Kategoriarkiv: Läsande

Tankar om Golden Boy, förväntningar och läsupplevelser

För ett tag sedan lyssnade jag på en jättefin inspelning av Abigail Tarttelins Golden Boy på Storytel. Flera olika uppläsare gjorde ett fantastiskt jobb med de olika karaktärerna – det var verkligen väldigt länge sedan jag lyssnade på en inspelning av sådan kvalitet. Helt grym. Boken är välskriven, det är ett otroligt intressant och viktigt innehåll, berörande liksom nästan av princip. Och ändå lämnade den mig nästan helt oberörd. Alltså känslomässigt. Jag vet ju att alla i hela världen älskar Golden Boy, så jag inser att jag sticker ut hakan liten här, och därför tänkte jag dela med mig lite av mina funderingar runt varför jag inte sällar mig till den jublande kören av frälsta läsare. Fast det är förstås klart att jag är frälst i princip, jag tycker att alla PRECIS ALLA I HELA VÄRLDEN ska läsa den här boken. Det var bara inte en sådan läsupplevelse för mig som det verkar ha varit för många andra.

(För er som inte känner till boken: den handlar om 16-årige Max som är begåvad, populär, snygg, älskar fotboll och tjejer, men också är intersex. Han har både ett manligt och ett kvinnligt könsorgan. Det är hemligt för alla utom hans föräldrar och hans bästa barndomsvän och han har egentligen aldrig funderat så himla mycket på det, men i början av berättelsen händer något som vänder upp och ner på allting i hans och familjens liv och startar en mycket ångestfylld identitetskris)

Jag kan se tre anledningar till varför den inte når hela vägen in i mig:

För det första saknar den språkligt sett det där lilla extra. Jag säger inte att det är något fel på språket, för det är det inte. Men den har inte det där unika, personliga som går att få exempelvis från Jandy Nelson eller Rainbow Rowell, och som jag älskar. Språket är för mig det absolut viktigaste i en bok, så när det inte verkligen glänser, tar det alltid ner läsupplevelsen lite.

För det andra så upplever jag hela boken som en sorts otroligt stor, extremt snygg infodump. Vilket i sig inte alls är fel, det är nog precis vad världen behöver, men det tar också ner läsupplevelsen för mig. Det jag menar är att boken är så full av information om intersexualitet, från Max´s journal, saker hans läkare berättar, från google och sedan dessutom all den här informationen bearbetad hos Max och transformerad till förklaringar om hur det är att vara intersex som han ger till sin lillebror. Det är otroligt fina förklaringar, och relationen mellan Max och hans lillebror är en av bokens verkligt starka kort, och jag tror inte att Tarttelin hade kunnat göra det bättre – men sammanlagt blir det helt enkelt lite mycket förklaringar för min smak. Förstår ni hur jag menar?

Och för det tredje och viktigaste: Redan efter bara ett par sidor, var min enda tanke ”Å nej, det kommer sluta med att han tar livet av sig. Fan också, kommer det här att vara en sådan bok?” Och där och då, tror jag att jag känslomässigt reserverade mig, så att säga. Om jag tror att huvudpersonen kommer dö en tragisk och meningslös död på grund av samhällets ogillande och fördomar, då kan jag helt enkelt inte engagera mig på djupet. Det är för smärtsamt, och dessutom är det sjukt irriterande. (För, har vi inte haft nog av sådana böcker? – brukar jag tänka. Men jag antar att vi faktiskt inte har det, inte i relation till intersexualitet. Jag kan bara påminna mig om att jag läst om en enda intersexuell person förut, och då var det en bikaraktär och frågan om sexualitet nämndes bara som kuriosa när personen i fråga dog och det blev uppenbart att hon inte bara var kvinna utan också man.) Så boken igenom analyserade jag hela tiden läget och försökte känna efter varåt det skulle bära, självmord, eller inte självmord. Och det är helt enkelt ingen bra förutsättning för en läsupplevelse. För ett tag sedan skrev jag ett annat inlägg om att bli berörd, och kom (i den följande diskussionen) fram till att en kvalitetstext nästan kan göra att jag blir mindre berörd av innehållet än om texten saknar kvaliteter. Just för att formen ibland kan komma i vägen för känslan. På sätt och vis är det kanske det som händer för mig i Golden Boy. Formen är så otroligt tydlig, och den påminner mig om så många andra böcker jag har läst. Och trots att jag tycker att formen i sig är bra, så tappar jag intresset för den efter ett tag.

