Kategoriarkiv: Skrivande

Krasch – Paris – och tillbaka igen

Jag har alltså inte kraschat på vägen till Paris, om ni skulle undra över syftningen i rubriken. Utan lite i livet, innan vi åkte iväg. Det visade sig att det fantastiska huset (som borde varit MITT) såldes till ägarnas bekanta utan att de ens hade en visning på det. Och min vana trogen fick jag då en liten livskris (precis som jag fick när det enda andra hus jag velat bo i visade sig ha lite för stora fel för att vi skulle våga satsa). Det här med att köpa hus handlar ju om så otroligt mycket mer än bara ett hus, det är verkligen livet, hela livet, som det handlar om. Var är det vi ska ha vårt liv? Hur vill vi leva det? Vad får det kosta att leva? När ska vi göra det? Vad kan vi tänka oss för kompromisser om vi inte hittar det vi drömmer om? Hos mig triggar det igång så otroligt mycket oro och rädsla för att det ska bli fel eller att det inte ska bli av alls, att periodvis blir jag helt matt och ledsen.

Och det hjälper ju heller inte att vi är så sjuka hela tiden. Tvååringen hann precis bli frisk från sina vattkoppor innan barnens farmor och farfar kom hit för att barnvakta medan jag och sambon åkte till Paris för att fira hans fyrtioårsdag. När vi kom hem efter tre dygn hade tvååringen redan blivit sjuk igen och var som en liten våt trasa av feber och mammalängtan. Nu är hela familjen smittade av samma sjuka och vi hostar i kapp här hemma medan vi stötvis försöker städa bort det vanliga kaoset. Det tar liksom ALDRIG SLUT.

Men Paris var underbart, som en overklig dröm utklippt ur vår trötta vardag. En dröm där det var vår och körsbärsträden blommade, vi fick sova på nätterna, äta frukost helt ostörda i timmar, aldrig behövde städa eller laga mat, såg en massa fina saker och drack lyxiga drinkar på mystiska små cocktailklubbar. Det var vår första resa utan barn på ungefär åtta år. Jag hoppas verkligen att det inte dröjer lika länge till nästa.

Och när det gäller skrivandet: det har inte blivit så mycket av den varan de senaste veckorna med tanke på alla sjukdomar, födelsedagar och livskriser. Men nu, äntligen, är jag igång igen. Skriver på som sjutton här från sängkanten, och snart, väldigt snart faktiskt, börjar vi närma oss att kunna skicka iväg lite text för respons. Det känns så himla roligt!

Jag skriver äntligen igen

Nu har jag haft mina två första egna skrivdagar i rad på flera månader. Antagligen sedan i mitten av januari. Det här med att ha tre dagar ”ledigt” för att skriva, blir ju inte så ledigt i vabruari och däromkring. Jag tror helt ärligt att antingen jag eller ett eller båda barnen har varit sjuka varenda måndag, tisdag och onsdag sedan mitten av januari. Men nu. ÄNTLIGEN. Nu är vi alla friska och jag skriver som en galning.

Husmanin har lagt sig lite, både på grund av rädsla (kommer det någonsin att bli ett hus för mig…) och på grund av medveten ansträngning. Det är svårt att komma ur den maniska energin när den väl sveper över en, men jag har försökt att istället vända den till skrivandet, och faktiskt lyckas över förväntan. Jag skriver och skriver på mitt och Livs hemliga skrivprojekt. Innan frukost, under dagen, medan jag lagar middag, innan tandborstningen, efter att jag nattat barnen. Och när jag ligger i sängen och ska sova ägnar jag mig åt att planera releasfesten. Det är underbart. Jag vill aldrig att det ska ta slut.

Varför är vi så hemliga?

Det kan väl knappast undgått så många av er att jag och Liv håller på med att skriva ett manus tillsammans. Vi kallar det för det hemliga skrivprojektet. Och varför det – kanske ni undrar. Varför så hemligt? En befogad fråga, skulle jag säga.

