Etikettarkiv: Advent

Årets pepparkakshus

Kreativitet, Livet,

Lite sent (som vanligt) vill jag önska er alla en god jul, och samtidigt dela med mig av årets pepparkakshus. Vi använde en mall från 2010 eller 2011, men Buslusan designade om fönstren och dörren. Hon gjorde det mesta utom att kavla och sätta ihop bitarna och hela projektet var hennes från början till slut, jag har bara varit handräckning.

Hennes vision var ett hus med grästak; svampar på taket och blommor längs väggarna. Man kan se gräset som växer längs husets väggar och på baksidan har hon gjort en planta med smultron och en med blåbär. Men eftersom taket har sex olika delar gick hon loss på olika stilar på varje takplatta, så konceptet i sin helhet föll lite.

Men huset blev trots allt en succé: vi hade roligt när vi gjorde det och vi blev båda nöjda med resultatet. En klar förbättring jämfört med förra året.

IMG_20151227_115841

GOD JUL!

Äntligen check på Luciatåget!

Livet,

Efter att hela familjen gått upp klockan sex (trots att delar av familjen bara sovit kanske fyra timmar eller så), har vi nu varit på dagis och tittat på Luciatåget. Och hör och häpna: delar av familjen var också med i Luciatåget i år! Buslusan alltså. Hon och hennes bästa kompis gick hand i hand allra längst fram i tåget, i sina vita linnen utanpå overallerna (Luciatåget är alltid utomhus, framför den stora julgranen på dagisgården) och med Luciakronor och glitter och elektriska ljus i händerna. Bortsett från en hel del gäspningar och återkommande små experimentella ljusshower med det elektriska ljuset stod hon där och sjöng så gott hon kunde, emellanåt med ett litet leende och en vink till mig och sambon.

Det här  premiären för Buslusan i ett Luciatåg, för det mesta brukar hon som sagt avstå. Den som vill kan läsa här om hur det var förrförra året. Jag och sambon hade haft lite på känn att det kanske skulle funka i år, men vi var inte helt säkra förstås. Så när vi väl stod där och tittade och insåg att hon skulle fixa det, kändes det ganska stort. Det är absolut första gången i sitt liv som hon har klarat att stå framför en publik och göra det hon ska (det har ju  hänt en gång att hon stått i Luciatåget utan att öppna munnen, och det har hänt en gång att hon stått på en dansuppvisning utan att röra en muskel) och det gör mig så glad. För hennes skull. För att hon kanske äntligen kan slappna av lite och tycka att det är roligt att vara med, istället för att tänka på prestationen.  Känns som att vi båda har tagit ett kliv framåt i vår utveckling den här hösten.

Vilken fin unge jag har!

Lyckad paketkalender i år!

Kreativitet, Livet, , , ,

Ni som följt min blogg i exakt ett år eller mer vet att jag när jag var liten brukade få en paketkalender av min mamma varje december, och att jag förra året för första gången gjorde en till Buslusan. Jag har berättat om det – och om den fullkomligt vansinniga perfektionismen och manin som den sortens projekt kan sätta igång i mig – här. Sammanfattningsvis kan sägas att jag förra året ansträngde mig så till den milda grad med projektet att jag nästan fick ännu en utmattningsperiod efter att den var klar.

I år har det gått mycket, mycket bättre på alla plan. Vi förenklade genom att inte köpa tjugofyra enskilda presenter, utan valde istället att köpa en LEGO friends juicebar att fördela på tjugofyra paket. Jag och sambon hjälptes dessutom åt att slå in paketen i år, till skillnad från förra året när jag i princip slog in alla själv (inte för att sambon inte ville hjälpa till, ska tilläggas, utan för att jag helt enkelt fick spel när han slog in paket och det inte blev riktigt lika snyggt som om jag hade gjort det själv – i år har jag mognat något på den fronten), och eftersom jag redan gjort själva upphängningen en gång var det på alla sätt (både mentalt och rent praktiskt) mycket lättare att göra det en gång till. Jag lade ner all överdriven estetisk planering och bekymrade mig (nästan) inte alls över att det inte skulle bli tillräckligt fint. Jag lade ner kanske hälften så lite arbetstimmar i år och definitift mindre än hälften så lite tankemöda.

