Etikettarkiv: Genus

Tankar om Golden Boy, förväntningar och läsupplevelser

För ett tag sedan lyssnade jag på en jättefin inspelning av Abigail Tarttelins Golden Boy på Storytel. Flera olika uppläsare gjorde ett fantastiskt jobb med de olika karaktärerna – det var verkligen väldigt länge sedan jag lyssnade på en inspelning av sådan kvalitet. Helt grym. Boken är välskriven, det är ett otroligt intressant och viktigt innehåll, berörande liksom nästan av princip. Och ändå lämnade den mig nästan helt oberörd. Alltså känslomässigt. Jag vet ju att alla i hela världen älskar Golden Boy, så jag inser att jag sticker ut hakan liten här, och därför tänkte jag dela med mig lite av mina funderingar runt varför jag inte sällar mig till den jublande kören av frälsta läsare. Fast det är förstås klart att jag är frälst i princip, jag tycker att alla PRECIS ALLA I HELA VÄRLDEN ska läsa den här boken. Det var bara inte en sådan läsupplevelse för mig som det verkar ha varit för många andra.

(För er som inte känner till boken: den handlar om 16-årige Max som är begåvad, populär, snygg, älskar fotboll och tjejer, men också är intersex. Han har både ett manligt och ett kvinnligt könsorgan. Det är hemligt för alla utom hans föräldrar och hans bästa barndomsvän och han har egentligen aldrig funderat så himla mycket på det, men i början av berättelsen händer något som vänder upp och ner på allting i hans och familjens liv och startar en mycket ångestfylld identitetskris)

Jag kan se tre anledningar till varför den inte når hela vägen in i mig:

För det första saknar den språkligt sett det där lilla extra. Jag säger inte att det är något fel på språket, för det är det inte. Men den har inte det där unika, personliga som går att få exempelvis från Jandy Nelson eller Rainbow Rowell, och som jag älskar. Språket är för mig det absolut viktigaste i en bok, så när det inte verkligen glänser, tar det alltid ner läsupplevelsen lite.

För det andra så upplever jag hela boken som en sorts otroligt stor, extremt snygg infodump. Vilket i sig inte alls är fel, det är nog precis vad världen behöver, men det tar också ner läsupplevelsen för mig. Det jag menar är att boken är så full av information om intersexualitet, från Max´s journal, saker hans läkare berättar, från google och sedan dessutom all den här informationen bearbetad hos Max och transformerad till förklaringar om hur det är att vara intersex som han ger till sin lillebror. Det är otroligt fina förklaringar, och relationen mellan Max och hans lillebror är en av bokens verkligt starka kort, och jag tror inte att Tarttelin hade kunnat göra det bättre – men sammanlagt blir det helt enkelt lite mycket förklaringar för min smak. Förstår ni hur jag menar?

Och för det tredje och viktigaste: Redan efter bara ett par sidor, var min enda tanke ”Å nej, det kommer sluta med att han tar livet av sig. Fan också, kommer det här att vara en sådan bok?” Och där och då, tror jag att jag känslomässigt reserverade mig, så att säga. Om jag tror att huvudpersonen kommer dö en tragisk och meningslös död på grund av samhällets ogillande och fördomar, då kan jag helt enkelt inte engagera mig på djupet. Det är för smärtsamt, och dessutom är det sjukt irriterande. (För, har vi inte haft nog av sådana böcker? – brukar jag tänka. Men jag antar att vi faktiskt inte har det, inte i relation till intersexualitet. Jag kan bara påminna mig om att jag läst om en enda intersexuell person förut, och då var det en bikaraktär och frågan om sexualitet nämndes bara som kuriosa när personen i fråga dog och det blev uppenbart att hon inte bara var kvinna utan också man.) Så boken igenom analyserade jag hela tiden läget och försökte känna efter varåt det skulle bära, självmord, eller inte självmord. Och det är helt enkelt ingen bra förutsättning för en läsupplevelse. För ett tag sedan skrev jag ett annat inlägg om att bli berörd, och kom (i den följande diskussionen) fram till att en kvalitetstext nästan kan göra att jag blir mindre berörd av innehållet än om texten saknar kvaliteter. Just för att formen ibland kan komma i vägen för känslan. På sätt och vis är det kanske det som händer för mig i Golden Boy. Formen är så otroligt tydlig, och den påminner mig om så många andra böcker jag har läst. Och trots att jag tycker att formen i sig är bra, så tappar jag intresset för den efter ett tag.