Personligen gillar jag inte att vara hemlig. Jag har till och med ganska svårt för det i många fall. Jag är typen som ofta bestämmer mig för att ”Nu ska jag verkligen inte berätta det här för min mamma/sambon/svärmor/barnen/annan valfri person”, och sedan märker jag att jag trots allt gör det ändå, liksom utan att kunna hejda mig. Jag vill dela med mig helt enkelt, det är bara sådan jag är. Och Liv har ungefär samma läggning, tror jag. Så varför håller vi på så här då, och är så himla hemliga?

Jo, för att vi skriver en bok som vi tycker borde finnas redan. Vi tycker att den borde ha funnits länge. Vi har många, många gånger önskat att vi hade kunnat läsa den. Och till slut bestämde vi oss för att vi lika gärna kunde skriva den själva. Det är alltså en bok baserad på en idé, på ett koncept. En fackbok. Vad vi vet har ingen skrivit en bok om samma sak förut, och vi när en liten förhoppning om att vi ska bli först. Därav hemlighetsmakeriet.

Men vi lovar att snart berätta mer! Helt säkert!

 

Att ge respons på barnboksmanus – som en present

I går hade jag den stora äran och glädjen att få ge respons på ett barnboksmanus som min vän Marie Hedegård skrivit. Eller heter det barnbok när det är för åldrarna 9-12? Kanske barn- och ungdomsboksmanus, då.

Hur som helst. Det var galet roligt. Som jag kan ha nämnt tidigare är att ge respons på text något av det absolut roligaste jag vet i hela världen. Alla kategorier. En vanlig reaktion från människor som får respons från mig är: ”OJ! Vilket jobb du har lagt ner! Jag kommer aldrig kunna återgälda det här… Det är ju helt fantastiskt.”. Och jag förstår delvis den reaktionen. Jag lägger ner mycket tid och energi på min respons (förmodligen FÖR mycket, men min akilleshäl är ju svårigheten att begränsa mig, och inte att jag har svårt att breda ut mig och hålla låda i oändlighet), och det kan vara jobbigt att ta emot något som känns svårt att återgälda. Men det som är så otroligt bra med respons är ju att själva responsen i sig – det jag gör när jag tittar på en text och skriver ner mina tankar om den – är belöning nog. På riktigt. Och SÄRKILT, kan jag tillägga, när det gäller ett barnboksmanus. För allting blir ju så himla tydligt, och det är så lätt att få överblick, och det går ju ärligt talat väldigt mycket fortare att responsläsa 70 sidor jämfört med ungefär 700 (som är mitt rekord).

Men kanske borde jag ändå nyansera min entusiasm lite. Det ÄR tids- och energikrävande att responsläsa. 700 sidor och även 300 sidor kan ibland kännas ganska övermäktigt. Och i ärlighetens namn kanske jag skulle bli ganska besviken om det visar sig nästa gång jag behöver respons på mitt manus att ingen av mina vänner har tid, lust eller ork att återgälda tjänsten. Så, jag skulle kanske inte kunna fortsätta i evighet med att responsläsa bara för själva responsläsandets skull. Men min poäng kvarstår ändå: Det ÄR en belöning i sig.

När jag funderar över varför saker fungerar eller inte fungerar i en text som någon annan skrivit, så lär jag mig oerhört mycket. Faktiskt väldigt mycket mer än jag gör när jag sitter med min egen text framför mig och funderar på samma sak. För hur jag än vänder och vrider på mina egna ord och formuleringar, så är det jag som har skrivit dem, och det är väldigt svårt att se dem med neutral blick. För att inte säga omöjligt. Med andra människors texter är det en helt annan sak. Därför är jag extremt tacksam varje gång jag får chansen att responsläsa text, och nästan varenda gång blir jag märkbart klokare och får insikter om skrivandets hantverk som jag upplever i princip som presenter.

Brukar ni lämna iväg era texter för respons, och/eller själva responsläsa andras text?

 

För mycket skämmer allt

Ni vet när det finns så mycket att göra och allt är så lika roligt att man blir helt paralyserad och bara sitter och glor ut genom fönstret? Så är det just nu.

