Etikettarkiv: Böcker

Tankar om Golden Boy, förväntningar och läsupplevelser

För ett tag sedan lyssnade jag på en jättefin inspelning av Abigail Tarttelins Golden Boy på Storytel. Flera olika uppläsare gjorde ett fantastiskt jobb med de olika karaktärerna – det var verkligen väldigt länge sedan jag lyssnade på en inspelning av sådan kvalitet. Helt grym. Boken är välskriven, det är ett otroligt intressant och viktigt innehåll, berörande liksom nästan av princip. Och ändå lämnade den mig nästan helt oberörd. Alltså känslomässigt. Jag vet ju att alla i hela världen älskar Golden Boy, så jag inser att jag sticker ut hakan liten här, och därför tänkte jag dela med mig lite av mina funderingar runt varför jag inte sällar mig till den jublande kören av frälsta läsare. Fast det är förstås klart att jag är frälst i princip, jag tycker att alla PRECIS ALLA I HELA VÄRLDEN ska läsa den här boken. Det var bara inte en sådan läsupplevelse för mig som det verkar ha varit för många andra.

(För er som inte känner till boken: den handlar om 16-årige Max som är begåvad, populär, snygg, älskar fotboll och tjejer, men också är intersex. Han har både ett manligt och ett kvinnligt könsorgan. Det är hemligt för alla utom hans föräldrar och hans bästa barndomsvän och han har egentligen aldrig funderat så himla mycket på det, men i början av berättelsen händer något som vänder upp och ner på allting i hans och familjens liv och startar en mycket ångestfylld identitetskris)

Jag kan se tre anledningar till varför den inte når hela vägen in i mig:

För det första saknar den språkligt sett det där lilla extra. Jag säger inte att det är något fel på språket, för det är det inte. Men den har inte det där unika, personliga som går att få exempelvis från Jandy Nelson eller Rainbow Rowell, och som jag älskar. Språket är för mig det absolut viktigaste i en bok, så när det inte verkligen glänser, tar det alltid ner läsupplevelsen lite.

För det andra så upplever jag hela boken som en sorts otroligt stor, extremt snygg infodump. Vilket i sig inte alls är fel, det är nog precis vad världen behöver, men det tar också ner läsupplevelsen för mig. Det jag menar är att boken är så full av information om intersexualitet, från Max´s journal, saker hans läkare berättar, från google och sedan dessutom all den här informationen bearbetad hos Max och transformerad till förklaringar om hur det är att vara intersex som han ger till sin lillebror. Det är otroligt fina förklaringar, och relationen mellan Max och hans lillebror är en av bokens verkligt starka kort, och jag tror inte att Tarttelin hade kunnat göra det bättre – men sammanlagt blir det helt enkelt lite mycket förklaringar för min smak. Förstår ni hur jag menar?

Och för det tredje och viktigaste: Redan efter bara ett par sidor, var min enda tanke ”Å nej, det kommer sluta med att han tar livet av sig. Fan också, kommer det här att vara en sådan bok?” Och där och då, tror jag att jag känslomässigt reserverade mig, så att säga. Om jag tror att huvudpersonen kommer dö en tragisk och meningslös död på grund av samhällets ogillande och fördomar, då kan jag helt enkelt inte engagera mig på djupet. Det är för smärtsamt, och dessutom är det sjukt irriterande. (För, har vi inte haft nog av sådana böcker? – brukar jag tänka. Men jag antar att vi faktiskt inte har det, inte i relation till intersexualitet. Jag kan bara påminna mig om att jag läst om en enda intersexuell person förut, och då var det en bikaraktär och frågan om sexualitet nämndes bara som kuriosa när personen i fråga dog och det blev uppenbart att hon inte bara var kvinna utan också man.) Så boken igenom analyserade jag hela tiden läget och försökte känna efter varåt det skulle bära, självmord, eller inte självmord. Och det är helt enkelt ingen bra förutsättning för en läsupplevelse. För ett tag sedan skrev jag ett annat inlägg om att bli berörd, och kom (i den följande diskussionen) fram till att en kvalitetstext nästan kan göra att jag blir mindre berörd av innehållet än om texten saknar kvaliteter. Just för att formen ibland kan komma i vägen för känslan. På sätt och vis är det kanske det som händer för mig i Golden Boy. Formen är så otroligt tydlig, och den påminner mig om så många andra böcker jag har läst. Och trots att jag tycker att formen i sig är bra, så tappar jag intresset för den efter ett tag.