Ändå blev det bra. Ja, ändå blev det faktiskt ganska fantastiskt. Och helt utan några negativa konsekvenser för sömnen och hälsan. Hur kan det komma sig?

  1. Skillnaden mellan när jag gör något så bra jag kan under vissa begränsade omständigheter och när jag går igång som en galning och tar ut mig totalt i mina ansträngningar för att få till absolut perfektion, är uppenbarligen inte enorm (även om den naturligtvis finns).
  2. Hur jag UPPFATTAR den skillnaden, är något som jag själv kan påverka med mina tankar. Jag kan välja att uppehålla mig vid den skillnaden och föreställa mig hur mycket bättre det skulle blivit om jag gjort mer eller annorlunda, och jag kan väja att inte uppehålla mig vid den skillnaden, utan istället glädjas åt det jag faktiskt åstadkommit och hur bra det trots allt blivit.
  3. Jag har lärt mig sedan förra året att verkligen uppskatta processen på riktigt. Alltså, att inte bara uppskatta processen eftersom den leder till ett underbart (och helst perfekt) resultat, utan att uppskatta processen nästan helt frikopplad från resultatet. Jag har uppskattat att jag och sambon har suttit tillsammans på kvällarna och räknat legobitar och slagit in paket och druckit glögg och tjuvlyssnat på julmusik och pratat om julklappar, känslan av gemenskap och att vara två och att ta det lugnt – DET är vad jag vill ge mina barn. Inte en galet stressad despotisk estet-mamma som gör nästan vad som helst för att få allting på exakt sitt eget sätt.

Så jag ryggdunkar mig själv ordentligt just nu. Jag har faktiskt kommit någonstans, jag har lärt mig, jag har blivit en bättre människa, mamma och partner, i det lilla. Men det lilla är det stora, så brukar jag alltid tänka.

 

Lucia

Livet, , ,

Alla med barn i dagis- och skolåldern vet att den riktiga Luciadagen inte är idag, utan snarare igår. Det är då man går upp mitt i natten (halv sex), hoppar över duschen och grusögd äter frukost i rekordfart samtidigt som man försöker se till att man har alla dotterns Lucia-attiraljer nedpackade inklusive extra ljus till kronan (vis av erfarenheten från förra året när den åkte i golvet redan i dagishallen och de små lamporna blev ett minne blott), extra glitter, plus förstås tomtekläder till Filurpojken. Man försöker också se till att Lucialinnet inte blir för skrynkligt när man nu har strukit det bara för några timmar sedan (halv ett – strax innan Filuren behagade somna). Allt i förhoppning om att få se sitt barn stå i rad med ett gäng andra utklädda sötnosar och sjunga luciasånger falskt och i otakt.

Eller inte.

I vårt fall inbegrep frukosten en hel del gråtande från fyraåriga dottern som inte ville gå till dagis. Hon tänkte inte sjunga. Och hon tänkte inte ha på sig sitt Lucia-linne (trots att hon gillade det så mycket när hon provade det kvällen innan att hon gärna hade sovit med det om hon fått). Väl på dagis var det uppenbart helt lönlöst att försöka övertala henne, så hon satt i mitt knä och viskade (ganska högt) ”Mamma jag är hungrig” och ”Kan vi inte gå hem nu?” under hela lussandet. Så mycket för den stämningsfulla stunden.

Jag kan skratta lite åt henne, hon är som hon är. Förra året gick hon med i Luciatåget men utan Lucialinne, med trasig krona och utan att sjunga en enda liten strof. Hon har en stark vilja, och det är bra. Men samtidigt så hoppas jag av hela mitt hjärta att det ska gå över, och gå över snabbt, den här rädslan hon har för att göra saker som hon inte är säker på att hon kan (hon är inget vidare varken på sångtexter eller melodier). För hon är född med precis samma perfektionistiska ådra som jag själv. Och det är ingen lätt ådra att leva med. För min del är det nog inte förrän i vuxen ålder som jag lyckats lära mig att slappna av så pass att jag kan försöka göra saker som jag inte tror att jag är bra på, eller som jag tror inte kommer bli tillräckligt bra. Det är så onödigt. Jag önskar henne verkligen en barndom fylld av oövervinnerlig glädje, inte en barndom fylld av undvikande och otillräcklighet. Men jag har ingen aning om hur jag ska kunna hjälpa henne. Det enda jag kan komma på är att jag måste bli bättre själv, på att inte bry mig om hur saker faktiskt blir, utan bara bry mig om glädjen i processen. Som igår när vi dekorerade ett pepparkakshus (köpt på ICA) och det inte blev som dottern ville (och definitivt inte som jag ville, herregud), men ingen av oss bröt ihop och trots en rätt så påfrestande dag blev någonting kvar av den som bara var ren kreativitet. Ganska explosiv kreativitet.

