Månadsarkiv: oktober 2015

Ge så att det gör lite ont

Var och på fotografiska igår och såg bland annat den här utställningen om syriska flyktingbarn.

One child misses her bed. Another misses her dark-eyed doll. A third dreams of the old days, when her pillow didn’t feel like an enemy. Two million children have fled Syria. Leaving behind their friends, their homes, their beds. A dozen of these children have invited us to come and see where they now sleep, now that everything they once had is gone. Fara, 2 AZRAQ (Jordan). Fara, 2, loves soccer. Her dad tries to make balls for her by crumpling up anything he can find, but they don’t last long. Every night, he says goodnight to Fara and her big sister Tisam, 9, in the hope that tomorrow will bring them a proper ball to play with. All other dreams seem to be beyond his reach, but he is not giving up on this one.

Den gjorde ont på ett sätt som konst sällan gör eftersom det här inte är konst, utan verklighet. Se den, ni som bor så att ni kan. Och alla andra: skänk pengar till exempelvis UNHCR. Jag vill inte egentligen moralisera, men… eller jo. Kanske vill jag det ändå.

Jag skulle vilja säga så här: När vi tänker att vi ska göra något för någon annan, exempelvis ge pengar till en tiggare eller till en hjälporganisation, så är det (sjukt nog) så lätt att bli snål. Det känns bra att ge, men bara lagom så att det inte blir hål i plånboken. Vi ger kanske bara så mycket som vi annars skulle ha lagt på något litet, helt onödigt som vi vill unna oss själva (typ en fika, en dyrare lunch, eller en tröja). Av vilket man skulle kunna dra slutsatsen att vi ger, nästan mer för vår egen skull än för de som behöver. Jag tycker själv att det är svårt att ge, på många sätt. Inte så svårt att jag inte gör det, men jag tänker mycket på det. Hur jag ger, när, hur mycket och varför och till vem.

Igår när jag såg bilder på barn som sover på marken, på trottoarer, på kartongbitar, barn med döda föräldrar, döda syskon, barn vars hus blivit sönderbombade, och det gjorde så där ont i hela kroppen att jag bara ville hem till min familj och krama dem och lukta på dem och känna att de finns. Då tänkte jag att jag vill ge tills det gör ont. Skillnaden mellan hur de här barnen har det, och hur mina egna barn har det, är så stor att min tacksamhet och mitt medlidande inte känner några gränser. Och vi kan inte skriva ett brev till de här barnen med vår adress på så att de kan komma och bo hos oss, som Buslusan föreslog igår när jag berättade om de syriska flyktingbarnen. Det är inte möjligt. Varken för brevet att hitta fram till barnen, eller för oss att ge husrum till dem.

Men jag kan åtminstone ge tills det gör lite ont. Så det gör jag nu.

Litet exempel på redigering

Jag har funderat mycket på det här med att dela med sig av text här på nätet. Jag tycker att det är väldigt roligt att läsa det andra skriver, och jag tycker också om att dela med mig av min egen text, i princip. Men i det här sammanhanget (bloggsammanhanget) har jag tyckt att det känns svårt, trots att jag egentligen velat dela med mig. Jag har liksom inte hittat rätt ingång till det. Det känns på något sätt lite märkligt att bara slänga ut, typ: hej, kolla, det här har jag skrivit idag! – och så SMACK en bit text. Mitt i ingenstans, liksom.

Men idag kom ingången till mig sådär som saker kommer till en ibland, helt självklart och naturligt och utan att det alls var meningen. Jag höll på och redigerade en bit gammal text (kanske tre år gammal eller så), och insåg hur otroligt långt jag kommit med att se vad som kan gömma sig i några rader text och med att hitta fram till mina karaktärers olika röster. Därför tänkte jag helt enkelt dela med mig av den gamla textbiten, och den nya:

Nico står och pratar allvarligt med en mörkhyad man i ljusbrun, broderad skjorta. Bastian stannar en bit bort, tänker att han kanske ska vänta tills de är klara, för mannen ser liksom lite viktig ut och Nico verkar besvärad.

Den här gamla texten är det kanske inget JÄTTEstort fel på. Den beskriver vad som händer ganska exakt och den antyder en sorts oro, en lätt, lätt antydan bara. Ibland räcker ju det. Men nu när jag satt här och redigerade bestämde jag mig för att Bastians röst (Bastian är perspektivkaraktären) inte alls kommer fram (jag har så att säga gjort ett litet genombrott på det planet nyligen och verkligen hittat fram till hans elvaåriga ton, som jag upplever det), och att det dessutom finns mycket mer att både berätta och gestalta här. Så de tre raderna blev till sju, och texten blev levande på ett helt annat sätt (plus att Nico har bytt namn till Niko eftersom han plötsligt blev ryss istället för italienare, och mannen i skjorta blev vit istället för svart):

