Alla inlägg av Skriviver

Nu kör vi, jag och Liv!

Den senaste veckan har familjen äntligen varit helt frisk (för första gången sedan mitten av januari), och jag och Liv redigerar vårt hemliga skrivprojekt som galningar inför att lämna det till respons om en vecka. Vårt mål har hela tiden varit att skicka in det till förlag innan sommaren, och när vi började inse att det kanske inte var ens i närheten av realistiskt med tanke på var i skrivprocessen vi befann oss, bestämde vi oss helt enkelt för att köra stenhårt ett par veckor, lämna texten på respons, och se vad vi får för åsikter från skrivvännerna. Det börjar kännas som att det kanske skulle kunna gå trots allt (vi har haft en del innehållsmässiga, tonmässiga och röd -tråd -mässiga genombrott), allt hänger på att vi verkligen får tid att skriva klart veckan som kommer. Så håll tummarna för oss!

Hur går det för alla er andra med skrivandet?

Krasch – Paris – och tillbaka igen

Jag har alltså inte kraschat på vägen till Paris, om ni skulle undra över syftningen i rubriken. Utan lite i livet, innan vi åkte iväg. Det visade sig att det fantastiska huset (som borde varit MITT) såldes till ägarnas bekanta utan att de ens hade en visning på det. Och min vana trogen fick jag då en liten livskris (precis som jag fick när det enda andra hus jag velat bo i visade sig ha lite för stora fel för att vi skulle våga satsa). Det här med att köpa hus handlar ju om så otroligt mycket mer än bara ett hus, det är verkligen livet, hela livet, som det handlar om. Var är det vi ska ha vårt liv? Hur vill vi leva det? Vad får det kosta att leva? När ska vi göra det? Vad kan vi tänka oss för kompromisser om vi inte hittar det vi drömmer om? Hos mig triggar det igång så otroligt mycket oro och rädsla för att det ska bli fel eller att det inte ska bli av alls, att periodvis blir jag helt matt och ledsen.

Och det hjälper ju heller inte att vi är så sjuka hela tiden. Tvååringen hann precis bli frisk från sina vattkoppor innan barnens farmor och farfar kom hit för att barnvakta medan jag och sambon åkte till Paris för att fira hans fyrtioårsdag. När vi kom hem efter tre dygn hade tvååringen redan blivit sjuk igen och var som en liten våt trasa av feber och mammalängtan. Nu är hela familjen smittade av samma sjuka och vi hostar i kapp här hemma medan vi stötvis försöker städa bort det vanliga kaoset. Det tar liksom ALDRIG SLUT.

Men Paris var underbart, som en overklig dröm utklippt ur vår trötta vardag. En dröm där det var vår och körsbärsträden blommade, vi fick sova på nätterna, äta frukost helt ostörda i timmar, aldrig behövde städa eller laga mat, såg en massa fina saker och drack lyxiga drinkar på mystiska små cocktailklubbar. Det var vår första resa utan barn på ungefär åtta år. Jag hoppas verkligen att det inte dröjer lika länge till nästa.

Och när det gäller skrivandet: det har inte blivit så mycket av den varan de senaste veckorna med tanke på alla sjukdomar, födelsedagar och livskriser. Men nu, äntligen, är jag igång igen. Skriver på som sjutton här från sängkanten, och snart, väldigt snart faktiskt, börjar vi närma oss att kunna skicka iväg lite text för respons. Det känns så himla roligt!

Jag skriver äntligen igen

Nu har jag haft mina två första egna skrivdagar i rad på flera månader. Antagligen sedan i mitten av januari. Det här med att ha tre dagar ”ledigt” för att skriva, blir ju inte så ledigt i vabruari och däromkring. Jag tror helt ärligt att antingen jag eller ett eller båda barnen har varit sjuka varenda måndag, tisdag och onsdag sedan mitten av januari. Men nu. ÄNTLIGEN. Nu är vi alla friska och jag skriver som en galning.