Kanske ett litet steg på vägen.

DSC_0489

Bloggbiten

Bloggande,

På förmiddagarna när Filurpojken sover ganska mycket eller i alla fall är på sitt allra bästa morgonhumör, är det meningen att jag ska skriva. Min mening, alltså. Ibland blir det bara en halvtimmes tid (eller förstås ingen alls), men ofta flera timmar. Jag känner mig ganska bortskämd och privilegierad som har möjlighet att skriva så mycket med en tremånaders bebis. Jag har ju haft en annan bebis och vet att det inte alls är så här alltid. Så man kan tycka att jag borde hoppa på min skrivtid som en hund på ett ben.

Men det är ju så roligt det här med skrivarbloggar. Det är nästan lite för roligt faktiskt. Särskilt nu i advent. Hur jag än försöker så kan jag inte låta bli att först läsa en runda på mina favoritbloggar till frukostkaffet, och jag tänker att det bara ska bli en snabbrunda och att jag snart ska börja själva skrivandet, men innan jag vet ordet av har det gått en hel timme. Eller i värsta fall mer. Aargh. Det är liksom beroendeframkallande. Men sååå mysigt.

Så jag måste få tipsa om mina absoluta favoriter just nu. Eva Karlsson som har en fantastisk adventskalender på sin blogg Det måste kännas på riktigt där hon intervjuar en författare varje dag. Mycket bra boktips och en hel del skrivtips får jag där varje morgon. Och så Mia Francks lilla jullexikon på Skrifva där hon helt enkelt skriver associationer till ett juligt ord om dagen. Bidrar med mycket julstämning och kan med fördel läsas till smaksatt julkaffe eller en lussebulle. Så titta in hos Eva och Mia, ni som inte redan gjort det!

 

Mani i december

Kreativitet, Livet, , ,

När jag var liten fick jag och min tvillingbror en paketkalender av vår mamma varje år i december. Det var som en dröm. Ett paket varje dag ända fram till jul. Det behöver inte vara något speciellt i paketen, det är själva känslan, överraskningen, stämningen, som räknas. Ända sedan dess har jag längtat efter att få göra en paketkalender till mitt eget barn, för att få föra vidare den glädjen, spänningen och känslan av julmagi. I år är premiären. Min dotter är fyra år – en perfekt ålder. Men hur underbart det än har varit att göra den, så kom den till priset av två sömnlösa nätter, huvudvärk, allmänt mos i huvudet och en enorm trötthet så här i efterhand. Det är bara att erkänna det: jag har ett maniskt drag. Och ett perfektionistiskt. De passar inte så bra ihop. Faktum är att de dragen bidragit stort till att göra mig sjuk.

För dryga två år sedan blev jag utmattad, riktigt ordentligt utmattad, och har sedan dess i långsam takt återhämtat mig. Idag skulle jag säga att jag är ganska frisk, men på många sätt inte densamma som jag var innan. Utmattning förändrar. Jag är mycket långsammare, mer stresskänslig, i allmänhet lite skörare. Kanske kommer jag en dag att känna att jag är absolut och oåterkalleligt återhämtad och exakt mig själv igen, kanske inte. Oavsett hur det blir i framtiden måste jag i nuet leva med mig själv precis som jag är. Och även om det till vardags går ganska bra så finns det lägen när det blir smärtsamt tydligt att jag inte är densamma som jag varit och att det inte går att fortsätta leva på samma sätt som jag alltid gjort. Ett av de lägena visade sig vara: ”när jag gör en paketkalender till min dotter.”

