Etikettarkiv: Deadline

Lugnet i att ha rätt prioriteringar

Efter mitt beslut om att släppa taget om min deadline, har ett lugn infunnit sig som är för min del hittills okänt. Det här lugnet har liksom brett ut sig inuti mig och omkring mig och det påverkar mig på precis alla plan tror jag. Och jag funderar mycket på om lugnet är en konsekvens av beslutet att släppa taget, eller om beslutet att släppa taget tillsammans med lugnet bara är en konsekvens av en mer djupgående, genomgripande och mer osynlig process. Jag lutar åt det senare, men även i det här fallet påverkar mig lugnet på så sätt att jag inte känner mig frustrerad över att jag inte förstår. Det är okej att bara vara, utan att förstå.

Jag skriver inte så mycket alls just nu – fast jag ibland vill skriva, och känner att det skulle bli bra om jag gjorde det; jag läser inte något annat än kurslitteratur – trots att jag har en massa riktigt bra böcker som ligger och bara väntar på mig; jag har en massa blogginlägg som jag skulle vilja skriva nu – helst idag, alla på en gång; och så har jag en massa, massa andra saker som jag vill göra. Men det stressar inte upp mig. Jag tänker att mitt manus finns kvar, när jag får tid att skriva så gör jag det. Mina böcker finns kvar. Och det är okej att inte skriva alla blogginlägg som jag får inspiration till, det är okej att tillfällen att utveckla saker som andra bloggare tagit upp på sina bloggar går mig ur händerna för att jag inte hinner eller orkar skriva det jag vill skriva exakt just nu. Det är verkligen på riktigt okej.

Om ni kommer ihåg ett inlägg jag skrev om min solklara prioriteringsordning av saker i livet som är viktiga? Den såg ut så här:

1. Min hälsa
2. Min familj
3. Mitt skrivande
4. Resten.

Och jag lyckades aldrig leva efter den ordningen, utan snarare levde jag efter den omvända ordningen. Men nu lyckas jag. Det känns så i alla fall. Det går nog alltid att göra det mer eller bättre, men jag känner ändå att jag äntligen har fått ordningen rätt – jag är på väg framåt istället för bakåt och åt sidorna. Ärligt talat vet jag inte riktigt hur det gick till. Men jag är väldigt tacksam.

Skrivåret 2015

När jag försöker sträcka tanken bakåt och omfamna hela det här året, märker jag att det känns som flera, och inte alls bara ett. Det beror säkert på många olika saker, men en av de viktigaste är antagligen litteraturkunskapen jag läst i höst – det har varit det första steget ut i ”den vanliga världen” (okej, nästan den vanliga världen, universitet är lite som lekplatser, egentligen) efter flera år som utmattad och föräldraledig, men det har också gett mig så mycket i form av nya tankar när det gäller litteratur, skrivande och mänsklighetens historia och utveckling. Jag önskar så innerligt att jag bara kunde få fortsätta med litteraturvenskapen för det är helt ärligt det absolut roligaste jag någonsin gjort i hela mitt liv, men nu är mina studielån slut så framöver kan det bara bli 7,5 poängs kvällskurser, eller liknande. Och jag ska nog inte hoppa på någon kurs i vår, om jag ska börja skriva på mitt manus igen så måste jag fokusera.

För, ja, jag tänker börja skriva på mitt manus igen. Jag tänker börja närmare exakt i övermorgon, den andra januari, då jag bokat in en tvådygns skrivretreat på hotell som uppvärmning på det nya skrivaråret. Gissa om det ska bli härligt! Och gissa om det känns extremt overkligt.

Förra året vid den här tiden gick jag och väntade på att få lämna mitt manus till Liv för helhetsrespons. På min födelsedag den tjugoåttonde mars fick jag tillbaka manuset tillsammans med noggrann och omsorgsfull respons, och jag blev otroligt peppad att sätta igång igen och äntligen skriva klart. Jag satte en mycket optimistisk och ganska orealistisk deadline (som vanligt) nämligen att jag skulle vara klar att skicka in manuset i maj 20016. Det gick upp och ner med skrivandet under sommaren och hösten, och i november kom jag plötsligt till den förvånande insikten om att jag inte skulle kunna och inte heller vilja bli klar till min deadline, inte till det priset som i så fall skulle behöva betalas. Det går att läsa lite mer utförligt om hur jag tänker här, men i stort handlar det om att skrivandet inte får ta över så mycket att livet blir lidande, och om att skrivandet blivit ett sådant tungt krav och en sådan stress för mig, att det inte varit det minsta roligt på länge. Efter att jag tagit det här beslutet, och bestämt mig för att mitt manus kommer att bli klart, men att det inte är det minsta viktigt NÄR det händer, bara ATT det händer, upptäckte jag det fantastiska att jag plötsligt fick tillbaka skrivlusten, och att jag också fick tillbaka väldigt mycket annan glädje. Mitt dåliga samvete försvann, och jag njuter nu av att skriva om jag gör det, och jag njuter också av att inte skriva, om jag inte skriver. En fantastisk känsla. Jag har ändå tvingat mig själv att vila från manuset under december (det var ärligt talat inte jättesvårt eftersom det ändå är så mycket att göra då med julrelaterade saker), för att få en helt ny och fräsch start i januari. Och nu är jag peppad!

