Månadsarkiv: maj 2015

Sämst blir bäst och svårast lättast

Jag måste ju berätta lite om min karaktär X, som var den som löste min skrivblockering på retreaten (om man alltså bortser från den roll jag själv och även Liv spelade för den sakens skull). Jag gick från att skriva knappt ett ord på flera timmar och prokrastinering i form av shoppande och fikande, till att skriva helt maniskt och upptäcka att klockan var kvart över åtta och jag inte ens hade funderat över middag. Ganska stort för att vara mig, som annars är som Skalman med mina mat- tider.

Karaktär X är den karaktär som jag själv haft allra svårast för från början (jag har skrivit om det exempelvis här och här). Jag har haft svårt för att tycka om henne (jag kan härmed avslöja att hon är en hon, för enkelhetens skull), och jag har haft svårt för att skriva fram henne på ett bra sätt. Men när Liv läste hela mitt manus så var karaktär X den som hon upplevde som mest spännande, mest välgestaltad och mest färdig. Och nu när jag satt på mitt hotellrum och kämpade med min huvudkaraktär som jag ju kan utan och innan och inte lyckades klämma fram en vettig mening, så blev det plötsligt som att spruta champagne när jag bytte till karaktär X, som jag alltid haft så svårt för. Hur kan det komma sig, kan man undra?

Mitt spontana svar är att det nog beror på att jag jobbat så medvetet med henne. Även om jag jobbar ”medvetet” med alla mina karaktärer så har jag lagt enormt mycket mer tid och energi på just karaktär X, eftersom jag har känt mig tvungen. Jag har nyligen skrivit om alla hennes stycken i manuset, vilket betyder att just de styckena är cirka fyra, fem år nyare än vissa stycken om de andra karaktärerna. Det är ju inte svårt att tänka sig att det faktiskt gör skillnad, även om de andra styckena är delvis redigerade flera gånger.

Men det finns en annan faktor som jag tror spelar in, och det är karaktärens karaktär, så att säga. Hon har en typisk extrovert personlighet, det vill säga, hon är en ”doer”. Hon håller inte på och tänker och reflekterar så mycket. Hon är inte typen som bara låter saker hända henne. Hon gör upp planer, och sedan ser hon till att få dem att gå i lås, hon är impulsiv och lite våghalsig och dumdristig och ganska charmerande. Jag tror att jag har haft svårt att hitta fram till henne just därför att hon är så extrovert, och jag själv inte är det, men när jag har tagit mig förbi det hindret så tror jag att hon på alla andra sätt är lättare att skriva om – av samma anledning.

Det är en väldigt speciell känsla, när saker och ting vänds upp och ner på det här sättet. De karaktärer som förut var lättast att skriva om och som jag uppfattade som de bästa bitarna, är nu svårast, till och med de sämsta bitarna i mitt manus. Medan den svåraste karaktären som jag nästan skämdes för att låta någon läsa om, är nu den bästa, den mest färdiga och den lättaste.

 

Retreatrapport

Ursäkta radiotystnaden härifrån. En kombination av intensivt skrivande, förkylning, trötthet och vissa datorproblem har gjort att jag inte prioriterat bloggandet de senaste veckorna. Så här följer nu en något försenad rapport över hur det gick på min efterlängtade skrivretreat.

Det absolut första som hände (och som liksom hade smugit sig på mig i tysthet redan flera dagar innan jag kom iväg) var att jag drabbades av den värsta tvivelsattacken i mitt skrivande någonsin. Vilket egentligen inte säger så mycket eftersom jag sällan eller aldrig har tvivlat allvarligt förut, men jag var tvungen att ta en lååång promenad för att shoppa kläder och hudvård och köpa en latte och en cheescake med vit choklad och lyssna på Writing Excuses i lurarna, och sedan ligga på hotellsängen och prata i telefon med min egen privata skrivakut (läs: Liv), innan det äntligen släppte. För tack och lov så gjorde det ändå det.

