Etikettarkiv: Kreativitet

Pinterest – välsignelse och förbannelse

Då och då så här i vårt moderna tidevarv, dyker det upp nya former av sociala medier (alltså: dyker upp som i att jag äntligen upptäcker att de finns, oändligt många år senare än alla andra – som den mossiga gamla dinosaurie jag är) som verkligen tar mig med storm och dessutom delvis (i de värsta stunderna) tar över mitt liv. Instagram är ett sådant socialt medium. Pinterest är ett annat.

För alla som inte vet, så är Pinterest ett socialt media som fokuserar på att samla bilder. I princip är det ett digitalt rum fullt med plats för anslagstavlor där jag kan samla på bilder på olika saker som jag gillar. Det är dessutom inga krav på den ”social biten”, det går att göra alla sin anslagstavlor privata och helt hoppa över att interagera med människor. Jag tror att man kanske måste vara en konsnärligt/estetiskt orienterad person för att verkligen förstå storheten och magin med den här typen av funktion. Det betyder alltså att jag kan samla alla bilder som jag gillar (av VAD SOM HELST) på ett och samma ställe där jag alltid har tillgång till dem. Det är obeskrivligt värdefullt och extremt beroendeframkallande.

När jag först skaffade Pinterest gick jag omedelbart in i mitt lätt maniska tillstånd och skapade typ trettiofem anslagstavlor där jag samlar olika typer av bilder (allt ifrån ovanligt vackra pepparkakshus och beskrivningar av hur man gör sin egen mossgraffiti, till abstrakta oljemålningar under rubriken ”färg”), och jag njuter av dem på samma sätt som jag njuter av fantastiska efterrätter och portvin och Islay whiskey. Ibland tror jag på riktigt att jag skulle kunna leva av att bara titta på vackra saker. Det känns som om jag inte måste äta lika mycket när jag gör det. Kanske borde jag utforska det lite mer som bantningskur betraktad.

Hur som helst. Pinterest tar en massa tid. Ibland kan det stjäla helt overkligt mycket tid. Men det är också ett helt grymt sätt att hitta, samla och spara inspiration av olika slag. Självklart har jag gjort en anslagstavla (eller, hrm… kanske ganska många) som heter ”Den andra staden” där jag sparar alla bilder jag hittar som ger mig inspiration till mitt manus. FATTA vad bra! Jag kan faktiskt extremt varmt rekommendera det.

En bekännelse

Det kan vara svårt om man inte känner mig, att inse vad min bekännelse faktiskt betyder. Faktum är att det kanske kan vara svårt att förstå även om man känner mig. Men här är den i alla fall, bekännelsen:

Jag har börjat rita igen.

Jo. Så är det. Jag kan inte påstå att jag alls planerade det eller att det ens var meningen. Snarare är nog det motsatta sant; jag har i det längsta försökt förtränga behovet att skapa bilder, små eller stora, i färg eller bara med penna, på papper eller på duk. Jag har ju inte tid med det. Det finns inte utrymme för ännu ett intresse att ta plats i mitt liv, åtminstone inte om jag någonsin vill bli klar med mitt manus. Men häromdagen så liksom bara hände det.

Jag satt och ritade med Buslusan med vänsterhanden som vanligt (för att hon någonstans efter treårsåldern fick spel och började gråta varje gång hon jämförde sin egen prestation med min och jag insåg att jag måste sluta rita med henne, eller börja rita sämre, så jag valde det senare), och känslan som jag haft ganska länge av att hon nog skulle kunna ta jämförelsen lite bättre nu gjorde att jag helt enkelt gav efter för det inre trycket. Jag hämtade ett av mina gamla minimala skissblock och bytte vänster mot höger, tuschpenna mot blyerts, och ritade lite för min egen skull. Inget särskilt, inte med en enda tanke på vad det skulle bli, utan bara för att jag ville känna hur det kändes att rita något som inte var en barnteckning, eller kladdande i skrivblocket under en tråkig föreläsning i skolan.