Som ni antagligen förstår har den här boken berört mig på många sätt, bara inte på exakt det sätt som kanske var avsikten. Det ÄR en fantastisk bok som förtjänar all uppmärksamhet och allt beröm den kan få. Men kanske är det helt enkelt det att jag är för gammal. Att jag har läst för mycket. Ibland tänker jag på det: hur mycket jag älskar att läsa, och hur mycket jag – för varje bok jag läser – delvis förstör min egen förmåga att bara uppleva berättelser, på sätt och vis förstör min egen förmåga att bli berörd (om ni vill veta mer om mina tankar runt att bli berörd, läs gärna det här inlägget om varför .

Är det så här för er också ibland? Att ni känner igen mönster eller genrespecifika mallar, som gör att berättelser inte tar tag i er? Eller att ni av olika anledningar anar vad som ska komma, och att berättartekniska grepp och knep inte fungerar på er längre, för att ni är för medvetna om dem? Jag förstår ju att det är priset vi får betala när vi själva skriver och lär oss hur det ska göras bäst. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är lite sorgligt. Vad tycker ni?

 

Det finns hopp för tidningen Skriva

Jag har läst Skriva ända sedan den kom ut med sitt första nummer. Redan då kändes det tveksamt om jag verkligen tillhörde målgruppen (folk som just börjat skriva, eller folk som kanske just börjat funderat på att börja skriva), och det var snarare känslan av att det ÄNTLIGEN fanns en nördtining för just mig (SÅ underbart!) som gjorde att jag läste den, än att jag tyckte att den var galet bra. Och sedan dess har det egentligen gått ganska mycket utför. Inte med tidningen, förstås, men för min relation till den. Nu för tiden är varje nummer en ganska stor besvikelse och varje gång tänker jag att jag MÅSTE sluta prenumerera för jag blir ju ganska deppig av att läsa den. Men så kan jag liksom ändå inte sluta, för jag skulle så gärna vilja tycka om den.

Häromdagen skrev jag ett par rader på Instagram om hur jag kände det, och det blev en liten diskussion med likasinnade som kändes ganska skön men ändå lite sorglig, för det är en lättnad att inte vara ensam med en känsla (till och med en så harmlös känsla som att vara besviken på en tidning), och samtidigt tråkigt när det känns lite hopplöst. Men så dök Johanna Wiman från tidningen Skriva plötsligt upp i diskussionen och sade att hon läst vad vi skrev med stort intresse och undrade om vi inte kunde skriva henne ett mejl med lite mer ingående förklaringar och tankar runt vad det är vi saknar i tidningen. Jag blev förstås oerhört upplivad och skred omedelbart till verket!

För att försöka sammanfatta:

Jag skrev att jag förstår svårigheten i att ha en så bred målgrupp och försöka tillfredsställa alla läsare, men att de kanske borde lägga lite energi på att nå ut till oss som skrivit lite längre om vi ska vilja fortsätta läsa. I allmänhet saknar jag i tidningen ett djup och en vilja eller förmåga till analys, och det gäller i synnerhet de översatta guiderna som är den matigaste hantverksdelen (”Skapa spänning”, ”Skriv barnbok”, ”Bli utgiven!”). Eftersom de artiklarna är översatta går de ju inte att fördjupa, men jag skulle gärna se att varje nummer hade en liten extra artikel om samma ämne, men mer fördjupande och analyserande, gärna skriven med exempel i svensk litteratur (något som i princip alltid saknas annars). Jag skulle också gärna se lite specifika boktips med olika skrivrelaterade teman (eller möjligen läsrelaterade), exempelvis fem böcker med ett suveränt allvetande perspektiv eller fantastisk gestaltning eller galet bra dialog. Och jag vill inte bara ha tipsen rakt av, jag skulle också vilja veta något om VARFÖR de är så bra, vad är det som gör att just den här författaren lyckas. Till sist skulle jag gärna läsa lite reportage från olika förlag, för att få en bättre inblick i hur de jobbar (typ: hemma-hos-Rabén & Sjögren)

