Kategoriarkiv: Livet

Det ojämna livspusslet och att följa sina drömmar

I ett av mina senaste blogginlägg skrev jag om hur svårt jag tycker att det är att hitta rutiner när jag har så att säga ”oändligt” med tid och hur jag måste kämpa med min inre livsnjutare hela tiden. Det är absolut en sanning : jag har en del att jobba med på den fronten. Men ibland måste jag påminna mig själv om att det är en annan sak som kanske i första hand – eller åtminstone i lika hög utsträckning – påverkar min skrivtid, och som är mycket svårare att komma åt eftersom den berör fler än mig själv och dessutom är ett sanktionerat system sedan århundraden tillbaka. Nämligen att ansvaret för hemmet och barnen är väldigt ojämnt fördelat i vår familj (surprise).

Jag sköter all planering av vad vi ska äta, jag gör de flesta inköp, lagar de flesta middagarna, är den som diskar mest, tvättar mest och städar mest. Jag vabbar alltid när barnen är sjuka (och de är sjuka väldigt ofta), jag tar alla utvecklingssamtal på skolan och förskolan, jag går på alla BVC-besök, alla tandläkarbesök, jag hämtar tidigare för att ta med dottern till simskolan och andra fritidsaktiviteter, jag hämtar tidigare när skolan och förskolan har APT, jag är hemma med barnen på alla planeringsdagar och alla lov, jag köper nästan alla deras kläder, jag är den som tar med dem till biblioteket för att låna böcker, och så vidare, och så vidare. Jag är ganska mycket som en helt vanlig mamma, alltså.

Men en skillnad är ju att det mesta av det här gör jag på de ungefärliga fem timmar som jag egentligen ska skriva på varje dag (eftersom jag värdesätter tiden med barnen och jag värdesätter tiden med min sambo, lika bra att jag gör det som måste göras i lugn och ro när jag är själv, så att jag inte tar den tiden från någon annan). I kombination med min livsnjutarmentalitet är det lätt att förstå att det inte alltid blir så mycket skrivet. Det är förstås en både lång och bred diskussion egentligen det här, vad rätt och fel, hur mycket är vi bara offer för samhällsstrukturen och allt det där. Men i slutänden handlar det rent krasst om att väga saker för och emot varandra: tid, pengar, stress, välmående. Och trots att mitt inre gör uppror kommer jag alltid fram till att någon sorts millimeterrättvisa i fråga om ansvar för barn och hus, eller ens en någorlunda jämn fördelning, inte är värd vad den kostar. Inte just nu nu i alla fall. Och då kommer en annan tanke smygande:

Kan vi inte låta barnen vara ett par timmar längre på skola och förskola, så att jag får jobba något som i alla fall kommer i närheten av heltid?

Varför är det en så förbjuden tanke? Varför känns det som att jag begår något slags brott när jag tänker så? Varför är mitt skrivande värt så lite, även i mina egna ögon? Svaret är förstås lika enkelt som sorgligt: jo, för att jag är kvinna. I princip är det därför.

Men jag tänker inte lämna mig själv hängande med den här snaran om halsen. Jag jobbar på att omforma mina tankar, ändra mitt sätt att se på mig själv och min roll i familjen. Jag är värd att få sträva mot mina drömmar, och göra det ordentligt. Jag är så värd det att andra faktiskt kommer behöva anpassa sig till mig och mina behov ibland, istället för att jag bara får följa mina drömmar så länge det inte stör någon annan. Ju mer jag tänker på det, ju mer känner jag att det antagligen är den största gåva jag kan ge till mina barn, på lång sikt. Så jag måste ju göra det, eller hur?

 

Inte direkt lysande, men en början

Ärligt talat, det finns inte riktigt ett enkelt eller lysande sätt att börja ett blogginlägg som är det första på över ett halvår. Så jag liksom kastar mig ut, bara:

Det har varit ett tufft halvår, rent energimässigt. Det som skulle bli början på mitt skrivår blev istället tidernas vab-vinter. Jag skämtar inte om jag säger att jag själv eller barnen varit sjuka exakt 80 procent av tiden mellan nyår och juni (influensa, tusen förkylningar, bihåleinflammation, magsjuka, mer förkylningar, krupphosta, mer magsjuka) så både ork, tid och lust för skrivande har helt enkelt inte funnits.

