Kategoriarkiv: Inspiration

Husdrömmar

Förra helgen var jag och Liv och Anna och Emelie och lite annat folk på det eminenta Idébageriet, där vi skrev och tänkte och pratade och fikade och åt och vilade och hade allmänt trevligt. Det var GRYMT inspirerande (och jag kan varmt rekommendera det så håll utkik på Idébageriets hemsida efter nästa skrivhelg, så kanske vi ses där!). Jag ägnade ena dagen åt mitt eget manus, och andra dagen åt mitt och Livs gemensamma manus. Fick inte så mycket text producerad som jag kanske hade hoppats, men däremot gjorde jag fantastiska problemlösargenombrott, och fick en otroligt massa tänkt och uppstyrt – vilket nästan är mer värt än faktiskt text. Så: tankad med inspiration kände jag mig superladdad inför mina tre skrivdagar i veckan – men kom hem till sjuka barn. Och jag har inte fått en enda rad skriven sedan dess.

Men. Galet nog är det inte alls barnens fel att jag inte har skrivit (bara lite). Det värsta var nämligen (och det går ju att diskutera användningen av ordet ”värsta” här) att jag hittade ett hus. Eller hittade och hittade. Jag såg det på Hemnet. Det ligger ute som ”kommande försäljning”, vilket betyder att det kanske kommer säljas i maj, kanske i oktober, kanske nästa år, eller inte alls. Hur som helst. Jag hittade huset, och jag liksom bara: ”Där är det ju! Det är ju MITT HUS! Det är DÄR VI SKA BOOOOOOO!”

Och sedan dess skriver jag helt enkelt inte. Jag funderar istället på tapeter, kakel, golv, var vi ska få plats med pianot, var kattluckan ska sitta, om det går att få till en väggfast bokhylla någonstans, vilken sorts rabatt jag ska ha var någonstans i trädgården, och hur det ska se ut i min skrivstuga – för ja, det finns en fristående gäststuga, och den skulle få bli mitt arbetsrum. Jag vet att jag inte borde. Alltså, jag borde inte tänka så här. Jag trillar rakt in i mitt lite maniska tillstånd och klarar inte av att sluta. Alldeles nyss var jag tvungen att avbryta dammsugningen för gå in på Hemnet och kolla igen hur det ser ut i vardagsrummet i huset, för – var i hela friden ska vi ställa julgranen?! Och istället för att skriva eller läsa eller leka med min vattenkoppiga sexåring  sitter jag och skissar på blomsterrabatter med olika teman och funderar på hur besvärligt det egentligen kan vara att beställa tulpanlökar från Holland.

Ni fattar. Det är SÅ förmycket, SÅ förtidigt, I värsta fall helt i onödan.

Aaargh!

(Och behöver jag säga att jag kommer DÖ om vi inte får köpa det här huset?)

Dramaturgiskolan i podden ”Bakom boken”

Om ni inte lyssnar på podden Bakom boken, med Daniel Sjölin, producerad av Norstedts och Rabén & Sjögren, tycker jag verkligen att ni ska göra det! Daniel samtalar med författare om deras författarskap och om skrivande på ett sätt som verkligen är intressant oavsett om man känner till författaren i fråga eller inte. Till skillnad från i den förra varianten av podden är det nu mer fokus på process och själva grejen med att skriva, vilket är ett otroligt stort lyft, tycker jag. Och dessutom – och nu kommer jag till det bästa! – finns i varje avsnitt en liten dramaturgiskola i miniformat, som på ett väldigt konkret och grundläggande sätt avhandlar dramaturgins stora och små delar. I den ordningen.

Jag skulle kunna säga att dramaturgiskolan inte direkt ger mig ny information, och det skulle vara sant, för den behandlar så grundläggande saker att till och med jag känner till dem. Men eftersom jag nu en gång för alla är den sortens människa som inte har dramaturgi som min starkaste sida, är det fantastiskt bra att få den så lättillgängligt och enkelt och konkret serverad på det här sättet. Det är faktiskt GULD!

Just nu tänker jag på akter, för det är vad det första programmet handlar om. Och trots att jag lyssnat på alla programmen (förstås) har jag inte kommit så mycket längre än till akterna i mina funderingar. De flesta berättelser har tre tydliga akter (vissa har förstås fem, men de flesta tre). Har jag tre tydliga akter i mitt manus?

Njae. Är nog svaret. En tydlig och bra första akt har jag, och den avslutas med en riktigt grym Point of no return, som varje bra akt ska göra enligt dramaturgiskolan. Men sedan blir det värre. Andra akten, jaa… jag vet ju var den börjar, men var den skulle kunna sluta? Knappt ens den blekaste aning. Eller okej, jag har faktiskt en aning, men det är en otydlig aning. Och än så länge finns knappast någon Point of no return. Så jag har en del att jobba på. Men grejen är, att när jag tänker på min berättelse i sådana här termer, så konkret, då blir det också så mycket roligare att jobba med den. Den känns mindre som en amöba som bara flyter runt och som jag måste hantera och förhålla mig till lite reaktivt, och mer som en grund till något som jag formar, något som jag har kontrollen över. Himla skönt.