Jag känner att jag sällan börjat ett nytt år med så mycket pepp i kroppen – och det säger ärligt talat en del eftersom jag är en rätt så peppad nyårsfirare i allmänhet. Jag tror att jag nästa år kommer att vara gladare och starkare än jag varit på många, många år, och jag tror att jag kommer få en hel del skrivet, även om jag inte vågar uttala mig om hur mycket. Men det spelar ju ändå ingen roll längre. Även om jag förmodligen kommer fortsätta att räkna skrivna ord och sidor, så kommer en annan del av mig att i första hand räkna glädjen, tillfredsställelsen och njutningen.

Det hoppas jag att alla ni andra också kommer att göra, och jag hoppas att ni får ett underbart GOTT NYTT ÅR!

 

Ett stort beslut om vad som är viktigast

Helt utan att jag planerat det, har de senaste veckorna lett mig fram till ett av de största skrivrelaterade besluten som jag tagit på kanske flera år. Nämligen att sluta stressa fram mot en omöjlig deadline och i stället låta skrivandet ta den tid det tar. Jag tänker (åtminstone för stunden) sluta betrakta skrivandet som ett arbete, och istället låta det bli en härlig fritidssysselsättning som jag ägnar mig åt när jag har tid och lust. Och jag tror att jag behöver ta en ordentlig paus ifrån det innan det kan bli lustbetonat igen. Det är ett väldigt stort beslut för mig, och inte ett som jag fattar utan svårighet – i så fall hade jag nämligen gjort det för länge sedan.

I några veckor (kanske egentligen månader, om jag undantar ett antal specifika udda tillfällen) har jag känt att jag mer och mer tappat lusten att skriva på mitt manus. Jag har fått svårare och svårare att skriva något vettigt när jag bokat in tid för att göra det, och har märkt att jag oftare och oftare bara struntat i det och gjort något annat istället. Det handlar en del om tröttheten så här efter ett år (eller fem – beroende på hur man ser det) utan vettig sömn på nätterna. Antagligen handlar det ganska mycket om det, men eftersom det är det enda i mitt liv som jag egentligen inte kan påverka så mycket, är det inte just sömnbrist som framför allt gjort att jag ändrat inställning. Istället är det två andra saker.

Den första är min familj och det som jag med ett sammanfattande ord skulle kunna kalla ”mitt liv”. Det är ju ganska ofta som jag i olika skrivsammanhang diskuterar hur livet kommer i vägen för skrivandet och att man måste acceptera att det är så ibland och lära sig leva med det i perioder. I praktiken kommer mitt liv i vägen för skrivandet nästan hela tiden, eftersom det finns ganska lite tid för skrivandet och eftersom jag har ganska mycket andra saker som upptar mig. Men i mitt huvud så är det snarare tvärt om: Att skrivandet kommer i vägen för livet. Att skrivandet på riktigt hindrar mig från att vara helt närvarande med min familj och med vänner, och på vissa sätt kan jag nog säga att skrivandet hindrar mig från att vara helt närvarande med mig själv. Det kan låta galet, men det är hur som helst sant.