Som ni antagligen förstår har den här boken berört mig på många sätt, bara inte på exakt det sätt som kanske var avsikten. Det ÄR en fantastisk bok som förtjänar all uppmärksamhet och allt beröm den kan få. Men kanske är det helt enkelt det att jag är för gammal. Att jag har läst för mycket. Ibland tänker jag på det: hur mycket jag älskar att läsa, och hur mycket jag – för varje bok jag läser – delvis förstör min egen förmåga att bara uppleva berättelser, på sätt och vis förstör min egen förmåga att bli berörd (om ni vill veta mer om mina tankar runt att bli berörd, läs gärna det här inlägget om varför .

Är det så här för er också ibland? Att ni känner igen mönster eller genrespecifika mallar, som gör att berättelser inte tar tag i er? Eller att ni av olika anledningar anar vad som ska komma, och att berättartekniska grepp och knep inte fungerar på er längre, för att ni är för medvetna om dem? Jag förstår ju att det är priset vi får betala när vi själva skriver och lär oss hur det ska göras bäst. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är lite sorgligt. Vad tycker ni?

 

Julklappstips: Böcker med julstämning!

Den bästa julklappen är alltid en riktigt bra bok, och allra bäst är en bok som på något sätt förhöjer julstämningen. Därför tänker jag tipsa om några av mina favoriter på den fronten:

För små barn: Belle och Boo och den bästa julen av Mandy Sutcliffe

Belle och hennes kanin Boo förbereder inför julen och funderar över vad det är som julen egentligen handlar om. De kommer fram till att det viktigaste inte är julklappar utan att alla har det bra, och ordnar därför en alldeles egen jul åt sina vänner ute i trädgården. Det är en fin historia, men det bästa är ändå de underbara bilderna. Vilken jul-nostalgi!

 

För bokslukaråldern: En ring av järn av Susan Cooper

En bok som fullkomligen tog mig med storm när jag läste den som elvaåring en jul i de småländska skogarna. Elvaåriga Will Stanton önskar sig mer än något annat snö till jul, och det är också vad han får: en djup, allt övertäckande snö som visar sig ha en magisk grund snarare än meterologisk. Han dras in i en urgammal kamp mellan Ljuset och Mörkret, och på väldigt kort tid blir han mycket klokare än sina världsliga elva år. Den här boken har den absolut perfekta blandningen av äventyr, magi, och en brittisk jul på landet. Det är första delen i en serie som är mycket läsvärd rakt igenom, och den har även filmatiserats men jag kan inte rekommendera filmen eftersom jag inte har sett den och förmodar att den är mycket, mycket sämre än boken. Läs den istället! Och ge den i julklapp till någon du tycker om!

 

För alla åldrar: En julsaga av Charles Dickens

En riktig gammal klassiker från 1843 som fortfarande är en glädje att läsa. Historien fick ett fantastiskt mottagande när den gavs ut första gången och har faktiskt spelat en avgörande roll för hur vi firar jul; både vad gäller detaljer som julgran och julsånger, och vad gäller de större sakerna som betoningen på kärlek, omtanke och givmildhet. Många som läste den blev så tagna av den att de omedelbart ville efterlikna Scrooge i hans stora givmildhet. I Boston 1867 var det en Mr Fairbanks som efter att han varit på en högläsning av sagan, stängde sin fabrik på juldagen och skickade alla sina anställda en kalkon. Ni känner förmodligen till handlingen i En julsaga; den gamle snålvargen Ebenezer Scrooge som tycker att julen är humbug och som lever ett strängt och kärlekslöst liv genomgår en svindlande personlighetsförändring efter att han fått besök av julens tre andar, och blir en godhjärtad och fryntlig man, faktiskt nästan ett julens skyddshelgon. Den finns i många utgåvor med fantastiska illustrationer, men det här är min personliga favorit:

 

För alla åldrar: Letters from Father Christmas av JRR Tolkien

En ljuvlig bok vars like förmodligen inte finns någonstans. Det här är en sammanställning av de brev och målningar som Tolkiens fyra barn fick varje jul under åren 1920 till 1943, från ingen annan än jultomten själv. De är skrivna med darrig handstil och berättar om jultomtens och hans assistent Polarbjörnens äventyr, ibland bara med några korta rader, ibland med en hel liten novell. I den här upplagan från 2004 finns bilder av de ursprungliga breven med, tillsammans med Tolkiens egna teckningar och målningar, och det är helt underbar läsning. Den enda översättning till svenska som finns är från 1976 och kan tyvärr bara köpas begagnad, men den som inte har något emot att läsa på engelska kan jag varmt rekommendera den här boken. Det är ett stycke ren faderskärlek, och det är riktigt mysig (och bitvis till och med spännande) läsning.

 

Bokryggar i juletid

Eva skrev häromdagen ett inlägg om vikten av hur bokryggar ser ut – det är ju dem man har i bokhyllan och ser vareviga dag från soffan eller var man nu befinner sig. Det är en sak jag också tänkt mycket på och jag blev så inspirerad av hennes inlägg att jag kände mig tvungen att leta reda på mina egna favoriter. För mig är alltid själva den estetiska upplevelsen viktigast, hur färger fungerar tillsammans och hur typsnitt och eventuella bilder samspelar med färgsättning. Men det är alltid roligt när något av bokens innehåll också anas på bokryggen, om det är gjort på ett fint sätt. Så här är mina sex bästa färgmatchade bokryggar i juliga färger:

IMG_20151216_124815

Siri Pettersens Odinsbarn, med sin rena, ljusa bakgrund och trollsvansen som går över från framsidan till baksidan och bildar en sorts randning på bokryggen tillsammans med bokseriens titel Korpringarna och de olika symbolerna. Otroligt snyggt, och gjort av Siri själv som i grunden är designer och illustratör.

Neil Gaimans Fragile Things, med det vackra bladet där bara nerverna är kvar (i större format på framsidan), som en anspelning på något skört.

Ben Aaronovitchs Rivers of London, där Londons karta sträcker sig från framsidan och runt till baksidan, och där Bokstäverna är skrivna snirklar som ger associationer till slingrande floder.

Sara Löwestams Tillbaka till henne, med de två kvinnogestalterna i miniatyr (i större format på framsidan) och de röda bladen i ett lite romantiskt mönster.

Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött med det fantastiska orientaliska guldmönstret som får mig att associera till Koranen.

Bibliotekstjänst Förlags Börja Berätta!, med den stiliserade, sagoaktiga bilden av ett träd med en uggla i, som symbol för kunskap och boklig lärdom. Också den en del av framsidans illustration som går över till bokens baksida.

Inser att alla böcker här utom Gaimans har illustrationer som går över hela bokpärmen, från framsida till baksida. Det är helt enkelt något jag verkligen uppskattar. Vad har ni andra för favoriter?

Kreativt DNA

Jag har nyligen läst (eller snarare lyssnat på) en helt underbar bok om kreativitet. Något av det mest inspirerande jag läst över huvud taget faktiskt. När jag var klar med den var känslan att jag omedelbart ville börja om från början och bara få höra allt en gång till – den bästa BÄSTA känslan.

