Kategoriarkiv: Bloggande

Överraskande typsnitt

Hm. När jag loggade in på bloggen häromdagen kände jag inte riktigt igen mig. Typsnittet är plötsligt ändrat. Någorlunda subtilt ändrat, kanske, men ändå. Det är ju MIN blogg. Och jag har inte ändrat någonting.

Jag förmodar att wordpress har gjort någon typ av uppdatering av det här temat (som det heter) och ändrat typsnittet helt självsvåldigt. Jag gillar egentligen att det kursiva (underrubriken här ovan, och rubrikerna i högerfältet) är lite tjockare, det gör dem lättare att läsa. Men jag är inte säker på att jag gillar hur själva blogg-rubriken och rubriken på inläggen ser ut. Besvärligt. Annars är jag grymt förtjust i utseendet på min blogg – just enkelheten och den rena känslan i typsnitt och bakgrund. Men nu vet jag inte. Ska jag börja leta något annat eftersom det ändå inte är exakt som jag ville ha det. Eller ska jag nöja mig som det är. Svår fråga.

 

Märkte ni någon skillnad?

Skrivandets upp och ner

Som ni kan förstå av inlägget inre explosion är jag just nu i en av mina mest kreativa faser. Den där det känns som om jag knappt kan gå utanför dörren/slå på datorn/titta på min bokhylla utan att få en massa tankar som jag skulle vilja skriva ner eller diskutera med någon. Intressant nog är skrivarvännen Liv i den absolut motsatta fasen, som hon skriver om i det här inlägget på sin blogg. Hon kallar det för mellandagar. En träffande benämning.

Precis som Liv har jag funderat en hel del över det här med kreativitetens (och därmed skrivandets) upp och nedgångar. Det har nog alltid varit uppenbart för mig att min kreativitet kommer i faser. Men på senaste tiden har jag börjat identifiera mönstret lite tydligare. Det har börjat kännas nödvändigt för mig att ha lite bättre koll på hur allt egentligen hänger ihop, för att berg och dal- banan inte ska bli alldeles för jobbig. Och jag behöver (som alltid) helst formulera det i skrift. Annars känns det inte som att jag har tänkt färdigt.

Jag har identifierat tre faser, som kommer efter varandra i ett ständigt fortlöpande mönster. Först vad jag skulle kunna kalla för explosionsfasen, (där jag alltså är just nu) när min hjärna flödar över av inspiration och fullkomligt sprutar ut idéer och uppslag till allt från blogginlägg och noveller till nya romaner, filmmanus eller helt andra projekt. Om jag inte ska bli galen måste jag då ägna en period åt att samla upp allting, få ner tillräckligt mycket på papper för att känna att jag är trygg med att jag inte ska tappa bort någonting, att allt finns kvar även fast jag inte hinner jobba med allting samtidigt, för det hinner jag förstås inte fast jag gärna vill.

Och sedan infinner sig arbetsfasen, en sorts lång nedförsbacke när jag kan använda energin från min explosion till att faktiskt skriva: blogginlägg, dagbok, manustext, annan text, vad det nu är jag håller på med. Det är en underbar fas, men jag brukar ha en del problem med den. Som jag antydde i mitt inlägg om explosionen har jag en tendens att liksom hatta fram och tillbaka mellan olika saker, för att jag gillar att skriva på flera olika saker samtidigt, precis som jag alltid läser flera olika böcker samtidigt, och i allmänhet har en massa olika projekt samtidigt. Det gör tyvärr att jag ofta får mindre gjort än vad jag skulle vilja under de här perioderna. Dessutom har jag ju min maniska sida, som lätt går igång i det här läget – och även om det är härligt, så kan det också vara lite destruktivt.

För det som till sist händer – ju mer maniskt jag gått igång på saker, desto fortare händer det – är att energin tar slut, alltid innan jag hunnit med det jag ville hinna med. Det tänker jag på som utmattningsfasen, även om jag tycker att Livs namn för det är bättre – mellandagar. Det handlar helt enkelt om återhämtning. Energin är slut, både i huvudet och i kroppen, lusten försvinner och jag tror att om jag var det minsta pessimistiskt lagd så skulle nog tvivlen komma här också. För att åter kunna komma i arbetsfört skick måste jag vila. Men det där med att vila är helt enkelt inte något jag är bra på, åtminstone har jag inte varit det under större delen av mitt liv – det är inte förrän nyligen som jag äntligen börjar lära mig lite. Och då har det krävts några års ordentlig utmattning och en hel del ansträngning för att komma till den här punkten.