Jag kan bitvis bli så pass besatt av mitt skrivande att jag helt ärligt tycker att allting – precis allting – bara är irriterande störningsmoment i min skrivprocess. Och jag kan faktiskt tycka att det är lite okej att ha sådana perioder av intensivt skapande, jag kan tycka det, trots att det inte passar in i det beteende jag som kvinna och förälder förväntas ha, trots att det då faktiskt går ut över andra människor. Det är så otroligt viktigt för mig med skrivandet, att det kan få gå ut över livet ibland. Men det måste vara kortare perioder, och det måste bli konkreta resultat. För min del har det snarare varit ett kroniskt tillstånd under lång tid och inte alls en kort period, och det har heller inte blivit särskilt tydliga resultat – åtminstone inte som står i relation till det totala uppgåendet i processen. Det har gjort att jag levt med ett ständigt missnöje på alla plan, eftersom jag aldrig kunnat bli nöjd och heller aldrig kunnat slappna av. Jag har svårt att förstå hur det blev så här, att min besatthet av att någon gång bli klar tog över på ett sätt som faktiskt gränsar till osunt. Jag skriver på sidan om mig och bloggen att jag vill leva ett liv där jag lyssnar på mitt hjärta, och det vill jag verkligen. Men nu tänker jag att jag bara har lyssnat på det som hjärtat skriker – inte på det som hjärtat säger i vanlig samtalston, eller viskar och liksom smågnolar. Jag tänker att jag måste se till att lyssna på hjärtats röst i varje aspekt av livet, hela tiden, och inte bara lyssna ut en riktning och sedan sätta av åt det hållet, blind och döv för allt annat än målet.

Det var alltså det första som fick mig att nästan över en dag ändra inställning till skrivandet. Det andra är förstås manuset självt, min trötthet på det, och mina tvivel. Tro nu inte att jag tänker ge upp, det tänker jag verkligen inte – långt ifrån. Men jag känner att jag – som flera av er så klokt påpekat i kommentarer häromdagen – behöver en lite längre paus från manuset. Jag behöver vila mig för att hitta tillbaka till det lustfyllda skrivandet. Och jag tror att jag också behöver ordentligt med tid till att bygga min värld (den där delar av handlingen utspelar sig) i lugn och ro. Jag tror att jag har hittat fram till en fungerande dramaturgi och jag tycker att jag lyckats skapa (någorlunda) trovärdiga och personliga röster till mina karaktärer. Men det som saknas är världsbygget, alla detaljer, bakgrunder, en övergripande berättelse som den här romanen kan vila i (med tanke på att den är tänkt som den första boken i en serie). Det är inget som går att slarva fram på bara några månader tills i vår, jag måste låta det ta den tid det behöver.

Jag har känt mig så otroligt stressad över att bli klar, att jag verkligen övervägt att skicka in ett nästan ofärdigt manus bara för att ”bli av med det”. Och egentligen tycker jag att man måste få göra på det sättet, om det verkligen känns som det rätta. Men det är inte jag, att göra så, inte alls. Det är inte så jag har föreställt mig att det skulle bli, och det kommer inte bli så heller, om jag får välja just nu. Jag vill vänta och göra mitt manus så bra som det alls kan bli, och det får helt enkelt ta den tid det tar.

Så jag känner att jag börjar släppa taget om mitt manus, ett tag som jag verkligen hållit fast vid väldigt krampartat på sista tiden. Jag tänker att det kommer bli färdigt, någon gång, men det är inte det absolut viktigaste i mitt liv, familjen och hälsan och glädjen är viktigare. Det viktiga är att jag har roligt och är lycklig medan jag skriver på mitt manus, och att jag blir nöjd med resultatet – exakt när det blir färdigt är mindre viktigt.

Ja. Sånt här kan man komma fram till en söndag när sambon är borta på roligheter och man själv nattar först det ena barnet och sedan det andra. Ett stort beslut mitt i det lilla, men ett som klingar sant i hela kroppen. Jag är ärligt talat redan lite lyckligare.

NaNoPausen blev ett avhopp

Efter ungefär en veckas paus från skrivandet har jag bestämt mig för att lägga ner NaNoWriMo och faktiskt att skjuta fram min deadline från Maj nästa år till ”nästa år någon gång”. Det känns helt rätt och faktiskt ganska mycket som att plötsligt kunna andas igen efter en lång period av syrebrist.

Jag återkommer med ett mer detaljerat inlägg om hur jag tänker runt hela saken. Nu ska jag istället bara ta det lugnt och pussa barnen och klappa katterna och läsa en bok.

Igen.

Jag tror att jag vågar mig på en ny deadline

Ni som följt mig här på bloggen ända från början kan eventuellt komma ihåg en diskussion jag hade med mig själv om nyttan respektive faran med deadlines, och om jag verkligen borde ha en eller inte. Det går att läsa om det exempelvis här. Svårare att komma ihåg är kanske mitt övergripande skrivmål för det första blogg-året (en text som nu är bortredigerad). Jag tror att det löd ungefär så här: ”att jag ska ha skrivit färdigt min berättelse från början till slut, att en eller flera personer ska ha läst igenom texten och gett respons på den, samt att den ska ha blivit någorlunda tillfixad och redigerad av mig.” Allt detta var alltså min plan att bli klar med innan midsommarafton nu 2015. Jag tror att jag kommer missa mitt mål med ett par, tre månader eller så. För den redigeringsrunda som jag påbörjar nu kan knappast bli klar på bara två månader. Men i stort är jag ändå ganska nöjd med hur skrivandet utfallit, och jag tror att det är dags att sätta en alldeles ny deadline.

