Månadsarkiv: december 2015

Skrivåret 2015

När jag försöker sträcka tanken bakåt och omfamna hela det här året, märker jag att det känns som flera, och inte alls bara ett. Det beror säkert på många olika saker, men en av de viktigaste är antagligen litteraturkunskapen jag läst i höst – det har varit det första steget ut i ”den vanliga världen” (okej, nästan den vanliga världen, universitet är lite som lekplatser, egentligen) efter flera år som utmattad och föräldraledig, men det har också gett mig så mycket i form av nya tankar när det gäller litteratur, skrivande och mänsklighetens historia och utveckling. Jag önskar så innerligt att jag bara kunde få fortsätta med litteraturvenskapen för det är helt ärligt det absolut roligaste jag någonsin gjort i hela mitt liv, men nu är mina studielån slut så framöver kan det bara bli 7,5 poängs kvällskurser, eller liknande. Och jag ska nog inte hoppa på någon kurs i vår, om jag ska börja skriva på mitt manus igen så måste jag fokusera.

För, ja, jag tänker börja skriva på mitt manus igen. Jag tänker börja närmare exakt i övermorgon, den andra januari, då jag bokat in en tvådygns skrivretreat på hotell som uppvärmning på det nya skrivaråret. Gissa om det ska bli härligt! Och gissa om det känns extremt overkligt.

Förra året vid den här tiden gick jag och väntade på att få lämna mitt manus till Liv för helhetsrespons. På min födelsedag den tjugoåttonde mars fick jag tillbaka manuset tillsammans med noggrann och omsorgsfull respons, och jag blev otroligt peppad att sätta igång igen och äntligen skriva klart. Jag satte en mycket optimistisk och ganska orealistisk deadline (som vanligt) nämligen att jag skulle vara klar att skicka in manuset i maj 20016. Det gick upp och ner med skrivandet under sommaren och hösten, och i november kom jag plötsligt till den förvånande insikten om att jag inte skulle kunna och inte heller vilja bli klar till min deadline, inte till det priset som i så fall skulle behöva betalas. Det går att läsa lite mer utförligt om hur jag tänker här, men i stort handlar det om att skrivandet inte får ta över så mycket att livet blir lidande, och om att skrivandet blivit ett sådant tungt krav och en sådan stress för mig, att det inte varit det minsta roligt på länge. Efter att jag tagit det här beslutet, och bestämt mig för att mitt manus kommer att bli klart, men att det inte är det minsta viktigt NÄR det händer, bara ATT det händer, upptäckte jag det fantastiska att jag plötsligt fick tillbaka skrivlusten, och att jag också fick tillbaka väldigt mycket annan glädje. Mitt dåliga samvete försvann, och jag njuter nu av att skriva om jag gör det, och jag njuter också av att inte skriva, om jag inte skriver. En fantastisk känsla. Jag har ändå tvingat mig själv att vila från manuset under december (det var ärligt talat inte jättesvårt eftersom det ändå är så mycket att göra då med julrelaterade saker), för att få en helt ny och fräsch start i januari. Och nu är jag peppad!

Jag känner att jag sällan börjat ett nytt år med så mycket pepp i kroppen – och det säger ärligt talat en del eftersom jag är en rätt så peppad nyårsfirare i allmänhet. Jag tror att jag nästa år kommer att vara gladare och starkare än jag varit på många, många år, och jag tror att jag kommer få en hel del skrivet, även om jag inte vågar uttala mig om hur mycket. Men det spelar ju ändå ingen roll längre. Även om jag förmodligen kommer fortsätta att räkna skrivna ord och sidor, så kommer en annan del av mig att i första hand räkna glädjen, tillfredsställelsen och njutningen.

Det hoppas jag att alla ni andra också kommer att göra, och jag hoppas att ni får ett underbart GOTT NYTT ÅR!