Och grejen är att det kändes SÅ BRA. Det kändes så bra att jag omedelbart insåg att den där enda lilla teckningen var en början på något som jag aldrig skulle kunna sluta med igen. För saken är att, även om jag tänker på mig själv som en skrivande person – jag har skrivandet som identitet eftersom jag alltid har skrivit – så ritade jag innan jag skrev. Om det är sant att jag alltid har skrivit, så är det ännu mer sant att jag alltid har ritat. Det är en så stor del av mig att det inte fungerar att leva utan det. Alltså, inte längre perioder än några år, och nu har det gått några år. Till slut blir behovet att få uttrycka mig i bilder så stort att jag bara ger efter. Som jag alltså gjort nu.

Jag säger till mig själv en del stränga saker, nu när jag har gett efter: Alla typer av långsiktiga planer, storslagna idéer och projekt som spänner över mer än max ett par dagar, är strängt förbjudna. Jag ska inte ha det här ritandet till någonting, det ska inte bli någonting, det FÅR inte bli någonting. Det är bara glädje i stunden, avkoppling och inspiration. Och helst av allt något jag kan dela med Buslusan. Det är allt.

IMG_20151022_140716

De två första. Buslusan var grymt imponerad 😉

Kreativt DNA

Jag har nyligen läst (eller snarare lyssnat på) en helt underbar bok om kreativitet. Något av det mest inspirerande jag läst över huvud taget faktiskt. När jag var klar med den var känslan att jag omedelbart ville börja om från början och bara få höra allt en gång till – den bästa BÄSTA känslan.

The Creative Habit heter boken, och Twyla Tharp heter författaren (alltså, vilket namn – man blir ju helt avundsjuk), en framgångsrik dansare och koreograf som uppenbarligen spenderat mycket tid och energi i sitt liv på att fundera över kreativitet. Det är så mycket från hennes bok som jag har i mitt huvud just nu. Men en sak som jag går och funderar på nu är det här:

Vårt kreativa DNA, som hon pratar om. Med det menar hon att vi inom oss har en grund, en sorts ursprungspalett, ur vilken vår kreativitet spirar, och att den definierar oss som kreativa människor. Hon menar att en av de viktigaste saker vi kan göra som kreativa människor är just att identifiera det där DNA:t, och göra vad vi kan för att följa det, jobba enligt de förutsättningar vi har och inte stryka oss själva mothårs. Jag tror att det är så klokt. Hon menar att vårt kreativa DNA kan vara uppbyggd av många olika faktorer (och hon gör inga anspråk på att försöka rada upp dem alla), men nämner som exempel fokusering. Det vill säga, har vi som betraktare och berättare fokus på hela bilden, eller på detaljerna. Naturligtvis har de flesta ett växlande fokus, där vi hela tiden rör oss från helhet till detalj och tillbaka igen. Men hon menar att vi alla har ett fokus som är mer naturligt för oss, där vi känner oss mer hemma, och att vetskapen om vilket det är kan vara en stor hjälp i den kreativa uttrycksform vi väljer. Mitt naturliga fokus ligger tveklöst i närheten och detaljerna. Jag gillar att ha en helhetsbild, men jag zoomar ut för att få den, och sedan zoomar jag in igen, för att vara där jag känner mig allra mest bekväm: med nästan tryckt tätt emot vad det nu än är som jag tittar på.

Så där någonstans, i den där känslan och intresset för detaljer, börjar min förståelse för mitt eget DNA. Jag måste förstås fundera vidare på det här, men det är en grund att bygga på. Har ni någon känsla för ert kreativa DNA? Var ligger fokus, på helhet eller på detaljer?

Creative overload

Om ni kommer ihåg några gamla inlägg som jag skrev om kreativitet som kändes som en inre explosion och om skrivandets upp och ner, där jag beskrev hur jag i vissa perioder får så mycket idéer att jag tror att jag ska bli galen och inte kan göra verklighet av ens hälften av allting, och definitivt inte kan koncentrera mig på mitt manus?