Johanna Wiman svarade att hon var väldigt glad att jag hörde av mig, att de verkligen vill satsa mer på att nå ut till de läsare som skriver på en lite högre nivå, men att det inte är gjort i en handvändning. Hon gillade mina förslag, och särskilt boktipsen trodde hon eventuellt var mer görbart på kortare sikt om jag förstod henne rätt. Men det viktigaste hon sade (som jag ser det i alla fall) var att de är väldigt lyhörda för sina läsares önskemål och att vi gärna får höra av oss om stort och smått som vi tycker att de ska skriva om. Artikelserien om Egenutgivning som Johanna skriver är exempelvis uppkommen helt på grund av att så många läsare hört av sig och frågat om det. Så hör av er! Om ni också känner att tidningen saknar djup, eller för den delen att den saknar något annat, mejla och berätta! Om det är någonting jag verkligen går igång på så är det förbättringspotential och vilja, och tidningen Skriva har båda. Hjälp dem! Det är svårt att göra sina läsare nöjda om läsarna inte berättar vad de vill ha.

”Så nära barfota” i vårsolen

Just nu gör jag något så lyxigt som att läsa en väns debutbok. Närmare bestämt Så nära barfota av Marie Hedegård.

Så nära barfotaIMG_20160509_124011

Jag sitter på min uteplats i solen och dricker kaffe och vänder blad i den här boken med ljuvlig struktur på omslaget och jag sugs mer och mer in i berättelsen om Ellen, denna fyrtioåttaåriga kvinna som fastnat i sitt liv och som inte verkar veta hur hon ska komma loss.

Det är en overklig och nästan obeskrivlig känsla att veta att varje rad som jag läser har Marie skrivit, allt i den här boken kommer från Maries fantasi, från hennes drömmar och hennes envishet. Eftersom jag faktiskt inte läst texten i manusform så är den helt färsk för mig, mina ögon möter den för första gången. Jag är precis som en riktig läsare, tänker jag.

Men den starkaste känslan som slår mig (bortsett från enorm beundran för Marie, att hon gjort det, att hennes bok är verklighet nu) är faktiskt kopplad helt till mitt eget skrivande. Jag tänker: Det GÅR! Det GÅR verkligen! Det är möjligt att skriva en bok och att hitta ett förlag som vill ge ut den. På ett antagligen helt orimligt sätt känner jag att eftersom Marie gett ut sin bok, så har även jag kommit ett steg närmare utgivning. Galet, jag vet. Eller. Så är det inte helt galet. Jag tänker på löpning, där är det ju ett känt fenomen att någon måste ta täten och ”dra” de andra, och de som ligger tätt bakom får lite extra kraft av den som drar. Och jag tror att det är det som händer med mig nu, att jag får lite extra kraft av Marie. Så  tack!

Om ni vill läsa en fin recension av Så nära barfota så finns en här.

Och en annan sak. Den är en riktig sommarbok Så nära barfota. Om jag bara hade haft en hängmatta så är jag säker på att det skulle blivit en perfekt matchning.

 

Julklappstips: Böcker med julstämning!

Den bästa julklappen är alltid en riktigt bra bok, och allra bäst är en bok som på något sätt förhöjer julstämningen. Därför tänker jag tipsa om några av mina favoriter på den fronten:

För små barn: Belle och Boo och den bästa julen av Mandy Sutcliffe

Belle och hennes kanin Boo förbereder inför julen och funderar över vad det är som julen egentligen handlar om. De kommer fram till att det viktigaste inte är julklappar utan att alla har det bra, och ordnar därför en alldeles egen jul åt sina vänner ute i trädgården. Det är en fin historia, men det bästa är ändå de underbara bilderna. Vilken jul-nostalgi!