Jag känner mig väldigt inspirerad att skriva på mitt eget, vanliga manus. Jag känner mig  väldigt inspirerad att skriva på mitt och Livs gemensamma hemliga skrivprojekt. Förra veckan när jag åkte buss kom en idé till en novell, eller nästan en roman plötsligt och högg tag i mig, och den släpper inte riktigt. Jag har kanske FEM blogginlägg som jag vill skriva. Och dessutom responsläser jag ett par manus åt skrivarvänner just nu. Och dessutom, läser jag flera RIKTIGT bra böcker.

Så trots att jag har ledigt tre dagar i veckan för att göra allt det här, kan jag sitta långa stunder och bara glo för att jag inte kan bestämma mig för vilket som är allra bäst att börja med. Och exakt just idag har vi inlett månaden vabruari med vattkoppor i familjen. Så resten av veckan blir kanske inte så mycket gjort.

Hur gör ni när ni har mycket roliga saker och inte vet var ni ska börja? Det roligaste först? Svåraste först? Enklaste/snabbaste/ först? Hur ska jag tänka?

 

Nytt år, nya föresatser!

Det känns som om jag började ungefär hälften av mina blogginlägg i höstas med att ursäkta mig för att det var länge sedan jag bloggade senast. Och nu, återigen, var det väldigt, väldigt, VÄLDIGT länge sedan. Men jag hoppas – och jag har föresatt mig! (nyårslöften är ju liksom så hårda och obevekliga, jag kör på nyårsföresatser) – att jag det här året ska lyckas hålla ett bättre flöde på bloggen. Jag behöver bara komma igång igen, liksom.

Faktum är att jag har föresatt mig tre saker. Få ordning på bloggandet, få ordning på skrivandet, och köpa ett hus. Ungefär det tänkte jag ägna det här året åt. Plus okej, att sluta äta så SJUKA mängder godis, glass och bakverk. Så fyra föresatser då.

Jag har smygstartat genom att inte göra något – eller ens FÖRSÖKA göra något – av  ovanstående hittills. Men snart är det ju februari, så nu får jag skärpa mig, har jag tänkt. Därav det här blogginlägget. Och nästa vecka ska jag och Liv börja jobba på vårt hemliga skrivprojekt igen och det ska bli så EXTREMT roligt. Men något hus har jag inte börjat leta efter än, och jag skriver det här blogginlägget ätandes en STOR FET MARSIPANCIGARR som jag fick av min tvillingbror i julklapp. Men nästan två av fyra är ju ändå bättre än inget, tänker jag.

Hur är det för er, har ni avgivit nyårslöften, eller föresatser, eller har ni kanske bara lite försiktiga förhoppningar, inför 2017?

Det finns hopp för tidningen Skriva

Jag har läst Skriva ända sedan den kom ut med sitt första nummer. Redan då kändes det tveksamt om jag verkligen tillhörde målgruppen (folk som just börjat skriva, eller folk som kanske just börjat funderat på att börja skriva), och det var snarare känslan av att det ÄNTLIGEN fanns en nördtining för just mig (SÅ underbart!) som gjorde att jag läste den, än att jag tyckte att den var galet bra. Och sedan dess har det egentligen gått ganska mycket utför. Inte med tidningen, förstås, men för min relation till den. Nu för tiden är varje nummer en ganska stor besvikelse och varje gång tänker jag att jag MÅSTE sluta prenumerera för jag blir ju ganska deppig av att läsa den. Men så kan jag liksom ändå inte sluta, för jag skulle så gärna vilja tycka om den.

Häromdagen skrev jag ett par rader på Instagram om hur jag kände det, och det blev en liten diskussion med likasinnade som kändes ganska skön men ändå lite sorglig, för det är en lättnad att inte vara ensam med en känsla (till och med en så harmlös känsla som att vara besviken på en tidning), och samtidigt tråkigt när det känns lite hopplöst. Men så dök Johanna Wiman från tidningen Skriva plötsligt upp i diskussionen och sade att hon läst vad vi skrev med stort intresse och undrade om vi inte kunde skriva henne ett mejl med lite mer ingående förklaringar och tankar runt vad det är vi saknar i tidningen. Jag blev förstås oerhört upplivad och skred omedelbart till verket!