SÅ ÄR DET JUST NU och det är helt GALET UNDERBART samtidigt som det nästan driver mig till vansinne.

Det är verkligen så väldigt mycket som att vara förälskad. Varje stund är en ren njutning, livet liksom förvandlas till något glittrande, doftande, svävande och helt uppslukande, samtidigt som det blir helt omöjligt att göra saker som att plugga, jobba, äta och sova. Eller för den delen skriva en hemtenta.

GAH.
Men jag skulle inte byta det mot något annat i hela världen. Det skulle jag faktiskt inte.

Några ord från Christina Kjellsson

Apropå gårdagens diskussion om framgångshets var det första jag tänkte när jag vaknade imorse en textrad från en sång (det är ofta så för mig – som om mitt undermedvetna vill tala om tydligt vad det har jobbat med under natten och levererar en liten sammanfattning i form av en textrad på morgonen). Idag var det rader från Kristina Kjellssons Leila, antagligen för att den så fint sätter ord på drömmar om framgång, och på hur det är att vara full av kreativitet och vilja och motivation, men kanske inte alltid ha en så tydlig riktning. De faktiska raderna min hjärna levererade var de två sista i den här strofen, men de blir ju bäst i sitt sammanhang:

hon tänker när hon slår igenom
ska hon minnas hur det var
hon vet det mesta om att tvivla
på sig själv och det hon har
då ska hon göra sig på bild
säga samma sak fast bra
hon tänker när hon slår igenom
när hon slår och slår igenom

Och allra bäst blir det förstås om man lyssnar på varje rad och på melodin, så gör det – den finns på Spotify. En fantastisk låt!

En ansiktslyftning på gång

Om ni tycker att något ser lite annorlunda ut här ovan, så är det för att det faktiskt gör det. Frågan jag ställde mig häromdagen (som egentligen mest rörde längden på mina blogginlägg och hur jag skulle kunna skriva kortare) ledde mig osökt till den lite större frågan: Vad är det egentligen för blogg jag vill ha, när jag verkligen tänker efter?

Jag kom fram till tre saker (i korthet):

  1. Jag vill ha en blogg som inte bara handlar om skrivande, utan snarare om kreativitet i en lite vidare bemärkelse, vilket i princip betyder att jag vill bli bättre på att dela med mig av bilder – både egna och andras.
  2. Jag vill ha en blogg som inte är riktigt så introspektiv och navelskådande med bara fokus på mig och mitt skrivande, vilket i princip betyder exakt samma sak som står i punkten ovan.
  3. Jag vill ha en blogg där det faktiskt går att LÄSA vad som står i undertiteln, vilket är anledningen till att jag bytte ut min gamla header mot en ny. Får se om jag behåller den. Vad tycker ni om den?

 

Sammanfattningsvis planerar jag alltså några smärre förändringar här inne, både av utseende och innehåll. Delar av dem behöver jag hjälp av min sambo för att klara av eftersom jag är så oteknisk. Men jag jobbar på det!

Tjusig motion för den andra hjärnhalvan

IMG_20150924_141036

Som sagt, att plugga och skriva manus samtidigt (eller rättare sagt: att OMVÄXLANDE plugga och skriva manus – det är ju omöjligt att verkligen göra samtidigt) är inte som att ligga vid en pool och dricka drinkar direkt. Hur roligt det än är kan det vara ganska tröttande, särskilt för en hjärna som min, som ändå ganska nyligen varit väldigt utmattad, och ännu mer nyligen liksom varit på ordentlig semester (läs: föräldraledig).