Som ni antagligen förstår har den här boken berört mig på många sätt, bara inte på exakt det sätt som kanske var avsikten. Det ÄR en fantastisk bok som förtjänar all uppmärksamhet och allt beröm den kan få. Men kanske är det helt enkelt det att jag är för gammal. Att jag har läst för mycket. Ibland tänker jag på det: hur mycket jag älskar att läsa, och hur mycket jag – för varje bok jag läser – delvis förstör min egen förmåga att bara uppleva berättelser, på sätt och vis förstör min egen förmåga att bli berörd (om ni vill veta mer om mina tankar runt att bli berörd, läs gärna det här inlägget om varför .

Är det så här för er också ibland? Att ni känner igen mönster eller genrespecifika mallar, som gör att berättelser inte tar tag i er? Eller att ni av olika anledningar anar vad som ska komma, och att berättartekniska grepp och knep inte fungerar på er längre, för att ni är för medvetna om dem? Jag förstår ju att det är priset vi får betala när vi själva skriver och lär oss hur det ska göras bäst. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är lite sorgligt. Vad tycker ni?

 

Min sambo läser

Och när jag säger läser, så menar jag inte i allmänhet. Utan jag menar i synnerhet: alltså, mitt manus. Sambon läser MITT MANUS. Mitt manus i ett ofärdigt tillstånd – vilket gör det hela ännu mer nervkittlande och ångestframkallande än det skulle varit annars – men hur som helst. Han läser det. Lite i taget. Allt eftersom jag skrapar ihop bitar från olika redigeringsdokument och sätter ihop dem till en läsbar helhet, så mejlar jag dem till honom, och han läser.

Det är spännande, underbart och fruktansvärt. För att förklara graden av min ångest så kan jag säga att jag visserligen älskar min sambo, men vi älskar inte samma böcker. Alls. Det finns hittills två författare i hela världen som vi båda uppskattar: Terry Pratchett och George RR Martin. Sedan delar vi oss i varsitt läger. Jag uppskattar språk, gestaltning, karaktärsdjup, relationer och en närhet till karaktärerna. Jag uppskattar också en sorts vardaglighet och ett lugn i text, jag gillar mysigt, jag gillar sagor, och det magiska med naturen. Sambon uppskattar historier som skildrar världar och strukturer snarare än personer, intellektuella utmaningar snarare än känslor, han uppskattar konflikter, krig, vapen och teknik, och hemskt gärna ett rymdskepp eller två.

Ja, ni hör. Man skulle kunna säga att vi förkroppsligar fördomarna om manlig och kvinnlig smak i litteratur. Men nu läser han mitt manus i alla fall, självklart med en medvetenhet om att han inte egentligen ALLS tillhör min tänkta målgrupp. Och han säger att han gillar det. Att det – ähum – förstås inte riktigt är hans typ av bok, men att det inte är tråkigt och att han vill veta vad som ska hända sedan (detta trots att han alltså redan vet en del om vad som ska hända sedan).

Jag tar det som GRYMT bra betyg, och jobbar på med resten av min redigering.

Könsrollsmässiga klavertramp

Nu har jag klagat en del över kvinnors och mäns roller i fantasylitteraturen. Så jag tänker att det är dags att berätta lite om hur det går för mig när jag själv skriver män och kvinnor. Sägas bör att jag gett mig in på det ganska svåra konststycket att försöka skapa ett samhälle där det inte existerar förtryck på grund av kön (mer än i undantagsfall i vissa mindre kulturgrupper) och där mäns och kvinnors maktpositioner är i någorlunda balans. Det är så självklart för mig att det är så jag vill göra när jag skriver att jag inte förrän på de allra senaste åren har funderat över hur bra det egentligen går, och hur svårt det faktiskt är.

