Helt utan att jag planerat det, har de senaste veckorna lett mig fram till ett av de största skrivrelaterade besluten som jag tagit på kanske flera år. Nämligen att sluta stressa fram mot en omöjlig deadline och i stället låta skrivandet ta den tid det tar. Jag tänker (åtminstone för stunden) sluta betrakta skrivandet som ett arbete, och istället låta det bli en härlig fritidssysselsättning som jag ägnar mig åt när jag har tid och lust. Och jag tror att jag behöver ta en ordentlig paus ifrån det innan det kan bli lustbetonat igen. Det är ett väldigt stort beslut för mig, och inte ett som jag fattar utan svårighet – i så fall hade jag nämligen gjort det för länge sedan.
I några veckor (kanske egentligen månader, om jag undantar ett antal specifika udda tillfällen) har jag känt att jag mer och mer tappat lusten att skriva på mitt manus. Jag har fått svårare och svårare att skriva något vettigt när jag bokat in tid för att göra det, och har märkt att jag oftare och oftare bara struntat i det och gjort något annat istället. Det handlar en del om tröttheten så här efter ett år (eller fem – beroende på hur man ser det) utan vettig sömn på nätterna. Antagligen handlar det ganska mycket om det, men eftersom det är det enda i mitt liv som jag egentligen inte kan påverka så mycket, är det inte just sömnbrist som framför allt gjort att jag ändrat inställning. Istället är det två andra saker.
Den första är min familj och det som jag med ett sammanfattande ord skulle kunna kalla ”mitt liv”. Det är ju ganska ofta som jag i olika skrivsammanhang diskuterar hur livet kommer i vägen för skrivandet och att man måste acceptera att det är så ibland och lära sig leva med det i perioder. I praktiken kommer mitt liv i vägen för skrivandet nästan hela tiden, eftersom det finns ganska lite tid för skrivandet och eftersom jag har ganska mycket andra saker som upptar mig. Men i mitt huvud så är det snarare tvärt om: Att skrivandet kommer i vägen för livet. Att skrivandet på riktigt hindrar mig från att vara helt närvarande med min familj och med vänner, och på vissa sätt kan jag nog säga att skrivandet hindrar mig från att vara helt närvarande med mig själv. Det kan låta galet, men det är hur som helst sant.
Jag kan bitvis bli så pass besatt av mitt skrivande att jag helt ärligt tycker att allting – precis allting – bara är irriterande störningsmoment i min skrivprocess. Och jag kan faktiskt tycka att det är lite okej att ha sådana perioder av intensivt skapande, jag kan tycka det, trots att det inte passar in i det beteende jag som kvinna och förälder förväntas ha, trots att det då faktiskt går ut över andra människor. Det är så otroligt viktigt för mig med skrivandet, att det kan få gå ut över livet ibland. Men det måste vara kortare perioder, och det måste bli konkreta resultat. För min del har det snarare varit ett kroniskt tillstånd under lång tid och inte alls en kort period, och det har heller inte blivit särskilt tydliga resultat – åtminstone inte som står i relation till det totala uppgåendet i processen. Det har gjort att jag levt med ett ständigt missnöje på alla plan, eftersom jag aldrig kunnat bli nöjd och heller aldrig kunnat slappna av. Jag har svårt att förstå hur det blev så här, att min besatthet av att någon gång bli klar tog över på ett sätt som faktiskt gränsar till osunt. Jag skriver på sidan om mig och bloggen att jag vill leva ett liv där jag lyssnar på mitt hjärta, och det vill jag verkligen. Men nu tänker jag att jag bara har lyssnat på det som hjärtat skriker – inte på det som hjärtat säger i vanlig samtalston, eller viskar och liksom smågnolar. Jag tänker att jag måste se till att lyssna på hjärtats röst i varje aspekt av livet, hela tiden, och inte bara lyssna ut en riktning och sedan sätta av åt det hållet, blind och döv för allt annat än målet.
Det var alltså det första som fick mig att nästan över en dag ändra inställning till skrivandet. Det andra är förstås manuset självt, min trötthet på det, och mina tvivel. Tro nu inte att jag tänker ge upp, det tänker jag verkligen inte – långt ifrån. Men jag känner att jag – som flera av er så klokt påpekat i kommentarer häromdagen – behöver en lite längre paus från manuset. Jag behöver vila mig för att hitta tillbaka till det lustfyllda skrivandet. Och jag tror att jag också behöver ordentligt med tid till att bygga min värld (den där delar av handlingen utspelar sig) i lugn och ro. Jag tror att jag har hittat fram till en fungerande dramaturgi och jag tycker att jag lyckats skapa (någorlunda) trovärdiga och personliga röster till mina karaktärer. Men det som saknas är världsbygget, alla detaljer, bakgrunder, en övergripande berättelse som den här romanen kan vila i (med tanke på att den är tänkt som den första boken i en serie). Det är inget som går att slarva fram på bara några månader tills i vår, jag måste låta det ta den tid det behöver.
Jag har känt mig så otroligt stressad över att bli klar, att jag verkligen övervägt att skicka in ett nästan ofärdigt manus bara för att ”bli av med det”. Och egentligen tycker jag att man måste få göra på det sättet, om det verkligen känns som det rätta. Men det är inte jag, att göra så, inte alls. Det är inte så jag har föreställt mig att det skulle bli, och det kommer inte bli så heller, om jag får välja just nu. Jag vill vänta och göra mitt manus så bra som det alls kan bli, och det får helt enkelt ta den tid det tar.
Så jag känner att jag börjar släppa taget om mitt manus, ett tag som jag verkligen hållit fast vid väldigt krampartat på sista tiden. Jag tänker att det kommer bli färdigt, någon gång, men det är inte det absolut viktigaste i mitt liv, familjen och hälsan och glädjen är viktigare. Det viktiga är att jag har roligt och är lycklig medan jag skriver på mitt manus, och att jag blir nöjd med resultatet – exakt när det blir färdigt är mindre viktigt.
Ja. Sånt här kan man komma fram till en söndag när sambon är borta på roligheter och man själv nattar först det ena barnet och sedan det andra. Ett stort beslut mitt i det lilla, men ett som klingar sant i hela kroppen. Jag är ärligt talat redan lite lyckligare.