 

För bokslukaråldern: En ring av järn av Susan Cooper

En bok som fullkomligen tog mig med storm när jag läste den som elvaåring en jul i de småländska skogarna. Elvaåriga Will Stanton önskar sig mer än något annat snö till jul, och det är också vad han får: en djup, allt övertäckande snö som visar sig ha en magisk grund snarare än meterologisk. Han dras in i en urgammal kamp mellan Ljuset och Mörkret, och på väldigt kort tid blir han mycket klokare än sina världsliga elva år. Den här boken har den absolut perfekta blandningen av äventyr, magi, och en brittisk jul på landet. Det är första delen i en serie som är mycket läsvärd rakt igenom, och den har även filmatiserats men jag kan inte rekommendera filmen eftersom jag inte har sett den och förmodar att den är mycket, mycket sämre än boken. Läs den istället! Och ge den i julklapp till någon du tycker om!

 

För alla åldrar: En julsaga av Charles Dickens

En riktig gammal klassiker från 1843 som fortfarande är en glädje att läsa. Historien fick ett fantastiskt mottagande när den gavs ut första gången och har faktiskt spelat en avgörande roll för hur vi firar jul; både vad gäller detaljer som julgran och julsånger, och vad gäller de större sakerna som betoningen på kärlek, omtanke och givmildhet. Många som läste den blev så tagna av den att de omedelbart ville efterlikna Scrooge i hans stora givmildhet. I Boston 1867 var det en Mr Fairbanks som efter att han varit på en högläsning av sagan, stängde sin fabrik på juldagen och skickade alla sina anställda en kalkon. Ni känner förmodligen till handlingen i En julsaga; den gamle snålvargen Ebenezer Scrooge som tycker att julen är humbug och som lever ett strängt och kärlekslöst liv genomgår en svindlande personlighetsförändring efter att han fått besök av julens tre andar, och blir en godhjärtad och fryntlig man, faktiskt nästan ett julens skyddshelgon. Den finns i många utgåvor med fantastiska illustrationer, men det här är min personliga favorit:

 

För alla åldrar: Letters from Father Christmas av JRR Tolkien

En ljuvlig bok vars like förmodligen inte finns någonstans. Det här är en sammanställning av de brev och målningar som Tolkiens fyra barn fick varje jul under åren 1920 till 1943, från ingen annan än jultomten själv. De är skrivna med darrig handstil och berättar om jultomtens och hans assistent Polarbjörnens äventyr, ibland bara med några korta rader, ibland med en hel liten novell. I den här upplagan från 2004 finns bilder av de ursprungliga breven med, tillsammans med Tolkiens egna teckningar och målningar, och det är helt underbar läsning. Den enda översättning till svenska som finns är från 1976 och kan tyvärr bara köpas begagnad, men den som inte har något emot att läsa på engelska kan jag varmt rekommendera den här boken. Det är ett stycke ren faderskärlek, och det är riktigt mysig (och bitvis till och med spännande) läsning.

 

Bokryggar i juletid

Eva skrev häromdagen ett inlägg om vikten av hur bokryggar ser ut – det är ju dem man har i bokhyllan och ser vareviga dag från soffan eller var man nu befinner sig. Det är en sak jag också tänkt mycket på och jag blev så inspirerad av hennes inlägg att jag kände mig tvungen att leta reda på mina egna favoriter. För mig är alltid själva den estetiska upplevelsen viktigast, hur färger fungerar tillsammans och hur typsnitt och eventuella bilder samspelar med färgsättning. Men det är alltid roligt när något av bokens innehåll också anas på bokryggen, om det är gjort på ett fint sätt. Så här är mina sex bästa färgmatchade bokryggar i juliga färger:

IMG_20151216_124815

Siri Pettersens Odinsbarn, med sin rena, ljusa bakgrund och trollsvansen som går över från framsidan till baksidan och bildar en sorts randning på bokryggen tillsammans med bokseriens titel Korpringarna och de olika symbolerna. Otroligt snyggt, och gjort av Siri själv som i grunden är designer och illustratör.