The Creative Habit heter boken, och Twyla Tharp heter författaren (alltså, vilket namn – man blir ju helt avundsjuk), en framgångsrik dansare och koreograf som uppenbarligen spenderat mycket tid och energi i sitt liv på att fundera över kreativitet. Det är så mycket från hennes bok som jag har i mitt huvud just nu. Men en sak som jag går och funderar på nu är det här:

Vårt kreativa DNA, som hon pratar om. Med det menar hon att vi inom oss har en grund, en sorts ursprungspalett, ur vilken vår kreativitet spirar, och att den definierar oss som kreativa människor. Hon menar att en av de viktigaste saker vi kan göra som kreativa människor är just att identifiera det där DNA:t, och göra vad vi kan för att följa det, jobba enligt de förutsättningar vi har och inte stryka oss själva mothårs. Jag tror att det är så klokt. Hon menar att vårt kreativa DNA kan vara uppbyggd av många olika faktorer (och hon gör inga anspråk på att försöka rada upp dem alla), men nämner som exempel fokusering. Det vill säga, har vi som betraktare och berättare fokus på hela bilden, eller på detaljerna. Naturligtvis har de flesta ett växlande fokus, där vi hela tiden rör oss från helhet till detalj och tillbaka igen. Men hon menar att vi alla har ett fokus som är mer naturligt för oss, där vi känner oss mer hemma, och att vetskapen om vilket det är kan vara en stor hjälp i den kreativa uttrycksform vi väljer. Mitt naturliga fokus ligger tveklöst i närheten och detaljerna. Jag gillar att ha en helhetsbild, men jag zoomar ut för att få den, och sedan zoomar jag in igen, för att vara där jag känner mig allra mest bekväm: med nästan tryckt tätt emot vad det nu än är som jag tittar på.

Så där någonstans, i den där känslan och intresset för detaljer, börjar min förståelse för mitt eget DNA. Jag måste förstås fundera vidare på det här, men det är en grund att bygga på. Har ni någon känsla för ert kreativa DNA? Var ligger fokus, på helhet eller på detaljer?

Christin Ljungqvist lottar ut Fågelbarn!

På sin blogg firar Christin Ljungqvist 1001 inlägg med att lotta ut tio exemplar av sin bok Fågelbarn. Om du vill vara med i utlottningen (och det vill du), läs mer här.

För er som inte har läst något av Christin måste jag säga ett par ord om Kaninhjärta, hennes debut, som jag läste i våras. Eller kanske är det inte ens boken jag vill säga något om, utan Christins sätt att skriva. Hon har ett språk och ett flyt i sitt skrivande som är nästan oöverträffat bland nästan allt jag läst på sista tiden. Hennes gestaltning är fullkomligt suverän och hennes berättande så ansträngningslöst och levande att man blir helt andlös.

Om jag säger att Kaninhjärta är det bästa jag läst i år (och då tävlar den med böcker som Tillbaka till henne av Sara Löwestam, Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson och Utan personligt ansvar av Lena Andersson – tre böcker jag verkligen älskade) så skulle det vara fullkomligt samt. Och om jag sade att Kaninhjärta är det bästa jag läst på kanske fem, eller tio år, så skulle det förmodligen också vara sant, även om det är lite svårare för mig att vara helt säker. Det jag vill säga är helt enkelt: Läs den! LÄS DEN!

Och kolla in hennes inlägg och var med i utlottningen ni också! Trots att jag inte läst Fågelbarn kan den ju inte vara annat än helt grym – jag hade tänkt köpa och läsa den i sommar men det blev inte av, och det kanske var tur. För tänk om jag blir en av de lyckliga som vinner den! Tänk om!

*håller tummarna*

Kvinnor och män i fantasylitteraturen

Jag är inte lagd åt det statistiska hållet egentligen, siffror är inte alls min grej, verkligen inte. Men när det kommer just till kvinnor och män i litteratur, då har jag en sorts mani på att räkna. Jag räknar hur många kvinnorna är i förhållande till männen, hur många sidor det tar innan den första kvinnliga karaktären introduceras, hur många kvinnliga repliker det finns jämfört med manliga. Och självklart räknar jag inte enbart på ren kvantitet, jag räknar också på kvalitet. Exempelvis hur många kvinnor som enbart beskrivs som objekt eller funktioner, och hur många som beskrivs som verkliga människor med egen personlighet, jämfört med männen. Eller hur många kvinnor som beskrivs som unga och snygga, jämfört med männen. Hur många kvinnor som är med i berättelsen i första hand för att de har en relation med någon av männen i berättelsen. Och så vidare.