Hur är det för er? Tänker ni på akter och seriös dramaturgi när ni skriver?

Pinterest – välsignelse och förbannelse

Då och då så här i vårt moderna tidevarv, dyker det upp nya former av sociala medier (alltså: dyker upp som i att jag äntligen upptäcker att de finns, oändligt många år senare än alla andra – som den mossiga gamla dinosaurie jag är) som verkligen tar mig med storm och dessutom delvis (i de värsta stunderna) tar över mitt liv. Instagram är ett sådant socialt medium. Pinterest är ett annat.

För alla som inte vet, så är Pinterest ett socialt media som fokuserar på att samla bilder. I princip är det ett digitalt rum fullt med plats för anslagstavlor där jag kan samla på bilder på olika saker som jag gillar. Det är dessutom inga krav på den ”social biten”, det går att göra alla sin anslagstavlor privata och helt hoppa över att interagera med människor. Jag tror att man kanske måste vara en konsnärligt/estetiskt orienterad person för att verkligen förstå storheten och magin med den här typen av funktion. Det betyder alltså att jag kan samla alla bilder som jag gillar (av VAD SOM HELST) på ett och samma ställe där jag alltid har tillgång till dem. Det är obeskrivligt värdefullt och extremt beroendeframkallande.

När jag först skaffade Pinterest gick jag omedelbart in i mitt lätt maniska tillstånd och skapade typ trettiofem anslagstavlor där jag samlar olika typer av bilder (allt ifrån ovanligt vackra pepparkakshus och beskrivningar av hur man gör sin egen mossgraffiti, till abstrakta oljemålningar under rubriken ”färg”), och jag njuter av dem på samma sätt som jag njuter av fantastiska efterrätter och portvin och Islay whiskey. Ibland tror jag på riktigt att jag skulle kunna leva av att bara titta på vackra saker. Det känns som om jag inte måste äta lika mycket när jag gör det. Kanske borde jag utforska det lite mer som bantningskur betraktad.

Hur som helst. Pinterest tar en massa tid. Ibland kan det stjäla helt overkligt mycket tid. Men det är också ett helt grymt sätt att hitta, samla och spara inspiration av olika slag. Självklart har jag gjort en anslagstavla (eller, hrm… kanske ganska många) som heter ”Den andra staden” där jag sparar alla bilder jag hittar som ger mig inspiration till mitt manus. FATTA vad bra! Jag kan faktiskt extremt varmt rekommendera det.

Ses vi på Fantastika?

I helgen går den av stapeln, den årliga, svenska fantasy- och sciencefictionkongressen SweCon. För den som läser eller skriver fantastik är den nästan ett måste – eller om man inte gillar att tänka på saker som måsten, så är det helt enkelt världens bästa tillfälle att få hänga med andra läsare, skrivare och författare i en avslappnad och inspirerande miljö.

För er som inte känner till SweCon kan jag berätta att det som skiljer det från exempelvis bokmässan är att fokus ligger på roliga och intressanta paneldiskussioner och på att ha trevligt och umgås, inte i första hand på att författare ska göra reklam för sig själva och sälja böcker. Och en annan sak som skiljer SweCon från bokmässan är att det går av stapeln på olika datum varje år, i olika städer, och under olika namn – vilket kan vara väldigt förvirrande. Men i år är det i Stockholm, i helgen, och går under namnet Fantastika. Ett litet axplock från programmet:

  • Utdöende bokbloggare spekulerar
  • Merlin, the man, the myth, the magic
  • Renaicansse dancing, from castle to cottage
  • Appropriering och exotisering
  • Robotars moral
  • Färjan
  • Latest news on the apocalypse

Och helgen avslutas naturligtvis med det traditionsenliga Dead dog Party, på en krog i närheten.

Ses vi där?

 

Några ord från Christina Kjellsson

Apropå gårdagens diskussion om framgångshets var det första jag tänkte när jag vaknade imorse en textrad från en sång (det är ofta så för mig – som om mitt undermedvetna vill tala om tydligt vad det har jobbat med under natten och levererar en liten sammanfattning i form av en textrad på morgonen). Idag var det rader från Kristina Kjellssons Leila, antagligen för att den så fint sätter ord på drömmar om framgång, och på hur det är att vara full av kreativitet och vilja och motivation, men kanske inte alltid ha en så tydlig riktning. De faktiska raderna min hjärna levererade var de två sista i den här strofen, men de blir ju bäst i sitt sammanhang:

hon tänker när hon slår igenom
ska hon minnas hur det var
hon vet det mesta om att tvivla
på sig själv och det hon har
då ska hon göra sig på bild
säga samma sak fast bra
hon tänker när hon slår igenom
när hon slår och slår igenom

Och allra bäst blir det förstås om man lyssnar på varje rad och på melodin, så gör det – den finns på Spotify. En fantastisk låt!