Jag har bara kommit i närheten av den här typen av tvivel en gång förut, och det var när jag var på sluttampen av mitt första utkast. Men då var det tvivel i form av att jag inte hade en aning om ifall det jag skrev faktiskt fungerade. Känslan av att inte veta, inte kunna se min egen text och bara famla i mörker. Den här gången var det mer som att jag lyckats slå på lyset och såg min egen text i ett väldigt exakt och inte så smickrande ljus, och min slutsats var ungefär: Herregud, det här är inte tillräckligt bra, det kommer aldrig bli tillräckligt bra, och vem, VEM, skulle någonsin vilja läsa det här? En massa följdfrågor uppenbarade sig, som exempelvis: Varför har jag valt just den här berättelsen när det hade varit smartare (och kanske mer säljande) att välja en annan berättelse? Varför har jag valt att berätta min berättelse just så här, när det hade varit smartare (och kanske mer säljande) att göra på något annat sätt? Och så vidare. Och en annan av de frågor som besvärade mig var förstås: varför, VARFÖR, var jag tvungen att få den här attacken av tvivel just exakt nu, när jag hade ett helt dygn av skrivande på mig, något jag inte haft på över ett år.

Svaret på den sista frågan är förstås – tänker jag – att när ens vardag består av skrivstunder på mellan tio minuter och en timme (med möjligt avbrott när som helst och ibland med avbrott på flera dagar utan skrivande), så är det svårt att hinna med de stora och långa tankarna, de som berör helheten. Alltså inte så kontigt att det kom precis när jag hade ett dygn på mig helt i fred med min dator. Snarare ganska naturligt.

Angående tvivel av den här sorten har jag kommit fram till att de alltid har två sidor. Dels så är det aldrig riktigt så illa som man tror, det finns ett element av överdrift och helt enkelt känslomässighet i den här sortens tvivel, som förmodligen bäst övervinns med skrivpepp från vänner och allmän optimism och envishet. Den delen är jag ärligt talat ganska bra på eftersom jag är född optimist, jag måste bara få lite tid på mig att liksom glida ner på botten i mitt hål och sedan upp igen – vilket i mitt fall går ganska fort. Men det finns en annan sida av den här sortens tvivel också, nämligen den att det för det mesta finns korn av sanning i tvivlen. Precis som jag tror att det ofta ligger någon slags sanning bakom negativ kritik från testläsare (bara kanske inte alltid den sanning som de själva tror), så ligger det ofta någon slags sanning bakom ens egen känsla av att något inte är tillräckligt bra (bara kanske inte alltid den sanning man själv tror).

Varför kom de här tvivlen just nu? Som jag sade för att jag hade tid på mig att tvivla, men också för att jag precis höll på att skriva den absolut tråkigaste och sämst gestaltade biten i hela mitt manus – i princip en jättelång transportsträcka som jag bestämt mig för att jag måste ha med nästan till vilket pris som helst. Jag har lyft den här transportsträckan jättemycket under min senaste redigering, men det går liksom inte att komma ifrån att det fortfarande är en transportsträcka, och det faktum att jag valt att låta min huvudkaraktärs perspektiv starta väldigt långsamt gör inte saken bättre i det här fallet. Men det jag kom fram till var att jag har valt att göra så här för att jag vill det, för att det passar mig, och för att jag själv tycker om böcker som börjar på det sättet, oavsett vad den stora massan av läsare där ute tycker, och oavsett vad ett förlag skulle kunna tycka. Givetvis fanns även en del andra funderingar där i min tvivelsattack, men jag får nog återkomma till dem senare, så att det inte tar en vecka att läsa det här inlägget.

Och rent praktiskt, hur kom jag vidare där på mitt hotellrum mitt i skrivkrampen och tvivlen? Jo, jag öppnade en halvflaska vin från minibaren och böt perspektivkaraktär och skrev på något helt annat. Det fungerade hur bra som helst!

Klockren gestaltning i vardagen

Ibland är det väldigt små, små saker i vardagen som lär mig om skrivande, och nästan alltid lär de där små sakerna också mig något om livet. Ibland är det underbart. Ibland är det beklämmande. Ibland är det både och.