Jag gör den här sortens räkning helt spontant i princip i alla texter där jag upplever en obalans, och tråkigt nog är det framförallt i fantasylitteratur, som jag trots allt läser både ofta och gärna. Där är matematiken för det mesta ganska deppig, kan jag säga. Och det är så otroligt frustrerande, för den skulle ju inte BEHÖVA vara så deppig. Det är fantasy. Folk hittar på nya världar fulla av magi och nya religioner, nya folkslag, nya djur och växter, nytt allting. Utom just könsrollsmönstren. De är alltid desamma. Och särskilt i det som kallas High Fantasy (berättelser som utspelar sig i en icke-teknologisk, ofta historisk värld) är det riktigt illa. Just nu läser jag The name of the wind av Patrick Rothfuss (som jag – måste jag säga så här innan jag framför mina klagomål – verkligen uppskattar på många sätt), och där introduceras den första kvinnliga karaktären i kapitel åtta (kapitel ÅTTA!). Karaktären är huvudpersonens mor, och har två, korta repliker i hela kapitlet, varav den ena är ett svar på ett milt sexistiskt uttalande från huvudpersonens far. Det fortsätter på ungefär samma sätt åtminstone till det 44:e kapitlet (där jag är nu). Kvinnorna går en på tio män, de har för det mesta en tydlig funktion knuten till en eller flera män (mor, hustru, älskarinna, hora), eller ibland en otydlig funktion knuten till en man (potentiell hustru/älskarinna). De har sällan mycket personlighet och beskrivs alltid i första hand med ett tydligt utseende, och spelar ingen som helst roll i berättelsen. Ju mer jag tänker på det, desto värre känns det.

Varför? Varför är det fortfarande så här? Varför vill så många författare skriva om en värld nästan utan kvinnor? Varför vill så många författare skriva om kvinnor som om de inte var riktiga människor utan bara objekt och funktioner? Vari ligger det roliga? Jag förstår verkligen inte. Kanske är det egentligen ingen som VILL skriva på det här sättet, kanske handlar det snarare om okunskap och oförmåga att reflektera. Men hur som helst, jag tycker att det är rätt deppigt.

Vad tycker ni?

Väder och skrivande i Fantastisk Podd

I torsdagens avsnitt av Fantastisk podd pratar Malmögruppen om väder i skrivandet och i läsandet. De berättar om speciella läsupplevelser av väder och om hur de använder vädret när de själva skriver. Mycket spännande tycker jag.

När jag skriver använder jag gärna väder för att illustrera både känslor och stämningar och processer och för mig är det en väldigt viktig del av att hitta fram till texten och kanske framförallt själva känslan i texten. En av mina absoluta favoritläsupplevelser kopplade till väder är nog Susan Coopers En ring av järn. Där elvaåriga Will Stanton mer än något annat önskar sig snö till jul (han bor i England) och får det också, en djup, allt övertäckande snö som visar sig ha en magisk grund snarare än meterologisk. Det är hans första möte med ljusets kamp mot mörkret, och för min del, när jag som elvaåring läste den här boken en jul med mycket snö, var det på alla sätt fullkomligt magiskt, eftersom det var ett av mina första möten med en riktig fantasyhistoria som utspelar sig i vår värld. Det är inte mycket som kan toppa den läsupplevelsen.

Hur är det för er? Är vädret viktigt i ert skrivande? Har ni någon favoritupplevelse av väder i litteraturen?

Läser Dränkt

Ligger i min säng och läser Frida Andersson Johanssons Dränkt, som jag fick fint signerad på releasen i fredags. Tack Frida! Det var så roligt att vara där och få träffa livs levande bloggare och dricka bubbel.

Jag har ju oroat mig lite för att Dränkt ska vara för läskig för mig eftersom den kategoriseras som skräck, och jag inte riktigt fixar saker som är för skrämmande. Men även om jag förstår att det antagligen kan bli värre längre in i boken, så måste jag säga att det än så länge går väldigt bra. Precis lagom med läskigt.

