Nu har jag klagat en del över kvinnors och mäns roller i fantasylitteraturen. Så jag tänker att det är dags att berätta lite om hur det går för mig när jag själv skriver män och kvinnor. Sägas bör att jag gett mig in på det ganska svåra konststycket att försöka skapa ett samhälle där det inte existerar förtryck på grund av kön (mer än i undantagsfall i vissa mindre kulturgrupper) och där mäns och kvinnors maktpositioner är i någorlunda balans. Det är så självklart för mig att det är så jag vill göra när jag skriver att jag inte förrän på de allra senaste åren har funderat över hur bra det egentligen går, och hur svårt det faktiskt är.
Jag tänker på mig själv som en ganska medveten person. Jag är självklart feminist, något annat vore helt otänkbart i det samhälle vi lever i. Men jag är hobbyfeminist (som jag brukar kalla det), det vill säga: jag har inga universitetspoäng i genusvetenskap. Jag är inte extremt påläst och jag följer heller inte alltid med i pågående debatter. Men jag reflekterar över kvinnors och mäns roller i samhället, jag diskuterar med mina vänner och jag försöker se min egen text med rätt sorts kritiska glasögon för att kunna åstadkomma något mer jämlikt och balanserat – i jämförelse med många andra fantasyförfattare. Och trots att jag tycker att jag har relativt goda förutsättningar för att klara av det här konststycket, så inser jag att det har haltat ganska länge, i min text. Delvis beror det på att det ju inte är en politisk text jag skriver, det är underhållning, och den riktar sig i första hand till tonårstjejer med varierande läsvana (vilket gör att jag både medvetet och omedvetet förhåller mig till en ganska specifik ”mall” när jag skriver). Men delvis beror det helt enkelt på att jag själv också är sorgligt indoktrinerad av vårt samhälle och av den litteratur jag läser, till den grad att trots att jag försöker skriva ett jämlikt samhälle så gör jag inte alls det, för i de små detaljerna kommer hela tiden obalanser fram. I värsta fall även i de stora detaljerna.
Här är några av de misstag jag har gjort i min text – och ja, det är pinsamt att behöva erkänna dem, men vad gör jag inte för att eventuellt hjälpa andra skrivande folk och föregå med mitt dåliga exempel:
- De mest brutala personerna i berättelsen och de med mest makt över andra, var från början undantagslöst män. (Det fanns helt logiska anledningar till det här, och var alltså inte alls bara ett utslag av fördomar från min sida. Mitt stora tankefel låg helt enkelt i att jag trodde att det skulle fungera att göra det valet, trots att jag försöker illustrera ett samhälle med balanserad makt mellan könen. Det fungerar förstås inte alls.)
- Av en grupp på sex personer (som hotas till sitt liv) med lika många män som kvinnor, var männen från början de som var starkast och som råkade ut för mest brutalt våld, medan kvinnorna var de som vädjade om nåd, och som berättade att de hade barn – som ett sätt att vädja om nåd. (Här fanns absolut ingen logisk anledning till mitt val, utan jag skulle säga att det grundades helt och hållet på mina omedvetna fördomar och på stereotypa könsroller – som tråkigt nog är det jag använder mig av om jag inte lägger lite tid och energi på att fundera över saken.)
- Jag använde från början perifera kvinnoroller för att anspela på sex – för när jag tycker att jag vill få in en liten fläkt av sex så var det självklart en kvinna som måste stå för den. (Inte heller här fanns en logisk anledning till det valet, utan det också, var en följd av stereotypa könsroller och fördomar.)
Hur gör man för att komma förbi den här sortens klavertramp? I mitt fall har jag bestämt mig för att byta kön på väldigt många av karaktärerna. Inga av huvudkaraktärerna, men en del av deras familjemedlemmar och släktingar, och rätt många perifera karaktärer. Över tio karaktärer har bytt kön, varav ovanstående nämnda personer är några. Det tar mycket tid och energi att göra sådana ändringar i ett manus. Men faktum är att: det blir VÄLDIGT mycket bättre. Mer om den saken i ett annat inlägg.