Kategoriarkiv: Kreativitet

Och nu: mitt skrivår!

Mitt skrivår har äntligen börjat. Alltså: MITT SKRIVÅR! Ett år som jag har drömt om och längtat efter, jag vet inte hur länge. Nu är det verklighet.

DET

ÄR

FAKTISKT

VERKLIGHET!!!

Det är till och med lite mer än ett skrivår, det är mer något i stil med ett skrivår och några månader till. Och i den bästa av alla världar (alltså, i den absolut extremt ultimata av alla världar), så kommer jag att kunna fortsätta det lite till, och lite till, och ännu lite till. För jag ska inte bara skriva färdigt min bok (alltså, min egen, i första hand, men kanske min och Livs också) under det här året. Jag ska även göra något annat som jag drömt om i flera år, nämligen: starta eget företag och jobba som lektör. Ni som hängt här med mig sedan jag började blogga vet att jag älskar att responsläsa andras texter (några av er har ju även fått textrespons av mig), det är nog till och med det allra roligaste jag vet. Och nu planerar jag att göra det på riktigt, professionellt, och använda det som ett långsiktigt sätt att kunna leva min dröm.

Så just nu sitter jag vid mitt vardagsrumsbord, precis bredvid burspråket (eftersom arbetsrummet här i huset är långt i från beboeligt för tillfället) och tänker och skriver och planerar: boken, lektörstjänsten, mina skrivrutiner – jag till och med arbetsrummet. Min hjärna går på högvarv, och kreativiteten flödar. Jag gör avbrott ibland för att ta några danssteg och sjunga lite, och lägga några fler vedträn på brasan. Och ringa ett eller annat telefonsamtal exempelvis till Liv. Men annars så sitter jag här och jobbar. Drömmer, planerar, förverkligar.

Är det inte helt galet fantastiskt?

 

Och PS: Som lite grädde på mitt skrivårsmos har min sambo äntligen hjälpt mig att fixa lite enkla grejer här på bloggen, till exempel går det nu att följa mig, gilla inlägg jag skriver, och – TADA: Det går att se mina bilder från Instagram, om ni kollar lite längre ner i högra spalten. Kul va?

 

Pinterest – välsignelse och förbannelse

Då och då så här i vårt moderna tidevarv, dyker det upp nya former av sociala medier (alltså: dyker upp som i att jag äntligen upptäcker att de finns, oändligt många år senare än alla andra – som den mossiga gamla dinosaurie jag är) som verkligen tar mig med storm och dessutom delvis (i de värsta stunderna) tar över mitt liv. Instagram är ett sådant socialt medium. Pinterest är ett annat.

För alla som inte vet, så är Pinterest ett socialt media som fokuserar på att samla bilder. I princip är det ett digitalt rum fullt med plats för anslagstavlor där jag kan samla på bilder på olika saker som jag gillar. Det är dessutom inga krav på den ”social biten”, det går att göra alla sin anslagstavlor privata och helt hoppa över att interagera med människor. Jag tror att man kanske måste vara en konsnärligt/estetiskt orienterad person för att verkligen förstå storheten och magin med den här typen av funktion. Det betyder alltså att jag kan samla alla bilder som jag gillar (av VAD SOM HELST) på ett och samma ställe där jag alltid har tillgång till dem. Det är obeskrivligt värdefullt och extremt beroendeframkallande.

När jag först skaffade Pinterest gick jag omedelbart in i mitt lätt maniska tillstånd och skapade typ trettiofem anslagstavlor där jag samlar olika typer av bilder (allt ifrån ovanligt vackra pepparkakshus och beskrivningar av hur man gör sin egen mossgraffiti, till abstrakta oljemålningar under rubriken ”färg”), och jag njuter av dem på samma sätt som jag njuter av fantastiska efterrätter och portvin och Islay whiskey. Ibland tror jag på riktigt att jag skulle kunna leva av att bara titta på vackra saker. Det känns som om jag inte måste äta lika mycket när jag gör det. Kanske borde jag utforska det lite mer som bantningskur betraktad.

Hur som helst. Pinterest tar en massa tid. Ibland kan det stjäla helt overkligt mycket tid. Men det är också ett helt grymt sätt att hitta, samla och spara inspiration av olika slag. Självklart har jag gjort en anslagstavla (eller, hrm… kanske ganska många) som heter ”Den andra staden” där jag sparar alla bilder jag hittar som ger mig inspiration till mitt manus. FATTA vad bra! Jag kan faktiskt extremt varmt rekommendera det.

