Etikettarkiv: Barnen

Krasch – Paris – och tillbaka igen

Jag har alltså inte kraschat på vägen till Paris, om ni skulle undra över syftningen i rubriken. Utan lite i livet, innan vi åkte iväg. Det visade sig att det fantastiska huset (som borde varit MITT) såldes till ägarnas bekanta utan att de ens hade en visning på det. Och min vana trogen fick jag då en liten livskris (precis som jag fick när det enda andra hus jag velat bo i visade sig ha lite för stora fel för att vi skulle våga satsa). Det här med att köpa hus handlar ju om så otroligt mycket mer än bara ett hus, det är verkligen livet, hela livet, som det handlar om. Var är det vi ska ha vårt liv? Hur vill vi leva det? Vad får det kosta att leva? När ska vi göra det? Vad kan vi tänka oss för kompromisser om vi inte hittar det vi drömmer om? Hos mig triggar det igång så otroligt mycket oro och rädsla för att det ska bli fel eller att det inte ska bli av alls, att periodvis blir jag helt matt och ledsen.

Och det hjälper ju heller inte att vi är så sjuka hela tiden. Tvååringen hann precis bli frisk från sina vattkoppor innan barnens farmor och farfar kom hit för att barnvakta medan jag och sambon åkte till Paris för att fira hans fyrtioårsdag. När vi kom hem efter tre dygn hade tvååringen redan blivit sjuk igen och var som en liten våt trasa av feber och mammalängtan. Nu är hela familjen smittade av samma sjuka och vi hostar i kapp här hemma medan vi stötvis försöker städa bort det vanliga kaoset. Det tar liksom ALDRIG SLUT.

Men Paris var underbart, som en overklig dröm utklippt ur vår trötta vardag. En dröm där det var vår och körsbärsträden blommade, vi fick sova på nätterna, äta frukost helt ostörda i timmar, aldrig behövde städa eller laga mat, såg en massa fina saker och drack lyxiga drinkar på mystiska små cocktailklubbar. Det var vår första resa utan barn på ungefär åtta år. Jag hoppas verkligen att det inte dröjer lika länge till nästa.

Och när det gäller skrivandet: det har inte blivit så mycket av den varan de senaste veckorna med tanke på alla sjukdomar, födelsedagar och livskriser. Men nu, äntligen, är jag igång igen. Skriver på som sjutton här från sängkanten, och snart, väldigt snart faktiskt, börjar vi närma oss att kunna skicka iväg lite text för respons. Det känns så himla roligt!

Influensans för och nackdelar

Den lilla förkylningen visade sig vara influensa som nu däckat både mig och barnen. Min kroppstemperatur har de senaste tre dygnen hållit sig mellan 38 och 39 grader, medan barnens temperatur håller sig mellan 38 och 40 grader. Vi hostar så vi nästan kräks och snorar och svettas och har ont i kroppen. Och om jag tyckte att vår vardag var kaosartad förut så är det ingenting mot vad den är nu. Vi sover lite överallt och när som helst, det ligger täcken och kuddar och sängkläder och filtar i hela lägenheten och vi har inte ätit lagad mat på flera dagar. Ingen har duschat sedan i tisdags eller haft på sig något annat än pyjamas, nattlinne eller morgonrock och Buslusans hår ser ut som dreds i två flätor. Jag vet inte om vi någonsin kommer kunna reda ut det igen. Dessutom har vår lilla katt börjat löpa eftersom vi glömt att ge henne p-piller.

Buslusan sov nästan hela dagen igår, och när hon vaknade klockan sex på kvällen sa hon rossligt: ”Mamma, jag tror att jag vill ha lite mera frukost”. Då fick hon bitar av vattenmelon serverade i sängen, och resten av kvällen piggelinglass. Ungefär på den nivån är vår matlagning.

Men som så ofta vid äkta kaos, så inträder en sorts underbart lugn. Känslan av att jag inte står ut med det här vardagskaoset och att jag håller på att bli galen för att jag inte får någon tid för mig själv och för att lägenheten ser ut som ett bombnedslag och för att barnen är som iglar på mig dagarna i ända, den känslan förvandlas till en absolut acceptans av tillvarons beskaffenhet. Det är fascinerande, tycker jag. Så fort jag slutar FÖRSÖKA ha kontroll på tillvaron, så bara försvinner all ångest som i ett trollslag. Och det är ärligt talat verkligen något att vara tacksam för.

