Etikettarkiv: Hemliga skrivprojektet

Krasch – Paris – och tillbaka igen

Jag har alltså inte kraschat på vägen till Paris, om ni skulle undra över syftningen i rubriken. Utan lite i livet, innan vi åkte iväg. Det visade sig att det fantastiska huset (som borde varit MITT) såldes till ägarnas bekanta utan att de ens hade en visning på det. Och min vana trogen fick jag då en liten livskris (precis som jag fick när det enda andra hus jag velat bo i visade sig ha lite för stora fel för att vi skulle våga satsa). Det här med att köpa hus handlar ju om så otroligt mycket mer än bara ett hus, det är verkligen livet, hela livet, som det handlar om. Var är det vi ska ha vårt liv? Hur vill vi leva det? Vad får det kosta att leva? När ska vi göra det? Vad kan vi tänka oss för kompromisser om vi inte hittar det vi drömmer om? Hos mig triggar det igång så otroligt mycket oro och rädsla för att det ska bli fel eller att det inte ska bli av alls, att periodvis blir jag helt matt och ledsen.

Och det hjälper ju heller inte att vi är så sjuka hela tiden. Tvååringen hann precis bli frisk från sina vattkoppor innan barnens farmor och farfar kom hit för att barnvakta medan jag och sambon åkte till Paris för att fira hans fyrtioårsdag. När vi kom hem efter tre dygn hade tvååringen redan blivit sjuk igen och var som en liten våt trasa av feber och mammalängtan. Nu är hela familjen smittade av samma sjuka och vi hostar i kapp här hemma medan vi stötvis försöker städa bort det vanliga kaoset. Det tar liksom ALDRIG SLUT.

Men Paris var underbart, som en overklig dröm utklippt ur vår trötta vardag. En dröm där det var vår och körsbärsträden blommade, vi fick sova på nätterna, äta frukost helt ostörda i timmar, aldrig behövde städa eller laga mat, såg en massa fina saker och drack lyxiga drinkar på mystiska små cocktailklubbar. Det var vår första resa utan barn på ungefär åtta år. Jag hoppas verkligen att det inte dröjer lika länge till nästa.

Och när det gäller skrivandet: det har inte blivit så mycket av den varan de senaste veckorna med tanke på alla sjukdomar, födelsedagar och livskriser. Men nu, äntligen, är jag igång igen. Skriver på som sjutton här från sängkanten, och snart, väldigt snart faktiskt, börjar vi närma oss att kunna skicka iväg lite text för respons. Det känns så himla roligt!

Jag skriver äntligen igen

Nu har jag haft mina två första egna skrivdagar i rad på flera månader. Antagligen sedan i mitten av januari. Det här med att ha tre dagar ”ledigt” för att skriva, blir ju inte så ledigt i vabruari och däromkring. Jag tror helt ärligt att antingen jag eller ett eller båda barnen har varit sjuka varenda måndag, tisdag och onsdag sedan mitten av januari. Men nu. ÄNTLIGEN. Nu är vi alla friska och jag skriver som en galning.

Husmanin har lagt sig lite, både på grund av rädsla (kommer det någonsin att bli ett hus för mig…) och på grund av medveten ansträngning. Det är svårt att komma ur den maniska energin när den väl sveper över en, men jag har försökt att istället vända den till skrivandet, och faktiskt lyckas över förväntan. Jag skriver och skriver på mitt och Livs hemliga skrivprojekt. Innan frukost, under dagen, medan jag lagar middag, innan tandborstningen, efter att jag nattat barnen. Och när jag ligger i sängen och ska sova ägnar jag mig åt att planera releasfesten. Det är underbart. Jag vill aldrig att det ska ta slut.

Varför är vi så hemliga?

Det kan väl knappast undgått så många av er att jag och Liv håller på med att skriva ett manus tillsammans. Vi kallar det för det hemliga skrivprojektet. Och varför det – kanske ni undrar. Varför så hemligt? En befogad fråga, skulle jag säga.

Personligen gillar jag inte att vara hemlig. Jag har till och med ganska svårt för det i många fall. Jag är typen som ofta bestämmer mig för att ”Nu ska jag verkligen inte berätta det här för min mamma/sambon/svärmor/barnen/annan valfri person”, och sedan märker jag att jag trots allt gör det ändå, liksom utan att kunna hejda mig. Jag vill dela med mig helt enkelt, det är bara sådan jag är. Och Liv har ungefär samma läggning, tror jag. Så varför håller vi på så här då, och är så himla hemliga?

Jo, för att vi skriver en bok som vi tycker borde finnas redan. Vi tycker att den borde ha funnits länge. Vi har många, många gånger önskat att vi hade kunnat läsa den. Och till slut bestämde vi oss för att vi lika gärna kunde skriva den själva. Det är alltså en bok baserad på en idé, på ett koncept. En fackbok. Vad vi vet har ingen skrivit en bok om samma sak förut, och vi när en liten förhoppning om att vi ska bli först. Därav hemlighetsmakeriet.

Men vi lovar att snart berätta mer! Helt säkert!

 

Nytt år, nya föresatser!

Det känns som om jag började ungefär hälften av mina blogginlägg i höstas med att ursäkta mig för att det var länge sedan jag bloggade senast. Och nu, återigen, var det väldigt, väldigt, VÄLDIGT länge sedan. Men jag hoppas – och jag har föresatt mig! (nyårslöften är ju liksom så hårda och obevekliga, jag kör på nyårsföresatser) – att jag det här året ska lyckas hålla ett bättre flöde på bloggen. Jag behöver bara komma igång igen, liksom.

Faktum är att jag har föresatt mig tre saker. Få ordning på bloggandet, få ordning på skrivandet, och köpa ett hus. Ungefär det tänkte jag ägna det här året åt. Plus okej, att sluta äta så SJUKA mängder godis, glass och bakverk. Så fyra föresatser då.

Jag har smygstartat genom att inte göra något – eller ens FÖRSÖKA göra något – av  ovanstående hittills. Men snart är det ju februari, så nu får jag skärpa mig, har jag tänkt. Därav det här blogginlägget. Och nästa vecka ska jag och Liv börja jobba på vårt hemliga skrivprojekt igen och det ska bli så EXTREMT roligt. Men något hus har jag inte börjat leta efter än, och jag skriver det här blogginlägget ätandes en STOR FET MARSIPANCIGARR som jag fick av min tvillingbror i julklapp. Men nästan två av fyra är ju ändå bättre än inget, tänker jag.

Hur är det för er, har ni avgivit nyårslöften, eller föresatser, eller har ni kanske bara lite försiktiga förhoppningar, inför 2017?

Det hemliga skrivprojektet

Som jag nämnt har jag och Liv börjat skriva en bok tillsammans, och än så länge kallar vi det officiellt för Det hemliga skrivprojektet. Det finns väldigt mycket som jag skulle vilja berätta om projektet, eftersom det är så fantastiskt roligt. Och en del som jag inte kan berätta om projektet, eftersom det är hemligt.

Men jag kan åtminstone säga så här:

Ingenting har någonsin varit så lätt att skriva. Jag överdriver nästan inte alls om jag säger att det känns som att boken redan existerar i någon sorts idévärld, och att allt vi behöver göra är att ”plocka ner den” bit för bit. Än så länge är vi uppe i drygt sextio sidor av de tvåhundrafemtio som är vår ungefärligt uppskattade målbild, och det trots att vi nyligen har haft en längre paus från projektet. Känslan är helt enkelt ganska magisk.

Jag KOMMER förstås berätta mer än så här. Ville bara mjukstarta lite.