Kreativitet och kaos

Jag har alltid tänkt på kaos som kreativt. I kaos händer det något, och i rörelsen finns kreativiteten. Det är svårt att skapa från ett tomrum, från ett läge där det inte finns några intryck. Men ärligt talat är det också ganska svårt att skapa från kaos. Jag tror att kaoset behövs ibland, i alla fall i någon form, men skapandet måste liksom komma efteråt, i lugnet, om det ska fungera bra.

Just nu känns det för mig som om det aldrig finns något efteråt, inget lugn över huvud taget. Det finns bara ett ständigt kaos, och det är svårt att tro att det ska bli någon förändring inom en överskådlig framtid. Jag menar inte den sortens kaos som liksom slår ner som en bomb och splittrar tillvaron totalt en kort period (eller för den delen längre) för att sedan låta tillvaron så sakteliga hämta sig igen, utan snarare den sortens eviga, småbarnsföräldrakaos som äter upp ens ork och kreativitet en dag i taget, hela tiden, år efter år. Det är till stora delar outhärdligt, tycker jag.

Delvis beror den outhärdliga känslan säkert på at jag är extra känslig efter år av utmattning, att jag faktiskt inte orkar med riktigt lika mycket som andra gör, eller hur som helst inte så mycket som jag förut orkat med. Men jag tror också att det är så här det ser ut för de flesta småbarnsföräldrar: ingen egen tid, bara städa, tvätta, laga mat, leka, klä på och klä av, byta blöjor och natta och vaka och vabba under sjukdomar – som bara avlöser varandra HELA TIDEN – och gå på utvecklingssamtal och barnkalas och till BVC och tandläkaren och till Sös för uppföljning av Filurpojkens lilla hjärtfel och dessutom så fyller nästan alla jag känner år på våren och hälften fyller jämnt (däribland jag själv och min tvillingbror) och vi ska försöka renovera lägenheten och sedan sälja den och hitta ett hus, och som om inte det vore nog så måste man försöka motionera regelbundet – helst tre gånger i veckan, BÅDE jag och sambon – för att ta vara på vår hälsa och inte dö i förtid av välfärdssjukdomar, och det är ju också trevligt om jag och sambon någon enstaka gång får tillfälle att vara bara med varandra också. Jag förmodar att det är fullkomligt normal vardag för en småbarnsförälder, hur skulle det kunna var på något annat sätt. Men det är outhärdligt i vilket fall.

Jag vet att jag har berört frågan förut här på bloggen, hur svårt det är att skriva och vara kreativ under småbarnsåren. Och jag har fått många kloka svar från alla er, kära bloggvänner, och jag har insett att jag måste prioritera familjen och livet framför skrivandet. Men just nu förstår jag inte hur jag ska kunna skriva någonting alls. Hur ska jag ens kunna behålla lusten att vilja skriva. Jag inser förstås att jag är i en ordentlig svacka och att jag säkert kommer komma upp ur den igen – för det gör man ju alltid – men GUD vad jag är trött på min vardag. Så trött, trött, trött.

Jag hoppas att ni alla har det lite bättre.

 

Lugnet i att ha rätt prioriteringar

Efter mitt beslut om att släppa taget om min deadline, har ett lugn infunnit sig som är för min del hittills okänt. Det här lugnet har liksom brett ut sig inuti mig och omkring mig och det påverkar mig på precis alla plan tror jag. Och jag funderar mycket på om lugnet är en konsekvens av beslutet att släppa taget, eller om beslutet att släppa taget tillsammans med lugnet bara är en konsekvens av en mer djupgående, genomgripande och mer osynlig process. Jag lutar åt det senare, men även i det här fallet påverkar mig lugnet på så sätt att jag inte känner mig frustrerad över att jag inte förstår. Det är okej att bara vara, utan att förstå.

Jag skriver inte så mycket alls just nu – fast jag ibland vill skriva, och känner att det skulle bli bra om jag gjorde det; jag läser inte något annat än kurslitteratur – trots att jag har en massa riktigt bra böcker som ligger och bara väntar på mig; jag har en massa blogginlägg som jag skulle vilja skriva nu – helst idag, alla på en gång; och så har jag en massa, massa andra saker som jag vill göra. Men det stressar inte upp mig. Jag tänker att mitt manus finns kvar, när jag får tid att skriva så gör jag det. Mina böcker finns kvar. Och det är okej att inte skriva alla blogginlägg som jag får inspiration till, det är okej att tillfällen att utveckla saker som andra bloggare tagit upp på sina bloggar går mig ur händerna för att jag inte hinner eller orkar skriva det jag vill skriva exakt just nu. Det är verkligen på riktigt okej.