Gå och se Havets sång!

Havets sång

Häromdagen var jag och Buslusan på bio och såg Havets sång, en traditionellt animerad film av den irländska regissören Tomm Moore. Den är sprungen ur den irländska myten om selkien (en varelse som kan ta formen både av en säl och en människa), och det är en nästan overkligt vackert berättad historia. De mänskliga figurerna är enkla, snarast som karikatyrer, medan bakgrunderna är levande och detaljerade, med färger som glöder och pulserar och gör mig lycklig helt rakt igenom. Personligen skulle jag kunna se den om och om igen bara för att titta på just miljöerna. Och det är så fint att se en historia som är lite långsam, lite mångbottnad och med ett slut som inte bara är lyckligt. Vi älskade den, jag och Buslusan.

 
Så har ni barn, gå och se den med barnen! Har ni inte barn, gå och se den ändå!

Tjusig motion för den andra hjärnhalvan

IMG_20150924_141036

Som sagt, att plugga och skriva manus samtidigt (eller rättare sagt: att OMVÄXLANDE plugga och skriva manus – det är ju omöjligt att verkligen göra samtidigt) är inte som att ligga vid en pool och dricka drinkar direkt. Hur roligt det än är kan det vara ganska tröttande, särskilt för en hjärna som min, som ändå ganska nyligen varit väldigt utmattad, och ännu mer nyligen liksom varit på ordentlig semester (läs: föräldraledig).

Hjärnan behöver vila när den gör ansträngande saker, och oftare än man tror. Jag har upptäckt att när jag är pigg och utvilad (förmiddag) orkar jag jobba koncentrerat i kanske en timme eller absolut max en och en halv. När jag är trött och seg (eftermiddag) orkar jag jobba kanske en halvtimme koncentrerad tid eller i värsta fall bara en kvart, innan min hjärna vill ha en liten paus. Och det är ju gott och väl, att jag inser min hjärnas begränsningar och behov, och att jag nu för tiden är villig att lyssna på dem, istället för att bara köra över dem som jag förstås gjort tidigare. Men vad gör jag på den där pausen? Hur lätt är det egentligen att pausa från sina tankar mitt i skrivandet, eller mitt i läsandet och analyserandet av en text?

Jag kan säga att förut var det faktiskt väldigt svårt. Min hjärna gick nästan alltid på högvarv, och när jag någon gång bestämde mig för att ta en paus försökte jag ofta med meditation eller lite tillkämpad mindfulness, men ganska ofta blev det mest ett sätt för hjärnan att helt fritt få ta ut svängarna lite. Nu är det annorlunda, för nu har jag kommit på ett VÄRLDSABRA knep:

IMG_20150924_124652

Jag ritar. Jag har hittat en underbar liten målarbok för vuxna som heter Hemliga trädgården (finns i olika storlekar, men min är fickformat). Den tar jag fram när jag behöver pausa, och så färglägger jag en liten stund, gärna med lite musik i öronen. Jag har märkt att det fyller åtminstone två väldigt viktiga syften som en helt vanlig liten paus inte kan göra. Jag får utlopp för mitt behov (mitt faktiskt, helt konkreta, verkliga behov) av att sätta färg på saker. Jag har alltid målat väldigt mycket, men nu för tiden är det ganska knepigt på grund av praktiska orsaker (ett litet barn och bara plats att måla vid köksbordet efter att ateljén blev Buslusans sovrum), så jag har på sista tiden haft som en sorts, nästan VÄRK i kroppen efter att få måla, få använda färger. Så det får jag alltså i mina små pauser.

Men en annan sak, som jag faktiskt tror är nästan ännu viktigare, är att jag vilar den vänstra, logiska hjärnhalvan, den som tänker och analyserar och försöker lösa problem. Istället använder jag den högra, kreativa hjärnhalvan, den som sysslar med fantasi, skapande, intuitiva mönster och helheter. Jag vet inte hur ni gör när ni skriver men jag använder nog nästan alltid min vänstra hjärnhalva, den logiska. Särskilt nu i redigeringsfasen av mitt manus, och hela tiden när det gäller skoluppgifter. Så när jag blir trött och känner att hjärnan bara slutar fungera, så är det ju inte hela hjärnan som slutar fungera, bara den halvan som jag just då använder. Och när jag använder min paus till att faktiskt aktivera den andra halvan av hjärnan, så gör ju det både att min vila fungerar bättre, och att nästan alla typer av mentala ansträngningar får bättre resultat eftersom båda hjärnhalvorna är aktiverade. Det betyder att när jag vilat färdigt är jag inte bara mer utvilad, utan allmänt också uppvärmd för att sätta igång igen på ett helt annat sätt än jag skulle varit om jag tog tio minuter till att kolla facebook eller till att fundera över vad jag tänker handla för middag.

