En liknelse är en beskrivning där något liknas vid något annat, ofta med hjälp av ordet ”som”. Till exempel:

”Hon var vacker som en sommardag”

Liknelser används för att ge läsaren en känsla utöver vad ett enkelt adjektiv eller verb kan bidra med. Och det är ju en bra sak. Men det knepiga med liknelser är att de ofta bli klyschor, eftersom de används om och om igen tills de nästan förlorar sin betydelse. Liknelsen ”vacker som en sommardag” kommer gissningsvis från Shakespeares berömda sonett nummer 18: ”Shall I compare thee to a summer´s day”, och var antagligen både nyskapande och fräsch i sin samtid. Men nu – efter några hundra år – har den blivit en klyscha. Så därför gäller det att vara försiktig med liknelser och helst inte återanvända de gamla välkända, hur passande de än kan tyckas verka.

Jag tycker att liknelser ofta kan bli lite komiska för att det är så lätt att råka överdriva. Kanske just därför är mina absoluta favorit-liknelser ofta de som är humoristiskt skrivna. Jag tycker också att liknelser fungerar bättre om de breder ut sig i en längre beskrivning, jämfört med den enkla liknelsen i en enda mening eller bara ett par ord – en längre beskrivning kan aldrig riktigt bli klyschig på samma sätt.

Här är en favorit från Terry Pratchetts Häxor i faggorna:

”Viväcka skulle vara den första att tillstå att hon hade ett sinne öppet för nya idéer. Det var lika öppet som ett fält, lika öppet som himlen. Inget sinne skulle kunna vara mer öppet utan hjälp av kirurgiska instrument.”

Har ni några favoritliknelser?

Anföringsverb är det ord som talar om hur någonting sägs (eller tänks) – det är alltså det ord som kommer direkt efter en replik eller en tanke. Det finns otaliga anföringsverb, exempelvis: skriker, mumlar, viskar, stammar, ryter, bubblar, snyftar – och så vidare. I de flesta fall är den här sortens anföringsverb helt onödiga; istället för att tillföra något hindrar de flytet i läsningen, de kan kännas väldigt konstlade och ofta talar de om något som redan framgår av repliken, eller i alla fall BORDE framgå av repliken.

Det absolut bästa anföringsverbet är säger. Det är nästan osynligt, och låter replikerna komma fram i all sin glans utan att störas av något annat.

I de fall när det känns nödvändigt med något mer beskrivande, tycker jag personligen bättre om att beskriva med en hel mening så att läsaren får en tydligare bild av vad som händer. Det vill säga, istället för att skriva: ”sade hon nervöst”, skriver jag kanske: ”sade hon, och hennes ögon rörde sig från punkt till punkt i rummet och verkade inte vilja landa någonstans”. Jag är också rätt förtjust i att inte ha ett anföringsverb alls, utan bara låta dialogen stå för sig själv tillsammans med den beskrivande meningen, det vill säga: samma som ovanstående men minus ”sade hon”. Ganska ofta fungerar det också att inte ha varken anföringsverb eller beskrivande text utan bara låta dialogen stå helt för sig själv. Men å andra sidan, ibland, kan rätt anföringsverb göra hela skillnaden i en dialog. Det handlar som alltid om att hitta rätt känsla för när det fungerar och när det inte fungerar.

Svårt, men roligt.

Adverb är en lite knepig ordklass som bestämmer verb eller andra adverb. Förenklat går det att säga att adverb svarar på frågorna hur, när eller var. I skrivsammanhang är det bra att – precis som med adjektiven – vara lite försiktig med adverb. Framförallt den sorts adverb som svarar på frågan om hur någonting görs, exempelvis: fort, tyst eller upprört.

Adverb används bland annat för att förtydliga, så att det inte ska gå att missa hur något görs. Men för det mesta behövs det inte, utan blir snarare en upprepning av något vi redan vet: Hon springer fort; Han viskar tyst; De gormar upprört. Ofta går det alltså bra att bara hoppa över adverben, för kanske är det som den gode Stephen king säger, att: ”Vägen till helvetet är kantad med adverb”.

För egen del har jag en tendens att vilja vara övertydlig så att läsaren inte ska missa vad det är jag vill säga, och slänger därför ibland in ett adverb av just den här sorten när jag först skriver en text. Men i redigeringsfasen tar jag ofta bort den igen, eftersom det då är lättare för mig att se att den där övertydligheten inte behövs.

Här är ett par länkar till artiklar som diskuterar användningen av adverb lite mer utförligt:

Don´t Use Adverbs and Adjektivs to Prettyfie Your Prose

Subverting Adverbs and Klichés

Adjektiv är en ordklass som talar om hur något uppfattas, tillexempel himlastormande, liten eller grön.

När vi beskriver saker använder vi spontant adjektiv (efter som det är vad adjektiven är till för), men en text blir lätt överlastad med för mycket adjektiv, den blir platt och tråkig och kan kännas lite barnslig. Därför är det bra att fundera över sin användning av adjektiv, och inte strössla med dem alltför lättvindigt.

Skrivövning:

Bestäm dig för något du vill beskriva (en plats, en karaktär, en händelse), och gör det så fullödigt och blomstrigt som du bara kan – smacka på med hur mycket adjektiv som helst om du vill. Skriv sedan om samma text men ta bort alla adjektiv och formulera om beskrivningen – och se hur stor skillnad det gör. En väldigt nyttig och ROLIG övning som kan vara en god hjälp i att gestalta på ett fräscht och personligt sätt, och som kan hjälpa till när man vill hitta fram till sitt eget språk.