Om ni kommer ihåg ett inlägg jag skrev om min solklara prioriteringsordning av saker i livet som är viktiga? Den såg ut så här:

1. Min hälsa
2. Min familj
3. Mitt skrivande
4. Resten.

Och jag lyckades aldrig leva efter den ordningen, utan snarare levde jag efter den omvända ordningen. Men nu lyckas jag. Det känns så i alla fall. Det går nog alltid att göra det mer eller bättre, men jag känner ändå att jag äntligen har fått ordningen rätt – jag är på väg framåt istället för bakåt och åt sidorna. Ärligt talat vet jag inte riktigt hur det gick till. Men jag är väldigt tacksam.

Trött retreatare

Lagom till min skrivretreat hade jag naturligtvis en väldigt strulig natt med Filurpojken när jag bara sov tre, fyra timmar (men inte sammanhängande tid), och dessutom blev jag förkyld. Så mina dagar på hotell fick inte riktigt den kvalitet som jag hade hoppats. Den mesta tiden gick åt till att sova (vilket med tanke på hur vår vardag ser ut, kändes som extrem lyx, det ska erkännas), och stor del av tiden befann jag mig i en sorts töcknig förkylningsdimma som gjorde det helt omöjligt att skriva. Inte riktigt den ocean av kreativitet jag föreställt mig att jag skulle segla runt på.

Man skulle kunna tro att det här gjorde mig stressad eller deppig eller i alla fall missnöjd och frustrerad. Men nej, faktiskt inte. För det här är ju året när jag har slutat stressa över mitt manus, och det år när jag istället ska njuta över varje litet steg framåt – oavsett hur litet och hur lång tid det tagit att ta det. Så trots lite sämre förutsättningar än väntat, blev min retreat ändå en riktig njutning.

Jag fick möjlighet till en långfika i lugn och ro med en av mina allra bästa vänner som jag inte träffat på jättelänge (och som gjorde mig så glad att enbart det skulle kunna fylla och för den delen toppa retreatkvoten av förväntad glädje), jag fick sova mer än jag sammanlagt sovit på en vecka, jag fick strosa runt i bokhandlar, äta gott och läsa en underbar liten novell av Neil Gaiman. Och dessutom, fick jag prata skrivande med vännen Liv, och jag fick en massa viktiga saker tänkt om mitt manus. För när det inte går att skriva, går det nästan alltid att tänka.

Och vad jag tänkte på, det ska jag berätta imorgon!

 

Årets pepparkakshus

Lite sent (som vanligt) vill jag önska er alla en god jul, och samtidigt dela med mig av årets pepparkakshus. Vi använde en mall från 2010 eller 2011, men Buslusan designade om fönstren och dörren. Hon gjorde det mesta utom att kavla och sätta ihop bitarna och hela projektet var hennes från början till slut, jag har bara varit handräckning.

Hennes vision var ett hus med grästak; svampar på taket och blommor längs väggarna. Man kan se gräset som växer längs husets väggar och på baksidan har hon gjort en planta med smultron och en med blåbär. Men eftersom taket har sex olika delar gick hon loss på olika stilar på varje takplatta, så konceptet i sin helhet föll lite.

Men huset blev trots allt en succé: vi hade roligt när vi gjorde det och vi blev båda nöjda med resultatet. En klar förbättring jämfört med förra året.

IMG_20151227_115841

GOD JUL!

Lyckad paketkalender i år!

Ni som följt min blogg i exakt ett år eller mer vet att jag när jag var liten brukade få en paketkalender av min mamma varje december, och att jag förra året för första gången gjorde en till Buslusan. Jag har berättat om det – och om den fullkomligt vansinniga perfektionismen och manin som den sortens projekt kan sätta igång i mig – här. Sammanfattningsvis kan sägas att jag förra året ansträngde mig så till den milda grad med projektet att jag nästan fick ännu en utmattningsperiod efter att den var klar.

I år har det gått mycket, mycket bättre på alla plan. Vi förenklade genom att inte köpa tjugofyra enskilda presenter, utan valde istället att köpa en LEGO friends juicebar att fördela på tjugofyra paket. Jag och sambon hjälptes dessutom åt att slå in paketen i år, till skillnad från förra året när jag i princip slog in alla själv (inte för att sambon inte ville hjälpa till, ska tilläggas, utan för att jag helt enkelt fick spel när han slog in paket och det inte blev riktigt lika snyggt som om jag hade gjort det själv – i år har jag mognat något på den fronten), och eftersom jag redan gjort själva upphängningen en gång var det på alla sätt (både mentalt och rent praktiskt) mycket lättare att göra det en gång till. Jag lade ner all överdriven estetisk planering och bekymrade mig (nästan) inte alls över att det inte skulle bli tillräckligt fint. Jag lade ner kanske hälften så lite arbetstimmar i år och definitift mindre än hälften så lite tankemöda.