Det kan också vara så att det hjälper med sällskapet. Jag läser i sängen med Filurpojken bredvid. Och då och då händer det att han släpper boll/bok/nycklar eller annan valfri leksak som sysselsätter honom och så dyker han handlöst efter Dränkts bokomslag (får kämpa en del för att han inte ska skrynkla till den).

Mysig måndag, måste jag säga.

Tillbaka till henne

Det finns vissa böcker som berör på ett särskilt sätt, som får mig att få kontakt med det som verkligen är jag, men på ett djupare plan. Som når rakt in, och ner och under, och sedan bakom, eller bortom mig själv, till ett slags osynligt rutnät av rent varande – osynligt, men obeskrivligt kraftfullt. Till livstrådarna. De som förbinder mig med resten av världen, den som är, den som har varit, och ibland till och med den som kommer. De som förbinder mig med tankar, känslor, abstrakta begrepp, med symboler, med människor och livsöden. Med allt.

För mig är Tillbaka till henne en sådan bok.

En bok som får mig att känna mig som en del av världen, och inte ens bara världen, men alltet. Den får mig att känna att vi alla hör ihop, alla som funnits, finns och kommer att finnas, att jag är en av pärlorna i ett enormt universellt broderi, och oavsett om jag är så liten att man egentligen inte ser mig, så fyller jag min plats, nästan enbart genom att vara före och efter och bredvid någon annan.

Det är en sådan bok som gör att jag stannar upp och tänker och känner och bara är, i dagar efter att jag läst färdigt. Det är omöjligt att börja på ett nytt läsprojekt innan upplevelsen lagt sig. Jag känner mig djupt tacksam över att finnas till, och ända ifrån benmärgen levande.

Som ni förstår är jag lite hög på den här boken. Olika människor får den här känslan från olika böcker, och det finns inget som garanterar att någon annan känner likadant för samma bok. Men oavsett det, så skulle jag ändå vilja säga, med visst eftertryck: Läs gärna Tillbaka till henne. Läs och njut.

 

Har ni böcker som påverkar på det här sättet? Eller för den delen på ett helt annat sätt?

Igelkottens elegans

En av de böcker jag läser just nu är Igelkottens elegans av Muriel Barbery. Den är en i högen på mitt sängbord som jag tänkt läsa i evigheters evighet men helt enkelt inte tagit mig tid till. Den är fantastiskt charmerande. Otroligt fin. Med sin lite tätare, filosofiska text tvingar den mig ofta att läsa långsamt (vilket jag sällan gör) och med sina mindre stycken fungerar den bra att läsa i kortare stunder (vilket passar mig utmärkt eftersom kortare stunder för det mesta är allt jag har till läsande – de längre stunderna lägger jag alltid på skrivande).

Portvakterskan Renée som utåt sett försöker uppfylla sina medmänniskors fördomar om den obildade, griniga underklassen är egentligen en mycket intelligent och känslig kvinna som i hemlighet ägnar sig åt förkovran i de sköna konsterna. Man lär känna henne genom hennes dagbok, och det finns ett underbart stycke om skrivande som illustrerar skrivflyt i dess allra mest upphöjda bemärkelse:

”När det skrivna tar gestalt och börjar leva sitt eget liv, när jag som genom ett trollslag ser meningar formuleras helt omedvetet på papperet och präntas ner rad för rad utan min medverkan, så att jag lär mig sådant som jag varken visste eller trodde mig vilja veta, då gläds jag åt denna smärtfria förlossning, att det går så oväntat naturligt, gläds åt att bara låta pennan löpa, låta mig ledas och föras vidare utan minsta ansträngning och utan att veta vart det bär hän, lycklig och uppriktigt förvånad. I detta närmast extatiska tillstånd av total närvaro och kontakt med mitt innersta väsen, glömmer jag mig själv och får uppleva det inre lugnet och friden i att vara åskådare.”

De enda gånger i mitt liv när jag har kommit i närheten av den här känslan är faktiskt just när jag skrivit dagbok. Kanske för att det är så kravlöst och så rent från föreställningar om hur det borde bli. Då bara skriver jag.

Hur är det för er, kan ni känna igen det här tillståndet?