Neil Gaimans Fragile Things, med det vackra bladet där bara nerverna är kvar (i större format på framsidan), som en anspelning på något skört.

Ben Aaronovitchs Rivers of London, där Londons karta sträcker sig från framsidan och runt till baksidan, och där Bokstäverna är skrivna snirklar som ger associationer till slingrande floder.

Sara Löwestams Tillbaka till henne, med de två kvinnogestalterna i miniatyr (i större format på framsidan) och de röda bladen i ett lite romantiskt mönster.

Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött med det fantastiska orientaliska guldmönstret som får mig att associera till Koranen.

Bibliotekstjänst Förlags Börja Berätta!, med den stiliserade, sagoaktiga bilden av ett träd med en uggla i, som symbol för kunskap och boklig lärdom. Också den en del av framsidans illustration som går över till bokens baksida.

Inser att alla böcker här utom Gaimans har illustrationer som går över hela bokpärmen, från framsida till baksida. Det är helt enkelt något jag verkligen uppskattar. Vad har ni andra för favoriter?

Redan de gamla romarna var tydligen hipsters

Vi får lära oss obeskrivligt mycket skoj på litteraturvetenskapen. Men jag måste säga att en av de roligaste bekantskaperna jag gjort hittills, är en ung romersk poet från århundradet före vår tideräkning: Catullus. Han tillhörde ett gäng snubbar i Rom som gillade att skriva poesi men som ville förnya genren lite, de kallade sig för neoterikerna – de nya poeterna. De experimenterade med olika versmått och ville framförallt att poesin skulle vara personlig och behandla vardagen och kärleken, istället för det uppstyltade romerska idealet med hjälteepos och annat högstämt. Faktum är att Catullus dikter ganska mycket liknar en ocensurerad, grov och mycket känslosam dagbok. Fast på vers. Här är inledningen på en dikt som lika gärna skulle kunna vara skriven av någon bohemisk konstnär på söder i Stockholm:

Roligt var det igår, Licinius, när vi
satt och skrev poesi på mina tavlor
och, precis som bestämt, var ganska fräcka.
Växelvis skrev vi ner en rad i taget
och försökte oss på de flesta versmått
medan skämt följde skämt och vinglas vinglas.

Ni fattar? Snubbar som dricker rödvin och skriver poesi och är allmänt självgoda. Det är så tidlöst. Så modernt. Catullus skriver också vansinnigt passionerade kärleksdikter, dels till sitt livs stora kärlek Claudia, dels till de otaliga älskarinnor och älskare som han har. Han skriver hatdikter till sina fiender, och han skriver råa skämtdikter till sina vänner. Jag skulle kunna ge många andra roliga exempel på hans diktning (de är FULLA MED SNUSK – obeskrivligt roligt att läsa), men jag nöjer mig med att säga: människor har varit människor i alla tider. Det är lätt att glömma det ibland.

Kreativt DNA

Jag har nyligen läst (eller snarare lyssnat på) en helt underbar bok om kreativitet. Något av det mest inspirerande jag läst över huvud taget faktiskt. När jag var klar med den var känslan att jag omedelbart ville börja om från början och bara få höra allt en gång till – den bästa BÄSTA känslan.

The Creative Habit heter boken, och Twyla Tharp heter författaren (alltså, vilket namn – man blir ju helt avundsjuk), en framgångsrik dansare och koreograf som uppenbarligen spenderat mycket tid och energi i sitt liv på att fundera över kreativitet. Det är så mycket från hennes bok som jag har i mitt huvud just nu. Men en sak som jag går och funderar på nu är det här:

Vårt kreativa DNA, som hon pratar om. Med det menar hon att vi inom oss har en grund, en sorts ursprungspalett, ur vilken vår kreativitet spirar, och att den definierar oss som kreativa människor. Hon menar att en av de viktigaste saker vi kan göra som kreativa människor är just att identifiera det där DNA:t, och göra vad vi kan för att följa det, jobba enligt de förutsättningar vi har och inte stryka oss själva mothårs. Jag tror att det är så klokt. Hon menar att vårt kreativa DNA kan vara uppbyggd av många olika faktorer (och hon gör inga anspråk på att försöka rada upp dem alla), men nämner som exempel fokusering. Det vill säga, har vi som betraktare och berättare fokus på hela bilden, eller på detaljerna. Naturligtvis har de flesta ett växlande fokus, där vi hela tiden rör oss från helhet till detalj och tillbaka igen. Men hon menar att vi alla har ett fokus som är mer naturligt för oss, där vi känner oss mer hemma, och att vetskapen om vilket det är kan vara en stor hjälp i den kreativa uttrycksform vi väljer. Mitt naturliga fokus ligger tveklöst i närheten och detaljerna. Jag gillar att ha en helhetsbild, men jag zoomar ut för att få den, och sedan zoomar jag in igen, för att vara där jag känner mig allra mest bekväm: med nästan tryckt tätt emot vad det nu än är som jag tittar på.

Så där någonstans, i den där känslan och intresset för detaljer, börjar min förståelse för mitt eget DNA. Jag måste förstås fundera vidare på det här, men det är en grund att bygga på. Har ni någon känsla för ert kreativa DNA? Var ligger fokus, på helhet eller på detaljer?

Det föränderliga språket

Det här med språkets förändring och motståndet mot detsamma. Jag är på vissa sätt en riktig bakåtsträvare i det här fallet. Jag gillar att stava orden som jag alltid gjort. Jag tycker att det är slött med sms- förkortningar och ungdomliga och slarviga stavningar av ord som minsann har en helt utmärkt stavning som det är, tack så himla mycket. Varför ändra på ett vinnande koncept, brukar jag fråga mig.

Samtidigt som jag också kan både förstå och uppskatta att språket förändras och att ord betyder andra saker idag än de gjorde förr; det finns ju en sorts tjusning i själva processen, i det organiska hos språket, det erkänner även jag. Men tjusningen finns alltså i hur ordens betydelse ändras, inte i hur stavningen ändras, om ni förstår hur jag menar. Stor skillnad där.

Jag ägnar mig gärna åt att sitta på mina höga hästar och se ner på mindre noggrant folk och deras slarviga stavning, och förfasar mig också ibland när jag är på det humöret: Vart är vårt språk på väg? Hur kommer det egentligen se ut om tjugo år, eller om femtio? Kommer det ens gå att känna igen? Kommer det jag skriver nu på mitt fulländat tidsenliga men dock korrekta språk vara så föråldrat att mina eventuella barnbarn knappt kommer kunna läsa det? (Och så vidare…)

Döm om min förvåning, och min känsla av språklig svindel när jag läser Denna dagen, ett liv – biografin om Astrid Lindgren, och kikar närmare på Astrids brevväxling med exempelvis fadern till hennes första barn. Mej, skriver de till varandra. Och dej. Istället för mig och dig. Till och med ett ord som skulle fått mig att nästan svimma av upprördhet om jag läst det på ett sms: tebax. TEBAX, istället för tillbaks, alltså. En (skulle jag säga) av världens största författarinnor skriver alltså mej och tebax, där någon gång i slutet av tjugotalet, för nästan hundra år sedan. En ganska svindlande tanke, tycker jag.

För vem är egentligen jag att sitta här och tycka att jag vet bättre och har bättre smak än Astrid Lindgren, en kvinna som visserligen är död men som jag beundrar djupt och innerligt: en av de intelligentaste, modigaste och mest nyskapande kvinnorna på hela nittonhundratalet. Men den kanske intressantaste frågan är nog: om det redan för hundra år sedan skrevs mej och dej och tebax i personlig brevväxling mellan människor som stod varandra nära, hur kommer det sig att inte mer har hänt med språket sedan dess? (Och med hänt, menar jag i det här fallet degenerering, förvanskning, utarmning, och så vidare) Den här oron jag känner över hur det ska gå med vårt svenska språk egentligen, är den särskilt befogad, i så fall?