Så just nu vill jag nog inte ens bli frisk. För då vet jag att min kaosartade vardag kommer slå mig i huvudet igen.

En bekännelse

Det kan vara svårt om man inte känner mig, att inse vad min bekännelse faktiskt betyder. Faktum är att det kanske kan vara svårt att förstå även om man känner mig. Men här är den i alla fall, bekännelsen:

Jag har börjat rita igen.

Jo. Så är det. Jag kan inte påstå att jag alls planerade det eller att det ens var meningen. Snarare är nog det motsatta sant; jag har i det längsta försökt förtränga behovet att skapa bilder, små eller stora, i färg eller bara med penna, på papper eller på duk. Jag har ju inte tid med det. Det finns inte utrymme för ännu ett intresse att ta plats i mitt liv, åtminstone inte om jag någonsin vill bli klar med mitt manus. Men häromdagen så liksom bara hände det.

Jag satt och ritade med Buslusan med vänsterhanden som vanligt (för att hon någonstans efter treårsåldern fick spel och började gråta varje gång hon jämförde sin egen prestation med min och jag insåg att jag måste sluta rita med henne, eller börja rita sämre, så jag valde det senare), och känslan som jag haft ganska länge av att hon nog skulle kunna ta jämförelsen lite bättre nu gjorde att jag helt enkelt gav efter för det inre trycket. Jag hämtade ett av mina gamla minimala skissblock och bytte vänster mot höger, tuschpenna mot blyerts, och ritade lite för min egen skull. Inget särskilt, inte med en enda tanke på vad det skulle bli, utan bara för att jag ville känna hur det kändes att rita något som inte var en barnteckning, eller kladdande i skrivblocket under en tråkig föreläsning i skolan.

Och grejen är att det kändes SÅ BRA. Det kändes så bra att jag omedelbart insåg att den där enda lilla teckningen var en början på något som jag aldrig skulle kunna sluta med igen. För saken är att, även om jag tänker på mig själv som en skrivande person – jag har skrivandet som identitet eftersom jag alltid har skrivit – så ritade jag innan jag skrev. Om det är sant att jag alltid har skrivit, så är det ännu mer sant att jag alltid har ritat. Det är en så stor del av mig att det inte fungerar att leva utan det. Alltså, inte längre perioder än några år, och nu har det gått några år. Till slut blir behovet att få uttrycka mig i bilder så stort att jag bara ger efter. Som jag alltså gjort nu.

Jag säger till mig själv en del stränga saker, nu när jag har gett efter: Alla typer av långsiktiga planer, storslagna idéer och projekt som spänner över mer än max ett par dagar, är strängt förbjudna. Jag ska inte ha det här ritandet till någonting, det ska inte bli någonting, det FÅR inte bli någonting. Det är bara glädje i stunden, avkoppling och inspiration. Och helst av allt något jag kan dela med Buslusan. Det är allt.

IMG_20151022_140716

De två första. Buslusan var grymt imponerad 😉

Ge så att det gör lite ont

Var och på fotografiska igår och såg bland annat den här utställningen om syriska flyktingbarn.

One child misses her bed. Another misses her dark-eyed doll. A third dreams of the old days, when her pillow didn’t feel like an enemy. Two million children have fled Syria. Leaving behind their friends, their homes, their beds. A dozen of these children have invited us to come and see where they now sleep, now that everything they once had is gone. Fara, 2 AZRAQ (Jordan). Fara, 2, loves soccer. Her dad tries to make balls for her by crumpling up anything he can find, but they don’t last long. Every night, he says goodnight to Fara and her big sister Tisam, 9, in the hope that tomorrow will bring them a proper ball to play with. All other dreams seem to be beyond his reach, but he is not giving up on this one.

Den gjorde ont på ett sätt som konst sällan gör eftersom det här inte är konst, utan verklighet. Se den, ni som bor så att ni kan. Och alla andra: skänk pengar till exempelvis UNHCR. Jag vill inte egentligen moralisera, men… eller jo. Kanske vill jag det ändå.

