Kategoriarkiv: Livet

Äntligen har jag mitt hus

Ni som följer mig på instagram vet ju redan allt som hänt sedan sist, men ni som inte gör det:

Vi har köpt ett hus, sålt vår lägenhet, och NU HAR VI FLYTTAT.

Därav den totala radiotystnaden här under så lång tid. Man skulle kunna tro att allt det här köpandet, säljandet och flyttandet bara är praktiska saker som går att bocka av på en lista (det är de ju förstås också, på sätt och vis), men för mig är de otroligt känslomässiga och krävande på alla plan, vilket helt enkelt resulterat i noll procents bloggande under hela processen. Nu hoppas jag på bättre tider.

Vi håller som bäst på och packar upp och skolar in barnen på förskola och skola, och allt är nytt och rörigt och osäkert och härligt samtidigt.

Hur har ni alla haft det i sommar?

Krasch – Paris – och tillbaka igen

Jag har alltså inte kraschat på vägen till Paris, om ni skulle undra över syftningen i rubriken. Utan lite i livet, innan vi åkte iväg. Det visade sig att det fantastiska huset (som borde varit MITT) såldes till ägarnas bekanta utan att de ens hade en visning på det. Och min vana trogen fick jag då en liten livskris (precis som jag fick när det enda andra hus jag velat bo i visade sig ha lite för stora fel för att vi skulle våga satsa). Det här med att köpa hus handlar ju om så otroligt mycket mer än bara ett hus, det är verkligen livet, hela livet, som det handlar om. Var är det vi ska ha vårt liv? Hur vill vi leva det? Vad får det kosta att leva? När ska vi göra det? Vad kan vi tänka oss för kompromisser om vi inte hittar det vi drömmer om? Hos mig triggar det igång så otroligt mycket oro och rädsla för att det ska bli fel eller att det inte ska bli av alls, att periodvis blir jag helt matt och ledsen.

Och det hjälper ju heller inte att vi är så sjuka hela tiden. Tvååringen hann precis bli frisk från sina vattkoppor innan barnens farmor och farfar kom hit för att barnvakta medan jag och sambon åkte till Paris för att fira hans fyrtioårsdag. När vi kom hem efter tre dygn hade tvååringen redan blivit sjuk igen och var som en liten våt trasa av feber och mammalängtan. Nu är hela familjen smittade av samma sjuka och vi hostar i kapp här hemma medan vi stötvis försöker städa bort det vanliga kaoset. Det tar liksom ALDRIG SLUT.

Men Paris var underbart, som en overklig dröm utklippt ur vår trötta vardag. En dröm där det var vår och körsbärsträden blommade, vi fick sova på nätterna, äta frukost helt ostörda i timmar, aldrig behövde städa eller laga mat, såg en massa fina saker och drack lyxiga drinkar på mystiska små cocktailklubbar. Det var vår första resa utan barn på ungefär åtta år. Jag hoppas verkligen att det inte dröjer lika länge till nästa.

Och när det gäller skrivandet: det har inte blivit så mycket av den varan de senaste veckorna med tanke på alla sjukdomar, födelsedagar och livskriser. Men nu, äntligen, är jag igång igen. Skriver på som sjutton här från sängkanten, och snart, väldigt snart faktiskt, börjar vi närma oss att kunna skicka iväg lite text för respons. Det känns så himla roligt!

Husdrömmar

Förra helgen var jag och Liv och Anna och Emelie och lite annat folk på det eminenta Idébageriet, där vi skrev och tänkte och pratade och fikade och åt och vilade och hade allmänt trevligt. Det var GRYMT inspirerande (och jag kan varmt rekommendera det så håll utkik på Idébageriets hemsida efter nästa skrivhelg, så kanske vi ses där!). Jag ägnade ena dagen åt mitt eget manus, och andra dagen åt mitt och Livs gemensamma manus. Fick inte så mycket text producerad som jag kanske hade hoppats, men däremot gjorde jag fantastiska problemlösargenombrott, och fick en otroligt massa tänkt och uppstyrt – vilket nästan är mer värt än faktiskt text. Så: tankad med inspiration kände jag mig superladdad inför mina tre skrivdagar i veckan – men kom hem till sjuka barn. Och jag har inte fått en enda rad skriven sedan dess.

Men. Galet nog är det inte alls barnens fel att jag inte har skrivit (bara lite). Det värsta var nämligen (och det går ju att diskutera användningen av ordet ”värsta” här) att jag hittade ett hus. Eller hittade och hittade. Jag såg det på Hemnet. Det ligger ute som ”kommande försäljning”, vilket betyder att det kanske kommer säljas i maj, kanske i oktober, kanske nästa år, eller inte alls. Hur som helst. Jag hittade huset, och jag liksom bara: ”Där är det ju! Det är ju MITT HUS! Det är DÄR VI SKA BOOOOOOO!”