Hjärnan behöver vila när den gör ansträngande saker, och oftare än man tror. Jag har upptäckt att när jag är pigg och utvilad (förmiddag) orkar jag jobba koncentrerat i kanske en timme eller absolut max en och en halv. När jag är trött och seg (eftermiddag) orkar jag jobba kanske en halvtimme koncentrerad tid eller i värsta fall bara en kvart, innan min hjärna vill ha en liten paus. Och det är ju gott och väl, att jag inser min hjärnas begränsningar och behov, och att jag nu för tiden är villig att lyssna på dem, istället för att bara köra över dem som jag förstås gjort tidigare. Men vad gör jag på den där pausen? Hur lätt är det egentligen att pausa från sina tankar mitt i skrivandet, eller mitt i läsandet och analyserandet av en text?

Jag kan säga att förut var det faktiskt väldigt svårt. Min hjärna gick nästan alltid på högvarv, och när jag någon gång bestämde mig för att ta en paus försökte jag ofta med meditation eller lite tillkämpad mindfulness, men ganska ofta blev det mest ett sätt för hjärnan att helt fritt få ta ut svängarna lite. Nu är det annorlunda, för nu har jag kommit på ett VÄRLDSABRA knep:

IMG_20150924_124652

Jag ritar. Jag har hittat en underbar liten målarbok för vuxna som heter Hemliga trädgården (finns i olika storlekar, men min är fickformat). Den tar jag fram när jag behöver pausa, och så färglägger jag en liten stund, gärna med lite musik i öronen. Jag har märkt att det fyller åtminstone två väldigt viktiga syften som en helt vanlig liten paus inte kan göra. Jag får utlopp för mitt behov (mitt faktiskt, helt konkreta, verkliga behov) av att sätta färg på saker. Jag har alltid målat väldigt mycket, men nu för tiden är det ganska knepigt på grund av praktiska orsaker (ett litet barn och bara plats att måla vid köksbordet efter att ateljén blev Buslusans sovrum), så jag har på sista tiden haft som en sorts, nästan VÄRK i kroppen efter att få måla, få använda färger. Så det får jag alltså i mina små pauser.

Men en annan sak, som jag faktiskt tror är nästan ännu viktigare, är att jag vilar den vänstra, logiska hjärnhalvan, den som tänker och analyserar och försöker lösa problem. Istället använder jag den högra, kreativa hjärnhalvan, den som sysslar med fantasi, skapande, intuitiva mönster och helheter. Jag vet inte hur ni gör när ni skriver men jag använder nog nästan alltid min vänstra hjärnhalva, den logiska. Särskilt nu i redigeringsfasen av mitt manus, och hela tiden när det gäller skoluppgifter. Så när jag blir trött och känner att hjärnan bara slutar fungera, så är det ju inte hela hjärnan som slutar fungera, bara den halvan som jag just då använder. Och när jag använder min paus till att faktiskt aktivera den andra halvan av hjärnan, så gör ju det både att min vila fungerar bättre, och att nästan alla typer av mentala ansträngningar får bättre resultat eftersom båda hjärnhalvorna är aktiverade. Det betyder att när jag vilat färdigt är jag inte bara mer utvilad, utan allmänt också uppvärmd för att sätta igång igen på ett helt annat sätt än jag skulle varit om jag tog tio minuter till att kolla facebook eller till att fundera över vad jag tänker handla för middag.

Jag kan verkligen rekommendera min metod att pausa med målarbok! Det kräver inga som helst förkunskaper. Alla kan färglägga färdiga bilder, och det behöver faktiskt inte ens bli fint (det säger jag till mig själv hela tiden för att inte gå in i mitt maniska perfektionistiska tillstånd), det räcker så bra med att bara göra. Bara låta pennan göra färg över pappret. Pröva!

IMG_20150924_153903(1)

Johanna Basford, heter hon som gjort denna underbara lilla målarbok med vykort, och här kan du köpa den. Hon har även gjort större målarböcker, och böcker med andra motiv, kolla in dem!