Nu är det äntligen annorlunda. Vi är friska, pigga och glada, och den här sommaren har ju varit (är fortfarande) som en stor kopp varm choklad för en frusen själ (lite för varm, förstås, men ändå, vi behövde den), och jag äntligen på topp igen! Det enda problemet med att vara på topp är hur mitt maniska drag triggas och jag direkt vill börja göra precis allting: skriva på mitt manus, rita, måla, lära mig nya låtar på pianot, tapetsera och fixa iordning arbetsrummet, måla om i groventrén, gräva rabatter i trädgården, ta tag i mina lektörsjobb, BÖRJA BLOGGA IGEN. Ja ni fattar. Hur på topp jag än är så har dygnet bara tjugofyra timmar. Alltid samma gamla problem. Men det är dock ett lyxproblem, så jag försöker slappna av och tänka att vad jag än väljer att göra, så kommer jag lite framåt i en riktning dit jag verkligen vill. Hur och när och i vilken ordning saker händer spelar mindre roll. Även den exakta kvaliteten på allting. För det viktigaste är ändå att saker faktiskt blir av, inte att de blir perfekta.

Därav det här blogginlägget, som jag gått och gruvat mig för i månader. Om jag hade försökt tänka ut ett helt lysande inlägg hade det helt enkelt aldrig blivit något. Bättre ett blogginlägg i handen än tio i skogen, tror jag man säger.

Hur har er sommar varit?

 

Och nu: mitt skrivår!

Mitt skrivår har äntligen börjat. Alltså: MITT SKRIVÅR! Ett år som jag har drömt om och längtat efter, jag vet inte hur länge. Nu är det verklighet.

DET

ÄR

FAKTISKT

VERKLIGHET!!!

Det är till och med lite mer än ett skrivår, det är mer något i stil med ett skrivår och några månader till. Och i den bästa av alla världar (alltså, i den absolut extremt ultimata av alla världar), så kommer jag att kunna fortsätta det lite till, och lite till, och ännu lite till. För jag ska inte bara skriva färdigt min bok (alltså, min egen, i första hand, men kanske min och Livs också) under det här året. Jag ska även göra något annat som jag drömt om i flera år, nämligen: starta eget företag och jobba som lektör. Ni som hängt här med mig sedan jag började blogga vet att jag älskar att responsläsa andras texter (några av er har ju även fått textrespons av mig), det är nog till och med det allra roligaste jag vet. Och nu planerar jag att göra det på riktigt, professionellt, och använda det som ett långsiktigt sätt att kunna leva min dröm.

Så just nu sitter jag vid mitt vardagsrumsbord, precis bredvid burspråket (eftersom arbetsrummet här i huset är långt i från beboeligt för tillfället) och tänker och skriver och planerar: boken, lektörstjänsten, mina skrivrutiner – ja till och med arbetsrummet. Min hjärna går på högvarv, och kreativiteten flödar. Jag gör avbrott ibland för att ta några danssteg och sjunga lite, och lägga några fler vedträn på brasan. Och ringa ett eller annat telefonsamtal exempelvis till Liv. Men annars så sitter jag här och jobbar. Drömmer, planerar, förverkligar.

Är det inte helt galet fantastiskt?

 

Och PS: Som lite grädde på mitt skrivårsmos har min sambo äntligen hjälpt mig att fixa lite enkla grejer här på bloggen, till exempel går det nu att följa mig, gilla inlägg jag skriver, och – TADA: Det går att se mina bilder från Instagram, om ni kollar lite längre ner i högra spalten. Kul va?

 

Äntligen har jag mitt hus

Ni som följer mig på instagram vet ju redan allt som hänt sedan sist, men ni som inte gör det:

Vi har köpt ett hus, sålt vår lägenhet, och NU HAR VI FLYTTAT.

Därav den totala radiotystnaden här under så lång tid. Man skulle kunna tro att allt det här köpandet, säljandet och flyttandet bara är praktiska saker som går att bocka av på en lista (det är de ju förstås också, på sätt och vis), men för mig är de otroligt känslomässiga och krävande på alla plan, vilket helt enkelt resulterat i noll procents bloggande under hela processen. Nu hoppas jag på bättre tider.