Och sedan dess skriver jag helt enkelt inte. Jag funderar istället på tapeter, kakel, golv, var vi ska få plats med pianot, var kattluckan ska sitta, om det går att få till en väggfast bokhylla någonstans, vilken sorts rabatt jag ska ha var någonstans i trädgården, och hur det ska se ut i min skrivstuga – för ja, det finns en fristående gäststuga, och den skulle få bli mitt arbetsrum. Jag vet att jag inte borde. Alltså, jag borde inte tänka så här. Jag trillar rakt in i mitt lite maniska tillstånd och klarar inte av att sluta. Alldeles nyss var jag tvungen att avbryta dammsugningen för gå in på Hemnet och kolla igen hur det ser ut i vardagsrummet i huset, för – var i hela friden ska vi ställa julgranen?! Och istället för att skriva eller läsa eller leka med min vattenkoppiga sexåring  sitter jag och skissar på blomsterrabatter med olika teman och funderar på hur besvärligt det egentligen kan vara att beställa tulpanlökar från Holland.

Ni fattar. Det är SÅ förmycket, SÅ förtidigt, I värsta fall helt i onödan.

Aaargh!

(Och behöver jag säga att jag kommer DÖ om vi inte får köpa det här huset?)

Nytt år, nya föresatser!

Det känns som om jag började ungefär hälften av mina blogginlägg i höstas med att ursäkta mig för att det var länge sedan jag bloggade senast. Och nu, återigen, var det väldigt, väldigt, VÄLDIGT länge sedan. Men jag hoppas – och jag har föresatt mig! (nyårslöften är ju liksom så hårda och obevekliga, jag kör på nyårsföresatser) – att jag det här året ska lyckas hålla ett bättre flöde på bloggen. Jag behöver bara komma igång igen, liksom.

Faktum är att jag har föresatt mig tre saker. Få ordning på bloggandet, få ordning på skrivandet, och köpa ett hus. Ungefär det tänkte jag ägna det här året åt. Plus okej, att sluta äta så SJUKA mängder godis, glass och bakverk. Så fyra föresatser då.

Jag har smygstartat genom att inte göra något – eller ens FÖRSÖKA göra något – av  ovanstående hittills. Men snart är det ju februari, så nu får jag skärpa mig, har jag tänkt. Därav det här blogginlägget. Och nästa vecka ska jag och Liv börja jobba på vårt hemliga skrivprojekt igen och det ska bli så EXTREMT roligt. Men något hus har jag inte börjat leta efter än, och jag skriver det här blogginlägget ätandes en STOR FET MARSIPANCIGARR som jag fick av min tvillingbror i julklapp. Men nästan två av fyra är ju ändå bättre än inget, tänker jag.

Hur är det för er, har ni avgivit nyårslöften, eller föresatser, eller har ni kanske bara lite försiktiga förhoppningar, inför 2017?

Mitt nya liv

Det verkar som om mitt naturliga intervall för blogginlägg under sommaren är i runda slängar ett i månaden, plus minus någon vecka hit och dit. Inget jag egentligen är så glad över, men det har nog varit oundvikligt. Därför är det en himla tur att sommaren är SLUT NU och nya tider stundar!

Med hösten (och då menar jag inte riktigt årstiden hösten, utan snarare höstterminen) kommer ganska ofta nytt. Är det inte en ny skola, nytt jobb eller ny kurs på medborgarskolan, så är det något annat nytt, i form av nya vanor, nya vänner eller nya planer. Jag får alltid en enorm längtan efter att göra något nytt på hösten. Och nu ska jag faktiskt få börja på något sprillans nytt: nämligen ett jobb!

Det finns två saker som jag verkligen gillar med det nya jobbet, så här innan jag ens har börjat (börjar på torsdag). Det är inte ett socionomjobb och alltså inte ett jobb jag är kvalificerad för, utan ett barnskötarvikariat på en förskola. Det känns för mig helt fantastiskt att jag ska få jobba med friska barn, i en positiv miljö, och att jag inte ska ha ansvar för människor på det sättet som en socionom anställd i socialtjänsten har. Det kommer säkert att bli utmanande och svårt på vissa sätt, men åtminstone på ett helt annat sätt än jag är van vid från socialtjänsten. Och på det stora hela tror jag faktiskt att det kommer bli roligt!

