När jag försöker sträcka tanken bakåt och omfamna hela det här året, märker jag att det känns som flera, och inte alls bara ett. Det beror säkert på många olika saker, men en av de viktigaste är antagligen litteraturkunskapen jag läst i höst – det har varit det första steget ut i ”den vanliga världen” (okej, nästan den vanliga världen, universitet är lite som lekplatser, egentligen) efter flera år som utmattad och föräldraledig, men det har också gett mig så mycket i form av nya tankar när det gäller litteratur, skrivande och mänsklighetens historia och utveckling. Jag önskar så innerligt att jag bara kunde få fortsätta med litteraturvenskapen för det är helt ärligt det absolut roligaste jag någonsin gjort i hela mitt liv, men nu är mina studielån slut så framöver kan det bara bli 7,5 poängs kvällskurser, eller liknande. Och jag ska nog inte hoppa på någon kurs i vår, om jag ska börja skriva på mitt manus igen så måste jag fokusera.
För, ja, jag tänker börja skriva på mitt manus igen. Jag tänker börja närmare exakt i övermorgon, den andra januari, då jag bokat in en tvådygns skrivretreat på hotell som uppvärmning på det nya skrivaråret. Gissa om det ska bli härligt! Och gissa om det känns extremt overkligt.
Förra året vid den här tiden gick jag och väntade på att få lämna mitt manus till Liv för helhetsrespons. På min födelsedag den tjugoåttonde mars fick jag tillbaka manuset tillsammans med noggrann och omsorgsfull respons, och jag blev otroligt peppad att sätta igång igen och äntligen skriva klart. Jag satte en mycket optimistisk och ganska orealistisk deadline (som vanligt) nämligen att jag skulle vara klar att skicka in manuset i maj 20016. Det gick upp och ner med skrivandet under sommaren och hösten, och i november kom jag plötsligt till den förvånande insikten om att jag inte skulle kunna och inte heller vilja bli klar till min deadline, inte till det priset som i så fall skulle behöva betalas. Det går att läsa lite mer utförligt om hur jag tänker här, men i stort handlar det om att skrivandet inte får ta över så mycket att livet blir lidande, och om att skrivandet blivit ett sådant tungt krav och en sådan stress för mig, att det inte varit det minsta roligt på länge. Efter att jag tagit det här beslutet, och bestämt mig för att mitt manus kommer att bli klart, men att det inte är det minsta viktigt NÄR det händer, bara ATT det händer, upptäckte jag det fantastiska att jag plötsligt fick tillbaka skrivlusten, och att jag också fick tillbaka väldigt mycket annan glädje. Mitt dåliga samvete försvann, och jag njuter nu av att skriva om jag gör det, och jag njuter också av att inte skriva, om jag inte skriver. En fantastisk känsla. Jag har ändå tvingat mig själv att vila från manuset under december (det var ärligt talat inte jättesvårt eftersom det ändå är så mycket att göra då med julrelaterade saker), för att få en helt ny och fräsch start i januari. Och nu är jag peppad!
Jag känner att jag sällan börjat ett nytt år med så mycket pepp i kroppen – och det säger ärligt talat en del eftersom jag är en rätt så peppad nyårsfirare i allmänhet. Jag tror att jag nästa år kommer att vara gladare och starkare än jag varit på många, många år, och jag tror att jag kommer få en hel del skrivet, även om jag inte vågar uttala mig om hur mycket. Men det spelar ju ändå ingen roll längre. Även om jag förmodligen kommer fortsätta att räkna skrivna ord och sidor, så kommer en annan del av mig att i första hand räkna glädjen, tillfredsställelsen och njutningen.
Det hoppas jag att alla ni andra också kommer att göra, och jag hoppas att ni får ett underbart GOTT NYTT ÅR!