Så här går det till: Jag börjar med en plan över hur paketen ska hänga (de ska hänga fritt på kanten av en hylla i dotterns rum) och då tar jag hänsyn till ett antal olika variabler, som; att paket som öppnas dagarna efter varandra inte hänger tillsammans utan med ett visst avstånd, att det måste se fint och välbalanserat ut i kalendern även efter att halva december har gått så paketen måste spridas ut jämt men liksom i två omgångar, paket som är små får inte hänga för många nära varandra, och inte heller paket som är stora, eller paket som innehåller liknande saker. Dessutom tillkommer paketens höjd i förhållande till varandra och sedan förstås hela estetiken med val av papper och snören. Det är då jag äntligen plockar fram min kartong med femton olika julklappspapper och kassen med cirka tjugo, trettio olika julklappssnören (allt förstås helt skilt från vanliga presentpapper och presentsnören, som har egna kartonger och kassar…) och sätter igång med den biten som är den roliga: att slå in paketen. Det tar väldigt lång tid för mig, med två eller tre olika sorts snören som jag ofta klipper i smala remsor, och så alla klistermärken – och blir jag inte nöjd så öppnar jag bara paketet och börjar om igen. Jag skulle kunna fortsätta beskrivningen med vilka problem som uppstår när man ska välja papper och snören och hålla ordning på vilket paket det egentligen är som ska hänga bredvid vilket och se till så att inget paket som öppnas innan eller efter men hänger någon annan stans har likadant papper, men jag hoppas att ni förstår min poäng:

Jag KAN helt enkelt inte göra något halvdant eller bara helt okej. Om det inte blir helt perfekt och precis exakt som jag vill så är det liksom ingen idé. Och för mig innebär det att ha total kontroll på hela processen. Det är helt galet. För tror ni att min fyraåriga dotter (som ändå är föremålet för all min ansträngning) bryr sig om alla detaljer, eller ens ser dem? Nej, självklart inte. Naturligtvis tycker hon att hennes paketkalender är fantastisk – och det är den, ärligt talat – men hon har ingenting att jämföra med. Jag hade kunnat slå in alla paket i samma papper och lagt dem i en skokartong. Hon hade blivit överlycklig. Och jag vet det, jag vet det verkligen, men jag kan ändå inte låta bli.

Den här sortens maniskt kreativa projekt resulterar ofta i sömnlösa nätter – för att jag alltid stannar uppe jättesent eftersom jag inte kan sluta, och för att jag sedan inte kan somna på flera timmar eftersom jag är så uppe i varv. Nu för tiden får jag tyvärr också tillbaka en massa olika symptom på stress. Men det är också väldigt roligt – och framförallt är det JAG. Det är så jag gör saker, alltid har gjort. Jag överdriver, och jag går ”all in”. Men nu är det ju så att jag har varit utmattad ganska länge. Och jag har verkligen ingen lust att göra om den här långa resan, inte ens som en liten snabbvisit. Jag vill inte vara utmattad ens en sekund till i mitt liv, och betyder det att jag måste ändra på väldigt grundläggande saker i min personlighet – ja, då får jag göra det. Jag måste förenkla.

Så därför har jag suttit tillsammans med min sambo och diskuterat vad som är viktigt så här innan jul. I vanliga fall brukar jag gå loss på millioner julklappar, flera lussebullsbak, pepparkakor, pepparkakshus (självklart ritar jag det själv och bygger själv och jag leker gärna kemist och krossar olikfärgade karameller som jag smälter i olika färgblandningar för att få regnbågsfärgade glasrutor till mina fönster…), hembakat bröd, hemgjorda chokladbiskvier, minst sju sorters eget julgodis med mera, med mera. Men nu när jag tänkte efter hur jag vill ha det i december är det två saker som verkligen känns viktiga. Att baka ett pepparkakshus med dottern (men kanske utan karamellfönster). Att få ligga på min bäddade säng i mitt välstädade sovrum och skriva på mitt manus i lugn och ro och äta chokladpraliner medan jag luktar på hyacinterna i fönstret. Allt annat kan jag egentligen hoppa över.

Och ni som orkat läsa ända till slutet av det här massiva inlägget. Hur gör ni för att orka/hinna/prioritera under den här fantastiska men erkänt mycket stressiga månaden?