Det andra som jag gillar med det nya jobbet (och helt ärligt det jag gillar mest med det), har inget med själva jobbet att göra, utan bara med omfattningen. Jag kommer jobba 40%, två dagar i veckan. Och kan ni gissa vad jag ska göra resterande tre dagar? Rätt svar: SKRIVA!

KAN NI FÖRSTÅ HUR GALET UNDERBART?

Ehrm

Jag måste börja med att säga: Ehrm. Och för att förtydliga om det inte är uppenbart: Ehrm som i att det var ju väääldigt länge sedan jag gjorde ett inlägg här på bloggen. Jag antar att det kan tolkas som att det inte händer något alls på skrivfronten och att jag helt enkelt inte har ett endaste minsta dugg att skriva om. Men nej, faktum är att det är PRECIS TVÄRT OM.

För att sammanfatta det kan man säga att jag under sommaren har läst väldigt mycket, tänkt väldigt mycket, instagrammat väldigt mycket, och den allra senaste tiden, faktiskt skrivit väldigt mycket (alltså, jämförelsevis). Jag har också fattat vissa avgörande beslut som rör mitt framtida skrivande – och fått jobb. Och det har liksom tagit all min tid, med tanke på att vi haft semester och noll barnfri vardag och så. Här kommer en punktlista, som uppvärmning inför framtida, lite mer matigare inlägg:

  1. Jag har läst Maggie Stiefvaters fyra böcker i serien The Raven Cycle, och det var något av en uppenbarelse. Eftersom de var så bra att jag nästan svimmade (upprepade gånger) började jag fundera på vad det var som gjorde dem så himla bra, och vad jag skulle kunna lära mig av dem och ta med mig till mitt eget manusprojekt. Det är naturligtvis grund till ett helt eget inlägg här på bloggen, så just nu kan jag bara säga att alla de funderingarna ledde mig till en helt ny och spännande men också ganska läskig tanke, nämligen:
  2.  Jag funderar allvarligt på att överge mitt begränsade tredjepersonsperspektiv för ett ALLVETANDE tredjepersonsperspektiv. Det låter kanske inte så drastiskt i förstone, men vid närmare eftertanke så betyder det nästan att jag behöver skriva en helt ny bok. Ju mer jag tänker på det, ju mer känns det som att ett allvetande perspektiv skulle kunna ge mig dels ett grymt mycket bättre manus, men också den inspiration och nytändning som jag kanske behöver för att orka bli klar någon gång.
  3. Instagram. Denna välsignelse för den kreativa människan. Mycket roligare än Facebook, Twitter och det mesta annat jag känner till. Jag är totalt fast. Följ mig gärna om ni vill – jag finns där som Skriviver 🙂
  4. Den fjärde punkten är kanske den största. Och de av er som följer mig på Instagram (och några andra av er också) vet redan vad den innehåller. Nämligen: Jag har börjat med ett hemligt skrivprojekt tillsammans med Liv. Vi har planerat det i flera år, tror jag, men nu har vi äntligen börjat. Och trots att vi tänker fortsätta vara ganska hemliga med det, så kan jag säga så här mycket: ATT VI HÅLLER PÅ OCH SKRIVER EN BOK!!!

Ja, det var väl det viktigaste tror jag. Och hur går det för er, ni som fortfarande tittar in här ibland trots den ekande tystnaden?

 

En låååång, lycklig utandning

Nu är det äntligen klart. Visserligen har hela familjen insjuknat i förkylning och/eller något som möjligen skulle kunna vara vattkoppor. Och visserligen är lägenheten fortfarande fylld med kartonger och kassar och saker som vi packade ner inför fotograferingen och som vi inte orkat packa upp. Men vi har gjort den jävla fotograferingen. Och fint blev det. Vi tittade på bilderna i fotografens kamera lite snabbt innan han gick, och jag kom på mig själv med att tänka: ”Vilken fin lägenhet, där skulle jag verkligen vilja bo!”

Jag lade ner löjligt mycket tid på blombuketterna – det är en av mina riktigt svaga punkter. Jag ÄLSKAR blommor.