Vi håller som bäst på och packar upp och skolar in barnen på förskola och skola, och allt är nytt och rörigt och osäkert och härligt samtidigt.

Hur har ni alla haft det i sommar?

Krasch – Paris – och tillbaka igen

Jag har alltså inte kraschat på vägen till Paris, om ni skulle undra över syftningen i rubriken. Utan lite i livet, innan vi åkte iväg. Det visade sig att det fantastiska huset (som borde varit MITT) såldes till ägarnas bekanta utan att de ens hade en visning på det. Och min vana trogen fick jag då en liten livskris (precis som jag fick när det enda andra hus jag velat bo i visade sig ha lite för stora fel för att vi skulle våga satsa). Det här med att köpa hus handlar ju om så otroligt mycket mer än bara ett hus, det är verkligen livet, hela livet, som det handlar om. Var är det vi ska ha vårt liv? Hur vill vi leva det? Vad får det kosta att leva? När ska vi göra det? Vad kan vi tänka oss för kompromisser om vi inte hittar det vi drömmer om? Hos mig triggar det igång så otroligt mycket oro och rädsla för att det ska bli fel eller att det inte ska bli av alls, att periodvis blir jag helt matt och ledsen.

Och det hjälper ju heller inte att vi är så sjuka hela tiden. Tvååringen hann precis bli frisk från sina vattkoppor innan barnens farmor och farfar kom hit för att barnvakta medan jag och sambon åkte till Paris för att fira hans fyrtioårsdag. När vi kom hem efter tre dygn hade tvååringen redan blivit sjuk igen och var som en liten våt trasa av feber och mammalängtan. Nu är hela familjen smittade av samma sjuka och vi hostar i kapp här hemma medan vi stötvis försöker städa bort det vanliga kaoset. Det tar liksom ALDRIG SLUT.

Men Paris var underbart, som en overklig dröm utklippt ur vår trötta vardag. En dröm där det var vår och körsbärsträden blommade, vi fick sova på nätterna, äta frukost helt ostörda i timmar, aldrig behövde städa eller laga mat, såg en massa fina saker och drack lyxiga drinkar på mystiska små cocktailklubbar. Det var vår första resa utan barn på ungefär åtta år. Jag hoppas verkligen att det inte dröjer lika länge till nästa.

Och när det gäller skrivandet: det har inte blivit så mycket av den varan de senaste veckorna med tanke på alla sjukdomar, födelsedagar och livskriser. Men nu, äntligen, är jag igång igen. Skriver på som sjutton här från sängkanten, och snart, väldigt snart faktiskt, börjar vi närma oss att kunna skicka iväg lite text för respons. Det känns så himla roligt!

Husdrömmar

Förra helgen var jag och Liv och Anna och Emelie och lite annat folk på det eminenta Idébageriet, där vi skrev och tänkte och pratade och fikade och åt och vilade och hade allmänt trevligt. Det var GRYMT inspirerande (och jag kan varmt rekommendera det så håll utkik på Idébageriets hemsida efter nästa skrivhelg, så kanske vi ses där!). Jag ägnade ena dagen åt mitt eget manus, och andra dagen åt mitt och Livs gemensamma manus. Fick inte så mycket text producerad som jag kanske hade hoppats, men däremot gjorde jag fantastiska problemlösargenombrott, och fick en otroligt massa tänkt och uppstyrt – vilket nästan är mer värt än faktiskt text. Så: tankad med inspiration kände jag mig superladdad inför mina tre skrivdagar i veckan – men kom hem till sjuka barn. Och jag har inte fått en enda rad skriven sedan dess.

Men. Galet nog är det inte alls barnens fel att jag inte har skrivit (bara lite). Det värsta var nämligen (och det går ju att diskutera användningen av ordet ”värsta” här) att jag hittade ett hus. Eller hittade och hittade. Jag såg det på Hemnet. Det ligger ute som ”kommande försäljning”, vilket betyder att det kanske kommer säljas i maj, kanske i oktober, kanske nästa år, eller inte alls. Hur som helst. Jag hittade huset, och jag liksom bara: ”Där är det ju! Det är ju MITT HUS! Det är DÄR VI SKA BOOOOOOO!”