Sagovännerna och ett lite annorlunda skrivande

I helgen var jag och träffade två mycket goda vänner som jag sällan träffar eftersom vi bor i tre olika städer med ganska många mil emellan. Maria från Skrivkällaren och Louise, som jag känt i över tjugo år sedan vi gick på gymnasiet tillsammans. Vi försöker ses en eller ett par gånger om året, och förutom att vi då äter gott och pratar om livet och ägnar oss åt allmän kärleksbombning, så gör vi alltid en annan sak också. Vi skriver en saga.

Det är inte vilken saga som helst vi skriver. Det är en saga där vi skriver ett ord var i taget, utan att diskutera sinsemellan vad det är vi skriver och vad det ska bli av det, och där vi släpper lös fantasin på ett sätt som jag nog helt ärligt kan säga att jag inte gör någon annan gång. Där förvandlas min inre kritiker som vanligtvis är en riktigt sur bitch med röntgenblick till en rynkig gammal tant som bakar bullar medan hon mysande sneglar på vad vi gör. Hennes kommentarer låter ungefär så här: ”Jaha, det började lite poetsikt men nu håller det på att urarta till humoristiskt ordbajseri precis som vanligt, ja, ja, det var väl inte mer än väntat, och nu bytte ni tempus igen, håhå jaja, ja det är väl kreativitetens pris antar jag…”, och så vidare. Det är på alla sätt underbart. Särskilt för mig som åtminstone i skrivande sammanhang lider av att vara slav under perfektionismens bojor, är det en sådan befrielse. Vi brukar läsa sagan högt för varandra några gånger medan vi håller på (för det är inte alltid lätt att ha koll på helheten när man bara skriver ett ord i taget och inte får sitta och tänka och fnula för länge innan man skriver det där ordet), och ofta skrattar vi så att vi gråter. Även om vi aldrig sagt det rent ut så verkar vi spontant alltid ha målet att det ska bli så roligt och tokigt och spejsat som möjligt, vi tar ut svängarna till max. Resultatet blir en sorts renande upplevelse, tycker jag. Som att doppa ner sig själv i kreativitetens och skrattets brunn, och komma upp förfriskad, definitivt lite onykter.

Så tack mina fina vänner för en underbar helg! Och till er som aldrig prövat en saga skriven med ett ord var: gör det.

Den som spar hon har – eller?

Det finns en speciell sak jag har för mig när jag bygger karaktärer och miljöer och historier och funderar ut skrivrelaterade detaljer. Jag samlar. Jag vet inte om ni känner igen det. Men för min del så går jag liksom runt och samlar på nästan allt: utseenden, karaktärsdrag, specifika händelser och dialoger, miljöer, färdigformulerade små reflektioner om det ena och det andra. Och när det passar att använda det ena eller det andra, så ligger det bara i min dator (eller i skrivboken) och väntar. Frågan är bara när det egentligen passar.

Det är just det som är mitt problem. För jag har en tendens att tänka: njae, den här lilla detaljen är så himla bra, och i det här manuset får det inte riktigt utrymme, jag kanske ska spara det till ett helt annat manus (alltså ett manus som inte finns ännu ens i tanken och som ligger kanske fem böcker eller tio år fram i tiden). Det här manuset som jag alltså sparar saker till, det skulle lika gärna kunna vara ett manus som aldrig någonsin blir skrivet. Men ändå fortsätter jag att spara saker till det. Ibland sparar jag hela karaktärer. Ganska ofta faktiskt. Jag tänker att: det här skulle kunna bli en superintressant bikaraktär, men kanske att jag faktiskt ska spara den till senare och göra en huvudkaraktär av den istället någon gång, den har så mycket bra detaljer/drivkrafter/annat och jag vill inte bara slarva över den utan ge ordentligt med utrymme till allt. Just nu håller jag på så här med en förort här i Stockholm. En förort som jag gillar och kan ganska bra och som jag tycker skulle ge rätt stämning till mitt manus om min huvudkaraktär bodde där. Men å andra sidan så är min huvudkaraktärs hemmiljö med extremt lite, och så är det ju ganska bortkastat att använda min bästa förort. Eller?