Niko står och pratar allvarligt med en blek man i brun, broderad skjorta och Bastian vet vad den skjortan betyder. Det betyder Kians folk, de som styr Tivolitorget och hela stadsdelen. Och det är inte bra, inte bra att prata med en Brunskjorta.
   Bastian känner hur fötterna stannar alldeles av sig själva och han står så nära att Niko ser honom, så nära att han kan höra vad de säger, men så långt bort att han inte stör. Brunskjortan har breda skuldror och någonting i sina rörelser som säger farlig, farlig, i Bastians huvud. Han på minner om en annan, en som Bastian inte alls vill tänka på och han håller hårt i sina popcorn och tittar ner på fötterna samtidigt som han lyssnar, motvilligt, och spänner kroppen helt stilla.

Här upplever jag som sagt att jag får fram Bastian på ett helt annat sätt, hans röst, hans tankar och känslor och sätt att vara. Den lätta oron som antyddes förut blir tydligare, läsaren får mer information som är av vikt direkt, vilket jag tror kan behövas för att samtalet som utspelar sig mellan Niko och Brunskjortan ska få lite mer tyngd i läsarens ögon (istället för att allting förklaras efteråt). Det finns också en antydan till ett hemskt eller obehagligt förflutet, något som helst ska väcka läsarens nyfikenhet inför vad bröderna Bastian och Niko egentligen har varit med om tidigare. På det stora hela är den nya texten helt enkelt mycket bättre, tycker jag.

Självklart kan jag inte förvandla allt text till dubbelt så många rader hela tiden när jag redigerar, då skulle textmassan svälla ut i helt ohanterliga proportioner (vilket den ju nästan redan gjort, i ärlighetens namn). Men jag kan hålla ögonen öppna för just de där små ställena där jag har skyndat förbi eller slarvat över bitar som egentligen innehåller mer information till läsaren, och jag kan se till att hela tiden ha med mig min perspektivkaraktärs röst.

Jag älskar verkligen när text blir bättre.

Till frukost läser jag författarbiografier

Jag gillar att läsa när jag äter frukost (och alla andra tider på dygnet också, ärligt talat). När jag har möjlighet försöker jag unna mig en riktig läsfrukost, och jag har sedan någon gång i våras bestämt mig för att jag till frukost bara läser författarbiografier. Det finns flera anledningar till att jag gjort det bestämda valet.

Dels hindrar det mig (för det mesta) från att sugas in i en berättelse som jag bara inte kan släppa och som därför kraschar hela min dagsplanering. Dels hindrar det mig från att hamna i en helt annan stämning än den som jag behöver vara i för att exempelvis skriva på mitt manus (om det är vad som står på schemat).

Men det är också så oerhört inspirerande att läsa om författares liv – helt enkelt GALET inspirerande. De var ju verkliga människor, de också, och det är inte utan att jag kan behöva bli påmind om det lite då och då. De var verkliga människor, som kämpade, valde rätt, valde fel, valde rätt, som bröt ihop och som kom tillbaka, som satte upp mål och misslyckades, som sedan satte upp nya mål och i värsta fall misslyckades igen, men de fortsatte, de gav inte upp och till slut lyckades de, igen och igen och igen och igen.

Nu är jag snart färdig med en biografi om Astrid Lindgren som jag läst på sedan i julas när jag fick den av min sambo (och som jag uppenbarligen pausat mycket ifrån i långa perioder, annars skulle det inte tagit mig riktigt så här lång tid), och jag börjar få en slags orolig känsla i magen. Vad ska jag läsa till frukost när den är slut?

Vore mycket tacksam för förslag. Och jag är inte så knusslig att jag absolut enbart kan tänka mig författarbiografier. Biografier om kvinnliga, medeltida mystiker går också bra. Och konstnärer från tiden runt sekelskiftet (alltså, det förra sekelskiftet). Det går ju inte an att bara nörda in sig på ett ENDA intresse.

Gå och se Havets sång!

Havets sång

Häromdagen var jag och Buslusan på bio och såg Havets sång, en traditionellt animerad film av den irländska regissören Tomm Moore. Den är sprungen ur den irländska myten om selkien (en varelse som kan ta formen både av en säl och en människa), och det är en nästan overkligt vackert berättad historia. De mänskliga figurerna är enkla, snarast som karikatyrer, medan bakgrunderna är levande och detaljerade, med färger som glöder och pulserar och gör mig lycklig helt rakt igenom. Personligen skulle jag kunna se den om och om igen bara för att titta på just miljöerna. Och det är så fint att se en historia som är lite långsam, lite mångbottnad och med ett slut som inte bara är lyckligt. Vi älskade den, jag och Buslusan.

 
Så har ni barn, gå och se den med barnen! Har ni inte barn, gå och se den ändå!