Och sedan dess skriver jag helt enkelt inte. Jag funderar istället på tapeter, kakel, golv, var vi ska få plats med pianot, var kattluckan ska sitta, om det går att få till en väggfast bokhylla någonstans, vilken sorts rabatt jag ska ha var någonstans i trädgården, och hur det ska se ut i min skrivstuga – för ja, det finns en fristående gäststuga, och den skulle få bli mitt arbetsrum. Jag vet att jag inte borde. Alltså, jag borde inte tänka så här. Jag trillar rakt in i mitt lite maniska tillstånd och klarar inte av att sluta. Alldeles nyss var jag tvungen att avbryta dammsugningen för gå in på Hemnet och kolla igen hur det ser ut i vardagsrummet i huset, för – var i hela friden ska vi ställa julgranen?! Och istället för att skriva eller läsa eller leka med min vattenkoppiga sexåring  sitter jag och skissar på blomsterrabatter med olika teman och funderar på hur besvärligt det egentligen kan vara att beställa tulpanlökar från Holland.

Ni fattar. Det är SÅ förmycket, SÅ förtidigt, I värsta fall helt i onödan.

Aaargh!

(Och behöver jag säga att jag kommer DÖ om vi inte får köpa det här huset?)

Nytt år, nya föresatser!

Det känns som om jag började ungefär hälften av mina blogginlägg i höstas med att ursäkta mig för att det var länge sedan jag bloggade senast. Och nu, återigen, var det väldigt, väldigt, VÄLDIGT länge sedan. Men jag hoppas – och jag har föresatt mig! (nyårslöften är ju liksom så hårda och obevekliga, jag kör på nyårsföresatser) – att jag det här året ska lyckas hålla ett bättre flöde på bloggen. Jag behöver bara komma igång igen, liksom.

Faktum är att jag har föresatt mig tre saker. Få ordning på bloggandet, få ordning på skrivandet, och köpa ett hus. Ungefär det tänkte jag ägna det här året åt. Plus okej, att sluta äta så SJUKA mängder godis, glass och bakverk. Så fyra föresatser då.

Jag har smygstartat genom att inte göra något – eller ens FÖRSÖKA göra något – av  ovanstående hittills. Men snart är det ju februari, så nu får jag skärpa mig, har jag tänkt. Därav det här blogginlägget. Och nästa vecka ska jag och Liv börja jobba på vårt hemliga skrivprojekt igen och det ska bli så EXTREMT roligt. Men något hus har jag inte börjat leta efter än, och jag skriver det här blogginlägget ätandes en STOR FET MARSIPANCIGARR som jag fick av min tvillingbror i julklapp. Men nästan två av fyra är ju ändå bättre än inget, tänker jag.

Hur är det för er, har ni avgivit nyårslöften, eller föresatser, eller har ni kanske bara lite försiktiga förhoppningar, inför 2017?

Mitt nya liv

Det verkar som om mitt naturliga intervall för blogginlägg under sommaren är i runda slängar ett i månaden, plus minus någon vecka hit och dit. Inget jag egentligen är så glad över, men det har nog varit oundvikligt. Därför är det en himla tur att sommaren är SLUT NU och nya tider stundar!

Med hösten (och då menar jag inte riktigt årstiden hösten, utan snarare höstterminen) kommer ganska ofta nytt. Är det inte en ny skola, nytt jobb eller ny kurs på medborgarskolan, så är det något annat nytt, i form av nya vanor, nya vänner eller nya planer. Jag får alltid en enorm längtan efter att göra något nytt på hösten. Och nu ska jag faktiskt få börja på något sprillans nytt: nämligen ett jobb!

Det finns två saker som jag verkligen gillar med det nya jobbet, så här innan jag ens har börjat (börjar på torsdag). Det är inte ett socionomjobb och alltså inte ett jobb jag är kvalificerad för, utan ett barnskötarvikariat på en förskola. Det känns för mig helt fantastiskt att jag ska få jobba med friska barn, i en positiv miljö, och att jag inte ska ha ansvar för människor på det sättet som en socionom anställd i socialtjänsten har. Det kommer säkert att bli utmanande och svårt på vissa sätt, men åtminstone på ett helt annat sätt än jag är van vid från socialtjänsten. Och på det stora hela tror jag faktiskt att det kommer bli roligt!