Ändå blev det bra. Ja, ändå blev det faktiskt ganska fantastiskt. Och helt utan några negativa konsekvenser för sömnen och hälsan. Hur kan det komma sig?

  1. Skillnaden mellan när jag gör något så bra jag kan under vissa begränsade omständigheter och när jag går igång som en galning och tar ut mig totalt i mina ansträngningar för att få till absolut perfektion, är uppenbarligen inte enorm (även om den naturligtvis finns).
  2. Hur jag UPPFATTAR den skillnaden, är något som jag själv kan påverka med mina tankar. Jag kan välja att uppehålla mig vid den skillnaden och föreställa mig hur mycket bättre det skulle blivit om jag gjort mer eller annorlunda, och jag kan väja att inte uppehålla mig vid den skillnaden, utan istället glädjas åt det jag faktiskt åstadkommit och hur bra det trots allt blivit.
  3. Jag har lärt mig sedan förra året att verkligen uppskatta processen på riktigt. Alltså, att inte bara uppskatta processen eftersom den leder till ett underbart (och helst perfekt) resultat, utan att uppskatta processen nästan helt frikopplad från resultatet. Jag har uppskattat att jag och sambon har suttit tillsammans på kvällarna och räknat legobitar och slagit in paket och druckit glögg och tjuvlyssnat på julmusik och pratat om julklappar, känslan av gemenskap och att vara två och att ta det lugnt – DET är vad jag vill ge mina barn. Inte en galet stressad despotisk estet-mamma som gör nästan vad som helst för att få allting på exakt sitt eget sätt.

Så jag ryggdunkar mig själv ordentligt just nu. Jag har faktiskt kommit någonstans, jag har lärt mig, jag har blivit en bättre människa, mamma och partner, i det lilla. Men det lilla är det stora, så brukar jag alltid tänka.

 

Självporträtt

Har skrivit på min tenta om Englands 1600-talsteater hela dagen och känner mig nu lite trött och förkyld. Det går inget vidare med skrivandet, så jag tog helt enkelt ledigt ikväll och ritade färdigt ett självporträtt jag pysslat med i veckan. Inte hundra procent likt – näsan är lite för lång och käken lite för markerad – men ungefär så här ser jag ut, tror jag.

IMG_20151106_225313

En bekännelse

Det kan vara svårt om man inte känner mig, att inse vad min bekännelse faktiskt betyder. Faktum är att det kanske kan vara svårt att förstå även om man känner mig. Men här är den i alla fall, bekännelsen:

Jag har börjat rita igen.

Jo. Så är det. Jag kan inte påstå att jag alls planerade det eller att det ens var meningen. Snarare är nog det motsatta sant; jag har i det längsta försökt förtränga behovet att skapa bilder, små eller stora, i färg eller bara med penna, på papper eller på duk. Jag har ju inte tid med det. Det finns inte utrymme för ännu ett intresse att ta plats i mitt liv, åtminstone inte om jag någonsin vill bli klar med mitt manus. Men häromdagen så liksom bara hände det.

Jag satt och ritade med Buslusan med vänsterhanden som vanligt (för att hon någonstans efter treårsåldern fick spel och började gråta varje gång hon jämförde sin egen prestation med min och jag insåg att jag måste sluta rita med henne, eller börja rita sämre, så jag valde det senare), och känslan som jag haft ganska länge av att hon nog skulle kunna ta jämförelsen lite bättre nu gjorde att jag helt enkelt gav efter för det inre trycket. Jag hämtade ett av mina gamla minimala skissblock och bytte vänster mot höger, tuschpenna mot blyerts, och ritade lite för min egen skull. Inget särskilt, inte med en enda tanke på vad det skulle bli, utan bara för att jag ville känna hur det kändes att rita något som inte var en barnteckning, eller kladdande i skrivblocket under en tråkig föreläsning i skolan.

Och grejen är att det kändes SÅ BRA. Det kändes så bra att jag omedelbart insåg att den där enda lilla teckningen var en början på något som jag aldrig skulle kunna sluta med igen. För saken är att, även om jag tänker på mig själv som en skrivande person – jag har skrivandet som identitet eftersom jag alltid har skrivit – så ritade jag innan jag skrev. Om det är sant att jag alltid har skrivit, så är det ännu mer sant att jag alltid har ritat. Det är en så stor del av mig att det inte fungerar att leva utan det. Alltså, inte längre perioder än några år, och nu har det gått några år. Till slut blir behovet att få uttrycka mig i bilder så stort att jag bara ger efter. Som jag alltså gjort nu.