För att försöka sammanfatta:

Jag skrev att jag förstår svårigheten i att ha en så bred målgrupp och försöka tillfredsställa alla läsare, men att de kanske borde lägga lite energi på att nå ut till oss som skrivit lite längre om vi ska vilja fortsätta läsa. I allmänhet saknar jag i tidningen ett djup och en vilja eller förmåga till analys, och det gäller i synnerhet de översatta guiderna som är den matigaste hantverksdelen (”Skapa spänning”, ”Skriv barnbok”, ”Bli utgiven!”). Eftersom de artiklarna är översatta går de ju inte att fördjupa, men jag skulle gärna se att varje nummer hade en liten extra artikel om samma ämne, men mer fördjupande och analyserande, gärna skriven med exempel i svensk litteratur (något som i princip alltid saknas annars). Jag skulle också gärna se lite specifika boktips med olika skrivrelaterade teman (eller möjligen läsrelaterade), exempelvis fem böcker med ett suveränt allvetande perspektiv eller fantastisk gestaltning eller galet bra dialog. Och jag vill inte bara ha tipsen rakt av, jag skulle också vilja veta något om VARFÖR de är så bra, vad är det som gör att just den här författaren lyckas. Till sist skulle jag gärna läsa lite reportage från olika förlag, för att få en bättre inblick i hur de jobbar (typ: hemma-hos-Rabén & Sjögren)

Johanna Wiman svarade att hon var väldigt glad att jag hörde av mig, att de verkligen vill satsa mer på att nå ut till de läsare som skriver på en lite högre nivå, men att det inte är gjort i en handvändning. Hon gillade mina förslag, och särskilt boktipsen trodde hon eventuellt var mer görbart på kortare sikt om jag förstod henne rätt. Men det viktigaste hon sade (som jag ser det i alla fall) var att de är väldigt lyhörda för sina läsares önskemål och att vi gärna får höra av oss om stort och smått som vi tycker att de ska skriva om. Artikelserien om Egenutgivning som Johanna skriver är exempelvis uppkommen helt på grund av att så många läsare hört av sig och frågat om det. Så hör av er! Om ni också känner att tidningen saknar djup, eller för den delen att den saknar något annat, mejla och berätta! Om det är någonting jag verkligen går igång på så är det förbättringspotential och vilja, och tidningen Skriva har båda. Hjälp dem! Det är svårt att göra sina läsare nöjda om läsarna inte berättar vad de vill ha.

Min typ av oro

Jag håller på att hämta mig från en veckas förkylning och ägnar mig just nu åt att dricka te och att fundera över (läs: oroa mig för) olika framtida skrivrelaterade scenarier. Det är väldigt sällan som jag oroar mig eftersom det helt enkelt inte ligger för mig. Men just därför kan jag ibland får för mig att jag faktiskt BEHÖVER oroa mig lite mer, som en sorts övning och försök till verklighetsanpassning. Så därför passar jag alltså på nu när jag ändå är sjuk och inte helt tipptopp. Liksom lite lättare att komma i rätt stämning.

Det här med att inte bli publicerad är ingenting jag oroar för, eftersom jag räknar absolut hundra procent med att bli utgiven (ni ser, min optimism vet helt enkelt inga gränser). Däremot kan jag när andan faller på oroa mig för att ett förlag (eller antagligen flera – där ser ni, optimismen igen) kommer vilja ge ut mitt manus, men med vissa (läs: STORA) ändringar.

Det är alltså de eventuella ändringarna som är källan till min oro. Vilka typer av ändringar skulle ett eventuellt förlag (eller flera) kunna tänkas vilja göra? (Det här är alltså också som ni säkert förstår ett sätt att försöka se mitt manus med andra ögon, se det lite utifrån.) Och det värsta är att jag ganska ofta lutar åt att de kommer vilja ta bort min huvudperson, och sedan vilja att jag ska skriva om berättelsen utan henne. Alltså, förstår ni vilken jobbig typ av oro. Det är inte det att det hon är en värdelös huvudperson (absolut inte), men hon är den där sortens person som går att byta ut eller göra om eller ta bort, och det skulle gå att så att säga ”göra boken” utan henne. Det skulle bli en annan typ av historia, och jag skulle tycka sämre om den då. Men det kanske inte ett förlag skulle göra?