Husmanin har lagt sig lite, både på grund av rädsla (kommer det någonsin att bli ett hus för mig…) och på grund av medveten ansträngning. Det är svårt att komma ur den maniska energin när den väl sveper över en, men jag har försökt att istället vända den till skrivandet, och faktiskt lyckas över förväntan. Jag skriver och skriver på mitt och Livs hemliga skrivprojekt. Innan frukost, under dagen, medan jag lagar middag, innan tandborstningen, efter att jag nattat barnen. Och när jag ligger i sängen och ska sova ägnar jag mig åt att planera releasfesten. Det är underbart. Jag vill aldrig att det ska ta slut.

Husdrömmar

Förra helgen var jag och Liv och Anna och Emelie och lite annat folk på det eminenta Idébageriet, där vi skrev och tänkte och pratade och fikade och åt och vilade och hade allmänt trevligt. Det var GRYMT inspirerande (och jag kan varmt rekommendera det så håll utkik på Idébageriets hemsida efter nästa skrivhelg, så kanske vi ses där!). Jag ägnade ena dagen åt mitt eget manus, och andra dagen åt mitt och Livs gemensamma manus. Fick inte så mycket text producerad som jag kanske hade hoppats, men däremot gjorde jag fantastiska problemlösargenombrott, och fick en otroligt massa tänkt och uppstyrt – vilket nästan är mer värt än faktiskt text. Så: tankad med inspiration kände jag mig superladdad inför mina tre skrivdagar i veckan – men kom hem till sjuka barn. Och jag har inte fått en enda rad skriven sedan dess.

Men. Galet nog är det inte alls barnens fel att jag inte har skrivit (bara lite). Det värsta var nämligen (och det går ju att diskutera användningen av ordet ”värsta” här) att jag hittade ett hus. Eller hittade och hittade. Jag såg det på Hemnet. Det ligger ute som ”kommande försäljning”, vilket betyder att det kanske kommer säljas i maj, kanske i oktober, kanske nästa år, eller inte alls. Hur som helst. Jag hittade huset, och jag liksom bara: ”Där är det ju! Det är ju MITT HUS! Det är DÄR VI SKA BOOOOOOO!”

Och sedan dess skriver jag helt enkelt inte. Jag funderar istället på tapeter, kakel, golv, var vi ska få plats med pianot, var kattluckan ska sitta, om det går att få till en väggfast bokhylla någonstans, vilken sorts rabatt jag ska ha var någonstans i trädgården, och hur det ska se ut i min skrivstuga – för ja, det finns en fristående gäststuga, och den skulle få bli mitt arbetsrum. Jag vet att jag inte borde. Alltså, jag borde inte tänka så här. Jag trillar rakt in i mitt lite maniska tillstånd och klarar inte av att sluta. Alldeles nyss var jag tvungen att avbryta dammsugningen för gå in på Hemnet och kolla igen hur det ser ut i vardagsrummet i huset, för – var i hela friden ska vi ställa julgranen?! Och istället för att skriva eller läsa eller leka med min vattenkoppiga sexåring  sitter jag och skissar på blomsterrabatter med olika teman och funderar på hur besvärligt det egentligen kan vara att beställa tulpanlökar från Holland.

Ni fattar. Det är SÅ förmycket, SÅ förtidigt, I värsta fall helt i onödan.

Aaargh!

(Och behöver jag säga att jag kommer DÖ om vi inte får köpa det här huset?)

Tankar om Golden Boy, förväntningar och läsupplevelser

För ett tag sedan lyssnade jag på en jättefin inspelning av Abigail Tarttelins Golden Boy på Storytel. Flera olika uppläsare gjorde ett fantastiskt jobb med de olika karaktärerna – det var verkligen väldigt länge sedan jag lyssnade på en inspelning av sådan kvalitet. Helt grym. Boken är välskriven, det är ett otroligt intressant och viktigt innehåll, berörande liksom nästan av princip. Och ändå lämnade den mig nästan helt oberörd. Alltså känslomässigt. Jag vet ju att alla i hela världen älskar Golden Boy, så jag inser att jag sticker ut hakan liten här, och därför tänkte jag dela med mig lite av mina funderingar runt varför jag inte sällar mig till den jublande kören av frälsta läsare. Fast det är förstås klart att jag är frälst i princip, jag tycker att alla PRECIS ALLA I HELA VÄRLDEN ska läsa den här boken. Det var bara inte en sådan läsupplevelse för mig som det verkar ha varit för många andra.