Jag tänker mig att om ett år, ungefär i början av april 2016, ska jag vara klar. Som i färdig. Som i skicka till förlag.

Det är en ganska vågad målsättning. Det finns stor risk att jag inte lyckas. Allt handlar ju om hur mycket skrivtid jag kommer kunna få till, och det är såklart inte bara upp till mig. Men jag hoppas att jag ska kunna redigera färdigt det mesta på drygt ett halvår. Sedan i bästa fall lämna till min skrivgrupp för helhetsrespons (om det fungerar för alla inblandade), och sedan redigera det allra sista på ett par månader, för att vara klar på våren och faktiskt, skicka iväg manuset!

Inte så skrivivrig skrivare

Sitter i soffan med en kopp te och tända ljus och lyssnar på min skrivare. Den skriver ut 456 sidor manus som jag ska lämna på testläsning till Liv imorgon.

Overkligt. Härligt. Läskigt.

Men det kommer nog ta hela natten, för inte är den särskilt ivrig, min skrivare. Så tur för mig att jag har en pigg och glad liten Filurpojke bredvid mig som gurglar och pratar och spottar ut nappen var tjugonde sekund.

Tröttheten

Häromdagen när jag avsatte ”lek-tid” för att skriva mig ur en liten blockering hade jag fantastiska förutsättningar. Och poängteras bör, att det har jag i princip aldrig nu för tiden. Men i lördags hade jag det. Buslusan och sambon var på barnkalas och förväntades vara borta i ungefär tre timmar. Filurpojken somnade tio minuter innan de gick hemifrån och hade sovit så dåligt på natten att jag kände mig säker på att han både behövde och skulle klara en tretimmarslur. Jag såg till att mata katterna så mycket att de skulle somna helt proppmätta utan att behöva tjugo minuters gos var för att hålla sig lugna. Jag hade städat soffan och soffbordet, som en liten lugn och ordnad ö mitt i vårt jullovskaos. Jag hade kokat te. Och tänt ljus. Det var i princip snöstorm ute (kanske mitt absoluta älsklingsväder): med en underbar vit himmel och en snöklädd syrenhäck som fond slog jag mig ner i soffan för att äntligen njuta av en fullkomligt kravlös skrivstund. En stund bara för mig.

I två timmar satt jag och stirrade på julgranen (den är jättefin). Och smuttade ibland på mitt te.

Inte ens under de absolut mest ultimata förutsättningar hade jag någon lust att leka. Eller skriva. Jag var för trött och jag är fortfarande för trött. Jag hatar att det är så. Jag hatar det faktiskt med varje liten por och cell i min kropp. Varenda liten molekyl. Om det är något jag är sjukt trött på, så är det att vara trött.

För ungefär två och ett halvt år sedan när jag blev utmattad upplevde jag en trötthet som var obeskrivlig (även om jag självklart har försökt beskriva den, vilken sorts författaraspirant vore jag annars) och som jag hoppas att jag aldrig någonsin ska behöva uppleva igen. Därför ringer det alltid lite varningsklockor när jag är trött på det här sättet. När jag inte ens orkar göra det som är roligt. Så idag bestämmer jag mig för att släppa kraven på att jag ska behöva skriva ett enda ord till innan jag lämnar mitt manus till testläsning. Jag kan lämna över det exakt som det ser ut idag, om det skulle vara så. Det är inte så färdigt som jag skulle vilja, men det är läsbart. Jag ger mig själv möjligheten att skriva mer om jag vill, och om jag orkar. Men inga krav.

Ännu mer skrivtid

På grund av fler logistiska problem är min deadline nu uppskjuten igen, lite obestämt till nästa vecka. Det känns jobbigt för att den allra lataste delen av mig själv bara vill lämna ifrån sig alltihop oavsett hur färdigt det är, för att äntligen kunna slappna av lite. Göra något annat. Läsa. Blogga utan dåligt samvete. Skriva på en novell. Eller för den delen ett synopsis. Men den delen av mig som inte är lika lat (den största delen, tack och lov) tycker att det känns jätteskönt, eftersom jag faktiskt får en hel vecka (mer eller mindre) till att skriva på, och i bästa fall kan lämna ifrån mig ett manus utan lika många hafsiga luckor.