Jag kan verkligen rekommendera min metod att pausa med målarbok! Det kräver inga som helst förkunskaper. Alla kan färglägga färdiga bilder, och det behöver faktiskt inte ens bli fint (det säger jag till mig själv hela tiden för att inte gå in i mitt maniska perfektionistiska tillstånd), det räcker så bra med att bara göra. Bara låta pennan göra färg över pappret. Pröva!

IMG_20150924_153903(1)

Johanna Basford, heter hon som gjort denna underbara lilla målarbok med vykort, och här kan du köpa den. Hon har även gjort större målarböcker, och böcker med andra motiv, kolla in dem!

Christin Ljungqvist lottar ut Fågelbarn!

På sin blogg firar Christin Ljungqvist 1001 inlägg med att lotta ut tio exemplar av sin bok Fågelbarn. Om du vill vara med i utlottningen (och det vill du), läs mer här.

För er som inte har läst något av Christin måste jag säga ett par ord om Kaninhjärta, hennes debut, som jag läste i våras. Eller kanske är det inte ens boken jag vill säga något om, utan Christins sätt att skriva. Hon har ett språk och ett flyt i sitt skrivande som är nästan oöverträffat bland nästan allt jag läst på sista tiden. Hennes gestaltning är fullkomligt suverän och hennes berättande så ansträngningslöst och levande att man blir helt andlös.

Om jag säger att Kaninhjärta är det bästa jag läst i år (och då tävlar den med böcker som Tillbaka till henne av Sara Löwestam, Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson och Utan personligt ansvar av Lena Andersson – tre böcker jag verkligen älskade) så skulle det vara fullkomligt samt. Och om jag sade att Kaninhjärta är det bästa jag läst på kanske fem, eller tio år, så skulle det förmodligen också vara sant, även om det är lite svårare för mig att vara helt säker. Det jag vill säga är helt enkelt: Läs den! LÄS DEN!

Och kolla in hennes inlägg och var med i utlottningen ni också! Trots att jag inte läst Fågelbarn kan den ju inte vara annat än helt grym – jag hade tänkt köpa och läsa den i sommar men det blev inte av, och det kanske var tur. För tänk om jag blir en av de lyckliga som vinner den! Tänk om!

*håller tummarna*

Guerillakärlek mellan Skarpnäck och Bagarmossen

Till alla er som (liksom jag själv) fått ungefär fem centimeter snö under natten vill jag bara säga: Det ÄR faktiskt vår. Jag lovar!

Så här har vägen till Buslusans dagis sett ut under veckan. Snacka om vårfägring! Vilka underbara människor det finns som ägnar så mycket tid åt att göra världen lite vackrare och mer kärleksfull.

Blomma91Blomma9Blomma8Blomma2Blomma3Blomma7Blomma6Blomma5

De som bjuder på de här konstverken heter Slöjdjuntan, och har en blogg här på WordPress.

Lena Andersson i Värvet

Lyssnade på podden Värvet häromdagen. För den som inte upptäckt den är det ett intervjuprogram där Kristoffer Triumf (skribent, redaktör och copywriter) ägnar en dryg timme åt att prata med kända och begåvade människor, för att få fram, som han säger: de oraffinerade samtalen, sanningar och lärdomar om livet. En mycket fin intention.

I programmet där han samtalar med Lena Andersson berör de allt från legalisering av cannabis till idrottspappor och förstås att skriva en roman om kärlek. Men de pratar också helt kort om biofilm. Lena säger att hon vill använda njutning till sin egen förkovran, sitt meningsbygge, och att hon sällan roas av ren underhållning. Ungefär vad jag tror att jag hade väntat mig av en så intellektuell person som Lena. Men lite mer förvånande berättar hon att när det gäller bio så sammanfaller ofta underhållning med att hon får ut något meningsfullt; att det är de storslagna hollywoodfilmerna som har präglat henne mest; till dem kan hon både njuta enormt och förstå något. Törnfåglarna och Mitt Afrika var helt avgörande för hennes romaner om kärlek och hon har sett dem hur många gånger som helst.

På något sätt känns det trösterikt. Att det kanske finns något så fundamentalt allmänmänskligt i de där stora berättelserna och stora känslorna att till och med de intellektuella giganterna lär sig mer av dem än av knepig smalfilm (som Lena säger). Det måste inte alltid vara så krångligt.