(För er som inte känner till boken: den handlar om 16-årige Max som är begåvad, populär, snygg, älskar fotboll och tjejer, men också är intersex. Han har både ett manligt och ett kvinnligt könsorgan. Det är hemligt för alla utom hans föräldrar och hans bästa barndomsvän och han har egentligen aldrig funderat så himla mycket på det, men i början av berättelsen händer något som vänder upp och ner på allting i hans och familjens liv och startar en mycket ångestfylld identitetskris)

Jag kan se tre anledningar till varför den inte når hela vägen in i mig:

För det första saknar den språkligt sett det där lilla extra. Jag säger inte att det är något fel på språket, för det är det inte. Men den har inte det där unika, personliga som går att få exempelvis från Jandy Nelson eller Rainbow Rowell, och som jag älskar. Språket är för mig det absolut viktigaste i en bok, så när det inte verkligen glänser, tar det alltid ner läsupplevelsen lite.

För det andra så upplever jag hela boken som en sorts otroligt stor, extremt snygg infodump. Vilket i sig inte alls är fel, det är nog precis vad världen behöver, men det tar också ner läsupplevelsen för mig. Det jag menar är att boken är så full av information om intersexualitet, från Max´s journal, saker hans läkare berättar, från google och sedan dessutom all den här informationen bearbetad hos Max och transformerad till förklaringar om hur det är att vara intersex som han ger till sin lillebror. Det är otroligt fina förklaringar, och relationen mellan Max och hans lillebror är en av bokens verkligt starka kort, och jag tror inte att Tarttelin hade kunnat göra det bättre – men sammanlagt blir det helt enkelt lite mycket förklaringar för min smak. Förstår ni hur jag menar?

Och för det tredje och viktigaste: Redan efter bara ett par sidor, var min enda tanke ”Å nej, det kommer sluta med att han tar livet av sig. Fan också, kommer det här att vara en sådan bok?” Och där och då, tror jag att jag känslomässigt reserverade mig, så att säga. Om jag tror att huvudpersonen kommer dö en tragisk och meningslös död på grund av samhällets ogillande och fördomar, då kan jag helt enkelt inte engagera mig på djupet. Det är för smärtsamt, och dessutom är det sjukt irriterande. (För, har vi inte haft nog av sådana böcker? – brukar jag tänka. Men jag antar att vi faktiskt inte har det, inte i relation till intersexualitet. Jag kan bara påminna mig om att jag läst om en enda intersexuell person förut, och då var det en bikaraktär och frågan om sexualitet nämndes bara som kuriosa när personen i fråga dog och det blev uppenbart att hon inte bara var kvinna utan också man.) Så boken igenom analyserade jag hela tiden läget och försökte känna efter varåt det skulle bära, självmord, eller inte självmord. Och det är helt enkelt ingen bra förutsättning för en läsupplevelse. För ett tag sedan skrev jag ett annat inlägg om att bli berörd, och kom (i den följande diskussionen) fram till att en kvalitetstext nästan kan göra att jag blir mindre berörd av innehållet än om texten saknar kvaliteter. Just för att formen ibland kan komma i vägen för känslan. På sätt och vis är det kanske det som händer för mig i Golden Boy. Formen är så otroligt tydlig, och den påminner mig om så många andra böcker jag har läst. Och trots att jag tycker att formen i sig är bra, så tappar jag intresset för den efter ett tag.