Så nu är det bara att fortsätta. Utom idag. Idag har ingen av oss sovit bra (allra minst jag), sambon är jättestressad över sitt jobb och barnen är i sina olika respektive utvecklingsfaser och är allmänt besvärliga. De av oss som är vakna hasar runt som zombier och gnäller på varandra. Om ett par timmar ska vi försöka ta oss iväg till vänner i Uppsala och bli bjudna på middag.

Lite mer skrivtid

På grund av en del logistiska problem är min deadline nu uppskjuten till på torsdag eftermiddag (istället för trettondagen, tisdag). Det känns väldigt skönt. Det har gått obeskrivligt segt och trögt med skrivandet både under julhelgen och mellandagarna och, ja, ända fram tills idag. Men nu är det som att det har lossnat och får jag ett par dagar till på mig så kanske, kanske att jag hinner få till det absolut viktigaste. Inte allt, det är nog tyvärr omöjligt. Men faktum är att jag inte ens har ångest över att lämna bort manuset i det skick det har nu, jag längtar bara så sjukt mycket efter att få släppa iväg det och få tillbaka respons att rikta mig efter. Det är som att jag har skrivit så länge att det inte finns något kvar i mig, och jag är också allmänt slut efter julledigheterna. I min värld är det liksom tvärt om; när det är vardag får jag mest tid för mig själv; när alla är lediga så är det helt enkelt fullt hus och jag har ganska svårt både att få vila och att få skriva.

Jag längtar sååå mycket efter att få se på manuset med nya ögon och förhoppningsvis känna att jag vet vart jag är på väg när jag sätter igång och skriver om och redigerar. Och snart är det dags!

En dryg vecka till deadline

När jag startade den här bloggen för nästan exakt ett halvår sedan var mitt mål att jag inom om ett år skulle ha skrivit min historia från början till slut, att den skulle ska ha blivit läst och tyckt till om av en eller ett par, tre personer och sedan någorlunda tillfixad och redigerad av mig. Jag skriver om det här och här.

Så här i halvtid börjar jag närma mig att ha skrivit min historia från början till slut, åtminstone i princip, och alltså närmar jag mig också någon slags respons på helheten. Mycket senare än jag hoppats på, men fortfarande i tid för att på sikt nå fram till mitt slutgiltiga mål.

Det är väldigt härligt och väldigt hemskt. Härligt för att jag har väntat på den här stunden i fler år än jag vågar tänka på. Härligt för att det betyder att jag kan lämna ifrån mig manuset till testläsning och äääntligen få någon annans åsikt om vad som egentligen fungerar och inte. Härligt för att min sambo som är av åsikten att jag aldrig någonsin blir klar med något alls över huvud taget kan få en liten knäpp på näsan (och det är klart, jag är inte ens i närheten av färdig på riktigt, men det är ändå en milstolpe). Hemskt för att jag sitter och läser igenom delar av manuset som jag inte läst på väldigt, väldigt länge och, ja. Det kunde ha varit bättre.

Det har hänt (ärligt talat ganska många gånger) att jag läst igenom bitar eller nästan hela mitt manus och tänkt: ”Jäklar, det här är faktiskt riktigt bra. Riktigt bra, är det. Jag kan ju skriva. Tjoho!” En underbar känsla. Det är ganska deppigt att det inte känns så nu. Men samtidigt måste jag ju ändå se det som ett enormt framsteg: jag tittar på min egen text och ser ganska tydligt vilka svagheter som finns där; språkmissar, gestaltningsmissar, tempomissar. Karaktärsmässiga skevheter. Jag har svårt att se helheten, och det är därför jag är så glad över att jag ska få respons på den. Men i det lilla kan jag titta på min text och verkligen se den på ett sätt som jag tror att jag väldigt sällan gjort förut. Delvis för att jag inte läst den på så länge, tror jag. Delvis för att jag helt enkelt utvecklats. Så trots deppigheten finns det ganska mycket att vara glad för. Det är ju det här jag vill. Jag vill bli bättre på att skriva. Jag är en författare ”in making” och det här är den vägen vi alla måste vandra.

Så jag tänker att när jag tittade på min text för några år sedan och tänkte ”Ah, det här är sjukt bra”, då var jag inte så genialisk som jag trodde. Men nu när jag tittar på den och tänker, ”Åh, det här är inte så bra som det borde vara, det kommer ta sjuuukt lång tid att få det här färdigt”, då börjar jag närma mig.