 

Årets pepparkakshus

Lite sent (som vanligt) vill jag önska er alla en god jul, och samtidigt dela med mig av årets pepparkakshus. Vi använde en mall från 2010 eller 2011, men Buslusan designade om fönstren och dörren. Hon gjorde det mesta utom att kavla och sätta ihop bitarna och hela projektet var hennes från början till slut, jag har bara varit handräckning.

Hennes vision var ett hus med grästak; svampar på taket och blommor längs väggarna. Man kan se gräset som växer längs husets väggar och på baksidan har hon gjort en planta med smultron och en med blåbär. Men eftersom taket har sex olika delar gick hon loss på olika stilar på varje takplatta, så konceptet i sin helhet föll lite.

Men huset blev trots allt en succé: vi hade roligt när vi gjorde det och vi blev båda nöjda med resultatet. En klar förbättring jämfört med förra året.

IMG_20151227_115841

GOD JUL!

Julklappstips: Böcker med julstämning!

Den bästa julklappen är alltid en riktigt bra bok, och allra bäst är en bok som på något sätt förhöjer julstämningen. Därför tänker jag tipsa om några av mina favoriter på den fronten:

För små barn: Belle och Boo och den bästa julen av Mandy Sutcliffe

Belle och hennes kanin Boo förbereder inför julen och funderar över vad det är som julen egentligen handlar om. De kommer fram till att det viktigaste inte är julklappar utan att alla har det bra, och ordnar därför en alldeles egen jul åt sina vänner ute i trädgården. Det är en fin historia, men det bästa är ändå de underbara bilderna. Vilken jul-nostalgi!

 

För bokslukaråldern: En ring av järn av Susan Cooper

En bok som fullkomligen tog mig med storm när jag läste den som elvaåring en jul i de småländska skogarna. Elvaåriga Will Stanton önskar sig mer än något annat snö till jul, och det är också vad han får: en djup, allt övertäckande snö som visar sig ha en magisk grund snarare än meterologisk. Han dras in i en urgammal kamp mellan Ljuset och Mörkret, och på väldigt kort tid blir han mycket klokare än sina världsliga elva år. Den här boken har den absolut perfekta blandningen av äventyr, magi, och en brittisk jul på landet. Det är första delen i en serie som är mycket läsvärd rakt igenom, och den har även filmatiserats men jag kan inte rekommendera filmen eftersom jag inte har sett den och förmodar att den är mycket, mycket sämre än boken. Läs den istället! Och ge den i julklapp till någon du tycker om!

 

För alla åldrar: En julsaga av Charles Dickens

En riktig gammal klassiker från 1843 som fortfarande är en glädje att läsa. Historien fick ett fantastiskt mottagande när den gavs ut första gången och har faktiskt spelat en avgörande roll för hur vi firar jul; både vad gäller detaljer som julgran och julsånger, och vad gäller de större sakerna som betoningen på kärlek, omtanke och givmildhet. Många som läste den blev så tagna av den att de omedelbart ville efterlikna Scrooge i hans stora givmildhet. I Boston 1867 var det en Mr Fairbanks som efter att han varit på en högläsning av sagan, stängde sin fabrik på juldagen och skickade alla sina anställda en kalkon. Ni känner förmodligen till handlingen i En julsaga; den gamle snålvargen Ebenezer Scrooge som tycker att julen är humbug och som lever ett strängt och kärlekslöst liv genomgår en svindlande personlighetsförändring efter att han fått besök av julens tre andar, och blir en godhjärtad och fryntlig man, faktiskt nästan ett julens skyddshelgon. Den finns i många utgåvor med fantastiska illustrationer, men det här är min personliga favorit:

 

För alla åldrar: Letters from Father Christmas av JRR Tolkien

En ljuvlig bok vars like förmodligen inte finns någonstans. Det här är en sammanställning av de brev och målningar som Tolkiens fyra barn fick varje jul under åren 1920 till 1943, från ingen annan än jultomten själv. De är skrivna med darrig handstil och berättar om jultomtens och hans assistent Polarbjörnens äventyr, ibland bara med några korta rader, ibland med en hel liten novell. I den här upplagan från 2004 finns bilder av de ursprungliga breven med, tillsammans med Tolkiens egna teckningar och målningar, och det är helt underbar läsning. Den enda översättning till svenska som finns är från 1976 och kan tyvärr bara köpas begagnad, men den som inte har något emot att läsa på engelska kan jag varmt rekommendera den här boken. Det är ett stycke ren faderskärlek, och det är riktigt mysig (och bitvis till och med spännande) läsning.