 

Gah. Ni förstår. Någon annan som håller på så här eller är det bara jag?

Utvecklingsfaser

Apropå det här med skrivandets upp och ner som jag skrev om häromdagen – då i termer av kreativitetens cykel: aktiv, passiv, aktiv, passiv och så vidare. Det finns ju andra faser också, tänker jag. En sak som jag funderat mycket på under åren är kreativitetens utvecklingsfaser. Främst i relation till måleriet egentligen, men jag börjar inse att det är precis samma sak med skrivandet, och jag skulle gissa de flesta kreativa processer.

Nu för tiden är det ju allmänt känt att barn (och för den delen vuxna också) inte utvecklas lite i taget i en jämn kurva över livet, utan att de istället utvecklas i stora hopp eller kliv – såkallade utvecklingsfaser. Det innebär i praktiken att ens utveckling över livet inte alls är något som liknar böljande gröna kullar i ett brittiskt landskap med en underbar sommarhimmel över, utan snarare en slags helvetestrappa med trappsteg minst lika stora som man själv är lång och en liten ackompanjerande orkester med småjävlar.

Det är mest uppenbart hos barn, som periodvis kan bli otroligt besvärliga – till den grad att man kan undra vilken typ av troll/monster/alien som har kidnappat ens riktiga barn och satt dit sig själv istället. De gråter och skriker helt utan anledning (kan det tyckas), saker som förut var enkelt är nu obeskrivligt svårt, för att inte säga helt omöjligt, vardagen som flöt på i en lagom lunk förvandlas istället till en galen, snarast apokalyptisk tillvaro (att som förälder känna till det här med utvecklingsfaserna är åtminstone för min del en stor anledning till att jag står ut med mitt föräldraskap så bra som jag ändå gör – även om en annan stor anledning förstås är att jag har fullkomligt fantastiska barn). Och det är precis som det ska vara. För det är så här barn (och för den delen vuxna) lär sig: Vardagen lunkar på i sin vanliga, slätstrukna smidighet, men så plötsligt är hjärnan mogen att lära sig något helt nytt, och då blir det kaos. Allting vänds upp och ner, gammalt och nytt, känt och okänt, lätt och svårt blandas hej vilt och alla nya intryck som man inte riktigt förstår än gör att världen liksom gungar under ens fötter. Det är skrämmande, asjobbigt – helt enkelt fruktansvärt, men till stor del på en omedveten och oformulerad nivå. Och sedan efter en period av ångest, när det nya fallit på plats och helt internaliserats, så lugnar allt ner sig. Man kommer ut på andra sidan tunneln och ser ljuset, och man ser också allt runt om kring sig i ett nytt ljus. Man har klivit upp ett steg på utvecklingstrappan. Den lilla orkestern av småjävlar spelar fanfarer.

Min poäng är förstås att det är likadant med skrivandet (och annan kreativ verksamhet). Man utvecklas i faser. Jag tror att det är det som händer ibland när man skrivit och skrivit och skrivit och skrivit och känner att hur mycket man än jobbar så blir ingenting så mycket bättre som det borde bli, och i värsta fall känns det som att allt man gör bara blir skräp. Det är då man har gått in i sitt nya trappsteg och inte kommer upp för att det är i vägen. Till slut blir man så förbannad eller trött eller ledsen att man bara lägger ner allting ett tag. Och sedan när man börjar igen efter en periods vila – det kan vara månader eller år – så är det som att man helt utan att man ens märkte det har kommit upp på nästa platå, och så faller saker på plats. Man ser plötsligt vad man gjorde för fel förut, saker som kändes helt oöverstigligt svåra att klara av är plötsligt lätta, eller åtminstone genomförbara. Man har en allmän känsla av att – som det heter på nutidsspråk – ha levlat. Och jag tror att det är exakt det man har gjort.

 

Känner ni igen det här?