Som ni antagligen förstår har den här boken berört mig på många sätt, bara inte på exakt det sätt som kanske var avsikten. Det ÄR en fantastisk bok som förtjänar all uppmärksamhet och allt beröm den kan få. Men kanske är det helt enkelt det att jag är för gammal. Att jag har läst för mycket. Ibland tänker jag på det: hur mycket jag älskar att läsa, och hur mycket jag – för varje bok jag läser – delvis förstör min egen förmåga att bara uppleva berättelser, på sätt och vis förstör min egen förmåga att bli berörd (om ni vill veta mer om mina tankar runt att bli berörd, läs gärna det här inlägget om varför .

Är det så här för er också ibland? Att ni känner igen mönster eller genrespecifika mallar, som gör att berättelser inte tar tag i er? Eller att ni av olika anledningar anar vad som ska komma, och att berättartekniska grepp och knep inte fungerar på er längre, för att ni är för medvetna om dem? Jag förstår ju att det är priset vi får betala när vi själva skriver och lär oss hur det ska göras bäst. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är lite sorgligt. Vad tycker ni?

 

Varför är vi så hemliga?

Det kan väl knappast undgått så många av er att jag och Liv håller på med att skriva ett manus tillsammans. Vi kallar det för det hemliga skrivprojektet. Och varför det – kanske ni undrar. Varför så hemligt? En befogad fråga, skulle jag säga.

Personligen gillar jag inte att vara hemlig. Jag har till och med ganska svårt för det i många fall. Jag är typen som ofta bestämmer mig för att ”Nu ska jag verkligen inte berätta det här för min mamma/sambon/svärmor/barnen/annan valfri person”, och sedan märker jag att jag trots allt gör det ändå, liksom utan att kunna hejda mig. Jag vill dela med mig helt enkelt, det är bara sådan jag är. Och Liv har ungefär samma läggning, tror jag. Så varför håller vi på så här då, och är så himla hemliga?

Jo, för att vi skriver en bok som vi tycker borde finnas redan. Vi tycker att den borde ha funnits länge. Vi har många, många gånger önskat att vi hade kunnat läsa den. Och till slut bestämde vi oss för att vi lika gärna kunde skriva den själva. Det är alltså en bok baserad på en idé, på ett koncept. En fackbok. Vad vi vet har ingen skrivit en bok om samma sak förut, och vi när en liten förhoppning om att vi ska bli först. Därav hemlighetsmakeriet.

Men vi lovar att snart berätta mer! Helt säkert!

 

Att ge respons på barnboksmanus – som en present

I går hade jag den stora äran och glädjen att få ge respons på ett barnboksmanus som min vän Marie Hedegård skrivit. Eller heter det barnbok när det är för åldrarna 9-12? Kanske barn- och ungdomsboksmanus, då.

Hur som helst. Det var galet roligt. Som jag kan ha nämnt tidigare är att ge respons på text något av det absolut roligaste jag vet i hela världen. Alla kategorier. En vanlig reaktion från människor som får respons från mig är: ”OJ! Vilket jobb du har lagt ner! Jag kommer aldrig kunna återgälda det här… Det är ju helt fantastiskt.”. Och jag förstår delvis den reaktionen. Jag lägger ner mycket tid och energi på min respons (förmodligen FÖR mycket, men min akilleshäl är ju svårigheten att begränsa mig, och inte att jag har svårt att breda ut mig och hålla låda i oändlighet), och det kan vara jobbigt att ta emot något som känns svårt att återgälda. Men det som är så otroligt bra med respons är ju att själva responsen i sig – det jag gör när jag tittar på en text och skriver ner mina tankar om den – är belöning nog. På riktigt. Och SÄRKILT, kan jag tillägga, när det gäller ett barnboksmanus. För allting blir ju så himla tydligt, och det är så lätt att få överblick, och det går ju ärligt talat väldigt mycket fortare att responsläsa 70 sidor jämfört med ungefär 700 (som är mitt rekord).