 

Skrivandets ABC – Liknelse

En liknelse är en beskrivning där något liknas vid något annat, ofta med hjälp av ordet ”som”. Till exempel:

”Hon var vacker som en sommardag”

Liknelser används för att ge läsaren en känsla utöver vad ett enkelt adjektiv eller verb kan bidra med. Och det är ju en bra sak. Men det knepiga med liknelser är att de ofta bli klyschor, eftersom de används om och om igen tills de nästan förlorar sin betydelse. Liknelsen ”vacker som en sommardag” kommer gissningsvis från Shakespeares berömda sonett nummer 18: ”Shall I compare thee to a summer´s day”, och var antagligen både nyskapande och fräsch i sin samtid. Men nu – efter några hundra år – har den blivit en klyscha. Så därför gäller det att vara försiktig med liknelser och helst inte återanvända de gamla välkända, hur passande de än kan tyckas verka.

Jag tycker att liknelser ofta kan bli lite komiska för att det är så lätt att råka överdriva. Kanske just därför är mina absoluta favorit-liknelser ofta de som är humoristiskt skrivna. Jag tycker också att liknelser fungerar bättre om de breder ut sig i en längre beskrivning, jämfört med den enkla liknelsen i en enda mening eller bara ett par ord – en längre beskrivning kan aldrig riktigt bli klyschig på samma sätt.

Här är en favorit från Terry Pratchetts Häxor i faggorna:

”Viväcka skulle vara den första att tillstå att hon hade ett sinne öppet för nya idéer. Det var lika öppet som ett fält, lika öppet som himlen. Inget sinne skulle kunna vara mer öppet utan hjälp av kirurgiska instrument.”

Har ni några favoritliknelser?

Bokryggar i juletid

Eva skrev häromdagen ett inlägg om vikten av hur bokryggar ser ut – det är ju dem man har i bokhyllan och ser vareviga dag från soffan eller var man nu befinner sig. Det är en sak jag också tänkt mycket på och jag blev så inspirerad av hennes inlägg att jag kände mig tvungen att leta reda på mina egna favoriter. För mig är alltid själva den estetiska upplevelsen viktigast, hur färger fungerar tillsammans och hur typsnitt och eventuella bilder samspelar med färgsättning. Men det är alltid roligt när något av bokens innehåll också anas på bokryggen, om det är gjort på ett fint sätt. Så här är mina sex bästa färgmatchade bokryggar i juliga färger:

IMG_20151216_124815

Siri Pettersens Odinsbarn, med sin rena, ljusa bakgrund och trollsvansen som går över från framsidan till baksidan och bildar en sorts randning på bokryggen tillsammans med bokseriens titel Korpringarna och de olika symbolerna. Otroligt snyggt, och gjort av Siri själv som i grunden är designer och illustratör.

Neil Gaimans Fragile Things, med det vackra bladet där bara nerverna är kvar (i större format på framsidan), som en anspelning på något skört.

Ben Aaronovitchs Rivers of London, där Londons karta sträcker sig från framsidan och runt till baksidan, och där Bokstäverna är skrivna snirklar som ger associationer till slingrande floder.

Sara Löwestams Tillbaka till henne, med de två kvinnogestalterna i miniatyr (i större format på framsidan) och de röda bladen i ett lite romantiskt mönster.

Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött med det fantastiska orientaliska guldmönstret som får mig att associera till Koranen.

Bibliotekstjänst Förlags Börja Berätta!, med den stiliserade, sagoaktiga bilden av ett träd med en uggla i, som symbol för kunskap och boklig lärdom. Också den en del av framsidans illustration som går över till bokens baksida.