Jag skulle vilja säga så här: När vi tänker att vi ska göra något för någon annan, exempelvis ge pengar till en tiggare eller till en hjälporganisation, så är det (sjukt nog) så lätt att bli snål. Det känns bra att ge, men bara lagom så att det inte blir hål i plånboken. Vi ger kanske bara så mycket som vi annars skulle ha lagt på något litet, helt onödigt som vi vill unna oss själva (typ en fika, en dyrare lunch, eller en tröja). Av vilket man skulle kunna dra slutsatsen att vi ger, nästan mer för vår egen skull än för de som behöver. Jag tycker själv att det är svårt att ge, på många sätt. Inte så svårt att jag inte gör det, men jag tänker mycket på det. Hur jag ger, när, hur mycket och varför och till vem.

Igår när jag såg bilder på barn som sover på marken, på trottoarer, på kartongbitar, barn med döda föräldrar, döda syskon, barn vars hus blivit sönderbombade, och det gjorde så där ont i hela kroppen att jag bara ville hem till min familj och krama dem och lukta på dem och känna att de finns. Då tänkte jag att jag vill ge tills det gör ont. Skillnaden mellan hur de här barnen har det, och hur mina egna barn har det, är så stor att min tacksamhet och mitt medlidande inte känner några gränser. Och vi kan inte skriva ett brev till de här barnen med vår adress på så att de kan komma och bo hos oss, som Buslusan föreslog igår när jag berättade om de syriska flyktingbarnen. Det är inte möjligt. Varken för brevet att hitta fram till barnen, eller för oss att ge husrum till dem.

Men jag kan åtminstone ge tills det gör lite ont. Så det gör jag nu.

Litteraturvetenskap – so far

Ja, nu har jag då läst litteraturvetenskap med skapande svenska i två veckor på Södertörns högskola. Än så länge är det typ himmelskt.

Att få ägna dagarna åt att läsa romaner, pjäser, och böcker som behandlar analys och tolkning av desamma; att få flera timmar om dagen eller till och med flera dagar i veckan till att skriva på mitt manus (eftersom den här första delkursen är hur soft som helst); att få sitta i lugn och ro i ett alldeles knäpptyst bibliotek med god luftkonditionering på sköna orangea stolar och med jämna mellanrum: gå ner och dricka en latte macciato på sojamjölk (för TJUGO kronor!) i höstsolen på skolans lilla torg. Ni kan ju tänka er hur underbart.

Och lika underbart är det att inte hämta och lämna på dagis varje dag; att inte varje dag behöva äta sin lunch samtidigt som man matar en vild ettåring vars syfte med måltiden är att se till att så mycket mat som möjligt hamnar utanför tallriken och utanför munnen; att inte behöva planera, handla och laga middag varje dag; att inte behöva tvätta, hänga och sortera åtta maskiner tvätt varje vecka, och så vidare, och så vidare.

När jag kom hem efter första veckan i skolan var jag fullkomligt slut (inte bara så där trött som man kan bli av nya saker, utan mer åt det utmattade hållet), men det verkar bli bättre och den här veckan har jag snarare varit ganska utvilad och glad och riktigt pepp på att vara mamma de resterande timmarna av barnens vakna tid.

Det kan ju inte var möjligt att det här är mitt liv, att det ska få vara så här. Så känns det. Men jo. Faktiskt. Det här ÄR mitt liv.

Buslusan fyller fem år

En del dagar är det så skönt att bara få vara mamma. Det är sällan som jag klarar av det, mitt dåliga skrivsamvete får mig nästan alltid att försöka stjäla en stund här och en stund där, att aldrig riktigt slappna av. Men idag är Buslusans födelsedag, så idag har jag gått all in i mamma-rollen.

Frukost på sängen, ja-må-hon-leva och presenter. Sedan flera timmars koncentrerat bygge av lego-djursjukhus och kompletterande ambulans, i princip helt utan avbrott (Buslusan ÄLSKAR att bygga saker efter ritning, hon kan hålla på hur länge som helst) där min roll mest bestod i att titta på och dela upplevelsen och då och då hjälpa till att leta efter en bit som hon inte kunde hitta. Sedan lekland med bästa kompisen och ganska mycket korv och vindruvor och vattenmelon, och sedan hem för att omedelbart ta upp lego-bygget igen och sedan leka när allt var klart, och i leken bestod min roll av att vara de små djuren som inte kan prata utan bara säga mjau (katten), voff (hunden) och pip (igelkotten), och vara rädda. Min dotter kan vara en riktig boss i sina lekar och jag tänker ofta att jag borde uppfostra henne bättre, men idag var ju ändå hennes födelsedag.