IMG_1366 (2)

IMG_1382 (2)

 

Den jävla fotograferingen

Som jag förmodligen har sagt planerar vi att sälja lägenheten och köpa hus. Det blir antagligen inte något husköp av förrän i slutet av sommaren eller i höst, tror jag, men vi förbereder oss just nu genom att fotografera lägenheten inför visning. Eller rättare sagt, vi förbereder oss inför fotograferingen. Den har definitivt inte kommit till stånd ännu. Vi har bokat in den vid tre tillfällen, de tre senaste veckorna. Varje vecka har någon familjemedlem blivit sjuk, eller så har vi insett att vi ändå inte under några som helst omständigheter skulle klara att fixa färdigt inför eventet eftersom vi är för trötta, ledsna, stressade och/eller upptagna med annat (exempelvis begravning, bröllop och mycket viktig middag). Jag som började hela projektet med stor entusiasm börjar nu känna att jag håller på att bli galen, och att mina sista krafter är slut. Om det inte blir av nästa vecka så vet jag inte vad jag tar mig till.

Det enda ljuset i mörkret är att jag så smått börjat skriva. Ja, ni läste rätt. SKRIVA. Det är inte bara så att jag tänker lite på manuset, småläser lite i det för att komma i stämning, eller pratar om det med sambon eller skrivarvänner och så. Jag skriver faktiskt. Japp. Sammanlagt tre sidor har det blivit än så länge. Och det är ju lite om man tänker procentuellt i relation till manusets dryga fem hundra sidor, men jämfört med hur lite jag har skrivit på kanske det senaste halvåret (nämligen noll sidor), så är det extremt mycket.

Därför: extremt nöjd. Trots den jävla fotograferingen.

Lite skamsen comeback

Det är alltid jobbigt att återkomma efter lång frånvaro, och nu var det väldigt länge sedan. En del av mig skäms lite, som jag skulle göra i en relation när jag inte hört av mig på väldigt länge, men en annan del av mig inser också att det nog inte kunde vara på något annat sätt just nu. Det har varit tunga veckor, för att inte säga månader, och blandat med absolut noll lust att skriva har det helt enkelt gjort att jag prioriterat annat. Så är det ibland. Nu däremot, hoppas jag att det ska bli lite annorlunda.

Väldigt mycket tack vare några länkar som Anna på Kära Syster så generöst delat med sig av – om storytelling och mer specifikt om hur man gör för att få till ett riktigt rörande slut på sin historia – har jag tillbringat några dagar med att lösa en hel hög med story- relaterade problem i mitt manus, plus att jag insett hur jag med ganska små medel kan fördjupa mina karaktärer, och det viktigaste av allt: jag har UMGÅTTS med min värld, jag har tillbringat timmar med att fundera över stort och smått och jag har till och med börjat skriva lite på en bakgrundshistoria som alltid gäckat mig på ett otroligt irriterande sätt. Jag börjar helt enkelt få tillbaka den sedan länge försvunna inspirationen och skrivlusten!

Hur går det för er allihop? (ni som fortfarande tittar in här ibland…)

Influensans för och nackdelar

Den lilla förkylningen visade sig vara influensa som nu däckat både mig och barnen. Min kroppstemperatur har de senaste tre dygnen hållit sig mellan 38 och 39 grader, medan barnens temperatur håller sig mellan 38 och 40 grader. Vi hostar så vi nästan kräks och snorar och svettas och har ont i kroppen. Och om jag tyckte att vår vardag var kaosartad förut så är det ingenting mot vad den är nu. Vi sover lite överallt och när som helst, det ligger täcken och kuddar och sängkläder och filtar i hela lägenheten och vi har inte ätit lagad mat på flera dagar. Ingen har duschat sedan i tisdags eller haft på sig något annat än pyjamas, nattlinne eller morgonrock och Buslusans hår ser ut som dreds i två flätor. Jag vet inte om vi någonsin kommer kunna reda ut det igen. Dessutom har vår lilla katt börjat löpa eftersom vi glömt att ge henne p-piller.

Buslusan sov nästan hela dagen igår, och när hon vaknade klockan sex på kvällen sa hon rossligt: ”Mamma, jag tror att jag vill ha lite mera frukost”. Då fick hon bitar av vattenmelon serverade i sängen, och resten av kvällen piggelinglass. Ungefär på den nivån är vår matlagning.

Men som så ofta vid äkta kaos, så inträder en sorts underbart lugn. Känslan av att jag inte står ut med det här vardagskaoset och att jag håller på att bli galen för att jag inte får någon tid för mig själv och för att lägenheten ser ut som ett bombnedslag och för att barnen är som iglar på mig dagarna i ända, den känslan förvandlas till en absolut acceptans av tillvarons beskaffenhet. Det är fascinerande, tycker jag. Så fort jag slutar FÖRSÖKA ha kontroll på tillvaron, så bara försvinner all ångest som i ett trollslag. Och det är ärligt talat verkligen något att vara tacksam för.

Så just nu vill jag nog inte ens bli frisk. För då vet jag att min kaosartade vardag kommer slå mig i huvudet igen.