Så det är det jag oroar mig för idag. En framtida påtvingad huvudpersonstransplantation.

Vad oroar ni er för?

 

Dramaturgiskolan i podden ”Bakom boken”

Om ni inte lyssnar på podden Bakom boken, med Daniel Sjölin, producerad av Norstedts och Rabén & Sjögren, tycker jag verkligen att ni ska göra det! Daniel samtalar med författare om deras författarskap och om skrivande på ett sätt som verkligen är intressant oavsett om man känner till författaren i fråga eller inte. Till skillnad från i den förra varianten av podden är det nu mer fokus på process och själva grejen med att skriva, vilket är ett otroligt stort lyft, tycker jag. Och dessutom – och nu kommer jag till det bästa! – finns i varje avsnitt en liten dramaturgiskola i miniformat, som på ett väldigt konkret och grundläggande sätt avhandlar dramaturgins stora och små delar. I den ordningen.

Jag skulle kunna säga att dramaturgiskolan inte direkt ger mig ny information, och det skulle vara sant, för den behandlar så grundläggande saker att till och med jag känner till dem. Men eftersom jag nu en gång för alla är den sortens människa som inte har dramaturgi som min starkaste sida, är det fantastiskt bra att få den så lättillgängligt och enkelt och konkret serverad på det här sättet. Det är faktiskt GULD!

Just nu tänker jag på akter, för det är vad det första programmet handlar om. Och trots att jag lyssnat på alla programmen (förstås) har jag inte kommit så mycket längre än till akterna i mina funderingar. De flesta berättelser har tre tydliga akter (vissa har förstås fem, men de flesta tre). Har jag tre tydliga akter i mitt manus?

Njae. Är nog svaret. En tydlig och bra första akt har jag, och den avslutas med en riktigt grym Point of no return, som varje bra akt ska göra enligt dramaturgiskolan. Men sedan blir det värre. Andra akten, jaa… jag vet ju var den börjar, men var den skulle kunna sluta? Knappt ens den blekaste aning. Eller okej, jag har faktiskt en aning, men det är en otydlig aning. Och än så länge finns knappast någon Point of no return. Så jag har en del att jobba på. Men grejen är, att när jag tänker på min berättelse i sådana här termer, så konkret, då blir det också så mycket roligare att jobba med den. Den känns mindre som en amöba som bara flyter runt och som jag måste hantera och förhålla mig till lite reaktivt, och mer som en grund till något som jag formar, något som jag har kontrollen över. Himla skönt.

Hur är det för er? Tänker ni på akter och seriös dramaturgi när ni skriver?

Brist på personlig hygien och annat

Om ni undrar vad jag gör just nu och varför det är lite tyst här på bloggen IGEN fast jag lovat bot och bättring och fast jag har typ millioner inlägg som jag har tänkt skriva och som är nästan helt färdiga i mitt huvud?

Jo, jag skriver respons. Jag har läst Annas manus, och just nu formulerar jag responstankar så att pennan fingertopparna glöder. Det här är det absolut roligaste jag vet i hela världen och det betyder alltså att jag inte kan göra det halvhjärtat med vänsterhanden och göra en massa andra saker samtidigt. Eller rättare sagt: jag kan, men jag vill inte, och eftersom jag har möjligheten att välja så väljer jag TOTALT FOKUS PÅ RESPONSEN och låter i princip allt annat bli lidande. Bara för att förtydliga (om någon undrar) vilka saker som blir lidande: familjen, barnen, vännerna, jobbet, mitt eget skrivande, fritiden, mathållningen, sömnen, den personliga hygienen, ja, i princip allt. Jag har hört att andra har det så här när de skriver, men jag har det mer så här när jag ger respons på text. Det är ungefär som en hemtenta fast extremt ALLTSÅ EXTREMT mycket roligare. Och imorgon är det deadline för imorgon ska vi ses och prata text; jag, Liv, Anna och syster yster Elin.

Det ska bli SÅ KUL.