Inser att alla böcker här utom Gaimans har illustrationer som går över hela bokpärmen, från framsida till baksida. Det är helt enkelt något jag verkligen uppskattar. Vad har ni andra för favoriter?

Skrivandets ABC – Anföringsverb

Anföringsverb är det ord som talar om hur någonting sägs (eller tänks) – det är alltså det ord som kommer direkt efter en replik eller en tanke. Det finns otaliga anföringsverb, exempelvis: skriker, mumlar, viskar, stammar, ryter, bubblar, snyftar – och så vidare. I de flesta fall är den här sortens anföringsverb helt onödiga; istället för att tillföra något hindrar de flytet i läsningen, de kan kännas väldigt konstlade och ofta talar de om något som redan framgår av repliken, eller i alla fall BORDE framgå av repliken.

Det absolut bästa anföringsverbet är säger. Det är nästan osynligt, och låter replikerna komma fram i all sin glans utan att störas av något annat.

I de fall när det känns nödvändigt med något mer beskrivande, tycker jag personligen bättre om att beskriva med en hel mening så att läsaren får en tydligare bild av vad som händer. Det vill säga, istället för att skriva: ”sade hon nervöst”, skriver jag kanske: ”sade hon, och hennes ögon rörde sig från punkt till punkt i rummet och verkade inte vilja landa någonstans”. Jag är också rätt förtjust i att inte ha ett anföringsverb alls, utan bara låta dialogen stå för sig själv tillsammans med den beskrivande meningen, det vill säga: samma som ovanstående men minus ”sade hon”. Ganska ofta fungerar det också att inte ha varken anföringsverb eller beskrivande text utan bara låta dialogen stå helt för sig själv. Men å andra sidan, ibland, kan rätt anföringsverb göra hela skillnaden i en dialog. Det handlar som alltid om att hitta rätt känsla för när det fungerar och när det inte fungerar.

Svårt, men roligt.

 

Skrivandets ABC – Adverb

Adverb är en lite knepig ordklass som bestämmer verb eller andra adverb. Förenklat går det att säga att adverb svarar på frågorna hur, när eller var. I skrivsammanhang är det bra att – precis som med adjektiven – vara lite försiktig med adverb. Framförallt den sorts adverb som svarar på frågan om hur någonting görs, exempelvis: fort, tyst eller upprört.

Adverb används bland annat för att förtydliga, så att det inte ska gå att missa hur något görs. Men för det mesta behövs det inte, utan blir snarare en upprepning av något vi redan vet: Hon springer fort; Han viskar tyst; De gormar upprört. Ofta går det alltså bra att bara hoppa över adverben, för kanske är det som den gode Stephen king säger, att: ”Vägen till helvetet är kantad med adverb”.

För egen del har jag en tendens att vilja vara övertydlig så att läsaren inte ska missa vad det är jag vill säga, och slänger därför ibland in ett adverb av just den här sorten när jag först skriver en text. Men i redigeringsfasen tar jag ofta bort den igen, eftersom det då är lättare för mig att se att den där övertydligheten inte behövs.

Här är ett par länkar till artiklar som diskuterar användningen av adverb lite mer utförligt:

Don´t Use Adverbs and Adjektivs to Prettyfie Your Prose

Subverting Adverbs and Klichés

 

Skrivandets ABC – Adjektiv

Adjektiv är en ordklass som talar om hur något uppfattas, tillexempel himlastormande, liten eller grön.

När vi beskriver saker använder vi spontant adjektiv (efter som det är vad adjektiven är till för), men en text blir lätt överlastad med för mycket adjektiv, den blir platt och tråkig och kan kännas lite barnslig. Därför är det bra att fundera över sin användning av adjektiv, och inte strössla med dem alltför lättvindigt.