Jag tänker på mig själv som en ganska medveten person. Jag är självklart feminist, något annat vore helt otänkbart i det samhälle vi lever i. Men jag är hobbyfeminist (som jag brukar kalla det), det vill säga: jag har inga universitetspoäng i genusvetenskap. Jag är inte extremt påläst och jag följer heller inte alltid med i pågående debatter. Men jag reflekterar över kvinnors och mäns roller i samhället, jag diskuterar med mina vänner och jag försöker se min egen text med rätt sorts kritiska glasögon för att kunna åstadkomma något mer jämlikt och balanserat – i jämförelse med många andra fantasyförfattare. Och trots att jag tycker att jag har relativt goda förutsättningar för att klara av det här konststycket, så inser jag att det har haltat ganska länge, i min text. Delvis beror det på att det ju inte är en politisk text jag skriver, det är underhållning, och den riktar sig i första hand till tonårstjejer med varierande läsvana (vilket gör att jag både medvetet och omedvetet förhåller mig till en ganska specifik ”mall” när jag skriver). Men delvis beror det helt enkelt på att jag själv också är sorgligt indoktrinerad av vårt samhälle och av den litteratur jag läser, till den grad att trots att jag försöker skriva ett jämlikt samhälle så gör jag inte alls det, för i de små detaljerna kommer hela tiden obalanser fram. I värsta fall även i de stora detaljerna.

Här är några av de misstag jag har gjort i min text – och ja, det är pinsamt att behöva erkänna dem, men vad gör jag inte för att eventuellt hjälpa andra skrivande folk och föregå med mitt dåliga exempel:

  • De mest brutala personerna i berättelsen och de med mest makt över andra, var från början undantagslöst män. (Det fanns helt logiska anledningar till det här, och var alltså inte alls bara ett utslag av fördomar från min sida. Mitt stora tankefel låg helt enkelt i att jag trodde att det skulle fungera att göra det valet, trots att jag försöker illustrera ett samhälle med balanserad makt mellan könen. Det fungerar förstås inte alls.)
  • Av en grupp på sex personer (som hotas till sitt liv) med lika många män som kvinnor, var männen från början de som var starkast och som råkade ut för mest brutalt våld, medan kvinnorna var de som vädjade om nåd, och som berättade att de hade barn – som ett sätt att vädja om nåd. (Här fanns absolut ingen logisk anledning till mitt val, utan jag skulle säga att det grundades helt och hållet på mina omedvetna fördomar och på stereotypa könsroller – som tråkigt nog är det jag använder mig av om jag inte lägger lite tid och energi på att fundera över saken.)
  • Jag använde från början perifera kvinnoroller för att anspela på sex – för när jag tycker att jag vill få in en liten fläkt av sex så var det självklart en kvinna som måste stå för den. (Inte heller här fanns en logisk anledning till det valet, utan det också, var en följd av stereotypa könsroller och fördomar.)

Hur gör man för att komma förbi den här sortens klavertramp? I mitt fall har jag bestämt mig för att byta kön på väldigt många av karaktärerna. Inga av huvudkaraktärerna, men en del av deras familjemedlemmar och släktingar, och rätt många perifera karaktärer. Över tio karaktärer har bytt kön, varav ovanstående nämnda personer är några. Det tar mycket tid och energi att göra sådana ändringar i ett manus. Men faktum är att: det blir VÄLDIGT mycket bättre. Mer om den saken i ett annat inlägg.

Obestridlig obalans

Som en kommentar till mitt förra inlägg skulle jag vilja berätta en liten anekdot. Den utspelade sig för kanske tio år sedan, men det är inte alls en överdrift att säga att den skakade mig, och att den har varit med mig sedan dess, som en ständig påminnelse om litteraturens obestridliga könsmässiga obalans.