Sedan hemgjord pizza som hon gjorde i princip helt själv men knappt åt eftersom hon plötsligt kom på att barn ibland kan sluta tycka om saker när de blir större, och idag har hon ju blivit fem år så då tycker hon nog inte om pizza längre (sedan hon var typ två har det varit det bästa hon vet). Sedan spelande av det nya födelsedags-Bamse-spelet som hon lyckligtvis vann storslaget och sedan fruktfika i form av blommor, stjärnor, hjärtan, solar, cirklar och fjärilar på grillspett – gjorda med en liten plastmojäng som heter pop-chef, som också var en födelsedagspresent. Allra sist godnattsageläsning av födelsedagsboken om älvor, med många små luckor att öppna på varje sida. Allra sist innan Buslusan somnade och jag frågade om hon haft en bra födelsedag, svarade hon ja, och att imorgon ska vi fortsätta leken där vi avbröt idag, vilket var exakt när hunden blivit hämtad av ambulansen och kommit till sjukhuset och blivit undersökt och vägd och röntgad, och var rädd att ta sin medicin och inte ville ha den. Och jag sade att självklart ska vi det. Då ska jag säga voff på alla de rätta ställena.

Om ni undrar varför jag helt maniskt måste redogöra för varenda detalj av Buslusans födelsedag här så är det för att jag som sagt inte alltid känner att jag får så många mamma-poäng. Men idag fick jag tio av tio möjliga – visserligen av mig själv, men ändå, det måste väl också räknas.

(Och för er som inte vet: Buslusan får äta vad hon vill på sin födelsedag, men det märkliga barnet gillar inte socker, så avsaknaden av tårta, kakor och godis är helt och hållet hennes eget val – även om vi uppmuntrar hälsosam mathållning så är vi inga galningar)

Sommarlov

Barnen och jag har tagit oss ner till mormor i de småländska skogarna, medan sambon vilar upp sig efter sin stressiga jobb-vår. Det är typ trettiofem grader varmt och vi har hittills bara badat och badat och badat. Buslusan övar sig på att gå långt ut i vattnet – ända till hakan – och att hoppa från bryggan där hon bottnar tryggt, medan Filurpojken upptäcker strandkanten. Själv har jag bränt mig på ryggen och fått sju myggbett och druckit rosévin på trappen med mamma.

Ikväll kommer sambon hit med bilen och allt som vi glömde när vi åkte, exempelvis den ena av mina röda skor och boken jag hade tänkt läsa. Och imorgon blir det Astrid Lindgrens värld för hela slanten.

Jag tror det blir bra.

Klockren gestaltning i vardagen

Ibland är det väldigt små, små saker i vardagen som lär mig om skrivande, och nästan alltid lär de där små sakerna också mig något om livet. Ibland är det underbart. Ibland är det beklämmande. Ibland är det både och.

Igår när jag och Buslusan lekte lite med hennes gosedjur, var det ett sådant tillfälle. Hon lekte att hon var en flygödla med blågröna vingar, och den flygödlan var mamma till en liten vit mus och en liten ljusgrön långhalsad dinosaurie. Jag hörde hur flygödlemamman pratade med den lilla långhalsen om att den inte hade några vingar eftersom den var så liten, men att den skulle få vingar, som inte skulle vara stora från början utan bara små, och sedan skulle de ena dagen vara ungefär så här stora (pyttesmå) och det skulle bara gå att flyga ungefär så här högt (jättelågt) och nästa dag skulle vingarna vara så här stora (lite större men fortfarande små), och så vidare. Men plötsligt avbröt hon sig och såg fundersam ut. Så sade hon:

”Mamma, den här flygödlemamman är ju en pojke.”

”Jaså, men mammor brukar ofta vara flickor”, säger jag, lite osäker mellan valen att informera om verkligheten och att tillåta allt och släppa lös fantasin i leken.

”Men det här är en mamma som är en pojke. Och den här (långhalsen) är en flicka.”

”Okej.”

Så fortsätter hon leken:

”Eftersom du är en flicka, kommer du inte kunna flyga så fort med dina vingar”, säger hon med det där pedagogiska tonfallet som vuxna har när de förklarar verkligheten för barn.

Här stannar leken upp. Jag funderar. Flickan kan inte flyga så fort för att hon inte är pojke. Mamman som kan flyga jättefort, måste bli en pojke i leken för att hålla sig till reglerna. Och jag undrar förstås, var i hela friden har hon fått de här föreställningarna ifrån? Det är inte från oss, det är jag säker på.