Vad tror ni?

Till frukost läser jag författarbiografier

Jag gillar att läsa när jag äter frukost (och alla andra tider på dygnet också, ärligt talat). När jag har möjlighet försöker jag unna mig en riktig läsfrukost, och jag har sedan någon gång i våras bestämt mig för att jag till frukost bara läser författarbiografier. Det finns flera anledningar till att jag gjort det bestämda valet.

Dels hindrar det mig (för det mesta) från att sugas in i en berättelse som jag bara inte kan släppa och som därför kraschar hela min dagsplanering. Dels hindrar det mig från att hamna i en helt annan stämning än den som jag behöver vara i för att exempelvis skriva på mitt manus (om det är vad som står på schemat).

Men det är också så oerhört inspirerande att läsa om författares liv – helt enkelt GALET inspirerande. De var ju verkliga människor, de också, och det är inte utan att jag kan behöva bli påmind om det lite då och då. De var verkliga människor, som kämpade, valde rätt, valde fel, valde rätt, som bröt ihop och som kom tillbaka, som satte upp mål och misslyckades, som sedan satte upp nya mål och i värsta fall misslyckades igen, men de fortsatte, de gav inte upp och till slut lyckades de, igen och igen och igen och igen.

Nu är jag snart färdig med en biografi om Astrid Lindgren som jag läst på sedan i julas när jag fick den av min sambo (och som jag uppenbarligen pausat mycket ifrån i långa perioder, annars skulle det inte tagit mig riktigt så här lång tid), och jag börjar få en slags orolig känsla i magen. Vad ska jag läsa till frukost när den är slut?

Vore mycket tacksam för förslag. Och jag är inte så knusslig att jag absolut enbart kan tänka mig författarbiografier. Biografier om kvinnliga, medeltida mystiker går också bra. Och konstnärer från tiden runt sekelskiftet (alltså, det förra sekelskiftet). Det går ju inte an att bara nörda in sig på ett ENDA intresse.

Min sambo läser

Och när jag säger läser, så menar jag inte i allmänhet. Utan jag menar i synnerhet: alltså, mitt manus. Sambon läser MITT MANUS. Mitt manus i ett ofärdigt tillstånd – vilket gör det hela ännu mer nervkittlande och ångestframkallande än det skulle varit annars – men hur som helst. Han läser det. Lite i taget. Allt eftersom jag skrapar ihop bitar från olika redigeringsdokument och sätter ihop dem till en läsbar helhet, så mejlar jag dem till honom, och han läser.

Det är spännande, underbart och fruktansvärt. För att förklara graden av min ångest så kan jag säga att jag visserligen älskar min sambo, men vi älskar inte samma böcker. Alls. Det finns hittills två författare i hela världen som vi båda uppskattar: Terry Pratchett och George RR Martin. Sedan delar vi oss i varsitt läger. Jag uppskattar språk, gestaltning, karaktärsdjup, relationer och en närhet till karaktärerna. Jag uppskattar också en sorts vardaglighet och ett lugn i text, jag gillar mysigt, jag gillar sagor, och det magiska med naturen. Sambon uppskattar historier som skildrar världar och strukturer snarare än personer, intellektuella utmaningar snarare än känslor, han uppskattar konflikter, krig, vapen och teknik, och hemskt gärna ett rymdskepp eller två.

Ja, ni hör. Man skulle kunna säga att vi förkroppsligar fördomarna om manlig och kvinnlig smak i litteratur. Men nu läser han mitt manus i alla fall, självklart med en medvetenhet om att han inte egentligen ALLS tillhör min tänkta målgrupp. Och han säger att han gillar det. Att det – ähum – förstås inte riktigt är hans typ av bok, men att det inte är tråkigt och att han vill veta vad som ska hända sedan (detta trots att han alltså redan vet en del om vad som ska hända sedan).

Jag tar det som GRYMT bra betyg, och jobbar på med resten av min redigering.