Jag säger till mig själv en del stränga saker, nu när jag har gett efter: Alla typer av långsiktiga planer, storslagna idéer och projekt som spänner över mer än max ett par dagar, är strängt förbjudna. Jag ska inte ha det här ritandet till någonting, det ska inte bli någonting, det FÅR inte bli någonting. Det är bara glädje i stunden, avkoppling och inspiration. Och helst av allt något jag kan dela med Buslusan. Det är allt.

IMG_20151022_140716

De två första. Buslusan var grymt imponerad 😉

Rålvargen

På min dotters dagis har de under hösten haft till uppgift att göra en bok. Inga krav på prestation, bara fyra, fem enkla bilder och så får de berätta fritt och föräldrarna skriver ner. En fantastiskt rolig och kreativ uppgift.

De andra barnen har ritat enkla, gulliga streckgubbar som håller varandra i handen på de ungefärliga temana: Min väg till dagis, När vi åkte till simhallen, eller Jag och min mormor. Inte särkilt originellt, inte särskilt spännande, men det är ändå charmerande och det är små böcker med början, mitten och slut. Färdiga, vederbörligen dramatiserade tillsammans med pedagoger och kompisar och nu upphängda på en vägg till beskådning. Alla böcker utom dotterns, alltså.

Min fyraåriga dotter (som jag härmed kommer kalla för Buslusan – för det går ju inte an att Filurpojken har sitt eget smeknamn här på bloggen och inte hon) har gjort en Rålvarg. Så här ser den ut.

PicsArt_1420213975400

Buslusan berättar: ”Rålvargen är ett farligt djur. Den har vassa tänder och klor och suger blod. Den har tre ben på framsidan och fyra ben på baksidan. Den har en navel, som en människa. Rålvargen har en lång hals och ett huvud som kan snurra runt. Rålvargen har alla regnbågens färger och taggar på ryggen. Rålvargen äter andra djur, och trä. I rålvargens öron finns en chak-chak, en termometer som mäter hur varma och kalla rålvargarnas öron är. Deras rumpor stinker så man måste hålla för näsan. När rålvargen simmar i vattnet och ser en haj så blir rålvargen så arg att den blir röd. Rålvargars bajskorvar är jättevarma och giftiga, så om man får dem på sig måste man åka till doktorn.”

Kan ni förstå hur nöjd jag är. Jag har uppenbarligen fått en liten fantastik-författar-dotter, även om hon verkar ha mer av en dragning åt skräck än vad jag själv har. Det är i vilket fall ljuvligt, och bara en sådan explosion av kreativitet. Jag tror att boken ska handla om en dag i rålvargarnas skog och hur en rålvargsmamma får en bebis och rålvargsbarnet blir storasyskon (hett tema här i familjen). Sedan ska det också handla om natten när månen gick i bitar och föll ner i vattnet och en stjärna som också föll. Allt ska få plats på typ fyra sidor. Hur som helst. Buslusan har än så länge kommit till framsidan. Sambon har lagt ner ganska många timmar på att försöka coacha henne vidare men allt vi har lyckats uppnå är i princip att hon har ritat om framsidan tre gånger. Vi börjar helt ge upp tanken på att den ska bli klar och hängas upp tillsammans med de andra barnens verk. Vilket uttryck är det man brukar använda i sådana här lägen?

Just det ja. Äpplet faller inte långt från trädet.

I hela mitt liv har jag nog varit kvar ungefär på hennes nivå. Samma explosionsartade kreativitet. Samma oförmåga att någonsin bli klar. Det är ju ingen slump att jag inte lyckats prestera ett enda färdigt manus trots att jag är trettioåtta år och har skrivit sedan fyraårsåldern. Jag fastnar i detaljerna. Så även nu. Jag sitter här och ska skiva färdigt de sista styckena i mitt manus så att det ska gå att läsa när jag lämnar det till en första helhetsrespons om bara några dagar. Men vad gör jag? Jag petar. Småredigerar på inledningen. Och skriver det här blogginlägget (vilket i och för sig inte var så svårt eller tidsödande: jag såg rålvargen ligga där på vårt soffbord och plötsligt så liksom formulerade sig det här inlägget i princip helt ordagrant i mitt huvud, det var bara att skriva ner och ta ett litet foto).

Så trots att jag inte vågade ha det som nyårslöfte så är det ändå min stora, stora, jättesuperstora förhoppning om år 2015 – att jag till slut ska bli färdig.