Men kanske borde jag ändå nyansera min entusiasm lite. Det ÄR tids- och energikrävande att responsläsa. 700 sidor och även 300 sidor kan ibland kännas ganska övermäktigt. Och i ärlighetens namn kanske jag skulle bli ganska besviken om det visar sig nästa gång jag behöver respons på mitt manus att ingen av mina vänner har tid, lust eller ork att återgälda tjänsten. Så, jag skulle kanske inte kunna fortsätta i evighet med att responsläsa bara för själva responsläsandets skull. Men min poäng kvarstår ändå: Det ÄR en belöning i sig.

När jag funderar över varför saker fungerar eller inte fungerar i en text som någon annan skrivit, så lär jag mig oerhört mycket. Faktiskt väldigt mycket mer än jag gör när jag sitter med min egen text framför mig och funderar på samma sak. För hur jag än vänder och vrider på mina egna ord och formuleringar, så är det jag som har skrivit dem, och det är väldigt svårt att se dem med neutral blick. För att inte säga omöjligt. Med andra människors texter är det en helt annan sak. Därför är jag extremt tacksam varje gång jag får chansen att responsläsa text, och nästan varenda gång blir jag märkbart klokare och får insikter om skrivandets hantverk som jag upplever i princip som presenter.

Brukar ni lämna iväg era texter för respons, och/eller själva responsläsa andras text?

 

För mycket skämmer allt

Ni vet när det finns så mycket att göra och allt är så lika roligt att man blir helt paralyserad och bara sitter och glor ut genom fönstret? Så är det just nu.

Jag känner mig väldigt inspirerad att skriva på mitt eget, vanliga manus. Jag känner mig  väldigt inspirerad att skriva på mitt och Livs gemensamma hemliga skrivprojekt. Förra veckan när jag åkte buss kom en idé till en novell, eller nästan en roman plötsligt och högg tag i mig, och den släpper inte riktigt. Jag har kanske FEM blogginlägg som jag vill skriva. Och dessutom responsläser jag ett par manus åt skrivarvänner just nu. Och dessutom, läser jag flera RIKTIGT bra böcker.

Så trots att jag har ledigt tre dagar i veckan för att göra allt det här, kan jag sitta långa stunder och bara glo för att jag inte kan bestämma mig för vilket som är allra bäst att börja med. Och exakt just idag har vi inlett månaden vabruari med vattkoppor i familjen. Så resten av veckan blir kanske inte så mycket gjort.

Hur gör ni när ni har mycket roliga saker och inte vet var ni ska börja? Det roligaste först? Svåraste först? Enklaste/snabbaste/ först? Hur ska jag tänka?

 

Nytt år, nya föresatser!

Det känns som om jag började ungefär hälften av mina blogginlägg i höstas med att ursäkta mig för att det var länge sedan jag bloggade senast. Och nu, återigen, var det väldigt, väldigt, VÄLDIGT länge sedan. Men jag hoppas – och jag har föresatt mig! (nyårslöften är ju liksom så hårda och obevekliga, jag kör på nyårsföresatser) – att jag det här året ska lyckas hålla ett bättre flöde på bloggen. Jag behöver bara komma igång igen, liksom.

Faktum är att jag har föresatt mig tre saker. Få ordning på bloggandet, få ordning på skrivandet, och köpa ett hus. Ungefär det tänkte jag ägna det här året åt. Plus okej, att sluta äta så SJUKA mängder godis, glass och bakverk. Så fyra föresatser då.

Jag har smygstartat genom att inte göra något – eller ens FÖRSÖKA göra något – av  ovanstående hittills. Men snart är det ju februari, så nu får jag skärpa mig, har jag tänkt. Därav det här blogginlägget. Och nästa vecka ska jag och Liv börja jobba på vårt hemliga skrivprojekt igen och det ska bli så EXTREMT roligt. Men något hus har jag inte börjat leta efter än, och jag skriver det här blogginlägget ätandes en STOR FET MARSIPANCIGARR som jag fick av min tvillingbror i julklapp. Men nästan två av fyra är ju ändå bättre än inget, tänker jag.

Hur är det för er, har ni avgivit nyårslöften, eller föresatser, eller har ni kanske bara lite försiktiga förhoppningar, inför 2017?