Igår när jag och Buslusan lekte lite med hennes gosedjur, var det ett sådant tillfälle. Hon lekte att hon var en flygödla med blågröna vingar, och den flygödlan var mamma till en liten vit mus och en liten ljusgrön långhalsad dinosaurie. Jag hörde hur flygödlemamman pratade med den lilla långhalsen om att den inte hade några vingar eftersom den var så liten, men att den skulle få vingar, som inte skulle vara stora från början utan bara små, och sedan skulle de ena dagen vara ungefär så här stora (pyttesmå) och det skulle bara gå att flyga ungefär så här högt (jättelågt) och nästa dag skulle vingarna vara så här stora (lite större men fortfarande små), och så vidare. Men plötsligt avbröt hon sig och såg fundersam ut. Så sade hon:

”Mamma, den här flygödlemamman är ju en pojke.”

”Jaså, men mammor brukar ofta vara flickor”, säger jag, lite osäker mellan valen att informera om verkligheten och att tillåta allt och släppa lös fantasin i leken.

”Men det här är en mamma som är en pojke. Och den här (långhalsen) är en flicka.”

”Okej.”

Så fortsätter hon leken:

”Eftersom du är en flicka, kommer du inte kunna flyga så fort med dina vingar”, säger hon med det där pedagogiska tonfallet som vuxna har när de förklarar verkligheten för barn.

Här stannar leken upp. Jag funderar. Flickan kan inte flyga så fort för att hon inte är pojke. Mamman som kan flyga jättefort, måste bli en pojke i leken för att hålla sig till reglerna. Och jag undrar förstås, var i hela friden har hon fått de här föreställningarna ifrån? Det är inte från oss, det är jag säker på.

Vilket sjukt, sjukt samhälle vi lever i, där fyraåringar lär sig att flickor inte kan flyga fort – eller okej, springa fort, eftersom de flesta människor i allmänhet i vår värld inte kan flyga. Var lär hon sig? Dagis? Barnteve? Kompisar? Jag hoppas vid allt heligt att det är kompisarna, men jag vet ju inte.

Om jag i en text skulle vilja berätta om flickors och kvinnors roll i samhället så är det så här jag skulle berätta det: gestaltat genom ett barns tillsynes oskyldiga lek. Det finns få sammanhang där fördomar och förtryck blir så tydliga som i bans lek. Det är ju inte direkt vad jag skulle kalla för subtil gestaltning, snarare nästan övertydlig, och ändå tycker jag att den känns så klockren.

Och så här tänker jag alltså hela tiden i min vardag. Upprörs över kvinnoförtrycket som fortfarande existerar mitt ibland oss, oroar mig över mitt föräldraskap och barnen och hur jag ska kunna hjälpa dem att bli starka, självständiga, kreativa människor utan könsrollsstämplar, och lägger märke till hur saker gestaltas i de små samtalen på ett fullkomligt lysande sätt – och lägger det på minnet inför kommande skrivstunder. Det är välsignelsen och förbannelsen med att var en skrivande person. Det går inte att stänga av skriv-ögonen.

 

Lägesrapport och skrivlyxplaner

Det har inte blivit alls så mycket skrivande de senaste veckorna som jag hoppats. Verkligen inte. Därav också lite färre blogginlägg, som ni kanske märkt. Jag ligger ungefär hundra sidor efter min redigeringsplan, som förstås – det ska erkännas – var väldigt optimistisk. Men ändå. Det är jobbigt att inse hur lite skrivtid jag faktiskt lyckas få ihop i vardagen. Och hur underbart det än är att det är vår så innebär våren alltid att jag får ännu mindre skrivtid, för mina två små trädgårdsplättar är löjligt eftersatta och man vill ju vara utomhus och bara njuta lite också. Livet som aspirerande författare kan innebära svåra val.

Men om man har en fin sambo (som jag har) och har någorlunda stabil ekonomi (som vi också har), så kan man ibland få göra lite roligare val. Exempelvis valet av hotell till en egen liten mini-skriv-retreat om två veckor! Japp. Ni läste rätt. Jag ska få unna mig en alldeles ensam natt på hotell med tillhörande skrivtid dagen innan och dagen efter. Förstår ni lyxen! Jag kunde nästan inte somna igår för att jag blev så upplivad. Tror att det kanske blir Lady Hamilton i Gamla stan, trots kyrkklockorna varje kvart. Ska boka ikväll.

Tjohooo!