Månadsarkiv: augusti 2018

Det ojämna livspusslet och att följa sina drömmar

I ett av mina senaste blogginlägg skrev jag om hur svårt jag tycker att det är att hitta rutiner när jag har så att säga ”oändligt” med tid och hur jag måste kämpa med min inre livsnjutare hela tiden. Det är absolut en sanning : jag har en del att jobba med på den fronten. Men ibland måste jag påminna mig själv om att det är en annan sak som kanske i första hand – eller åtminstone i lika hög utsträckning – påverkar min skrivtid, och som är mycket svårare att komma åt eftersom den berör fler än mig själv och dessutom är ett sanktionerat system sedan århundraden tillbaka. Nämligen att ansvaret för hemmet och barnen är väldigt ojämnt fördelat i vår familj (surprise).

Jag sköter all planering av vad vi ska äta, jag gör de flesta inköp, lagar de flesta middagarna, är den som diskar mest, tvättar mest och städar mest. Jag vabbar alltid när barnen är sjuka (och de är sjuka väldigt ofta), jag tar alla utvecklingssamtal på skolan och förskolan, jag går på alla BVC-besök, alla tandläkarbesök, jag hämtar tidigare för att ta med dottern till simskolan och andra fritidsaktiviteter, jag hämtar tidigare när skolan och förskolan har APT, jag är hemma med barnen på alla planeringsdagar och alla lov, jag köper nästan alla deras kläder, jag är den som tar med dem till biblioteket för att låna böcker, och så vidare, och så vidare. Jag är ganska mycket som en helt vanlig mamma, alltså.

Men en skillnad är ju att det mesta av det här gör jag på de ungefärliga fem timmar som jag egentligen ska skriva på varje dag (eftersom jag värdesätter tiden med barnen och jag värdesätter tiden med min sambo, lika bra att jag gör det som måste göras i lugn och ro när jag är själv, så att jag inte tar den tiden från någon annan). I kombination med min livsnjutarmentalitet är det lätt att förstå att det inte alltid blir så mycket skrivet. Det är förstås en både lång och bred diskussion egentligen det här, vad rätt och fel, hur mycket är vi bara offer för samhällsstrukturen och allt det där. Men i slutänden handlar det rent krasst om att väga saker för och emot varandra: tid, pengar, stress, välmående. Och trots att mitt inre gör uppror kommer jag alltid fram till att någon sorts millimeterrättvisa i fråga om ansvar för barn och hus, eller ens en någorlunda jämn fördelning, inte är värd vad den kostar. Inte just nu nu i alla fall. Och då kommer en annan tanke smygande:

Kan vi inte låta barnen vara ett par timmar längre på skola och förskola, så att jag får jobba något som i alla fall kommer i närheten av heltid?

Varför är det en så förbjuden tanke? Varför känns det som att jag begår något slags brott när jag tänker så? Varför är mitt skrivande värt så lite, även i mina egna ögon? Svaret är förstås lika enkelt som sorgligt: jo, för att jag är kvinna. I princip är det därför.

Men jag tänker inte lämna mig själv hängande med den här snaran om halsen. Jag jobbar på att omforma mina tankar, ändra mitt sätt att se på mig själv och min roll i familjen. Jag är värd att få sträva mot mina drömmar, och göra det ordentligt. Jag är så värd det att andra faktiskt kommer behöva anpassa sig till mig och mina behov ibland, istället för att jag bara får följa mina drömmar så länge det inte stör någon annan. Ju mer jag tänker på det, ju mer känner jag att det antagligen är den största gåva jag kan ge till mina barn, på lång sikt. Så jag måste ju göra det, eller hur?

 

Inte direkt lysande, men en början

Ärligt talat, det finns inte riktigt ett enkelt eller lysande sätt att börja ett blogginlägg som är det första på över ett halvår. Så jag liksom kastar mig ut, bara:

Det har varit ett tufft halvår, rent energimässigt. Det som skulle bli början på mitt skrivår blev istället tidernas vab-vinter. Jag skämtar inte om jag säger att jag själv eller barnen varit sjuka exakt 80 procent av tiden mellan nyår och juni (influensa, tusen förkylningar, bihåleinflammation, magsjuka, mer förkylningar, krupphosta, mer magsjuka) så både ork, tid och lust för skrivande har helt enkelt inte funnits.

Nu är det äntligen annorlunda. Vi är friska, pigga och glada, och den här sommaren har ju varit (är fortfarande) som en stor kopp varm choklad för en frusen själ (lite för varm, förstås, men ändå, vi behövde den), och jag äntligen på topp igen! Det enda problemet med att vara på topp är hur mitt maniska drag triggas och jag direkt vill börja göra precis allting: skriva på mitt manus, rita, måla, lära mig nya låtar på pianot, tapetsera och fixa iordning arbetsrummet, måla om i groventrén, gräva rabatter i trädgården, ta tag i mina lektörsjobb, BÖRJA BLOGGA IGEN. Ja ni fattar. Hur på topp jag än är så har dygnet bara tjugofyra timmar. Alltid samma gamla problem. Men det är dock ett lyxproblem, så jag försöker slappna av och tänka att vad jag än väljer att göra, så kommer jag lite framåt i en riktning dit jag verkligen vill. Hur och när och i vilken ordning saker händer spelar mindre roll. Även den exakta kvaliteten på allting. För det viktigaste är ändå att saker faktiskt blir av, inte att de blir perfekta.

Därav det här blogginlägget, som jag gått och gruvat mig för i månader. Om jag hade försökt tänka ut ett helt lysande inlägg hade det helt enkelt aldrig blivit något. Bättre ett blogginlägg i handen än tio i skogen, tror jag man säger.

Hur har er sommar varit?