Det andra som jag gillar med det nya jobbet (och helt ärligt det jag gillar mest med det), har inget med själva jobbet att göra, utan bara med omfattningen. Jag kommer jobba 40%, två dagar i veckan. Och kan ni gissa vad jag ska göra resterande tre dagar? Rätt svar: SKRIVA!

KAN NI FÖRSTÅ HUR GALET UNDERBART?

Ehrm

Jag måste börja med att säga: Ehrm. Och för att förtydliga om det inte är uppenbart: Ehrm som i att det var ju väääldigt länge sedan jag gjorde ett inlägg här på bloggen. Jag antar att det kan tolkas som att det inte händer något alls på skrivfronten och att jag helt enkelt inte har ett endaste minsta dugg att skriva om. Men nej, faktum är att det är PRECIS TVÄRT OM.

För att sammanfatta det kan man säga att jag under sommaren har läst väldigt mycket, tänkt väldigt mycket, instagrammat väldigt mycket, och den allra senaste tiden, faktiskt skrivit väldigt mycket (alltså, jämförelsevis). Jag har också fattat vissa avgörande beslut som rör mitt framtida skrivande – och fått jobb. Och det har liksom tagit all min tid, med tanke på att vi haft semester och noll barnfri vardag och så. Här kommer en punktlista, som uppvärmning inför framtida, lite mer matigare inlägg:

  1. Jag har läst Maggie Stiefvaters fyra böcker i serien The Raven Cycle, och det var något av en uppenbarelse. Eftersom de var så bra att jag nästan svimmade (upprepade gånger) började jag fundera på vad det var som gjorde dem så himla bra, och vad jag skulle kunna lära mig av dem och ta med mig till mitt eget manusprojekt. Det är naturligtvis grund till ett helt eget inlägg här på bloggen, så just nu kan jag bara säga att alla de funderingarna ledde mig till en helt ny och spännande men också ganska läskig tanke, nämligen:
  2.  Jag funderar allvarligt på att överge mitt begränsade tredjepersonsperspektiv för ett ALLVETANDE tredjepersonsperspektiv. Det låter kanske inte så drastiskt i förstone, men vid närmare eftertanke så betyder det nästan att jag behöver skriva en helt ny bok. Ju mer jag tänker på det, ju mer känns det som att ett allvetande perspektiv skulle kunna ge mig dels ett grymt mycket bättre manus, men också den inspiration och nytändning som jag kanske behöver för att orka bli klar någon gång.
  3. Instagram. Denna välsignelse för den kreativa människan. Mycket roligare än Facebook, Twitter och det mesta annat jag känner till. Jag är totalt fast. Följ mig gärna om ni vill – jag finns där som Skriviver 🙂
  4. Den fjärde punkten är kanske den största. Och de av er som följer mig på Instagram (och några andra av er också) vet redan vad den innehåller. Nämligen: Jag har börjat med ett hemligt skrivprojekt tillsammans med Liv. Vi har planerat det i flera år, tror jag, men nu har vi äntligen börjat. Och trots att vi tänker fortsätta vara ganska hemliga med det, så kan jag säga så här mycket: ATT VI HÅLLER PÅ OCH SKRIVER EN BOK!!!

Ja, det var väl det viktigaste tror jag. Och hur går det för er, ni som fortfarande tittar in här ibland trots den ekande tystnaden?

 

En låååång, lycklig utandning

Nu är det äntligen klart. Visserligen har hela familjen insjuknat i förkylning och/eller något som möjligen skulle kunna vara vattkoppor. Och visserligen är lägenheten fortfarande fylld med kartonger och kassar och saker som vi packade ner inför fotograferingen och som vi inte orkat packa upp. Men vi har gjort den jävla fotograferingen. Och fint blev det. Vi tittade på bilderna i fotografens kamera lite snabbt innan han gick, och jag kom på mig själv med att tänka: ”Vilken fin lägenhet, där skulle jag verkligen vilja bo!”

Jag lade ner löjligt mycket tid på blombuketterna – det är en av mina riktigt svaga punkter. Jag ÄLSKAR blommor.

IMG_1366 (2)

IMG_1382 (2)