Vilket sjukt, sjukt samhälle vi lever i, där fyraåringar lär sig att flickor inte kan flyga fort – eller okej, springa fort, eftersom de flesta människor i allmänhet i vår värld inte kan flyga. Var lär hon sig? Dagis? Barnteve? Kompisar? Jag hoppas vid allt heligt att det är kompisarna, men jag vet ju inte.

Om jag i en text skulle vilja berätta om flickors och kvinnors roll i samhället så är det så här jag skulle berätta det: gestaltat genom ett barns tillsynes oskyldiga lek. Det finns få sammanhang där fördomar och förtryck blir så tydliga som i bans lek. Det är ju inte direkt vad jag skulle kalla för subtil gestaltning, snarare nästan övertydlig, och ändå tycker jag att den känns så klockren.

Och så här tänker jag alltså hela tiden i min vardag. Upprörs över kvinnoförtrycket som fortfarande existerar mitt ibland oss, oroar mig över mitt föräldraskap och barnen och hur jag ska kunna hjälpa dem att bli starka, självständiga, kreativa människor utan könsrollsstämplar, och lägger märke till hur saker gestaltas i de små samtalen på ett fullkomligt lysande sätt – och lägger det på minnet inför kommande skrivstunder. Det är välsignelsen och förbannelsen med att var en skrivande person. Det går inte att stänga av skriv-ögonen.

 

Helt vanlig vardagsmagi

Jag antar att det är ett mått på hur vår vardag normalt ser ut, när jag känner mig som en extremt kompetent mamma efter att ha:

  • Hämtat Buslusan på dagis i god tid innan personalens APT, samt hållit båda barnen nöjda hela vägen hem under en timme och femtio minuter.
  • Hjälpt Buslusan att (spoilervarning för svärmor) skriva brev till farmor och farfar, emedan jag fortfarande hållit Filurpojken nöjd, och sedan gjort färsk panerad rödspätta och potatismos till middag trots att det är sambons ölkväll (när det annars undantagslöst blir makaroner och fiskpinnar eller liknande).
  • Under middagen konverserat Buslusan uppmärksamt om att flyga drake när det blåser, vad man kan få i sitt påskägg när man inte gillar godis, samt Jean Banan (som vi båda bara känner till ryktesvägen) under tiden som jag ätit min egen mat och matat Filurpojken med dagens hemmagjorda bebispuréer (potatis/palsternacka och morot).
  • Spontandansat uppsluppet (och förstås sjungit med) till Robin Hoods sång ”En låtsaskung av England” med Filurpojken på höften som ett litet trevligt avbrott i Buslusans tittande på sagda film.

Ja. Som sagt. Kanske inte en särskilt ovanlig vardagsbeskrivning för de flesta. Men för mig var det länge sedan jag nådde den här nivån. Så jag ger mig själv tio av tio möjliga mammapoäng idag. Nu återstår bara resten: kamma och fläta Buslusans hår, borsta tänder, läsa saga samtidigt som Filurpojken helst ska vara nöjd, samt förstås diska och vika oändliga mängder av tvätt.

Trevlig kväll allihop!

Här har ni en verkligt otroligt juste polare som vet var hon har sin diskmaskin

Nya diskmaskinen är på plats. Äääääääntligen. Den finns ungefär en halv meter bakom mig där jag sitter och skriver, och den låter så obeskrivligt betryggande och hemtrevlig med sitt rytmiska dunkande och runtsköljande.

Jag tror att mitt undermedvetna reagerar på ett hushåll med diskmaskin ungefär som en fastboende reagerar på en liftare med handduk (jag hoppas att de flesta av oss känner till vad Liftarens Guide till Galaxen har att säga om handdukar, men för er som inte gör det, klicka på den här länken). Mitt undermedvetna upplever ett hushåll med diskmaskin som ett hushåll där det också (alltså förutom att det diskas) dammsugs och dammtorkas regelbundet, plockas undan efter barn dagligen, tvättas och tvättsorteras i prydliga högar som omedelbart hamnar på rätt ställe och inte ligger på pianot i dagar, där köket alltid är skinande rent och där det också lustigt nog serveras kaffe med nybakad sockerkaka – förmodligen med citronsmak – och där det står en vas med spröda vårtulpaner på bordet.

Ni förstår hur jag menar. Det undermedvetna symbolvärdet av en diskmaskin kan inte överskattas.