Jag gav de första hundra sidorna (och så här i efterhand – de enda hundra sidorna) av mitt förra roman- projekt till en mig relativt närstående manlig person vilken läser en hel del och procentuellt sett ganska mycket fantasy. Jag hade i linje med min maniska räkningsvana räknat ut att jag hade i princip exakt lika många kvinnor som män i min historia, och även om balansen mellan stora och små karaktärer inte var fullkomligt jämn, så var det definitivt ingen enorm övervikt åt något håll. Jag nämnde ingenting om den här saken till den relativt närstående manliga personen som fick läsa, och trots att det fanns mycket han kunde ha sagt när han läst färdigt (exempelvis rörande storyn, settingen, språket, vad som helst) så var hans absolut första respons: ”Jo, jag undrar… var är alla männen någonstans?”.

Ni förstår. Sjukt va? Både det faktum att han uppfattade att berättelsen nästan helt saknade män trots att de rent konkret var femtio procent av karaktärerna, och dessutom det faktum att han tyckte det var så störande att det var det absolut första han kände sig tvungen att säga. Och det värsta är ju att det egentligen inte är ett dugg förvånande (trots att jag vid tillfället faktiskt blev oerhört förvånad). För normen (och då menar jag i första hand i fantasygenren) är att i linje med Patrick Rothfuss skriva, om inte helt uteslutande om män så i alla fall i huvudsak om män, med kvinnor som enstaka bikaraktärer. Det är så GRYMT frustrerande. Och det som är mest frustrerande av allt är egentligen just att det är så svårt för folk i allmänhet att se det här mönstret, och det pinsamma faktum att trots att jag tillbringar en hel del tid med att fundera över sådana här saker, så är det fortfarande svårt för mig att alltid se det i alla fall. Det är ju så vant. Så självklart. Så som det alltid har varit.

Det är helt enkelt värdelöst – om ni ursäktar att jag avslutar ett inlägg med en så deppig formulering.

Kvinnor och män i fantasylitteraturen

Jag är inte lagd åt det statistiska hållet egentligen, siffror är inte alls min grej, verkligen inte. Men när det kommer just till kvinnor och män i litteratur, då har jag en sorts mani på att räkna. Jag räknar hur många kvinnorna är i förhållande till männen, hur många sidor det tar innan den första kvinnliga karaktären introduceras, hur många kvinnliga repliker det finns jämfört med manliga. Och självklart räknar jag inte enbart på ren kvantitet, jag räknar också på kvalitet. Exempelvis hur många kvinnor som enbart beskrivs som objekt eller funktioner, och hur många som beskrivs som verkliga människor med egen personlighet, jämfört med männen. Eller hur många kvinnor som beskrivs som unga och snygga, jämfört med männen. Hur många kvinnor som är med i berättelsen i första hand för att de har en relation med någon av männen i berättelsen. Och så vidare.

Jag gör den här sortens räkning helt spontant i princip i alla texter där jag upplever en obalans, och tråkigt nog är det framförallt i fantasylitteratur, som jag trots allt läser både ofta och gärna. Där är matematiken för det mesta ganska deppig, kan jag säga. Och det är så otroligt frustrerande, för den skulle ju inte BEHÖVA vara så deppig. Det är fantasy. Folk hittar på nya världar fulla av magi och nya religioner, nya folkslag, nya djur och växter, nytt allting. Utom just könsrollsmönstren. De är alltid desamma. Och särskilt i det som kallas High Fantasy (berättelser som utspelar sig i en icke-teknologisk, ofta historisk värld) är det riktigt illa. Just nu läser jag The name of the wind av Patrick Rothfuss (som jag – måste jag säga så här innan jag framför mina klagomål – verkligen uppskattar på många sätt), och där introduceras den första kvinnliga karaktären i kapitel åtta (kapitel ÅTTA!). Karaktären är huvudpersonens mor, och har två, korta repliker i hela kapitlet, varav den ena är ett svar på ett milt sexistiskt uttalande från huvudpersonens far. Det fortsätter på ungefär samma sätt åtminstone till det 44:e kapitlet (där jag är nu). Kvinnorna går en på tio män, de har för det mesta en tydlig funktion knuten till en eller flera män (mor, hustru, älskarinna, hora), eller ibland en otydlig funktion knuten till en man (potentiell hustru/älskarinna). De har sällan mycket personlighet och beskrivs alltid i första hand med ett tydligt utseende, och spelar ingen som helst roll i berättelsen. Ju mer jag tänker på det, desto värre känns det.