Som jag skrev i min kommentar till Livs inlägg: jag har börjat försöka tänka på min kreativitet lite som andning: en självklar vågrörelse av in ut, in ut. Det jag menar när jag säger in och ut handlar snarare om aktivitet och passivitet. Att i min aktiva fas – utandningen – tar jag in otroligt mycket information, men jag gör det på ett aktivt sätt: jag läser med pennan i handen och gör understrykningar och har små färgglada flärpar som jag sätter på de viktigaste sidorna, eller så viker jag hundöron, och jag skriver stödanteckningar och planerar och skriver blogginlägg om allting som jag funderar på. Hjärnan går på högvarv. All information bearbetas högintensivt och formas om till något som jag kan uttrycka, diskutera, skriva ned. Efter all den här aktiviteten kommer ganska naturligt den passiva fasen – inandningen. Då tar behovet av att uttrycka allting hela tiden slut, eller mattas av åtminstone. Jag tar gärna in saker i de här perioderna, men inte aktivt. Jag läser inte lika mycket, och om jag gör det så blir det sällan skrivhandböcker eller andra fackböcker eller biografier, utan mycket lättare läsning, ren underhållning. Jag gör mer av ingenting. Och jag tittar på teveserier. Faktum är att det är bara i sådana här perioder som jag tittar på teveserier egentligen. När jag har mina aktiva perioder prioriterar jag alltid bort den sortens underhållning eftersom min tid känns för värdefull för att bara slötitta på saker, och det känns också alltid lite för passivt när jag är i den där känslan av att jag vill lära mig, förstå, formulera och uttrycka.

Och så här går det runt i en oändlig cirkel.

Det jag har börjat inse och nu försöker lära mig, är just att inte pressa mig själv för hårt i den aktiva fasen, eftersom det är då mellandagarna blir till utmattning. Precis som Liv skriver i sitt inlägg är det så att ju mer jag tillåter mig själv att vila och försöker njuta av mellandagarna, ju fortare går de över, och ju bättre mår jag.

 

Hur ser era kreativa processer ut? Går de också i faser, eller är de lite mer balanserade?

Inre explosion

Känner ni ibland att ni liksom håller på att explodera av alla idéer och tankar som ska samsas i ert huvud? För min del känner jag ganska ofta så, periodvis. Särskilt här på bloggen, ska erkännas. Det finns så otroligt mycket saker jag skulle vilja skriva om att jag knappt kan hålla reda på dem, än mindre få ut dem på papper en och en i tur och ordning.

Jag vill skriva lite om skrivprocessen som jag funderade över häromdagen. Och jag har länge tänkt skriva något om att vara personlig på sin blogg – lite som ett skrivtips fast om bloggande – ett ämne som blev högst aktuellt i en diskussion hos Eva förra veckan. Dessutom filar jag på flera inlägg om introversion och extraversion – något som upptar mig ganska mycket just nu. Och ett inlägg om självkänsla och hur man ska berömma sig själv på bästa sätt. Och sedan har vi förstås skrivkursen och vad vi gjorde där senast. (Och det här är alltså bara de tankar och idéer som ligger och bubblar allra längst upp på ytan i min kokande gryta. Rör man runt aldrig så lite kommer det genast upp lika mycket till, och mer…)

Allt ovanstående känns ungefär exakt lika spännande att skriva om. Och med tanke på att jag kommer ha lite mindre skrivtid än vanligt den här veckan behöver jag verkligen prioritera. Jag avskyr att prioritera. Jag vill göra allting, och helst samtidigt. Men jag ska verkligen försöka ta en sak i taget och faktiskt skriva klart.

Vi får se vad det blir, helt enkelt.

Min egen verktygslåda

Vad ska jag göra nu när jag inte har mitt manus att skriva på? Bita på naglarna? Rulla tummarna? Ja, kanske lite både och. Men jag ska också göra något som jag längtat väldigt länge efter att få göra men inte riktigt tagit mig tid till, nämligen: förkovra mig 🙂

Jag ska doppa ner mig själv i den stora grytan som är skrivandets konst, med alla dess regler, tips och tricks och se vad jag kan fiska upp och lägga på min tallrik. För att förtydliga: jag ska läsa, leta, fundera och formulera. Vad som verkar vettigt. Vad som fungerar för mig. Och jag ska lägga mina små fynd och alster här på bloggen, i det kontinuerliga flödet till att börja med, men så småningom på en egen sida i huvudmenyn som jag originellt nog planerar att döpa till ”Skrivtips” 😉

Jag tänker helt enkelt börja jobba på min egen personliga lilla verktygslåda.

 

Bloggen – ett halvår

För ungefär ett halvår sedan, på midsommarafton 2014 startade jag min blogg. Som den teknikfientliga och lite lagom nätsocialfobiska person jag är kände jag mig inte alls bekväm med tanken, så det var ett beslut som mognade länge innan jag kom till skott. Fatta vad läskigt. Det oåterkalleliga i det hela, de i princip oändliga möjligheterna för offentlig förnedring och för tekniska misslyckanden. Om det inte vore för min skrivarvän Liv och hennes fantastiska blogg Lugn. Det ordnar sig, och om det inte vore för Manuskt och det inspirerande inlägget hon skrev på Debutantbloggen om att börja blogga (läs det här), så hade jag nog aldrig tagit steget. Ett stort och evigt tack till er båda!