Det finns hopp för tidningen Skriva

Jag har läst Skriva ända sedan den kom ut med sitt första nummer. Redan då kändes det tveksamt om jag verkligen tillhörde målgruppen (folk som just börjat skriva, eller folk som kanske just börjat funderat på att börja skriva), och det var snarare känslan av att det ÄNTLIGEN fanns en nördtining för just mig (SÅ underbart!) som gjorde att jag läste den, än att jag tyckte att den var galet bra. Och sedan dess har det egentligen gått ganska mycket utför. Inte med tidningen, förstås, men för min relation till den. Nu för tiden är varje nummer en ganska stor besvikelse och varje gång tänker jag att jag MÅSTE sluta prenumerera för jag blir ju ganska deppig av att läsa den. Men så kan jag liksom ändå inte sluta, för jag skulle så gärna vilja tycka om den.

Häromdagen skrev jag ett par rader på Instagram om hur jag kände det, och det blev en liten diskussion med likasinnade som kändes ganska skön men ändå lite sorglig, för det är en lättnad att inte vara ensam med en känsla (till och med en så harmlös känsla som att vara besviken på en tidning), och samtidigt tråkigt när det känns lite hopplöst. Men så dök Johanna Wiman från tidningen Skriva plötsligt upp i diskussionen och sade att hon läst vad vi skrev med stort intresse och undrade om vi inte kunde skriva henne ett mejl med lite mer ingående förklaringar och tankar runt vad det är vi saknar i tidningen. Jag blev förstås oerhört upplivad och skred omedelbart till verket!

För att försöka sammanfatta:

Jag skrev att jag förstår svårigheten i att ha en så bred målgrupp och försöka tillfredsställa alla läsare, men att de kanske borde lägga lite energi på att nå ut till oss som skrivit lite längre om vi ska vilja fortsätta läsa. I allmänhet saknar jag i tidningen ett djup och en vilja eller förmåga till analys, och det gäller i synnerhet de översatta guiderna som är den matigaste hantverksdelen (”Skapa spänning”, ”Skriv barnbok”, ”Bli utgiven!”). Eftersom de artiklarna är översatta går de ju inte att fördjupa, men jag skulle gärna se att varje nummer hade en liten extra artikel om samma ämne, men mer fördjupande och analyserande, gärna skriven med exempel i svensk litteratur (något som i princip alltid saknas annars). Jag skulle också gärna se lite specifika boktips med olika skrivrelaterade teman (eller möjligen läsrelaterade), exempelvis fem böcker med ett suveränt allvetande perspektiv eller fantastisk gestaltning eller galet bra dialog. Och jag vill inte bara ha tipsen rakt av, jag skulle också vilja veta något om VARFÖR de är så bra, vad är det som gör att just den här författaren lyckas. Till sist skulle jag gärna läsa lite reportage från olika förlag, för att få en bättre inblick i hur de jobbar (typ: hemma-hos-Rabén & Sjögren)

Johanna Wiman svarade att hon var väldigt glad att jag hörde av mig, att de verkligen vill satsa mer på att nå ut till de läsare som skriver på en lite högre nivå, men att det inte är gjort i en handvändning. Hon gillade mina förslag, och särskilt boktipsen trodde hon eventuellt var mer görbart på kortare sikt om jag förstod henne rätt. Men det viktigaste hon sade (som jag ser det i alla fall) var att de är väldigt lyhörda för sina läsares önskemål och att vi gärna får höra av oss om stort och smått som vi tycker att de ska skriva om. Artikelserien om Egenutgivning som Johanna skriver är exempelvis uppkommen helt på grund av att så många läsare hört av sig och frågat om det. Så hör av er! Om ni också känner att tidningen saknar djup, eller för den delen att den saknar något annat, mejla och berätta! Om det är någonting jag verkligen går igång på så är det förbättringspotential och vilja, och tidningen Skriva har båda. Hjälp dem! Det är svårt att göra sina läsare nöjda om läsarna inte berättar vad de vill ha.