Varför? Varför är det fortfarande så här? Varför vill så många författare skriva om en värld nästan utan kvinnor? Varför vill så många författare skriva om kvinnor som om de inte var riktiga människor utan bara objekt och funktioner? Vari ligger det roliga? Jag förstår verkligen inte. Kanske är det egentligen ingen som VILL skriva på det här sättet, kanske handlar det snarare om okunskap och oförmåga att reflektera. Men hur som helst, jag tycker att det är rätt deppigt.

Vad tycker ni?

Klockren gestaltning i vardagen

Ibland är det väldigt små, små saker i vardagen som lär mig om skrivande, och nästan alltid lär de där små sakerna också mig något om livet. Ibland är det underbart. Ibland är det beklämmande. Ibland är det både och.

Igår när jag och Buslusan lekte lite med hennes gosedjur, var det ett sådant tillfälle. Hon lekte att hon var en flygödla med blågröna vingar, och den flygödlan var mamma till en liten vit mus och en liten ljusgrön långhalsad dinosaurie. Jag hörde hur flygödlemamman pratade med den lilla långhalsen om att den inte hade några vingar eftersom den var så liten, men att den skulle få vingar, som inte skulle vara stora från början utan bara små, och sedan skulle de ena dagen vara ungefär så här stora (pyttesmå) och det skulle bara gå att flyga ungefär så här högt (jättelågt) och nästa dag skulle vingarna vara så här stora (lite större men fortfarande små), och så vidare. Men plötsligt avbröt hon sig och såg fundersam ut. Så sade hon:

”Mamma, den här flygödlemamman är ju en pojke.”

”Jaså, men mammor brukar ofta vara flickor”, säger jag, lite osäker mellan valen att informera om verkligheten och att tillåta allt och släppa lös fantasin i leken.

”Men det här är en mamma som är en pojke. Och den här (långhalsen) är en flicka.”

”Okej.”

Så fortsätter hon leken:

”Eftersom du är en flicka, kommer du inte kunna flyga så fort med dina vingar”, säger hon med det där pedagogiska tonfallet som vuxna har när de förklarar verkligheten för barn.

Här stannar leken upp. Jag funderar. Flickan kan inte flyga så fort för att hon inte är pojke. Mamman som kan flyga jättefort, måste bli en pojke i leken för att hålla sig till reglerna. Och jag undrar förstås, var i hela friden har hon fått de här föreställningarna ifrån? Det är inte från oss, det är jag säker på.

Vilket sjukt, sjukt samhälle vi lever i, där fyraåringar lär sig att flickor inte kan flyga fort – eller okej, springa fort, eftersom de flesta människor i allmänhet i vår värld inte kan flyga. Var lär hon sig? Dagis? Barnteve? Kompisar? Jag hoppas vid allt heligt att det är kompisarna, men jag vet ju inte.

Om jag i en text skulle vilja berätta om flickors och kvinnors roll i samhället så är det så här jag skulle berätta det: gestaltat genom ett barns tillsynes oskyldiga lek. Det finns få sammanhang där fördomar och förtryck blir så tydliga som i bans lek. Det är ju inte direkt vad jag skulle kalla för subtil gestaltning, snarare nästan övertydlig, och ändå tycker jag att den känns så klockren.

Och så här tänker jag alltså hela tiden i min vardag. Upprörs över kvinnoförtrycket som fortfarande existerar mitt ibland oss, oroar mig över mitt föräldraskap och barnen och hur jag ska kunna hjälpa dem att bli starka, självständiga, kreativa människor utan könsrollsstämplar, och lägger märke till hur saker gestaltas i de små samtalen på ett fullkomligt lysande sätt – och lägger det på minnet inför kommande skrivstunder. Det är välsignelsen och förbannelsen med att var en skrivande person. Det går inte att stänga av skriv-ögonen.