 

Skrivövning:

Bestäm dig för något du vill beskriva (en plats, en karaktär, en händelse), och gör det så fullödigt och blomstrigt som du bara kan – smacka på med hur mycket adjektiv som helst om du vill. Skriv sedan om samma text men ta bort alla adjektiv och formulera om beskrivningen – och se hur stor skillnad det gör. En väldigt nyttig och ROLIG övning som kan vara en god hjälp i att gestalta på ett fräscht och personligt sätt, och som kan hjälpa till när man vill hitta fram till sitt eget språk.

Äntligen check på Luciatåget!

Efter att hela familjen gått upp klockan sex (trots att delar av familjen bara sovit kanske fyra timmar eller så), har vi nu varit på dagis och tittat på Luciatåget. Och hör och häpna: delar av familjen var också med i Luciatåget i år! Buslusan alltså. Hon och hennes bästa kompis gick hand i hand allra längst fram i tåget, i sina vita linnen utanpå overallerna (Luciatåget är alltid utomhus, framför den stora julgranen på dagisgården) och med Luciakronor och glitter och elektriska ljus i händerna. Bortsett från en hel del gäspningar och återkommande små experimentella ljusshower med det elektriska ljuset stod hon där och sjöng så gott hon kunde, emellanåt med ett litet leende och en vink till mig och sambon.

Det här  premiären för Buslusan i ett Luciatåg, för det mesta brukar hon som sagt avstå. Den som vill kan läsa här om hur det var förrförra året. Jag och sambon hade haft lite på känn att det kanske skulle funka i år, men vi var inte helt säkra förstås. Så när vi väl stod där och tittade och insåg att hon skulle fixa det, kändes det ganska stort. Det är absolut första gången i sitt liv som hon har klarat att stå framför en publik och göra det hon ska (det har ju  hänt en gång att hon stått i Luciatåget utan att öppna munnen, och det har hänt en gång att hon stått på en dansuppvisning utan att röra en muskel) och det gör mig så glad. För hennes skull. För att hon kanske äntligen kan slappna av lite och tycka att det är roligt att vara med, istället för att tänka på prestationen.  Känns som att vi båda har tagit ett kliv framåt i vår utveckling den här hösten.

Vilken fin unge jag har!

Om hälsan och mitt kommande ABC

Har äntligen börjat hämta mig efter ungefär en veckas grym influensa, eller vad det nu var. Har haft nästan 40 graders feber och så ont i halsen att jag inte kunnat varken äta eller prata på tre dagar. Det skulle nästan kunna varit en halsfluss, när jag tänker på det. Nu är jag till slut rätt så pigg, men det känns fortfarande som om jag har en osthyvel i halsen så jag säger bara det allra mest nödvändiga och jag har lärt mig att svälja EXTREMT sällan. Och jag lever fortfarande på te och glass och soppor – en inte helt oäven kost i ärlighetens namn.

En annan sak. Det här med mitt Skrivandets ABC som jag pratat om tidigare. Jag har varit väldigt pepp på att börja lägga ut det här, men NATURLIGTVIS har jag fastnat lite, eftersom jag ju varit tvungen att skriva om de små texterna så att de skulle passa bättre här – för en publik, alltså ER mina vänner – och jag under den lilla omskrivningsprocessen (som jag tänkte mig skulle bli enkel och snabb och inte kräva så mycket tankearbete) insåg hur mycket bättre det skulle bli om jag lade lite mer tid på varje enskilt litet ämne/ord. På samma sätt som jag alltid tänker om allting. Men nu har jag bestämt mig för att börja väldigt sakta med några av de allra enklaste temana/orden och försöka hejda mig själv så gott det går i den här perfektionistiska viljan att göra allting bättre. Och bara göra det LITE bättre. Annars kommer det ju aldrig hamna här på bloggen. Jag kan göra det mycket bättre när som helst, EFTER att jag lagt det här.

Det är alltså min plan. Nu ska jag ta en titt runt hos er alla, det var skamligt längre sedan jag faktiskt skrev en hälsning hemma hos någon annan. Förlåt för det. Det har varit lite mycket de här senaste veckorna. Kram på er allihop!