mer deppig eftersom jag presterar ungefär 300 ord om dagen som det är nu (och det är i bästa fall), istället för 1600 ord om dagen eller vad det nu är som jag borde skriva. Jag har kommit till en väldigt obehaglig punkt, som jag faktiskt aldrig trodde att jag skulle hamna vid:

Jag vill inte skriva. Jag vill ha skrivit.

Antagligen borde jag inte fundera över det här nu, mitt i en hemtenta. Vem hinner skriva på sin roman mitt i en tenta? Inte så många, gissar jag. Men jag tar mig tid till andra saker de här dagarna, nu i helgen har jag haft tenta-förbud exempelvis, så all min ”fria” tid i helgen skulle jag ha kunnat skriva på manuset. Men jag har inte gjort det. Och det är för att jag inte vill. Det jag faktiskt vill är att bli färdig. Jag vill vara färdig nu. Jag vill skicka iväg mitt manus till ett antal förlag och få en låååång semester från det. Men om jag fortsätter känna så här finns ju risken att jag aldrig någonsin blir klar.

Känner ni så här ibland? Vad gör ni då?

Självporträtt

Har skrivit på min tenta om Englands 1600-talsteater hela dagen och känner mig nu lite trött och förkyld. Det går inget vidare med skrivandet, så jag tog helt enkelt ledigt ikväll och ritade färdigt ett självporträtt jag pysslat med i veckan. Inte hundra procent likt – näsan är lite för lång och käken lite för markerad – men ungefär så här ser jag ut, tror jag.

IMG_20151106_225313

Skrivandets ABC – lösningen på mer än ett problem

Jag har tänkt ut en i mitt eget tycke EXTREMT bra lösning på mitt problem med att skriva korta blogginlägg. Jubel och fanfarer!

Som jag tror att jag nämnt minst en eller kanske flera gånger här på bloggen så är mitt sätt att lära mig saker att formulera mig med egna ord, skriva ner och spara orden och sedan helst läsa dem igen. När jag nu ungefär samtidigt som jag började blogga bestämde mig för att lite mer medvetet anstränga mig för att förstå mig på det här med skrivande och hur det egentligen fungerar, började jag göra exakt på det sättet (i alla fall då och då när den andan faller på). Det jag börjat bygga är en sorts eget ”skrivandets ABC”, där jag läser på om ord och uttryck som jag känner att jag inte helt har grepp om (och även ord och uttryck som jag HAR grepp om, för ofta är den sortens grepp som man tror att man har, ganska oformulerat), och formulerar så kort som möjligt en egen beskrivning av vad det nu är jag läser på om.

Jag har bestämt mig för att jag lika gärna kan dela med mig av mitt ABC. Bloggen är ju ändå det absolut bästa stället att lagra information eftersom jag där alltid har tillgång till den, eftersom det blir lättare att hitta i den, och jag kan spara länkar till andras inlägg om samma saker (och jag ÄLSKAR verkligen länkar). Jag hoppas att ni förstår att jag inte på något sätt anser mig vara en expert, utan att det är mitt sätt att lära mig på, och att jag bara vill dela med mig av det. Om ni vet någon som har skrivit ett smart inlägg om något av mina ämnen (eller om ni själva gjort det!) – säg till bara, så länkar jag!

Kör väl lite NaNo ändå

För alla som inte vet:

I november varje år är det National Novel Writing Month: NaNoWriMo. Det betyder att tusentals (kanske milliontals?) människor världen över sitter klistrade vid sina datorer och försöker pressa ur sig 50 000 ord på en månad.

Egentligen är tanken att man ska skriva det första utkastet till en roman under NaNo, men jag väljer att tolka hela konceptet lite friare och har just bestämt mig för att köra i år, trots allt. Jag tycker inte att jag nödvändigtvis måste lyckas med 50 000 ord, men typ 30 000 skulle vara riktigt bra. Och jag är väldigt generös mot mig själv på så sätt att jag räknar även de ord som jag behåller när jag redigerar (det blir helt enkelt omöjligt att räkna annars), vilket är något enklare än att klämma ur mig helt och hållet ny text hela tiden.

Hur som helst. Jag kör. Jag har aldrig fått så mycket skrivet som förrförra året under NaNo, och förra året fick jag också väldigt mycket gjort i november fast jag inte ens var med. Det är något med energin, det där enorma, kollektiva. Det smittar. Det är härligt. Några av er som också är med i år? Jag finns på NaNo som Skriviver i så fall, om ni vill bli skrivkompisar.