För jag är sååå glad att jag gjorde det. Det har varit obeskrivligt roligt. Faktiskt fullkomligt uppslukande och inte alltid helt bra för mitt manusskrivande (det är mycket lättare och roligare att fila på ett blogginlägg än att komma vidare med en bit svår text i manuset). Men på det stora hela tror jag att bloggen främjar allt mitt skrivande. Jag lever och andas skrivande och skrivnätverkande varje dag på ett sätt som jag aldrig någonsin gjort förut. Jag tänkte när jag började att om det inte funkar kan jag ju bara sluta. Men nu måste jag erkänna att jag snarare tänker: jag kommer aldrig kunna sluta.

Jag hade ett någorlunda tydligt mål med mitt skrivande när jag började blogga, men jag hade ingen tydlig ambition med bloggen i sig. Jag visste att jag ville uppdatera ungefär en eller två gånger per vecka, och det har jag nog gjort bortsett från ett lite längre uppehåll för barnafödande. Jag visste att jag ville vara anonym, jag ville skriva om mitt skrivande och om det som är lite mer personligt ibland, jag ville hålla nere teknikaliteterna (alltså, allt som inte innebär ren textproduktion) så mycket som möjligt, och jag ville vara någorlunda välformulerad och genomtänkt. I relation till den ganska allmänt hållna ambitionen tycker jag nog att jag har lyckats. Så här inför det nya året frågar jag mig hur jag vill fortsätta. Tänker lite så här:

  • Jag vill uppdatera oftare. Helst kanske varannan dag, men åtminstone var tredje. I absolut allra bästa fall varje dag, men hallå, jag måste vara lite realistisk.
  • Jag vill bli bättre på det tekniska. Och jag har redan börjat! Mitt högra sidofält ekar minsann inte så tomt längre, jag har fått till ett etikettmoln, senaste inlägg, kategorier och senaste kommentarer. Bara de som verkligen känner mig kan förstå vilken ansträngning som krävs av mig för att jag ska göra sådant. Men som med så mycket liknande saker var det lättare än jag trodde, så jag hoppas att det bara var det första i en längre rad av förbättringar.
  • Jag vill bli lite seriösare när det gäller skrivande om skrivandet. Så jag tänker mig lite fler inlägg om skrivande i allmänhet, lite mer personliga skrivtips och reflektioner och kanske till och med lite tips på skrivböcker – i takt med att jag läser dem. Jag planerar också att dela med mig av lite lästips, mest för skojs skull.
  • Jag har funderingar på att regelbundet erbjuda mig som testläsare av text åt andra bloggare, om det finns intresse. Jag gjorde det för ett par veckor sedan och insåg (återigen) att det är något av det absolut roligaste jag vet – alla kategorier. Det går att läsa inlägget jag skrev om det här.

Hur tänker ni med era bloggar? Har ni tydliga mål och ambitioner med bloggen i sig eller är det helt enkelt en självklar förlängning av ert andra skrivande? Har ni några planer för 2015, eller fortsätter ni som ni gjort under det här året?

Bloggbiten

På förmiddagarna när Filurpojken sover ganska mycket eller i alla fall är på sitt allra bästa morgonhumör, är det meningen att jag ska skriva. Min mening, alltså. Ibland blir det bara en halvtimmes tid (eller förstås ingen alls), men ofta flera timmar. Jag känner mig ganska bortskämd och privilegierad som har möjlighet att skriva så mycket med en tremånaders bebis. Jag har ju haft en annan bebis och vet att det inte alls är så här alltid. Så man kan tycka att jag borde hoppa på min skrivtid som en hund på ett ben.

Men det är ju så roligt det här med skrivarbloggar. Det är nästan lite för roligt faktiskt. Särskilt nu i advent. Hur jag än försöker så kan jag inte låta bli att först läsa en runda på mina favoritbloggar till frukostkaffet, och jag tänker att det bara ska bli en snabbrunda och att jag snart ska börja själva skrivandet, men innan jag vet ordet av har det gått en hel timme. Eller i värsta fall mer. Aargh. Det är liksom beroendeframkallande. Men sååå mysigt.

Så jag måste få tipsa om mina absoluta favoriter just nu. Eva Karlsson som har en fantastisk adventskalender på sin blogg Det måste kännas på riktigt där hon intervjuar en författare varje dag. Mycket bra boktips och en hel del skrivtips får jag där varje morgon. Och så Mia Francks lilla jullexikon på Skrifva där hon helt enkelt skriver associationer till ett juligt ord om dagen. Bidrar med mycket julstämning och kan med fördel läsas till smaksatt julkaffe eller en lussebulle. Så titta in hos Eva och Mia, ni som inte redan gjort det!